Det var 2013 som jag började skriva krönikor på Maxstyrka, efter att den förträfflige unge Andreas Johansson frågat mig om jag inte ville skriva något. Jo, på den tiden var han faktiskt ung, numera en medelålders lärare med vuxna barn. Han är dock fortfarande som han själv brukar säga, en stark man fångad i en svag mans kropp. Jag ville gärna skriva, jag brukar inte vara nödbedd i fråga om att bre ut mig, och föreslog själv att vi skulle bestämma en text varje vecka, så att det blev av. Det blev av, 653 gånger, vilket också är en bidragande orsak till att flytta vidare. Jag tror inte att någon har läst alla, men det är också en överhängande risk att jag sedan länge har tjatat hål i huvudet på en ganska nischad grupp människor. De som inte har fattat vid det här laget är det nog ingen idé att fortsätta tjata på. Om jag låter olika AI-verktyg analysera mina texter så är det inte så fantastiskt stor skillnad mellan hur jag skrev 2013 och hur jag skriver idag.

Enkelt uttryckt så försöker jag förklara världen genom gymmets ögon. Det är faktiskt väldigt effektivt, för gym- och träningsvärlden är som att betrakta tillvaron i labbmiljö. Allt är uppförstorat och förenklat, bekräftelsebehov, drivkrafter, utveckling och medmänsklighet och tillhörighet. I mina mest pretentiösa stunder har jag närt förhoppningen att med hjälp av gymmetaforerna hjälpa mina läsare att förstå sig själva, andra gånger har jag bara velat roa en liten stund.

Jag ska inte sluta skriva, utan kommer från och med den här veckan att vara ledarskribent på Tyngre. Det är för mig mycket smickrande, eftersom Tyngre både i gymvärlden, mediavärlden och e-handel är en exempellös framgång som har genomfört det mesta till perfektion. För mig som känner till andras bekräftelsebehov genom mitt eget så är det oemotståndligt. Dessutom är Alex och Andreas, precis som Andreas Johansson mycket goda vänner, som jag gärna vill höra ihop med.

Skulle jag vilja krysta fram något slags världsförbättrarmotiv så skulle jag kunna påstå att jag vill dela det jag lärt mig genom strongman och styrkevärldens mer extrema former med en bredare gympublik, och det är säkert sant. Det finns mycket ifrån både strongman och armbrytning som gemene svenssongymmare skulle kunna lära sig av. Men det är naturligtvis inte huvudorsaken. Precis som jag många gånger har berört i mina texter så sätter jag inte upp mål, annat än att röra mig framåt och utvecklas. Hur stark vill jag bli? Jag vill vara starkare i morgon än idag. Hur långt vill jag nå med mitt skrivande? Längre i morgon än idag. Där är Tyngre ett fantastiskt steg på vägen, och längre än jag har nått förut. Har jag kunnat sätta nya PB:n i bänk och böj vid 54 års ålder så kan jag bli bättre på att skriva och nå människor också. Det tänker jag nu göra på Tyngre, en ledartext i taget. Vi får se om det blir 653 stycken där också.

Det är inte alla år som det blir snö i Småland på det sätt det är i år, och således är inte allting rustat för det. Som permanentboende på landet så har jag en del nödtorftiga förberedelser som gör att jag klarar ett snöoväder, inte så många att jag kan fortgå med allt oavsett snömängd. En del får man lugna sig med tills stormen är över, helt enkelt. Så är det inte hos mina vänner i Norrland, de har skotrar och annat som gör att livet fortgår oförtrutet oavsett snömängd. Hur imponerad jag än är så vore samma beredskapsgrad orimlig där jag bor. Kostnaden i relation till nyttan vore orimlig, man får acceptera att lugna sig vid svårt väder.

Den lokala livsmedelshandlaren i kommunen här har förmodligen gjort samma kalkyl i det att det inte införskaffats bandvagnar att köra ut vår tids digitalt beställda matkassar med, utan valt att fortsätta med den 3,5 tons-lastbil som är det största fordon nyanställda får köra på B-körkort. Rimligt, även om de glömde lägga till aspekten med att lugna sig pga. väder. Det ledde i sin tur till att jag fullt ut fick leva ut min inre glesbygdsgubbe på väg till gymmet i går kväll. I den brantaste backen på vår lilla väg stod nämligen sagda 3,5 tonnare och kom varken upp eller ned, med en mycket ung tjej bakom ratten som inte kunde göra mycket åt situationen. Styrkt av att vara på hemmaplan, min Baneliknande skinnrock och otaliga erfarenheter från sagda backe så hjälpte jag dem bort från backen till en parkeringsficka där förstärkning så småningom anlände. Jag ska mota Olle i grind och understryka att min hjälpsamhet inte var driven av någon förhoppning om flirtande med damer i nöd. Den unga chauffören var i åldern att jag snarast hade frågat om hennes mor var singel om fokus hade legat där.

Det går att börja gubbgorma över oskicket att skicka ut unga medarbetare i olämpliga fordon, men då kommer jag till min poäng. Man kan inte fördyra och krångla till tillvaron 360 dagar om året för att klara något som händer de övriga fem, det blir orimligt. Chauffören gjorde inget fel, och faktiskt inte uppdragsgivaren heller. Hur mycket vinterväglag det än är så är inte Aveslättsbacken någon direkt fara, även om leveransen försenades. Det var en kalkylerad risk som det hade varit orimligt omständligt att undvika.

Är du i hemstaden över helgerna så är det inte rimligt att köpa ett månadskort på det gamla gymmet för att komma in när det är obemannat, det är ofta det på landsorten. Det är en orimlig insats i relation till nyttan. Man kan göra på gymmet som på vår lilla vinterväg, helt enkelt få hjälp av en tjurig gubbe i skinnrock. Antingen kommer du in, eller så får du låta bli att träna. Maten kom fram, men ingen hade svultit ihjäl om det inte hade gått. Så fattigt är det inte här i Småland.

Under helgerna har jag haft ett par av mina barnbarn på besök, med tillhörande föräldrar, vilket leder till att livet blir väldigt annorlunda i ”Morfars stuga” som det benämns. Förändringen är i princip odelat positiv, med både barnbarn och föräldrar, men den är väldigt tydlig. Det som händer i princip omedelbart är att hemmet blir simultant stökigare och renare. Det första beror på barnbarnen, som tar en rätt permanent leksakshörna och distribuerar ut det i vad vi kan kalla en mer användarvänlig placering. Det andra beror på deras ömma moder, som liksom de allra flesta i världen är bättre på att städa än vad jag är, och dessutom har tempot uppe av vana att leva med småbarn. Även deras far är väsentligt bättre på det än vad jag är, men han är lite mer finkänslig, ingift som han är, och generar inte mig genom att direkt i ord och handling påvisa mina brister.

Småbarnsförälder vet är att det blir ohållbart att ha både smutsigt och stökigt, något som jag har glömt och ljuger för mig själv om genom att ha mina grejer på sina platser och inte flytta på dem när de inte ska användas. Jag kan då intala mig att jag har det städat eftersom jag har mina grejer där de ska vara. Så är det inte. Det finns anledning att vara övertydlig med skillnaden. Stökigt är när grejer som vi vill ha är i oordning och ligger överallt. Smutsigt är när sådant vi inte alls vill ha tillåts lägga sig över lite allting och göra det ofräscht. Det är lätt att blunda för smuts om man har ordning och inte tittar så noga, men det är faktiskt värre än stök. Stök är när man liksom barnbarnen håller på med för många saker samtidigt, och därför har allt framme. Smuts är när man låter tiden gå, och inte är ärlig med att det dykt upp damm och smutshinnor som alls inte ska finnas.

