Som för så många andra så var det pandemin som låg bakom att jag började springa överhuvudtaget. Först under den tiden i början av pandemin när man knappt kunde gå ut alls annars, och sedan som transport till kontoret. Kollektivtrafiken avråddes ju i det längsta, och eftersom det är rimligt avstånd mellan vårt hem och mitt dåvarande kontor så blev det en förträfflig lösning. Det skapade i sin tur en rutin som resulterade i rätt mycket löpning, eftersom jag inte transporterade mig på något annat sätt inom Stockholm. Enligt en del förståsigpåare så blev det volym lite väl mycket löpning, vilket säkert stämmer. Visserligen kom jag ner på 10 km-tider på under 50 minuter utan bekymmer, men å andra sidan kom jag inte vidare i mitt bänkande. Jag sprang på rutin snarare än på aktiva beslut, på gott och ont.
Förra sommaren fick jag således en överansträngning som gjorde att jag bytte till cykel ett tag. Det är säkert en utmärkt träningsform, men ska man upp i samma belastning som springandet gav så måste man upp i farter som helt enkelt inte är möjliga i Stockholms utan att cykla ihjäl sig. Jag hittade tillbaka till springandet och pendlarrutinen framåt vintern, men sedan bytte jag jobb vid nyår. Numera pendlar jag till Örebro flera dagar i veckan, och ska man ut genom dörren nyduschad och fräsch som en nyponros klockan fem så är löpandet svårvalt på morgonen, och tågåkandet för att springa sig svettig in till centralen heller inte känns som något alternativ. Löprutinen får alltså stryk, och även om det fortfarande blir några gånger i veckan så krävs det nu aktiva beslut varje gång. Bänkpressandet har däremot följt samma beslutsfria rutin, styrt av program. I kombination med minskat löpande har det således tagit sig, så att jag äntligen har pillrat mig upp till ett nytt i mina kretsar blygsamt pers på 141 kg and counting.
Det är således inte enbart dåligt att en rutin utmanas. Det finns gott om inspirationscitat om hur kris och möjlighet är samma tecken på kinesiska, så kanske det är. Visserligen vet jag gott om kriser utan möjligheter och vice versa, men i det här fallet stämmer det nog. Krisen det var att tappa bort den bekväma rutinen att springa utan att särskilt tänka på det resulterade i effektivare gymmande, men jag behöver hitta en ny rutin för konditionsträningen. En som kanske är lite mer optimerad än att bara rutinmässigt springa överallt jag ska. Rutin i sig är inte bra, det beror helt på vad den får oss att göra, eller inte göra. Nu och då behövs det aktiva beslut. Det kan väldigt lätt bli rutin att inte göra något också, det har jag också provat, och då blev jag både tjock och klen. Med lite genomtänkta beslut som sedan blir rutiner kanske jag kan slippa båda. Det är ändå värt ett försök.
