Det är allom bekant att jag har lätt för att prata, och alltför gärna gör det, i de mest skilda sammanhang. Eftersom jag tillbringar en hel del på gymmet så blir det naturligtvis så att jag pratar en hel del även där. Med åren har jag lärt mig att försöka vara så återhållsam att jag i alla fall inte stör andras träning, något som också hjälpts av att jag själv följer program med set och minuter. Det lyckas naturligtvis inte alltid, utan det blir en del pratande ändå. På Sweden Barbell Club är det dessutom mycket trevliga människor som ofta har väldigt lång setvila, så det bereds tillfälle att säga allt det viktiga och roliga som dyker upp i huvudet. En hel del av det är betydligt viktigare och roligare inne i huvudet än när det kommer ut, men det låter jag inte hindra mig.
Ibland kan det dock vara bra saker som kommer av det. För ett par månader sedan så var det en ny kille på gymmet som jag inte hade sett förut. Liksom många andra på Barbell så hade han mer en strongmanfysik än en bodybuilders, med ett undantag. Han hade vader som de flesta kroppsbyggare bara drömmer om. Både volym och form var så fruktansvärt imponerande att jag var tvungen att kommentera det. Det var inget krystat för att vara trevlig, de var helt enkelt rent enastående, och jag var tvungen att upplysa honom att vilken status det gav honom, och vilken helig graal det är i kroppsbyggarvärlden att ha sådana vader. Han tackade artigt och till synes lite undrande, och så var det inte mer med det. Tro mig, jag var så imponerad att hade jag sagt mer hade jag verkat ännu konstigare än jag egentligen är. Det fick vara bra så, och jag tänkte inte mer på det. Idag träffade jag honom på gymmet igen, och vi hälsade, frågade nåt om träningen på det där sättet man gör när man inte egentligen känner varandra, eller kommer ihåg varandras namn. Efter en liten paus så säger han oväntat att han ville tacka för komplimangen jag gett honom för hans vader senast vi sågs, och sa att han gått omkring och varit glad en rätt bra stund för det. Nu blev jag också glad och tacksam för att han berättade.
Det hela kan tyckas vara en banalitet, inte vaderna alltså, de är allt annat än banala, men inte heller den enkla ordväxlingen var banal. Det kan aldrig vara fel att ge en annan människa en ärlig komplimang, i värsta fall är det inget särskilt med det, men i andra fall som nu kommer genuin glädje av det. För honom som fick en ärlig och faktiskt rätt initierad uppskattning han inte väntat sig, för mig som fick veta att mitt pladdrande kunde glädja någon, och för er som nu kan glädjas åt solskenshistorien. Jag bad dessutom om lov att nämna det hela i krönikan så inte ens det kan bli någon smolk i glädjebägaren. De enda som inte är glada är de kroppsbyggare som håller att avlida av svartsjuka över vaderna. De svär över orättvisan.