Det finns en tillämpbar poäng för träningsvärlden här, utöver min offentliga bikt om min dåliga städning. En del multiatleter tycks hålla på precis allting samtidigt, och det kan verka kaotiskt för utomstående. Det som gör att de lyckas är att de håller rent i sitt träningsliv även om det är stökigt. De gör allt seriöst, de fuskar inte med belastningsnivån, och de äter rätt för att kunna ha det så stökigt i tillvaron. Motsatsen är de som har plockat ordning sin träning i fina pass och program, men inte gör det ordentligt. De tar inte i, de fuskar med utförandet och de ägnar inte en tanke åt vad de äter. De har ordning men inte rent.

Det finns tyvärr folk som har det så i sina relationer också, men kan faktiskt göra som multiatleterna gör med sin träning. Det är okej att ha det lite rörigt med sina vänner och bekanta, om man bara är ärlig och gör sitt bästa. Ärligheten gör nämligen att du håller det rent, även om det stundtals är stökigt. Motsatsen är när du ljuger för dig själv och andra. Det är rätt smutsigt.

Så här inför den stundande ”New year new me” anstormningen på våra gym så finns det anledning för oss mer regelbundna gymbesökare att vara lite självkritiska. Visst kan man ifrågasätta allvaret när de susar in strax efter Ivanhoe och backhoppningen från Garmisch Partenkirchen och ska förändra hela sitt liv. Men det faktum att det brukar ebba ut inom några veckor är faktiskt inte skäl nog att avfärda det som oäkta.

Det finns en rätt populär livssyn att allt som är på riktigt alltid kommer att klara sig och leva vidare oavsett omständigheter. Så är det inte, det är ett naivt självbedrägeri som hör hemma i sagor med ”…. Så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Man kan inte frånskriva sig sitt ansvar, varken för sitt eget liv eller som medmänniska så enkelt.

Jag har nyligen fått ett nytt barnbarn som anlände till världen betydligt tidigare än vad som är tänkt, och därför har fått all tänkbar fantastisk hjälp i den svenska neonatalvården. Det finns inte mycket som är så tydligt äkta, rent och levande som ett litet, litet barn. Ingen som har varit på en neonatalavdelning kan undgå att beröras, det är så tydligt det spirande livets högborg. Här börjar livet i den mest bokstavliga av former. Ändå är det lika bokstavligt tydligt hur extremt beroende de nya liven är av omvärldens vård och omsorg. Mödrar och de allra närmsta naturligtvis, men också de som kanske inte är så personligt nära, men vars professionalitet och närvaro är helt nödvändigt för att det ska gå bra. Utan alla dessa så fortsätter inte liven att spira, helt enkelt.

Väldigt få klarar av att förändra sina liv utan hjälp av människor omkring sig, vare sig det gäller något så banalt som att pallra sig i väg till gymmet efter ett nyårslöfte, eller stora, livsnödvändiga omställningar som att göra upp med ett missbruk eller att rädda sitt förhållande. Då duger det inte att som medmänniska sitta med armarna i kors och se om de klarar det, för att sedan påstå att det ändå inte var på riktigt när de går under. Alla går under utan hjälp, alla. Att låta bli att hjälpa någon som något sjukt test av deras äkthet är bara grymt och cyniskt.

Nyårsvågen av tränande är ett utmärkt tillfälle att träna på att vara en hyfsad medmänniska, det kan komma till nytta i betydligt allvarligare scenarier än någon som inte vet hur man sänker säkerhetsspärrarna på powerracken. Du kanske inte tycker att det är ditt ansvar att hjälpa dem som nyss anlänt till gymmet och är i vägen för dig. Det beror ju lite på hur man ser det, du kanske inte tycker det är ditt ansvar att uppföra sig som folk alls. Är du verkligen för upptagen så är det minsta du kan göra det som alla besökare på en neonatalavdelning ger. Man ser på dem och ler, och hoppas med hela sin varelse att det ska gå bra för dem. Det är riktiga liv som börjar nu.

Som vit, heterosexuell, medelålders man så går det inte komma ifrån att jag tillhör den mest privilegierade gruppen i världen. På gruppnivå finns det helt enkelt inte mycket mer att begära. På individnivå finns sådant som jag önskat mer av, genetiskt och materiellt, men även på de områdena är jag privilegierad, Däremot är jag inte alls förtjust i att primärt bli betraktad som en vit medelålders heterosexuell man. Eller för tydlighetens skull, just heterosexuell blir jag gärna uppfattat som av praktiska skäl, jag vill inte bli helt avskriven från kvinnlighetens prospektlistor.

Det jag menar är att i alla grupptillhörigheter så finns det en generalisering som kanske inte stämmer in på varje individ, och jag vill inte svara för alla de egenskaper som är typiska för gruppen. Till och med när jag hamnar i motsättningar på grund av mina fel, så blir jag irriterad när det felet tillskrivs gruppen. ”Ni män…” är ingen bra inledning om du vill ge mig konstruktiv och säkert välbehövlig kritik. Om jag i farten kör över och ignorerar unga kvinnor så är det jag som gör det, inte ett kollektiv. Jag kan stå för mina egna brister, tack.

Trots min uppenbara fysiska brist så identifierar jag mig med strongmansfären, men det betyder inte att det är därför jag är slarvig och stökig, även om de flesta strongmangym antyder att det är återkommande drag. Jag är kristen, men jag vill inte stå för varje märklig yttring i den frikyrkliga subkulturen, och tro mig, jag känner till de flesta. Det finns helt enkelt en hel del grupper som jag kan sägas tillhöra, men jag vill inte bli bedömd utifrån någon av dem. Det här må vara en självklar hållning när det gäller oss själva, men vi har svårare att komma ihåg det när vi ser på andra. Vi är ganska snabba på att göra varje individ ansvarig för det vi associerar med hela den grupp vi uppfattar att de tillhör. Alla som lyfter atlassten trycker inte steroider, och ska inte antas göra det. Alla crossfittare är inte flockdjur som följer blint, även om det kan se så ut. Alla svenskar med ett annat etniskt ursprung har inte flyttat hit för välfärdssystemets skull, de flesta kommer av mer akuta skäl. ”Jag ville ta mina barn dit jag trodde att det inte kan bli krig” svarade min vän från Syrien på frågan om varför de valde att fly hit. Nu driver han företag här, utan bidrag.

Jag bedömer folk utifrån vem de är, och vad de gör, som individer. Så vill jag att folk också förhåller sig till mig. Jag tillhör en mängd grupper, jag är en vit, medelålders, heterosexuell (hörde ni det?) man, med märkliga intressen. Jag vill dock bli bedömd och kritiserad för mina egna fel och brister som jag kan göra något åt, inte alla de grupper jag i någon generaliserad mening tillhör. Jag har tillräckligt med det jag ställer till med själv, jag vill inte ansvara för andra idioter också.

