Under den pågående veckan inklusive midsommarhelg och allt så arbetar jag på en mycket frikyrklig konferens, åt mitt riktiga arbete. Det är i princip en jättestor camping som uppstår runt en lada med kringbyggnader en gång om året och samlar under själva midsommarhelgen runt 10 000 människor. För mig en mycket hemtam miljö, de av min barndoms midsomrar då jag inte befann mig i Afrika tillbringades där, och folket delar jag tro och övertygelse med. Den frikyrkliga subkulturen är för den vanlige genomsnittsvensken däremot mycket märklig. Det är inte bara den totala frånvaron av alkohol under själva midsommar som är annorlunda, utan hela sättet att vara är annorlunda. De är alla vänliga och trevliga, själva skulle de beskriva det som kärleksfulla, vilket är sant, men också ett bra exempel på det annorlunda uttrycksättet, I så stora grupper som sagt lite märkliga. Eftersom min vardag inte ser ut så alls undantaget vissa drag på min arbetsplats så är risken för överdos påtaglig, och ett par gånger under veckan har jag nyttjat ett välbehövligt andningshål. Hela spektaklet utspelar sig nämligen relativt nära Hallsberg där Josef Eriksson är revirbock i träningsvärlden. Josef har dessutom förbarmat sig över min bänkträning de gångna två åren, och att kunna åka och träna med honom var sålunda att slå flera flugor i en smäll.
För att inte dö av trevlighetsöverdos och för att få Josefs mer direkta påpekande om vad jag behöver göra bättre så är det med andra ord mycket välkommet. Josef och hans hangarounds är visserligen också mycket trevliga, men kanske på ett mindre välkammat sätt. Atletklubben i Hallsberg är dessutom mycket rakt på sak i utrustningsväg. Det är ett styrkelyftargym, punkt. Inga speglar, softade belysningar, eller motionsmaskiner eller tv-apparater framför konditionsmaskiner. Skivstänger, bänkar och några komplementgrejer. På väg från det andra passet där under vägen så slår det mig hur priviligierad jag är. Nästan var jag än är i Sverige så finns det någonstans i närheten vänner som kan ordna så att man får träna fast man är i stan av någon helt annan anledning. Sjöbo, Arvidsjaur, Hallsberg, Vimmerby, Gotland, Göteborg, Jönköping, Östersund, Ramsele, Ottsjö, Emmaboda med flera ställen är sådana där vänner har hjälpt mig att under tidspressade snabba besök komma åt att träna. Inte för att jag är på någon elitnivå och är tvungen, utan för att de där hardcoremiljöerna är som en nypa frisk luft när man är och jobbar i helt andra sammanhang och kulturmiljöer.
Jag är med andra ord mycket priviligierad, jag vet om det och är mycket tacksam. Till Josef och alla andra som vid mina besök gjort sig besväret att göra mitt liv lite trevligare och bättre. Jag tycker mycket om alla mina frireligiösa vänner, precis som det mesta av det jag håller på med på andra jobbresor. Det hindrar dock inte att jag behöver komma från ibland, och då är skivstångskallrandet, magnesium på händerna, lyftande och fokuset på en vikt väldigt avkopplande, och det tycks jag ha möjlighet att få göra var jag än är, utan att sänka mig till hotellgym eller motionscenter. Ibland är det inte så dumt att vara jag.
