Förra veckan var jag som jag tidigare brett ut mig om i Kuala Lumpur, vilket rent personligen blev en rätt intensiv vecka. Det var en hel del som fick lösas på plats som borde ha varit klart tidigare, och även om det inte handlade om rent fysiskt arbete för mig så blev det rätt ansträngande. Nu är inte poängen att klaga över det, jag hade mycket roligt också, och har själv tagit på mig uppgifterna.
Det jag i stället vill belysa är att jag hamnade i ett dagstempo som inte hade någon som helst hjälp av rutin, och därmed föll all form av träning bort. Det förvånade mig, för under de senaste 3 åren har jag lyckats att skruva in träningen i de mest skilda sammanhang.
Jag tror att den huvsakliga orsaken utöver den rena orken var att det i mitt uppdrag under ett mästerskap ingår att vara tillgänglig för en massa informella samtal. De är viktiga, för många gånger handlar det om planer och rådgivning till nationella förbund som behöver studsa tankar. Att då försvinna omedelbart som när vi slutar för dagen, eller inte synas till förrän jag plockar upp mikrofonen och inleder dagen blir kontraproduktivt. Således, träningen fick stryka på foten.
Nästa tydliga känslomässiga upplevelse blev när jag 16 timmars flygtid senare var hemma igen och skulle veva i gång allt igen. Visserligen gjorde den total veckovilan att mina ljumskar nu tycks tåla lite löpning igen, men det gick varken snabbt eller lätt. Visst, jag har haft en förkylning i kroppen hela veckan, och inte ens med den mest positiva livssynen i världen skulle man kunna påstå att jag var utvilad. Trots detta tyckte jag det var orimligt tungt. Likaledes det första bänkpasset fick jag i princip tvinga mig till. Räknar jag reps och vikt så var inte skillnaden speciellt stort, men mentalt var det minst sagt motvind. Visst, det var på morgonen innan jobbet, efter den jobbiga löpningen, men så har jag ju gjort förut utan att någon gigantisk mental tröskel uppenbarat sig. Kanske är en del av verklighet att jag nu i en veckas tid konstaterat att livet fortgår utan träning också, utan någon märkbar skillnad kortsiktigt. Man blir ju inte tjock och klen den första dagen man missar träningen, så det kanske inte är så farligt? Läxan är att det är väldigt tungt att komma igång från helt stillastående, vilket man nog får beskriva en vecka utan träning som.
Jag borde nog ha försökt att göra något under den där VM-veckan, bara för att inte stanna helt mentalt. Nu gjorde jag inte det, och har kommit i gång ändå, så det är ingen kris på så sätt. Det är dock väldigt lätt att en vecka blir två, och då det ännu svårare att komma i gång, och jag betalar gärna priset att smyga in lite halvdan träning även i pressade scheman för att undvika att den där tröskeln blir högre. Det är rätt jobbigt att komma igång att träna, och det slipper man om man inte slutar.