Värderingsdrivet är ett relativt väl använt uttryck när folk ska beskriva sig själva eller det sammanhang de figurerar i positivt. Värderingar är ju bra, och att vara driven är ju bra, låt oss således kombinera dem. Tanken är god, men dessvärre fel. Värderingars roll är inte att driva, och om man tror det så finns det risk för att du inte på riktigt förstår dina drivkrafter. Ska man förstå drivkraft så måste man nästan backa hem till de grundläggande känslor vi människor styrs av. Trots min koppling till styrkevärlden måste jag påpeka att inte heller hunger är en grundläggande känsla, hur verkligt det än känns när man börjar bli katabol. Det är i stället glädje, sorg, rädsla, avsky och några till liknande som utgör grunden för drivkraft. Inte ens pengar är en drivkraft, det är vad pengarna leder till som är den drivkraften.

Värderingar däremot driver inte, de riktar. De kan med andra ord inte bara motorn i det du håller på med, men de kan vara ratten. De till och med måste vara ratten om de ska kvalificera som värderingar och inte bara lösa funderingar. Värderingar påverkar alltså inte vad du strävar mot, bara hur du gör det. Vad är du beredd att göra och inte göra i din strävan att uppnå den där känslan du jagar, eller flyr ifrån. Det är det som regleras av värderingar.

Många talar om pengar som drivkraft uttryckt i termen att ha fuck-off pengar. Med det tycks avses att ha tillräckligt mycket pengar för att inte behöva tvingas till sådant man inte vill. Jag tror att de som säger att de vill ha fuck off pengar egentligen vill ha värderingar som drar absoluta gränser för vad man kan gå med på eller inte.

Det är nämligen värderingar som gör att man inte prostituerar sig, bokstavligen eller bildligt. Det är värderingar som gör att vissa förhandlingar aldrig behöver inledas, för frågan kommer aldrig att bli aktuell. Det är den absoluta faktorn folk längtar efter när de tror att de bara vill ha tillräckligt med pengar för att be folk att dra.

Min största drivkraft är som bekant för den återkommande läsaren bekräftelse och att vara behövd. Det är inte heller någon känsla i ordets rätta bemärkelse. Kanske är det glädje jag söker, kanske är det rädsla för utanförskap. Klart är dock att det inte mina värderingar som driver mig framåt, det är de som håller mig på banan och sätter stopp för att jag gör dumheter i min jakt på vad det nu är jag söker. Oavsett vad det är som driver oss att försöka bli starkare och bättre så är det värderingar som hindrar de flesta från att injicera droger, vare sig det är steroider eller andra.
Visst vill jag som de flesta andra få mer pengar och vara rik, mest för att jag gillar det goda livet. Däremot så kommer jag aldrig att behöva fuck-off pengar för att inte tvingas göra sådant jag inte vill. Det är det jag har värderingar till.

Eftersom jag började ett nytt arbete för några månader sedan som kom att innebära väsentligt mer resande än innan så har min träningsrutin gått åt skogen. Bara för att förekomma er som delar fräna sanningar på sociala medier så är jag naturligtvis medveten om att allt annat än minutiös träning i absolut rätt beräknad mängd och belastning är ursäkter. Så är det självklart, dock är jag tvungen att nämna just den här ursäkten för att komma vidare med poängen i den här krönikan. För ytterligare några månader sedan så bytte jag från att ha manuellt skrivna program från coach Josef till hans förträffliga app, Built Strong. Kvalitetsmässigt i princip likvärdigt eftersom det är samma kunskapskälla, men skillnaden är att jag inte riktigt skäms inför appen på samma sätt som inför Josef om jag underpresterat, eller rättare sagt, felprioriterat. I kombination med resandet innebär det här att jag för en stund klivit av den programmerade träningen och i stället ägnat mig åt fri lek och egolyftning. Ett välkommet avbrott och riktigt roligt. Lite påverkad är jag ändå av kunskapen de senaste åren, så till de tunga singlarna lägger jag dessutom något högrepset i slutet på varje övning. Man vill ju inte verka lat.

Det är högst troligt att den här perioden inte är speciellt effektiv ur progressionssynpunkt, men den är rolig. Den ökning jag har fått till i vikter har med all sannolikhet grundlagts av tidigare metodiska programmering, så jag drar inga växlar från ett par nysatta PB:n heller. Rolighetsnivån förstärktes dessutom drastiskt av veckans besök i Simrishamn, dit mitt arbete numera för mig ibland. Jag är böjd att hålla med Östen Warnebring att det är lite närmre till himlen från Österlen. Där finns utöver allt annat nämligen de goda vännerna Petra och Anders som i tillägg till en allmänt fantastisk gästfrihet också tog med mig till tisdagsträningen på det lokala hardcoregymmet. Med en blandning av armbrytare, grepptomtar och allmänt starka skåningar i olika storlek och åldrar så var det en lekfullhet som jag nog inte upplevt på andra ställen än i olika strongmankluster genom åren. Visst, alla ansvarar själva för att göra de övningar deras planering för dagen kräver, men alla är också med på random utmaningar som hittas på under kvällen. Det är tillräckligt stort allvar för att alla verkligen ska ta i, men inte så stort att folk gnäller om orättvisor. Grepputmaningarna kom jag som man lätt kunnat förutse i princip sist i, utan att någon antecknade. Sedan som genom en Guds skickelse kom någon på att vi kunde prova att göra maxreps på det som råkade ligga på stången i bänkpressen, nämligen 55 kilo. Det var nog inte så att vikten valdes, det var bara det som låg på när Charlie fick idén. Här var jag inte lika usel, mina 50 reps räckte inte till att vara bäst, men det var nära. Det kanske inte var ett effektivt träningspass, men det var roligt. Ibland måste det få vara det, ibland inte. Det är som talesättet säger. Allting har sin tid, och korven den har två.

Så här lagom till Black Week så är det brukligt med moraliserande runt konsumtion, vilket jag brukar tycka är ganska hycklande. Jag drar gärna en lans för konsumtion som en förutsättning för utveckling och tillväxt, så länge den är någorlunda cirkulär. Man ska inte konsumera sådant som det inte går att skapa mer av, helt enkelt. Det som växer och förnyas däremot, absolut. Dock finns det två läger som båda är upprörda så här års, varav bara den ena över bristande hållbarhet. Den andra är upprörd över att det inte är tillräckligt billigt jämfört med annars. De tycker att handeln har höjt priserna för att sedan sänka dem till Black Friday. De vill att vi tror att det är billigare än det är, är kritiken som gränsar till kränkthet.

Det här är väldigt roande när man ser det på lite håll, eftersom de har glömt valfriheten som grundbult i marknadsekonomi. Man är inte tvungen att handla. Vore man det så vore det snarare beskattning och snudd på planekonomi där andra fattar beslut åt oss. Om du tror att det sänkta priset är den tvingande orsaken till inköp, då har du faktiskt ett konsumentproblem. Det man i handel och försäljning även på svenska kallar för urgency är en konstgjord motivation till att fatta köpbeslutet just nu när du påstås få bättre villkor. Det är möjligen där de luras, inget handlare säljer något av någon annan orsak än att ha marginal och få pengar över. Den punkt där vi bara lurar oss själva är att de bättre villkoren i sig gör det nödvändigt att köpa.

