Strax efter att förra veckans krönika var publicerad var jag iväg på min absolut vanligaste fritidssysselsättning, nämligen bänkpress. Jag tog mig också över den tröskel jag rett mig på ganska länge, nämligen 135 kilo. Förmodligen hade jag tagit mig över den för mycket länge sedan om jag inte envisats med att springa så mycket samtidigt, men det har ju som bekant varit ett kalkylerat val. Nu har jag av en mängd anledningar sprungit lite mindre den här vintern, blivit lite tyngre, och eftersom löpoptimeringen ändå är körd för tillfället har jag också tagit kreatin. Jag har annars undvikit det, eftersom det lägger till lite vikt som är jobbig at
släppa på vid löpning. Nu släpar jag ändå på mer vikt, alltså kan jag lika gärna ta kreatin och få lite utväxling av det.
Således kom 135 kilo upp, vilket ni som hänger på Maxstyrka vet verkligen inte är något att hänga i julgranen. Dessutom får jag fortsatt välförtjänt ovett av coach Josef då mitt tekniska utförande minst sagt lämnar övrigt
att önska. Trots allt detta var jag mycket nöjd en lång stund, och sedan konstaterade jag att livet efter att ha gjort 135 i bänk är till förvillelse likt livet innan man har gjort 135 i bänk. Det skiljer inte mycket alls, faktiskt.
Den känslan förstärktes dessutom av den här veckans träningspass, som är väldigt lika de för några veckor sedan, och träningen går helt enkelt vidare.
Jag har ju tänkt mig att bänka 150% av min kroppsvikt, vilket nu hade stämt om jag vägt som jag gjorde när jag bara sprang för 3 år sedan. Nu gör jag inte det, jag har blivit tyngre, förhoppningsvis mest beroende på muskelmassa, och gränsen har sålunda flyttats bortåt.
Det kan tyckas som tröstlöst, precis som den där guldkrukan vid regnbågens slut, men faktum är att den fyller sin funktion bättre där än om den hade stått vid husknuten. Det är nämligen att hålla oss i rörelse och framåtsträvan som är alla måls stora syfte. Om jag istället upptäckt att livet på andra sidan tröskeln var väldigt annorlunda så hade frestelsen varit stor att avbryta det beteendemönster som fört mig framåt.
Jag kanske lyckas med 150% av kroppsvikten någon gång, genom att bänka mer eller väga mindre, troligen en kombination om det händer. Även då kommer jag förmodligen vara glad än lång stund, och sedan upptäcka
att inte heller det gör så stor skillnad. Inte om jag väl har gjort det. Just nu gör det däremot väldigt stor skillnad, eftersom det är det som gör att jag fortsätter att nitiskt följa det bänkprogram Josef ger mig och dessutom försöker att bli bättre på tekniken. Det är faktiskt även procentmålet som håller igång löpningen, så inte vikten ökar på såväl kropp som bänk. Själva målet kommer inte att påverka mitt liv speciellt mycket, om ens något, däremot så är faktiskt bieffekterna trevliga. Det finns många även i min ålder som har bättre form och prestanda än mig, men det finns också väldigt många som har betydligt sämre. Utan det där målet så skulle jag höra till dem.
