I veckan stod jag i en lunchkö bakom en dam som hade problem med sitt bankkort. Mer sanningsenligt än dam är nog tant, snarare än dam. Möjligen både och, men jag vill. påstå att åldern var en faktor. Det tycktes nämligen inte som om problemet var att det saknades täckning, utan av betydligt mer teknisk art. Blippen fungerade inte, och när hon satte i kortet verkade pinkoden ha fallit ur minnet, med den mycket krassa nedräkningen av antal försök hon hade på sig som följd.
Här någonstans fick jag en ganska tydlig impuls att lägga mig i som jag tack och lov lyckades få stopp på. Det som gjorde att jag hejdade mig var att personalen i kassan redan var så vänlig man kunde begära, och hade gett alla tips som var möjliga. Jag hade med andra ord inget att tillföra. Min impuls att hjälpa till berodde alltså inte på att jag trodde mig kunna lösa problemet, utan att jag ville visa att jag brydde mig. Vilket jag förvisso gjorde, men det var knappast något tanten hade haft nytta av. Det andra faktorn som gjorde att jag lät bli att lägga mig i var att jag insåg att just min oförmåga att lösa problemet skulle leda till att jag blev stående dumt stirrande på kortterminalen istället för att äta min lunch, utan att det gjorde någon nytta. Det fanns helt enkelt ingen poäng med att göra mig till delägare i ett problem jag inte kunde lösa.
När jag reflekterade över det hela i efterhand konstaterade jag att jag ändå tycks ha lärt mig något med åren. Det finns oräkneliga tillfällen när jag lagt mig i saker där jag ändå inte haft något att bidra med, bara utifrån mitt eget behov att visa att jag brydde mig. Det vill säga i bästa fall, det har nog också funnits tillfällen där jag bara velat visa mig märkvärdig utan att kunna backa upp det. Påfallande många av de tillfällena har varit i gymmiljö, där jag oombedd har gjort mig till delägare i problem som jag varken haft kompetens eller förutsättningar att lösa. Visst finns det gånger när jag kunnat bidra med lite kunskap till folk som krånglat till det för sig i utförande eller val av övningar, men jag har inte låtit det stanna vid det. Det har räckt med konstaterandet att någon har haft ett problem för att jag med liv och lust har övergivit min egen träning för att bli delägare i ett problem som jag verkligen inte haft några förutsättningar för att lösa.
Ska man inte hjälpa till, då? Jo, när man verkligen kan det, och hjälpen är välkommen. Men om man ändå inte kan tillföra något utöver det som redan försökts, eller som någon annan redan gör så ska man faktiskt låta bli. Det blir lite som att stanna vid en trafikolycka där det redan är fullt med folk som hjälper till och räddningstjänsten är på väg. Man vill mest få vara med och synas och höras, fastän man inte har något att tillföra. Det händer att jag fortfarande är sådan, men allt oftare lär jag mig att köra vidare, eller låta folk jobba med sina problem utan mig. Det går oftast lika bra.