Om vi inte vill ha eller behöver det som är till salu så spelar det ingen roll om det är billigare eller inte. Det är där du ska börja. Vad vill du ha, inte vad kostar det. Är priset ditt enda motiv att handla, ja då är du faktiskt konsumtionsberoende på ett osunt sätt. Du köper priset istället för produkten. Vill du på riktigt få ut något av Black Friday, så sätt dig en stund och fundera på varför du gör som du gör.

Vad har det här med gym- och träningsvärlden att göra? Inget mer än att det också är en del av marknadsekonomin och kapitalismen. Att teckna ett gymkort för att det just nu är billigare är inte en orsak, om du ändå inte vill träna där. Att köpa kosttillskott för att det är billigt nu är helt meningslöst om du ändå inte håller ordning på hur du äter. Proteindrinkar och wienerbröd är en diet i klass med whisky och Viagra. Meningslös ur nyttosynpunkt, driven av självbild och förhoppningar. Det absolut mest korkade är när en löpande tjänst som till exempel gymkort eller prenumerationer är billigare den första perioden, för att sedan höjas. Det är så man hamnar i Lyxfällan, eftersom man vänjer sig vid en levnadsstandard som strax blir dyrare. Att utnyttja tillfälligt nedsatta priser ska man göra när man frågat sig varför det är billigare, som om handlaren har köpt på sig för mycket av något. Annars är risken att motivet är att få dig att köpa mer än du egentligen ville ha, och ja, då har du blivit lurad, men mest av dina egna impulser och känslomässiga behov.

Jag brukar väldigt ofta lyfta fram faran med optinoja, som det kallas i träningssammanhang. Dels för att det blir destruktivt att kräva perfektion av sig själv, och dels för att skillnaden mellan perfektion och gott nog sällan är värt priset. Optinoja är alltså träningsvärldens variant på perfektion, när allt i träning och kost måste optimeras för att man ska må bra. Handlar det enbart om kost har det kallats ortorektiker. Det är helt en enkelt en störning att kräva perfektion av sig själv. Disciplin för sin egen skull är aldrig bra, den måste ha ett praktiskt syfte.

Men.

Att vägra acceptera lathet hos sig själv är inte att vara perfektionist, det är något helt annat, och eftersträvansvärt. Låt mig förklara skillnaden. Perfektionist är när man teoretiskt har räknat ut hur många reps man bör klara enligt någon form av omräkningstabell med hänsyn till maxkapacitet, kroppsvikt och så vidare, och sedan må dåligt om det på grund av dagsform eller något annat inte går. Att bomma det sista reppet som man trodde skulle gå är inte lathet. Att låta bli att göra det när det hade kunnat gå är lathet.

Det här är en av de där frågorna där det är lättare att börja i träningsmiljö för att sedan föra över det till livet i övrigt än tvärtom, i alla fall för oss som hänger på Maxstyrka. Det handlar inte om att varje situation i livet ska köras till failure, alltså hela vägen fram tills det brister. Precis som i träning så finns det gånger i livet när planen är en lättare belastning, och utmaningen snarast är att inte göra mer efter det. Precis som i träning så är de perioderna helt nödvändiga.

Det handlar däremot om att inte leva upp till sin egen kapacitet och förmåga, därför att det är bekvämare att låta bli. Nu är det inte så att jag menar att detta bara sker hos särskilt dåliga människor. Det är något ganska mänskligt, och ett område där vi alla är syndare, bland vilka jag är den främste, för att travestera Paulus. Men bara för att det är mänskligt och ganska vanligt så innebär det inte att det är något vi ska stillatigande acceptera. Vi ska slåss mot våra svagheter. Ibland, för att inte säga ofta, så kommer vi att förlora, men om vi väljer att stå upp mot våra egna svagheter så kommer vi att vinna ibland, och svagheterna blir färre. Det är viktigt, eftersom våra svagheter inte bara drabbar oss själva.

För oss som tycker att medmänsklighet är viktigt så är det ibland jobbigt att inte kunna hjälpa alla, men det är inte det vi ska sikta på. Vi ska sikta på är att hjälpa dem vi kan, och faktiskt göra det även om det är obekvämt och jobbigt. Det sista reppet är inte skönt, varken bokstavligen eller metaforiskt.

Leonardo da Vincis sista ord lär ha varit: ”Jag har förolämpat Gud och människorna eftersom mitt arbete inte nådde den kvalitet det borde ha gjort.” Det får vara hur det vill med Leonardo, jag tänker sträva mot att inte känna så när jag ligger på mitt yttersta.

Det finns en mängd talesätt avsedda att illustrera att det finns två sidor till varje val, att allting vi gör får en konsekvens, och så vidare. Kakan och det uteblivna ätandet är bara ett, men kanske det mest använda, så låt oss utgå ifrån det i resonemanget. Jag har flera vänner som utöver att de delar min fäbless för det goda livet i form och bättre spritsorter och cigarrer också samlar på dessa. Jag har alltid varit förundrad över företeelsen och det i somliga fall rätt ansenliga samlingar de förfogar över eftersom det är bortom min kapacitet. Om jag har något gott hemma så kommer jag nämligen att konsumera det. Inte så att jag super mig full på single malt eller kedjeröker rätt dyra kubaner, men det kommer att gå åt. Någon samling blir det inte.
Jag har liksom aldrig förstått varför det är bättre att njuta sedan i stället för nu. Se, här är kaka, vad hindrar att jag äter?

En variant för de som lyckas med konststycket är naturligtvis volymen. Även om man inte kan både ha och äta kakan så kan man skaffa två kakor, en att äta och en att ha. Åtminstone någon av mina vänner tillämpar den metodiken med stor framgång, men frågan om glädjen i att ha kaka kvar kvarstår. Vad är tjusningen med att inneha kaka?

Jag tror att det handlar om upplevelsen av valfrihet. Även om jag inte vill äta kaka så vill kunna äta kaka i det ögonblick lusten faller på, därför vill jag ha kaka.
Även om kaka paradoxalt nog är tabu i fitnessvärlden så återspeglas mekanismen i vår subkultur och varför man egentligen vill uppfattas som snygg av så många som möjligt. Vi vet alla vilka extrema åtgärder både män och kvinnor tar till för att vara attraktiva, i gymvärlden dessutom tydligt fysiskt, och törs jag påstå, sexuellt. Man vill inneha den metaforiska kakan i attraktionskraft.

Att man vill uppfattas som fysiskt attraktiv av alla innebär inte att man vill ligga med alla, med viss reservation för somliga av mina vänner. Däremot så innebär att fler uppfattar dig som attraktiv att utbudet och därmed valfriheten ökar. vilket jag tror är den springande punkten. Med tillräckligt många som uppfattar dig som attraktiv så är det du som väljer.
Väldigt få vill ligga med alla, men många vill attrahera alla för att sedan kunna välja. Man kanske inte vill äta kakan just nu, men man vill kunna välja att göra det närhelst andan faller på, och därför går man oerhört långt för att samla på sig kakor med hjälp av den fysiska attraktionskraften.

Det här är ganska basalt mänskligt, och ett ganska förståeligt beteende, men med en stark moralisk invändning. Människor är inte kakor för vår konsumtion. Vill vi inte reduceras till en kaka för någon annans bekräftelseaptit, så ska vi heller inte behandla andra så. Kakor kan ligga och vänta i en väl försluten burk, det kan inte människor. Vi har nämligen känslor, till skillnad från kakorna.

