Efter ett långt uppehåll med bloggandet så tänkte jag att det var dags igen. Eller ja, det har jag väl tänkt lite hela tiden men nu så! Med en ny header, lite mer bläck och uppdaterat namn så ska jag försöka hålla igång det här igen. Jag har alltså bytt namn och ja, det är på riktigt. Sundberg är min mammas flicknamn och efter att min kusin kostaterat att jag drivs av den ”Sundbergska kraften” så kändes det väldigt självklart att även jag skulle heta så. Och i samma veva valde jag att äntligen lägga till Bobby som mitt tilltalsnamn. End of story.

I början av året bytte jag jobb och skulle flytta. Träningen gick av bara farten och utvecklingen kändes kanon. Äntligen fick jag skörda frukter av hårt arbete som det heter. Jag svävade omkring på små rosa moln och tyckte livet var underbart. Coach Nicklas kan ha varnat mej både en och sju gånger för att den här perioden av mycket och tung träning inte kommer kunna hålla i sig. Och trots att jag tyckte att jag var medveten om det så missade jag varenda varningssignal på väg in i någon slags konstant trötthet. All träning blev jobbig och tråkig, jag var grinig och negativ och blev tvungen att börja välja bort saker för att orka med mina måsten. Därav ställde jag in resor och tävlingar och bestämde mej bland annat för att inte lägga tid på bloggen.

Nånstans mitt i allt tyckte jag dessutom att det var läge att bli kär, flyttade in hos min Tommy i en liten etta i Sandviken och fick hunden Rex på köpet.

Och i maj var det åter dags för att byta jobb – lära känna en ny verksamhet, nya kollegor, nya klienter, och få nya arbetsuppgifter. Bom. Trött igen. Jag älskar verkligen mitt jobb men har mentalt varit så trött att jag många gånger har stannat hemma och ätit glass eller rakt av somnat på soffan istället för att åkt och tränat. Vilket har fått vara ok. Jag har lärt mej med åren att det måste få vara ok att inte vara på topp på alla fronter jämt och ständigt. Sommaren har därmed liksom gått ut på att hålla näsan över vattnenytan. Och samtidigt som den har bestått av mycket jobb och lite träning så har det blivit en del tävlingar, som trots allt har gått långt mycket bättre än förväntat. Kanske tack vare all fysisk vila…

Juli började alltså med Ockelbo Showlifting. En tävling jag åkt och tittat på flera gånger och tänkt att nästa år ska jag vara med men varje år har jag istället prioriterat klassiska styrkelyfts SM som alltid går veckan efter. I år hade jag bestämt att jag skulle delta, mest på grund av att jag vill få tävla mot Anna Rosén men också för att jag inte tävlat sen december och ville ha en tävling i kroppen innan Sveriges starkaste kvinna -82 kg i Kristianstad några veckor senare. Tyvärr kom Anna aldrig till start vilket å andra sidan gav mej chansen att vinna tävlingen. Och efter en hel drös med andraplaceringar i grenarna så vann jag dagen tyngsta vilket var 190 kg Conans och hade därmed säkrat vinsten totalt. Nog för att det alltid är roligt att vinna men den största vinsten av denna tävling var att motivationen höjdes några snäpp. Efter nästan ett halvår utan tävlingar började jag fundera på om det verkligen är strongman jag vill pyssla med, men nog fan är det det allt!

