En ganska vanlig fråga jag får av mina vänner och bekanta är hur jag gör för att skriva den här krönikan varje vecka. Nu vill jag förtydliga att det finns många som skriver betydligt mer och bättre än vad jag gör, jag tror alltså inte själv att det är något speciellt märkvärdigt, varken i kvalitet eller kvantitet. Jag antar dock att just de som frågar kanske är bra på andra saker än att ordbajsa.
Sanningen är den att oftast vet jag inte riktigt vad det ska bli när jag börjar. Ibland har jag en tanke om ämne eller poäng jag vill ha fram, men ibland sätter jag mig faktiskt bara och börjar skriva. Det kan verka lite nonchalant, men det finns en sanning här som jag tror är väldigt allmänt tillämpbar.
De flesta som vill komma i gång med något utan att riktigt få tummarna ur sysselsätter sig mycket i tanken med hur man gör, och vart man vill. Det är naturligtvis mycket viktigt, när man gör det metodiskt och under arbete för att komma rätt. Jag är just nu mitt uppe i strategimötessäsongen som alltid inträffar så här års, både på arbetet och i diverse styrelseuppdrag, och mycket av det är mycket nödvändigt och konstruktivt. Dock är det så att man i allt man företar sig måste ha styrfart. Rörelse utan riktning må stundtals bli meningslöst och kontraproduktivt, men att hitta rätt riktning utan att röra sig är nästan helt omöjligt. Prova själv med telefon-GPS:en och lista ut om du är på väg åt rätt håll när du står still. Det går inte, för du är nämligen inte på väg åt något håll alls när du står still. Tar man några steg så får man utslag, och kan börja rikta upp det.
Det är också det här som är förklaringen, på gott och ont, till hur folk har hamnat långt fram i extrema utvecklingskurvor. De har bara börjat med något, och så gick det som det gick. Det är väldigt få som tänkte att de skulle stå på en byggarscen när de började träna, det kom så småningom när lite resultat började visa sig. Visst finns det berättelser om finniga grabbar som bestämde sig, kämpade på och nådde ända fram, och hela tiden har haft klart för sig vad det skulle bli av det i slutänden, men de är mer undantag än regel. Det är betydligt fler som har bestämt sig, och sedan inte kommit igång, eller kommit dit de velat. Mount Everest är fullt av lik som en gång var mycket motiverade människor som hade visualiserat sig själva på toppen. Det är betydligt vanligare att de som lyckas jublande säger något att det här skulle man ha vetat när man började klättra på bergsklipporna hemma, eller världsmästare som säger att det kunde jag aldrig ha trott när jag började träna som knatte. Det behövde de ju inte heller. Det de behövde var precis det de gjorde. Att börja träna utan att tänka på vad de skulle bli.