När man leder ett världsmästerskap med över 30 deltagande nationer som alla håller med det som oundvikligen är en nischsport så är lätt att tro att vi alla är rätt lika. Vi tror visserligen att vi är mer lika de vi talar samma språk som, eller åtminstone delar ett andraspråk med, men det är en bedräglig förenkling. De flesta indier här talar hyfsad engelska, men där slutar likheten. Amerikanerna talar bara engelska, och givet kulturimperialismen så känns de ju väldigt nära, ända tills man diskuterar organisation, struktur eller politik med dem. Då upptäcker man ibland att vi står långt, långt ifrån varandra och får jobba lite med att överbrygga det. Överlag är det mycket det mitt arbete i förbund och tävlingsledning går ut på, att överbrygga missförstånd och skillnader för att hitta den gemensamma nämnaren. Är man på VM i armbrytning så är det rätt självförklarande, armbrytning är den gemensamma nämnaren, och det går att samlas runt det.

De som är stora konsumenter av förutnämnda kulturimperialism blir dock väldigt nervösa när Azerbajdzjanska juniorer firar sina segrar med att ropa Allahu Akbar, och lite allmänbildning är på sin plats. Allah betyder helt enkelt Gud på arabiska, inte en särskilt variant, det används av såväl kristna araber som i andra religioner av arabisktalande. Sedan är det inte ett fientligt rop, utan något som används i princip i alla sammanhang av glädje, firande och seger. Gud är störst/större helt enkelt. Det betyder i sig inte att vi är speciellt lika varandra kulturellt, men några fiender är de inte.

Däremot i somliga fall formidabla motståndare vid armbrytarbordet. De närvarande indierna har i det avseendet inte varit lika formidabla motståndare, men jag känner mig mycket besläktad med dem i deras försiktiga undran om kryddor är helt förbjudna i den här delen av världen. Det har inte varit något fel på den maten jag har blivit serverad, men någon vindaloo är det inte.

Om jag skulle ta på mig att definiera vilka av armbrytarsyskonen vi svenskar står närmast så är det länderna runt Östersjön, Skandinavien och de centraleuropeiska länderna. De övriga västeuropeiska länderna har uppvisat en notorisk oförmåga att organisera sig inom armbrytningen, och de östeuropeiska länderna lever kvar i i hierarkiska strukturer som är statsfinansierade och inte alls liknar våra folkrörelser. Poängen är dock inte att räkna ut vilka vi är mest lika, utan att både likheter och olikheter finns. Det här gäller självfallet på individnivå också, och lärdomen är att man får jobba med att överbrygga skillnaderna om man ska kunna ha glädje av det gemensamma.

Grundbulten måste vara att alla får vara med, i världen i samhället och i sporten vi håller på med, och då kostar det lite jobb. Visst kan vi hålla oss till de som är som vi, men livet blir oändligt mycket tråkigare. Jag tycker varken amerikaner eller azerbajdzjaner har rätt i sina mest utmärkande drag, religösa yttringar eller kulturella konstigheter, men när jag lägger lite tid på att överbrygga det så tycker jag faktiskt om dem.

Jag har nyligen börjat ett nytt uppdrag yrkesmässigt som i stort sett är säljande och har förklarat säljprocessen för kollegor några gånger. De är nämligen mycket ordningsamma och kompetenta människor som jobbar med siffror och Excel, och det är inte jag. Det är lätt hänt att de uppfattar det som att säljare mest lallar omkring och dricker kaffe, vilket i och för sig är sant, men det sker något annat samtidigt.  

Inom sälj talar vi om processen som en säljtrappa som vi leder kunden uppför, men vi måste stanna på varje trappsteg tills kunden också har klivit upp där. I väntan och uppmuntran på att kunden ska följa med kan det bli en del kaffedrickande, men det är tvunget. Tar vi ett steg till så är vi plötsligt två steg före, vilket låter bra, om det hade varit tävling. Det kan det vara, mot andra säljare eller konkurrenter, men inte mot kunden. Det är när kunden kommer upp till översta steget man vinner, då får de inte vara två steg bakom.  

Att ta ett steg i taget kan naturligtvis förstås så enkelt och konkret som i vår egen träning också, och kanske ännu enklare där. Försöker vi att forcera vår egen utvecklingstrappa genom att ta ett steg till innan kroppen kommit ikapp så är plötsligt vår plan och träning två steg före vår fysik, och då är risken stor att den inte kommer ikapp. Fysiken och du ska vara på samma trappsteg innan du tar nästa i träning och belastning.  

Förvisso är vi som tränar på gym och förleds av våra egon stundtals lite dumma i huvudet, och det är rätt ofta vår träningsplanering är långt före vår fysik, med återkommande misslyckande som följd. Men det är faktiskt inte där den här principen är som viktigast, det är i relationen till andra människor. Man måste låta den man vill relatera till som vän, partner eller kund ta vartannat steg, annars hamnar man genast för långt ifrån varandra.  

Moderna kommunikationsvägar illustrerar det här perfekt. Det finns ingen så tydlig indikation på en obalans i en relation om det kommer 3-4 eller fler mess från det ena hållet innan den andra svarar.  

Är du förälder och uppfostrar tonåringar är det här det mest frustrerande som finns. Har du tagit ett steg så måste du sitta där tyst, både bildligt och ibland bokstavligt tills de tar steget upp vid din sida. Väntar du inte på det utan fortsätter så kommer du att bygga avstånd emellan er, inte närhet.  

Det gäller inom sälj, relationer, föräldraskap, ledarskap, inom allt som är att vara människa. Det är frustrerande när man vill driva på och tydligt ser nästa steg, men det effektivaste man kan göra är att ta en kaffe och vänta, utan att fråga hur det går. Du vill ha dina medmänniskor med dig i livet, kliv inte upp ett steg förrän de är med.

Det här kan bli ett nytt personbästa i grenen ”Kasta sten i glashus”, men det har aldrig hindrat mig förut. Tvärtom så är det faktiskt genom mina egna brister jag ser mycket av världen, och sådana lider det som bekant ingen brist på.

Nu och då så dyker det upp ord som lånas in från engelskan och som folk uttalar på svenska för att sedan tro att de betyder något mer än deras ursprungliga svenska översättning. När jag i tonåren flyttade tillbaka till Sverige från Afrika var digestive det första exemplet jag stötte på. En kexsort på svenska, matsmältningsförbättrande på engelska. Jag fick släppa det och inse att kexen åts för att de var ett bra underlägg till ost och inte av medicinska orsaker.

Det senaste ordet som skiftar i betydelse när det sägs på svenska är content. Det betyder helt enkelt innehåll. Något av substans som finns i något, en behållare eller ett format av någon sort. Kruxet är att när man på svenska inte säger innehåll, utan content så tycks kravet på substans försvinna. Ordet används på svenska nästan uteslutande om sociala medier, och sådant vi väljer att publicera där. Det är content, men det är inte alltid innehåll. Allt oftare saknar det helt enkelt meningsfullt innehåll.

Det är det här jag menar med att kasta sten i glashus. Hur gärna jag än ägnar mig åt självförhärligande så kan jag inte påstå att allt jag lägger upp är meningsfullt innehåll. Det är matbilder, träningsvideor, någon enstaka jakt- och naturbild, och så mina krönikor. Rätt typiskt content av diskutabel kvalitet alltså.

