Det finns ett gammalt uttryck som säger att det finns inget ont som inte för något gott med sig. Det här var något min mormor brukade påtala och det är måhända ett uttryck som ingen under 60 år använder i dag, men det ligger en del sanning i uttrycket. I lördags skulle min yngsta son ge sig ut och cykla med två av sina kompisar. Det duggregnade så smått och sommarvärmen som vi har vant oss vid var påtagligt borta, men det spelade mindre roll för de cyklingstörstande barnen. Eftersom två av ungarna redan satt på sina cyklar skulle den tredje ungen hämta sin cykel hemma hos sig. Hon bor ett stenkast från där vi bor; bara upp för en liten backe och ned för en trätrappa så är man där. Vänligt sinnad som jag är tänkte jag att jag skulle hämta hennes cykel och eftersom hon bor en sisådär femtio meter från oss valde jag mina utslitna och tokbilliga foppatofflor istället för att stuva ner fötterna i mina betydligt dyrare löpardojor. Det skulle jag inte ha gjort.
Jag insåg mitt misstag så fort jag tog mitt första steg på den regnblöta trappan. Det förefaller som så att foppatofflor och blöta trätrappor eliminerar all form av friktion och jag gled, eller snarare flög, ned för trappan likt en isbit i en rutchkana. Reflexmässigt tog jag emot min accelererande kropp med min vänsterhand och märkte hur benen i handleden gav vika. Med en handled formad som ett S lunkade jag tillbaka upp för trappan, betydligt långsammare än jag kom ner, och ringde efter frugan som fick agera privatchaufför in till akuten.
Väl på akuten skulle handleden röntgas och efter att det hade konstaterats att handleden var bruten skulle två personer försöka dra handleden på plats igen. Den ene av dessa två var en lång man i 45-årsåldern. Han började snabbt berömma mig för mina, enligt honom, grova överarmar (!). Mina armar var tydligen större än hans lår, menade han. Han undrade hur ofta och hur mycket jag brukar träna och överöste mig med superlativ efter superlativ. Nu skulle jag aldrig vilja påstå att den snälla ortopeden (eller vilken titel han nu hade) for med osanning, men någon bicepsguru är jag inte, rent objektivt.
Men, hans trevliga bemötande och uppenbara smicker gjorde nog att jag trots mitt uppenbara missöde kände att det var helt ok att ligga där i sjukhussängen och låta två okända människor lägga pussel med mina skelettdelar. Det var värt att få handleden ihopskruvad bara för att höra hur enormt muskulös jag var i någons ögon. Jag förstår nu varför så många människor tragglar med cardio, träningsscheman och kostprogram inför sommarsäsongen och jag förstår till fullo vad min mormor menade. Det finns inget ont som inte för något gott med sig.
