Jag har ett favoritfik på Kungsholmen som jag hävdar är Stockholms bästa espressobar, som är mycket noga med sitt italienska koncept. Det som mest vittnar om det är inte bara de fantastiska italienska bakverken som kommer varje vecka. De kommer alltså bokstavligen från Italien, inte bakas här efter italienskt recept. Det är inte heller det förträffliga kaffet, även om det naturligtvis är en grundförutsättning. Nej, det som är det definitiva vittnesbördet om det italienska DNA:et är servetterna i de mycket designade servetthållarna på de höga borden. Verkligen helt odugliga servetter. De har en papperskvalitet någonstans emellan läskpapper och dåligt ritpapper, och skulle troligen kunna köras i tvättmaskin utan att suga upp någon fukt. Grejen är den att om de byttes ut mot betydligt mer funktionella svenska servetter så skulle fiket inte längre kännas italienskt. Då skulle det bara kännas som ytterligare ett kafé med starta-egetbidrag i en småstad som ”vill ta det bästa från två världar” och jag skulle inte gå dit.
Det cirkulerar en meme på sociala medier med budskapet ”När du blir glad över att upptäcka att du kör förbi ett nyöppnat strongmangym, men så visar det sig bara vara en byggarbetsplats.” Det är mer träffande än ni som inte tränat strongman tror, samtidigt som det finns en rörelse på gräsrotsnivå mot mer välordnade gym som också har strongmanutrustning. I mitt huvud så är ett strongmangym i sig en paradox, de flesta platser där jag har sett eliten träna består av en gymdel med mycket vikter, och så en yta med skrot, där somligt går att lyfta, annat visade sig inte funka till det, och det ligger en trasig form och ett halvdant försök att gjuta egna atlasstenar i ett hörn. Eller kanske bredvid en stapel lastpallar på gården, det är nog vanligare.
Kanske hör min nostalgiskt romantiska hållning ihop med min motvilja mot standardiserade grenar och utrustning i strongman. Jag tycker att det ska tävlas med slumpmässigt upphittat tung bråte som vi inte säkert vet att det går att lyfta eller bära alls, och då ligger det i farans riktning att en del som inte gick att lyfta blir liggande. Där det blir skrot liggande städas det sällan särskilt väl i övrigt, vilket också blir en del av miljön. Toaletterna ska vi inte ens tala om, i den mån de finns. Jag skulle gissa att de är en stor del av utmaningen att få fler intresserade av strongwoman. Kombinerar vi matintag och matsmältningsproblem med prestationsångesten hos de flesta strongman så blir resultatet inte fräscha toaletter, och eftersom man ändå inte ska sitta och kissa i en machokultur så behöver ju inte toaletten städas.
Hitintills så är Sweden Barbell Club det närmaste jag kommit den till synes omöjliga medelvägen. Jo, det är i princip ett specialiserat strongmangym. Burar, rack och bänkar är svetsade i grovt vinkeljärn, det finns massor med klonkande järnvikter, och även om det finns lappar uppsatta om allmän hänsyn och grundläggande hygien så gnälls det inte om magnesium och stök under passen. Toaletten hålls på en rimlig nivå om man inte går in efter fel person, och tjejerna har en egen i sitt omklädningsrum. Det kan faktiskt vara en väldigt viktig förklaring till strongwomans ökning i Stockholmsområdet.
