För fjärde året i rad är jag på septemberjakt på älg i Norrland. Det lag jag är så fantastiskt bortskämd med att vara bjuden till är verkligen ett jaktlag som perfekt illustrerar meningen med att arbeta tillsammans. Detta på grund av att de verkligen inte tycker likadant i alla frågor, eller ens i de flesta. Inte heller beror det på att de tycker så extremt mycket om varandra. Det finns det de som gör i kraft av släktskap och vänskap, och det hela är mycket gemytligt, men det är inte det som gör att det gemensamma arbetet fungerar, då hade det nog funnits gånger när det skulle ha gått åt skogen. De är nämligen som de flesta av oss andra, med allt vad det innebär. Saken är den att de vet av erfarenhet att för att jakten ska fungera så måste det samarbetas. Laget före jaget, teamwork och alla andra floskler är sanna och nödvändiga, men inte för att det är finare, mer solidariskt eller bättre, utan för att det helt enkelt inte fungerar annars.
Ska det finnas något älgkött att dela på så måste det samarbetas, och det tjafsas det inte om. Inte när det ska delas ut pass, inte om vem som får skjuta, och inte om det arbete som krävs efter skottet, och gudarna ska veta att det kan svårt att få en älg från en myr till slaktboden. Det är helt enkelt så att ett älgjaktlag är gruppkulturens sista bastion mot individualismen i Sverige som annars brukar beskrivas som världens mest individualiserade land. Inte för att det är finare eller mer nostalgiskt, utan för att det inte fungerar annars. Det fina är att det inte ens kräver att man tycker om varandra, utan bara att man behöver varandra. Ofta leder det visserligen till att man tycker om varandra så småningom, men det krävs inte. Det enda som krävs är att man ställer sitt personliga särintresse åt sidan för att det ska bli något alls.
Den svenska folkrörelsemodellen, och då inte minst i inom idrottsrörelsen, bygger på samma arv som älgjaktslagen, nämligen att vi måste jobba ihop md folk oavsett vad vi tycker om dem för att det ska bli något. Lagsporterna har naturligtvis lättare att hålla fast vid gruppkulturen, men i de individuella sporter där jag mest har varit aktiv så tycks det här ofta vara glömt. Eftersom man själv kan stå där med sitt guld så är det lätt att glömma vad som krävdes för att det skulle bli något, och i den mån man erkänner hjälp av andra så är det nästan undantagslöst folk man tycker mycket om. Det är ju trevligt, men något går förlorat när vi glömmer bort hur vi arbetar ihop med folk vi inte är överens med. Förutsättningen för att arbeta tillsammans med andra i en förening eller ett lag kan inte vara att vi är överens i allt och tycker om varandra, utan att vi vet att vi kan ställa personliga tycken åt sidan för att det alls ska bli något. Jag tycker nog att individuella sporter och deras föreningar har mycket att lära av ett rejält jaktlag.
