Den här veckan blev det allmänt känt i våra kretsar att jag ska hjälpa till med Sveriges Starkaste Man-finalen i år. Det är ju i sig inte något konstigt, jag har ju varit delaktig på olika sätt sedan -98 så det kan ju tyckas vara old news. Nu är det dock över 10 år sedan jag gjorde mer än att skrika i mikrofon i Strongmansammanhang, ja, för all del, skrivit den här krönikan har jag gjort, men där har gränsen gått. Mest har jag kanske ägnat mig åt armbrytningen, vilket fortfarande är en betydlig del av mitt fritidsengagemang. Om än nu i ett internationellt ledarskap snarare än ett svenskt. På svensk nivå sitter jag numera i Budo&kamsportsförbundets disciplinnämnd, jag har ett uppdrag åt Svenska Bodybuildingförbundet att förbereda en seriös ansökan till RF 2025, ett par andra styrelseuppdrag och därutöver mitt riktiga arbete som affärsutvecklingschef på tidningen Dagen.
Varför då hoppa in i något med Sveriges Starkaste Man igen? Det finns flera skäl. Dels för att det är vännerna på Tyngre som har bett mig vara med, och det är folk jag tycker om, och som har förutsättningar att göra det bra. Dels pratar jag och en av mina bästa vänner Rubbe mycket om vad som är fränt inom styrka, och det här är en av de många, många saker vi pratat om. Tanken att man i kvalificeringen kan kämpa sig till fördelar är en del, och den personliga utmaningen till de man ska tävla emot är en. Långt ifrån standardiseringar och pseudorekord, kraftmätningen där och då, viljan att visa att man är oslagbar på i all fall det man gör bäst, viljan att ta sig an utmaningen när någon tror att de skaffat sig fördel. Viljan att skapa en tävling som är rättvisare för vargen än för fåret. Vi tror att det kommer att bli en ny nerv i Sveriges Starkaste Man på det här sättet. De senaste årens finaler har varit fantastiskt arrangerade av Kraftkamp, och det de har gjort är det svårt att förbättra, så vi siktar inte på det, utan att till viss del förändra, samtidigt som vi tar med oss allt som byggts upp under 30 år.
När det gäller föreningsidrott, föreningar och förbund så har jag en näst intill totalt kategorisk syn på struktur, demokrati, delaktighet och rättvisa. Ingen får utestängas, alla ska få vara med, på det sätt de vill och som vi gemensamt bestämmer. Så är det inte i strongman. Där figurerar inte förbund, demokrati, stadgar och regler. Där är rättvisasts för den starkaste. Någon form av basal informell överenskommelse finns mellan några drivna aktörer som ställer upp för att det alls går att få till en samordning. Fråga mig inte hur jag tycker att det ska organiseras, det jag kan på det området går inte att tillämpa inom strongman. Däremot vet jag hur jag tycker att riktigt fräna styrketävlingar ska se ut. Det är därför jag tackat ja till att vara med i år. Strongman är helt enkelt min guilty pleasure.