Utöver att jag sedan många år poddar om cigarrer och livsnjutning i största allmänhet, så har jag nu börjat podda även om Fitnessfestivalen. Detta tillsammans med Linnea som jag i ett försök till härskarteknik brukar kalla min unga padawan, redan under den tiden vi gjorde BODY radio tillsammans. Hon tycks inte ha tagit så illa vid sig, utan gasar på för fullt. Bland annat skulle hon den här veckan dra mig i den utbredda radioleken att i en rad frågor välja mellan två olika alternativ. De värsta varianterna brukar innehålla rena orimligheter, så dock inte Linneas.
En av frågorna, om än något mer mångordigt, var om jag föredrog programmerad träning eller fri lek. Det gränsade till att jag nästan inte förstod frågan. I mitt huvud är det nämligen inte träning om man inte följer någon form av metodik. Fri gymlek kan jag visserligen nu och då ägna mig åt, gärna som umgängesform, men jag räknar det inte som träning. Det är snarare någonting man får passa in emellan riktiga träningspass.
Det bär mig emot att erkänna det, men det kan vara så att jag har fel här. För den som tycker om träning, tycker om att vara på gymmet, och är hyfsat bra på att förstå sin kropps signaler och reaktioner så kan det vara nog så bra. Dock tror jag att det förutsätter just det, och där har jag kanske inte placerat mig själv tidigare. För att tycka att jag har tränat så vill jag gjort det ett program föreskriver, eller det min Garmin kan mäta. Det har till och med varit så pass att jag inte tycker att jag har tränat kardio de dagarna jag har glömt att slå på klockan innan löpningen eller cyklingen till jobbet.
Kanske har det att göra med personlighetstyp. Om man är lite mer satisfaction now så är inte medvetenheten om ett långsiktigt resultat tillräckligt, man vill ha någon form av resultat på en gång. Ett enskilt träningspass ger inga omedelbara synliga resultat, och då är frestelsen stor att i stället upphöja mätningen till resultat. Vi som drar åt det här hållet har nämligen svårt för att ha tålamod med långsiktiga processer, utan söker omedelbar tillfredställelse. Mätningen eller dokumentationen är ju klar samtidigt som passet, och lurar vi huvudet att det är själva resultat så har vi ju fått omedelbart resultat, voila! Så långt allt väl, men baksidan på myntet är att man inte tycker att man har gjort något alls om man inte kan mäta och få den omedelbara bekräftelsen.
Jag har svårare för det här inom träning än i yrkeslivet. Kpi:er som är till för at skrivas in veckorapporter har jag inte alls svårt att strunta i, där litar jag betydligt mer på min känsla av att jag gör sak och är på rätt väg, och räknar inte mätning som resultat.
Tids nog kanske jag lär mig att strunta i mätningen även när det gäller träning, men där är jag inte än. Det positiva är att det blir mer träning på sättet jag gör nu, för ibland blir det både den svängen jag glömmer att klocka, och en till för att få en mätning.