Orsaken att jag ändå törs lyfta frågan är att jag i alla fall vill något med det jag lägger upp. Inte alltid något viktigt, men alltid något. Skryta med något jag är stolt över som träning eller lyckad matlagning, visa något som jag tyckte var vackert och ville dela med av, kanske något jag kommit på som jag tyckte var omåttligt lustigt. Något vill jag med det jag delar.

Jag avser inte att recensera vad andra tycker att de vill lägga upp, det kan vara väldigt olika. Däremot har jag tyckt mig allt oftare se sådant som folk lägger upp utan att jag riktigt kan tro att de vill något med det. Inte minst en del välkända internationella styrkestjärnor med influenserambitioner som verkar publicera mer för sakens skull än för att de verkar vilja något med det. Det blir bukfylla för sinnet i stället för näring. Problemet med bukfylla är att det också förhindrar att något näringsriktigt innehåll, och fast man är mätt så drabbas man av undernäring.

Ett tips när du precis som jag fortsätter att posta sådant ni vill lägga upp är att använda det svenska ordet innehåll för er själva istället för content. Det ökar möjligheten att det faktiskt innehåller något som de som ser det har glädje av, i själslig smak eller näring, och inte bara blir stinna och trötta av meningslös bukfylla.

Det finns naturligtvis människor som är så välordnade att de inte håller på med tillfälliga lösningar, utan klarar av att lägga tillräckligt med tid på varje beslut för att det ska bli en varaktig lösning redan från början. Det är för alla omkring över hövan tydligt att jag inte är sådan, snarare motsatsen. Väldigt mycket i mitt liv är tillfälliga lösningar som jag så småningom ska ta tag i och göra ordentligt. Så småningom inträffar dock väldigt sällan, och om den tillfälliga lösningen fortsätter att leverera nöjaktigt så brukar jag oftast vara nöjd med det. Tills den slutar att fungera på grund av sin tillfälliga natur, varvid situationen ånyo blir akut, och en ny tillfällig lösning kommer på plats. Så går alla dagar, alla veckor och år, för att citera Fattig bonddräng. Finns det något vettigt sätt att bryta cirkeln och ändå bibehålla ett vettigt tempo i livet? För de flesta av oss är det inte alltid möjligt att pausa allt annat medan vi gör hållbara, permanenta lösningar på uppkomna problem. Det finns alltid fler saker som kräver tid så att snabblösningar måste vidtagas.

En bra bild av den här livsutmaningen i ett för oss gymråttor hanterbart format är utrustningen och ordningen på gymmet. Det finns väl ingen av oss som inte blir smått vansinniga på utrustning och vikter som inte är undanplockade på gymmet, men det brukar skilja mellan vad vi tycker om andras oordning och våra egna tillfälliga lösningar. Det är nämligen det oordning är, tillfälliga lösningar som har glömts bort. Det är faktiskt rimligt att ha hantlarna på golvet mellan seten, som en tillfällig förvaringsplats. Det krävs ett ordningssinne på autismskalan för att lägga tillbaka allt mellan seten. Min egen personlighet drar mer åt ADHD än autism, men jag blir ändå lite stressad när jag tränar ihop med kompisen och småvikter som plockas på och av hängs på fel ställe, även om det bara är mellan seten. Jag klarar av att acceptera det om jag är säker på att ingen kommer att använda vikter från det stället under tiden, annars får de ligga bredvid bänken hellre än att hängas fel.

Jag tror att metoden för att hantera sitt beteende runt tillfälligheter är att nu och då fundera på det man ha valt, och om det verkligen håller måttet som permanent lösning. Ibland blir pragmatiken bättre än den teoretiska ursprungsplanen. Det finns exempel på det, men man ska inte ljuga för sig själv.

 Jag har i några dagar låtit en tom papperskasse som min mor haft pant i stå kvar i min hall efter att den tömts. Den är av lite tjockare papper än vanliga kassar och passar väl för sin uppgift, så den hamnade inte i den vanliga samlingen, utan blev stående i hallen. Det är jag och min son som bor i huset, och ingen av oss har ett ordningssinne som störs av en papperskasse, så den fick stå kvar tills jag märkte att jag började ställa grejer runt den.

När den tillfälliga lösningen påverkar allt annat så är det dags att fundera på om den är resultatet av ett faktiskt beslut, eller av att du inte fattade ett. Tillfälliga lösningar kan visst få bli permanenta, men det ska du bestämma, inte en papperskasse eller en felhängd viktskiva.

För de allra flesta av oss som tränar så finns det inget slutgiltigt mål som ska uppnås för att vara klara. Men inte heller nöjer vi oss med att vägen är mödan värd, bara för göra något så apart som att citera Karin Boye på Maxstyrka. Nu finns det betydligt mer djup än så bara i den dikten, men vi får ta finkulturen i små smakportioner. Det ligger inte för styrkesportare att nöja sig med att vara på väg, man måste komma någonstans också.

Häri ligger till synes en paradox, men det går att bena ut. Hur tillfredställande det än är att komma fram till ett mål i slutet på en resa eller en satsning, så är det bara nästa morgons startpunkt, där nästa resa börjar. Vi vill inte börja om på samma ställe när det blir morgon igen, vi vill ha kommit någonstans.

Jag ska för ett ögonblick tala klarspråk i träningsvärlden. Built Strong som är coach Josefs appifierade rådgivning utgår ifrån det man anger som sitt 1RM. Det är ett litet märkvärdigare sätt att säga pers i övningen. Det är i vilket fall samma sak, och är ett vedertaget och beprövat sätt att träna. Belastningen i olika faser utgår ifrån vad du maxar i övningen.

Har man då fullgjort en träningscykel så vill man ju få ändra det där 1RM i inmatningen, och sålunda få lyfta tyngre i nästa cykel. New weights unlocked, som man säger i gaming-generationen.

Kanske är det här vi hittar nyckeln bakom både Boye-citatet och den allmänna uppfattningen om att resan är målet. Den är bara det om den faktiskt för dig framåt till nya nivåer. Jag törs påstå att ingen blir lycklig av att lalla fram och tillbaka på samma vägstump år ut och år in. Det är inte mycket till resa om den går fram och tillbaka till postlådan varje morgon.

De som har intalat sig att promenaden till postlådan är en livsresa tror ofta att de som är uppenbart vältränade och starka och som ändå beklagar sig över sin ringa form är drabbade av jantelagen, men så är det inte. Det är bara det att de är klara med den vägbiten, och nu blickar framåt på den de kämpar för att forcera nu. Ja, slutänden kommer det att vara resan och inte målet som de minns också, men därför att deras resa tog dem någonstans.

Jag tycker att det är det sunda i livet och i träning. Eftersom jag har kommit så här långt så kan jag komma ännu längre i morgon. Det finns mer att upptäcka, mer att utmana, mer att lyckas med.

När jag var liten berättade min far för mig om en gammal tant i en afrikansk by där jag växte upp som aldrig hade rest utanför byn som var hennes hem. På ålderns höst fick hon följa med en transport till en grannby med affär längre bort än hon varit förut. Vid hemkomsten till byn berättade hon förundrat ”Jag var ända vid affären, och vet ni, det rök ännu längre bort!”

