Det finns risk för att jag i den här krönikan ger min dotter vatten på sin kvarn i det att hon kallar mig ”Patient Noll”. Hon är numera psykolog och använder uttrycket för att illustrera hur mina märkligheter var något hon konfronterades med långt innan utbildningen gav henne begrepp och kunskap om dem. Bara det att jag glatt bejakar tanken på min betydelse i hennes yrkesval är förmodligen ytterligare ett bevis i samma riktning.
Det jag vill bena lite i är min inställning till siffror och förväntade repetitioner i mitt träningsprogram. Det här har väldigt lite att göra med vilken effekt jag tror att olika val har, och betydligt mer om hur jag uppfattar mig själv, alternativt hur den jag återrapporterar till uppfattar mig.
Själva effekten rent träningsmässigt antar jag är marginell när mitt program anger ett spann, annars tror jag inte att en så kunnig person som coach Josef hade angett ett spann. I själva bänkseten är det exakt angivit, eftersom det är ett program just för att bli bättre i bänk. Kompletteringsövningarna däremot anges med set och reps inom ett spann där jag förmodar att det är tänkt att dagsform ska avgöra. Det gör det inte, inte när det gäller seten i alla fall. Om det står att jag ska göra 2-3 set av en övning så kommer jag inte att skicka tillbaka en återrapportering där det står 2. Det stämmer inte med min självbild, eller den attityd till träning jag vill kommunicera till den som hjälper mig. Här tas det på allvar, vill jag intala mig själv och min omvärld.
När det gäller repsantal är det lite klurigare, dels eftersom jag inte har angivna vikter, utan jag ska välja själv, och dels eftersom det kan vara olika varianter på övningar för muskelgruppen som tillåts. Man skulle kunna argumentera att det här är för mycket frihet för mig att hantera, men jag ser det som en form av terapi.
Det är här det blir riktigt konstigt. Står det att jag ska göra 8-15 reps så kan det bli både 8 och 15, beroende på vilken belastning jag valt. Så långt inget märkligt. Däremot gör jag aldrig 9, 11 eller 13. I mitt huvud gör man inte udda antal, och om det då skulle bli det så tolkar jag det som ett misslyckande att inte göra 10, 12 eller 15, och inte att ha lyckats göra mer än 8, 10 eller 12. Misslyckande vill jag per definition inte hålla på med, om det inte specifikt står till failure, då är ju det uppdraget.
Ni förstår kanske varför min dotter kallar mig Patient Noll. Poängen är att mina tvångstankar inte behöver redas ut för att jag ska kunna träna. Om det i mitt huvud är jämna antal reps om krävs, så får det vara så. Kroppen skiter i vilket, även om huvudet har hakat upp sig. Det enda gången som konstiga egenheter blir ett problem är om de hindrar att man gör något alls, eller leder till att man gör något mycket sämre. Annars kan de betraktas som en charmiga. Det tycker i alla fall jag om att intala mig.