Jag har ju som bekant lidit av lite tvångstankar när det gäller min löpning och för all del även bänkträning de senaste åren, ivrigt påhejad av min Garmin. Mer och bättre, har jag tänkt. Bäst på själva springandet var jag av allt att döma hitintills för två somrar sedan, efter ungefär ett års löpande. Sedan började jag med rätt systematiskt gymmande igen, och blev lite tyngre, men lite sämre löpform som resultat. Under senvintern och våren tänkte jag att jag löser det genom att springa lite mer, ett tag allt som oftast en mil istället för 6-7 km till jobbet på morgnarna. Det beror lite på vilken väg man tar, nämligen. Någonstans under högsommaren dök det dock upp lite besvär i nedre magmusklerna och ljumskarna som mest kändes när jag sprang.
Således, springandet ersattes med cyklande, först med cykeln som står på landet, och sedan med ett blocketfynd med inte helt solklart ursprung. Eftersom jag dels är ovan vid cyklande, och dels i huvudsak rör mig i Stockholm med den så har jag svårt att komma upp i samma arbetspuls som vid löpning utan att riskera att cykla ihjäl mig. OM ni som inte bor i storstan tror att det är bökigt att köra bil här så skulle ni prova att cykla på Götgatan i rusningstrafik. Man får en euforisk känsla som av odödlighet varje gång man överlever.
Trafiken och den i jämförelse lägre belastningen i konditionsträning är stressande i kombination. Tänk om jag blir försoffad, förfaller och det slutar med att jag flämtande stapplar ombord på kollektivtrafiken för att kunna förflytta mig? Kurvan pekar ju ditåt, i alla fall om jag jämför med löpformen för två somrar sedan. Tänk om folk tycker att jag har gått ner mig, bevisen är ju tydliga? Det är här någonstans jag sansar mig och konstaterar att den överväldigande bevisningen på min nedåtgående form mest är tillgänglig för mig, och verkligen måste mätas med klocka för att upptäckas. Resten av världen bryr sig väldigt lite om variationer i min kondition, allra helst som de är relativt marginella. Det är en rätt långsamt mattande kurva eftersom det ändå blir ett par mil på cykel de flesta dagar, och jag trampar i alla fall på där det är klart spår på cykelbanorna utanför tullarna. Skillnaden mellan 115-120 i snittpuls under belastning och 130-135 är inte gigantisk. Visst med en metodisk träning för att öka konditionen skulle det vara ett problem, men inte lika stort som känningarna i ljumskarna och magmusklerna, de behöver fortfarande få vila sig ett tag.
Den stora befrielsen är dock inte att variationerna är marginella. Det är i stället att jag inser att det är bara jag själv och min Garmin som skulle bry sig även om skillnaderna blev påtagliga. Det är bra att bry sig om hur bra det går med det man ändå tycker det är roligt att hålla på med, men det är också bra att förstå att det är bara just för en själv det är viktigt, andra struntar i det.