Det är det träning handlar om. Vi ser att det ryker ännu längre bort, och vill att träningen ska ta oss dit.

Jag påmindes i veckan av en vän om den sanning som egentligen ligger till grund för att kunna hantera vår tillvaro här i världen. Det är inte helt ovanligt att folk antingen säger att det finns många måsten, eller att de säger att det inte finns några måsten. Inget av det är rätt. Det finns måsten, men det finns bara två. Det uppenbara och slutgiltiga som är mycket naturligare i andra delar av världen än det är i västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet är att vi måste dö. Alla. Ingen av oss kommer undan det, och det är oerhört märkligt att det ibland dyker upp en språklig freudiansk felsägning på svenska när vi talar om oss själva. ”Om jag dör…” Det är inget om, du kommer att dö. Det är inte så dumt att inrätta sitt liv så att man kan hantera den absoluta sanningen utan ångest. Det finns massor med människor som finner frid trots detta, dödsångest är med andra ord inget måste. Däremot som sagt själva döden.

Men innan vi kommer dit finns ett annat måste. Vi måste välja. Do, or do not, there is no maybe, för att låna Yodas tydliga förklaring. Många gömmer sig bakom att det finns aktiva eller passiva val. Jag behöver inte välja, tänker du. Jo, då har du valt att låta bli. På ett eller annat väljer vi att göra eller inte göra hela tiden, varje dag. Det är självbedrägeri på hög nivå att tro att passivitet inte är ett val. Talesättet om att det farliga inte är det ondas ondska, utan de godas tystnad reflekterar också det här. När du inte säger något om rättvisor som du ser och känner till så väljer du att vara tyst. Du kanske till och med blundar, i ett fåfängt försök att slippa välja. Då valde du det. Kanske är det sådant som är kopplat till ångesten runt det slutgiltiga måstet. Att veta att man valde bort att göra det man kunde är inget trevligt bagage att ha med sig till dödsbädden.

Måste man inte träna då? Nej, inte ens marklyft, faktiskt. Visst intalar vi oss i vår subkultur att gymmet är ett måste, men så är det inte. Man bör, men måste inte. Ju oftare man väljer att inte träna ju snabbare närmar man sig det andra måstet. För det är så det är med allt annat. De olika valen leder till olika konsekvenser, och alla krav där hör bara ihop med de tillhörande konsekvenserna. Allt i livet börjar och slutar med ett måste. Allt vi gör börjar med ett val, och det valet har vi sedan med oss när till slut ställs inför det slutgiltiga måstet. Nu kanske du tycker att det är väldigt mörkt och otäckt att tala om det så här direkt och krasst. Tycker du det så ska du kanske se över vilka val du faktiskt gör. Är du tillfreds med dem så tror jag att du kan närma dig det andra med frid. Det kan du nämligen inte välja bort, men du kan välja bort ångesten.

Jag har ganska länge retat mig på att diverse brott och övergrepp rapporteras om som hedersrelaterade, som om heder i sig själv är något dåligt. Om någon slår ihjäl, misshandlar eller förskjuter sin dotter eller syster på grund av sina egna vanföreställningar så är det verkligen ingen heder i det. Nu rapporteras det ju ändå ofta på det viset, eftersom man då låter förövaren ha tolkningsföreträde på begreppet. Heder är ju ingen vetenskap, subjektivitet ligger i begreppets natur, men det betyder inte att den första som skriker ordet har rätt.

Kanske förväxlar man begreppet med anseende, även om också anseendet tar stryk av att man slår ihjäl släktningar, men det är kanske ändå närmre sanningen i varför dumheterna sker. Man är orolig för vad andra ska tycka. Det har inget med heder att göra.

Heder handlar nämligen inte vad andra tycker om dig, det handlar om vad du tycker om dig själv, hur du själv lever upp till den du vill vara. För att ytterligare komplicera det så kan man säga att heder inte bara handlar om hur konsekvent du är, utan vad du är konsekvent med. Det är med andra ord inte hedern det är fel på, utan just de där principerna man försöker hålla sig till. Är principerna skit så blir det skit även när man håller sig till dem.

Även om jag tycker att det är viktigt nog att förstå begreppet och ta tillbaka det i allmän mening i breda samhälleliga frågor så vill jag självklart också tillämpa det i styrkevärlden.

Det har länge figurerat en föreställning om att det går att trycka steroider och annan skit på ett hedersamt sätt. Grundbulten i den vanföreställningen är att bara man inte deltar i något organiserat idrottsammanhang så är det inte förbjudet, och därmed inget ohederligt över det. Visst finns det substanser som är lagliga generellt, men som inte får användas vid idrottstävling, men det är knappast de vi diskuterar. Det är inte höga koffeinhalter vi talar om.

Det här är en av faktorerna i att de stora dopingproblemen inte finns inom den organiserade idrotten, utan i någon slags gråzon med gym utanför RF:s hägn.

Det handlar inte bara om att undgå upptäckt, utan om att man intalar sig att man då kan missbruka med heder. Det kan man inte.

För det första så är det i huvudsak substanser som är utomordentligt förbjudna i svensk lag, inte bara i svensk idrottstävling, och alltså olagligt att hålla på med. Att inte själva bruket är olagligt utan bara hanteringen är helt enkelt för att samhället ska kunna hjälpa missbrukare utan att de straffas när de söker hjälp.

Den kanske ännu viktigare frågan är självbilden. Om man utgår från att man inte räcker till utan olagliga substanser så spelar det ingen roll hur konsekvent man är med sina påhittade principer om att inte delta i organiserad idrott. Att slå ihjäl sina kvinnliga släktingar eller missbruka olagliga substanser finns det ingen heder i, hur konsekvent man än är.

Min vana trogen i mitten på september så är jag på Lastbilsträffen i Ramsele, vilket är ett väsentligt större evenemang än man tror om man inte har varit här. I fjol var det 19 000 besökare här över två dagar, och trots lite tveksamt väder så finns det inget som tyder på att det är något mindre i år. Kärnan är naturligtvis de 300 utställande lastbilar som kommer och är putsade till showroomnivå, men festen är mer än så. Den har kommit över den där gränsen när evenemanget i sig är ett varumärke som drar folk, mer än vilka lastbilar eller vilka artister som är här. Det innebär i sin tur att fler och fränare kommer, och tillväxten blir organisk.  

Oavsett folkfesten på sluttningen till Faxälven så är det faktiskt själva lastbilarna jag vill ta med mig en princip ifrån den här veckan. Det är nämligen en sak som förenar showbilarna, oavsett lastbilsmärke, motivlack, skinninredningar och en osannolik puts. De är i princip utan undantag arbetande fordon. Det är inte heller bara fordon som går på asfalt i skonsam miljö. Det är grusbilar, timmerbilar, tankbilar, asfaltsbilar, lastväxlare, tunglastare och så vidare. Det är till och med så pass konsekvent att det inte anses vara kutym att inte arbeta med bilen, oavsett hur fin den här. Kan man åka på utställning och stå och skryta så kan man också arbeta.  

