Det finns ett amerikanskt talesätt som nu och tar sig över till svenskan, om svårigheten att överträffa sina omständigheter. Det uttrycks i meningen ”Det är svårt att sväva som en örn när man är omgiven av kalkoner.” Det finns en viss sanning i det, men det ställer en rad följdfrågor. Först och främst kanske storhetsvansinnet i att betrakta sig själv som en örn och alla omkring sig som kalkoner. Det är ganska osannolikt att just du skulle vara örnen, och alla omkring dig kalkoner. Ska man envisas med metaforen så är det väl troligare att det finns både örnar och kalkoner i den totala blandningen, varav du skulle kunna vara båda. Den andra konsekvensen av uttalandet är att den gör bedömningen av din egna insats till något relativt. Du är en örn i relation till kalkonerna, men det säger inget om flyghöjd, fart, syn, vassa klor eller allt det andra positiva vi associerar med örnar. Bara att det är bättre än kalkoner, vilket i alla fall i fart och flyghöjd inte är särskilt högt ställda krav.
I träningsvärlden har vi verktyg för att motverka detta i det att det är absoluta vikter vi lyfter, eller tider vi springer på, eller andra mätbara data, beroende på träningsvariant. Det blir mer sakligt än bara den egna upplevelsen, och det är färre som påstår sig vara örnar i det avseendet. Eftersom jag i princip hela mitt vuxna liv har umgåtts med en del av de starkaste i både Sverige och världen så har det snarare varit en fråga om en kalkon omgiven av örnar, en känsla som absolut inte blir mindre av att träna på Sweden Barbell Club. Ibland tränar jag på mainstreamgym, och då planar upplevelsen ut lite, även om det inte dyker upp några direkta örnassociationer.
Det kanske största problemet med metaforen är dock att du bedömer dina medmänniskor utifrån parametrar som du har bestämt, i stället för en objektiv verklighet. Ja, örnar svävar, men tro det eller ej så är kalkoner väsentligt bättre på muskeltillväxt.
Vi har alla roats av reels på SoMe som ironiserar över känslan vi som tränar har att vi egentligen borde bestämma på jobbet eftersom vi bänkar mer än chefen. Det är klart att det är tillfredställande att göra det man själv är bäst på till den viktigaste faktorn i bedömningen, men så ser det inte ut i omvärldens ögon. Du får sväva hur högt du vill, men om kampen står nere på marken så är det inte relevant. Om omgivningen dessutom är kalkoner så har du verkligen ingen nytta av att intala dig själv att du är en örn. Det skulle vara betydligt klokare att sikta in sig på att vara en bra kalkon, vad nu en sådan gör.
Det är klart att det är bekvämt att skylla på att man är en örn för att saker och ting inte funkar, men det kanske inte är det som är problemet. Det kanske är du som mäter fel sak. Visst är det möjligt att du är ett missförstått geni, men man kan vara missförstådd utan att vara geni också. Man kanske bara är obegriplig.
