MAXstyrka

Allt inom kraftsport

sep
29

Jag väntade på bussen

Posted by Anders Axklo 0 Comment

Det är en fascinerande upplevelse att leda ett världsmästerskap på andra sidan jordklotet, utan att egentligen ha några förutsättningar att påverka något operativt alls. Det ska jag inte heller göra, men för det stora flertalet deltagare och besökare så är det ingen skillnad mellan de som syns runt tävlingen, vi tycks ju höra ihop. Det gör vi förvisso i det här uppdraget, men har väldigt olika förutsättningar. En del av oss micklar med startlistor, andra med invägningar, registrering, dömande och startavgifter, och jag som vanligt pratar i huvudsakligen. I mikrofon och med lämplig schvung, det är det jag behärskar. Allt på plats jobbar de med som som har bäst förutsättningar för det, nämligen de lokala arrangörerna själva. Det är de som har kontakter, lokalkännedom och för all del även ansvar för allt det som ska ordnas praktiskt.

När man anländer på plats efter 15 timmars flygresa visar det sig att det finns en viss diskrepans mellan en nordeuropeiskt bild av vad som är klart, och en sydostasiatisk bild av samma läge. Troligen ligger sanningen någonstans mitt emellan, men så pragmatiskt är det ingen som klarar att vara i stridens hetta.

Ändå så rullar det på, och den första halvan av mästerskapet är avklarat när jag skriver det här. En hel del euforisk glädje och en del bitter besvikelse, som det är inom idrott. Det gäller även arbetet runt det hela. En del frustration över sådant som inte blivit bra och inte ordnats, en del tacksamhet över sådant som fungerar pålitligt, och en hel del stress och oro över sådant vi inte riktigt vet hur det blir.

Mest frustrerande är det med just sådant som jag verkligen inte kan göra något åt, men som folk ändå antar att jag bestämmer. Det kan ju tyckas rimligt, eftersom jag syns, står längst fram och hörs mest. Dock är mitt inflytande över transferbussarna och Kuala Lumpurs rusningstrafik märkligt nog i det närmaste obefintligt. När vi igår skulle lämna arenan för dagen så stod jag tillsammans med en bunt amerikaner och kanadensare och väntade där det påståtts att bussen skulle hämta oss.10 minuter efter utsatt tid började nordamerikanerna fråga mig om var bussen var.

Givet att taxiresan till hotellet kostar ca 40 kronor hade det för min del gärna lösts med en sådan, men så var det ju det där med vad folk tror att man ansvarar för. Att som ordförande hoppa in i en taxi och susa iväg lät sig helt enkelt inte göras, och det slutade med telefonjakt på ansvarig, förklaringar om avstängda vägar och tillfarter innan vi 45 minuter senare kunde kliva på bussen några hundra meter från utlovad plats. Ingen kris i sig, men jag hade gärna tagit 40 kronors-taxin.

Framförallt hade jag gärna sluppit vara ansvarig i de andra väntande passagerarnas ögon, men när man bara har en vecka på sig blir det inte tillfälle att förklara arbetsfördelning och ansvarsområden för alla. Då är det bara att hacka i sig att betraktas som medskyldig till allt, och göra vad man kan för lindra konsekvenserna. Jag klagar inte, det är det man lovar i och med att man ställer upp och hjälper till. Tack och lov så får man också beröm ibland när man inte egentligen har gjort något, utan någon annan i teamet har briljerat. Då känns det bättre.

Share

Leave a Reply


*


Translate