Det finns de som tycker att min träning är lite väl enahanda, men det beror i huvudsak på att jag inte filmar något annat än bänkpress och stenlyft. I själva verket innehåller varje pass 3-5 kompletteringsövningar också, men eftersom det är bänk och sten jag mäter mig själv med så är det också det som hamnar på film. Orsaken att det ändå blir lite enkelspårigt tror jag beror på mitt behov av att göra tränande till rutin, och det känns som något som jag lätt skulle tappa bort om jag gjorde lite än det ena än det andra. Annars är ju inte rutiner precis något utmärkande för mig, jag kastar mig mellan olika sfärer med stort nöje. D
e senaste veckorna har jag först varit på frikyrklig midsommarkonferens, för att därefter mer eller mindre omedelbart kasta mig i väg till Almedalen, visserligen också åt den kristna tidning jag arbetar på, men det är ändå en mycket annorlunda sfär. När jag sedan kom i land från Gotland satte jag mig i min sportkupé som jag parkerat i Oskarshamn för att ge mig av mot Sjöbo och Skånes Starkaste Man. Det är alltid trevligt där, och i år dessutom ännu mer intressant för mig eftersom jag lovat grabbarna på Tyngre att vara behjälplig vid finalen. Oavsett det ökade intresset så är det i varje fall väldigt annorlunda från både Almedalen och frikyrklig konferens, utan att rangordna dem.
Just nu är jag på väg till Senec Hand, den över 30 år gamla tävlingen som är en armbrytningsinstitution i Centraleuropa, och som var en av de tävlingar det gamla korrupta världsförbundet försökte förbjuda. Dels ska vi ha styrelsemöte i det världsförbund som jag leder sedan 2019, dels ska jag träffa ytterligare en sfär vänner från den här delen av Europa, och se en del bra armbrytning. Det må vara att min träning är lite enahanda i min ambition att skapa rutin, men det kan man inte med den bästa vilja i världen påstå om mitt liv i övrigt. Jag tycker att det är väldigt trevligt med de olika världarna jag rör mig emellan, och tycker ofta att de egentligen är ganska lika varandra.
De gånger jag tar med mig vänner över gränserna för mina intresseområden så påminns jag om att de kanske ändå inte är det. Strongmanvärlden är rätt märklig för utomstående, men det är å andra sidan frikyrkan och armbrytarvärlden också. Jag har känslan av att det är väldigt nyttigt att lära sig att relatera till helt olika världar, för till slut har man ändå fått in i skallen allt det som är gemensamt när folk samlar sig runt något. Tillhörigheten, engagemanget, särskilda kulturyttringar och till viss del eget språk. Det förekommer i alla olika subkulturer, och är oftast helt fantastiskt. Det som inte är fantastiskt får man helt enkelt se som fortbildning. Man lär sig uppskatta det mesta om man försöker.