Lastbilsfolket är nämligen hårt arbetande människor som har i ryggmärgen att man ska göra rätt för sig. Visst vill de bli uppropade av mig på prisutdelningen för att få pokal för sitt ekipage, men inte till priset av att inte arbeta med det. Det som ger respekt i branschen är att ha bilen i det här skicket trots fulla arbetsveckor. Därför brukar också miltal stå angivet på startskylten i framrutan. Man är stolt över varenda mil och timme bilen har arbetat. Med racebilar brukar man tala om begreppet ”Show&go” alltså bilar som både körs och står på utställning. I lastbilsvärlden gäller det alla och kräver ingen särskild beskrivning. 

Det här står i bjärt kontrast till styrkevärlden där det finaste att eftersträva tycks vara att inte behöva göra något annat, så kallat proffs. Det finns till och med exempel på de styrkesportare som missbrukat vårt välfärdssystem för att låtsas vara proffs och vara sjukskriven i anslutning till tävlingssatsningar. Det är tack och lov ovanligt med rent mygel, folk kan faktiskt vara skadade och sjukskrivna på helt legitim grund, även om de är elitsatsande. Även showlastbilar kan köra sönder och stå på verkstad, det är inget märkligt. 

Det är ironi på hög nivå att vara så vältränad att man inte kan göra något annat, precis som det vore att ha en lastbil som är så välbyggd att den inte går att köra i yrkestrafik med. 

Respekt för att man har byggt något så imponerande, vare sig det är fysik eller lastbil, får bara den som har skött sitt liv i övrigt.  

Ni som påstår att det inte går vid en elitsatsning är välkomna till Lastbilsträffen i Ramsele för att bli överbevisade av folk i keps och träskor. 

Då jag gästtränade på gymmet i Ramsele i veckan lyssnade jag för första gången på mycket länge på en av de kommersiella pratradiokanalerna. De har det i högtalarna där, jag hade inga lurar med mig, och vill mest bara att något låter, så det dög. Ett tydligen återkommande inslag är en inringd frågesport mot någon av radiopratarna. En av frågorna som dök upp var om korpen var ett rovdjur, vilket den inte är, alla svarade rätt, och det förtydligades med definitionen att korpen förvisso äter allt, men den dödar inte sina egna byten. Ergo, inget rovdjur.

Det här blir intressant som metafor, eftersom det är så många människor som romantiserar runt rovdjur och identifierar sig med dem. Jag antar att det beror på placeringen i näringskedjan. Man vill gärna tänka sig själv längst upp i den, gärna lite tuff, och så blir det rovdjur. Är vi lite mer krassa och tittar på den verkliga definitionen så blir det genast ett smalare nålsöga. Jag skulle kunna tillämpa det bokstavligt med hänsyn till att jag är på älgjakt just nu, och alltså uppfyller kriteriet, men jag vill använda det metaforiskt om arrangörer, promotors, pt:ar och andra näringsidkare inom våra sporter. I min tänkta jämförelse är rovdjuren och därmed de översta i näringskedjan de som faktiskt själva skapar något och är den första att förvandla en idé till något matnyttigt. Nya grenar, ny kunskap, nya tävlingsformat och liknande.

Det finns några stycken som verkligen gör det, och gör det mycket bra. Det finns dock fler som inte gör det, utan som snarare är allätare eller asätare, som är beroende av att någon annan har skaffat den kreativa råvaran, och cirklar runt för att försöka sno åt sig någon liten godbit. Den rollen är ju inte lika glamorös, det är inte många som har grisen eller gamen som spirit animal, även om det förmodligen vore mer träffande. Det är i sig inte svårt att sortera in sig själv i rätt fack, om man är ärlig. Utgår du hela tiden från någon annans träningskunskap när du säljer pt-timmar, eller grundar du det på det du gjort själv? Tänker du själv runt vad som vore ett spännande sätt att mäta styrka i en tävling, eller letar du bara efter sådant någon annan redan har provat?

Jag vill inte gärna exemplifiera, det är jag övertygad om att de flesta kan göra själva utan att tänka efter särskilt länge. Metaforen med rovdjur är kanske lite överdriven, men den är intressant och på sätt och viss relevant. Ledet under rovdjuret behövs också för att allt ska komma till nytta, men det är inte så många som vill identifiera sig med det. Min poäng med det hela är att jag tycker att fler i det undre ledet ska kliva upp ett snäpp och börja döda sin egen mat, bildligt talat. Det är mycket mer tillfredsställande, och kommer att ge mer näring in i kedjan i sin helhet.  Ska man identifiera sig som rovdjur längst upp i näringskedjan måste man döda sin egen mat. Det räcker inte med att äta kött, det gör gamar och grisar också.

Jag har under en tid sett mig om efter annan anställning, vilket ofrånkomligen har lett till en del kontakt med rekryteringsbranschen. Jag blir konstant förvånad över att kapabla företag lägger ut rekrytering externt, både på grund av komplicerade kommunikationsvägar och en ofta orimlig kostnad. Visst finns det seriösa och skickliga rekryterare, men det finns också en hel del lycksökare som med floskler och pseudovetenskapliga tester uppnår ungefär samma träffsäkerhet som en apa med en piltavla. Det finns många som liksom jag är lite trötta på det, och Linkedin är en ständig ström av litanior från folk som inte har valts.

Det finns dock en sak som ofta glöms bort, som man måste säga till rekryterarnas försvar. Deras uppdrag är inte att ge dig en rättvis chans. Ska man hårdra det så är det inte ens att rättvist och objektivt välja den som är bäst. Deras uppdrag är att hitta en fungerande person till sin uppdragsgivare, och gör de det på det första försöket så har de löst uppgiften och kan ta betalt. Hur frustrerad man än är så är det orimligt att påstå att man själv hade varit det bästa valet, och tycka att HR-assistenten som gallrar bland ansökningarna borde inse det. Det kan du inte veta utan tillgång till alla ansökningar och samtal med den tillsättande chefen. Då har vi inte ens talat om den sällsynta förmågan att bortse från sin egen partiskhet. Utan allt detta är det bara arrogant att tro att man själv hade varit det bästa alternativet. Det skulle innebära att den som sökt 100 jobb, vilket faktiskt inte är ovanligt, skulle vara bättre än alla andra på alla de jobben. Det faller på sin egen orimlighet. Det man kan hävda är att man hade klarat av uppgiften, men det är något helt annat än att påstå att man vore bäst på den.

Vi hittar samma mekanik i nästan identisk form inom styrkesport. Alla tävlingar och galor som ordnas på privat eller kommersiellt initiativ tycks inte vara rättvisa i vem som får vara med. Nu och då syns bittra kommentarer från sådana som inte är bjudna som tycker att de borde få en rättvis chans. De som jobbar med att sätta ihop startfält på kommersiella tävlingar jobbar inte med att ge folk en rättvis chans. De jobbar åt evenemanget, och väljer precis den de vill som de tycker passar. Man är naturligtvis fri att tycka att de väljer fel och är orättvisa, precis som arbetssökande på Linkedin tycker om rekryterare. Det spelar ingen roll, för det är de som väljer.

Inom de flesta idrotter så är det så lyckligt att det faktiskt finns fungerande förbund som i förlängningen styrs av sina medlemmar. De har faktiskt i uppdrag att vara rättvisa, och kan hållas till det. Vill du få en rättvis chans är det där du ska vara med. Vill du äntligen vara med där rättvisa inte är prioriterat så får du försöka vara en sådan de vill ha. De väljer den de vill.