Bara några dagar senare var det dags att sätta sig i bilen med Erika och åka ner till Borås och för femte året i rad tävla på klassiska styrkelyfts SM.
Med tanke på hur träningen sett ut och på att mitt fokus trots allt ligger på grenträning så hade jag inga direkta förväntningar och på papperet hade jag inte marginalerna på min sida heller. Jag tänkte helt enkelt att jag går in och lyfter det jag kan, hoppas på något personbästa och ser vart jag hamnar. Min första böj på 147,5 kg blev godkänd med 2-1 på grund av djup och min andra böj på 155 kg blev bortdömd 1-2 på grund av djup. Vikten ländes lätt men coach bestämde att jag skulle gå om på samma vikt och med en lagom portion irritation gick jag upp på podiet och drog till med en extra djup pausböj. Godkänd 3-0. Punkt. 5 kg under pers men ändå helt ok för dagen. Bänken, även kallad pausunderhållning, gick inte helt enligt plan och jag fick med mej 85 kg i mitt andralyft. Eftersom jag inte hade några förväntningar så tänkte jag inte heller på att kolla hur jag låg till i rankingen och jag tror faktiskt inte att det såg speciellt ljus ut inför marken heller. Under uppvärmningen kom Coach och bråkade med mej, fick in mej i mitt värsta Bobby-mode och när jag väl klev upp på podiet för att dra min första mark så flög den upp så lätt att jag nästan ramla bakåt. Andra lika så. Hyfsat nöjd står jag med min musik i öronen och ser helt plötsligt hur Nicklas och hjälpcoach Erika går fram och tillbaka, tittar på resultaten, diskuterar och skriver lappar. Det var solklart att något var i görningen och när det väl var min tur att lyfta och Nicklas tar mina lurar hör jag speakern säga ”…drar för bronset”. Sagt och gjort, jag drog för bronset, stången kom upp, ett nytt pers på 172,5 kg och tre lyftare kvar. Erika springer fram till mej och ger mej en kram, jag frågar om min pallplats är säkrad varpå hon springer iväg igen. Jag ser hur hon och coach spänt står och tittar på nästa lyftare innan de skriker rakt ut och springer fram till mej igen. En bom och medaljen var min. Den så efterlängtade medaljen från ett SM i styrkelyft, när jag minst anade det. Och dessutom som första atlet någonsin att ta hem en medalj från ett klassiskt senior SM till Sandvikens Atletklubb.

Två veckor senare var det dags för Sveriges starkaste kvinna -82 och jag och Tommy satte oss i Sportgolfen som Bilmetro i Sandviken sponsrade med under helgen och gasade ner ner till Skåneland.

Första grenen var 100 kg farmers för 20 m. En gren som jag hyst en ganska stark avsky inför och helst inte tränat. När jag såg grenarna några månader tidigare så insåg jag dock att det var dags att åtminstone bli dugligt bra på skiten och lyckades få till några träningspass där jag knatade de helvetiska 20 metrarna. Och väl på tävlingen kände jag mej hyfsat säker på att kunna få väskorna över mållinjen. Jag drog högsta lottnumret och var sist ut. Martina spurtade inte helt oväntat i mål och Fia visade att som väldens bästa armbryterska så behöver man inte fundera på om greppet skulle hålla eller inte. Som om någon skulle ha tvivlat på det liksom… När det väl var min tur hade jag båda brudarna skrikandes vid min sida och jag gick nog fortare än jag någonsin gjort med den givna vikten, dock knappa sekunden långsammare än Fia och kom trea i grenen.

Nästa gren var 50 kg Apollon för reps. Ännu en hatgren. Jag gick ut tillsammans med Tosse och vi höll en jämn takt i tio reps var. Martina drämde i med 17 och Fia med 11. Det blev alltså en delad tredjeplats i grenen.

Tredje grenen var marklyft för max, dräkt och remmar var tillåtet. Första vikten var 140 kg och höjningarna var bestämda till 20 kg. Jag hade långt tidigare bestämt mej för att inte lägga något fokus på att komma överens med min dräkt och hade vid ett enda tillfälle testat den. Då drog jag en gristung singel på 160 kg och konstaterade att det inte var någon mening med att ens försöka på 180 kg på tävlingen. Men nu stod vi där, jag låg på en tredjeplats och både jag och flera av tjejerna hade dragit 160 kg. Jag hade alltså inte råd att stå över mitt nästa lyft. Så med världens tjurigaste ton sa jag åt Tommy att dra dräkten hårt som fan, klev fram till stången med mord i blicken, snurrade fast remmarna och drog. Stången rörde sig, upp över knäna och med en ordentlig hitching i sann strongmananda lyckades jag låsa ut. Ett ordentligt pers och en andra plats i grenen. Ingen var speciellt förvånad när Martina lätt satte svenskt rekord genom att dra upp stången med 200 kg. Hatten av!

Fjärde grenen var däckvält. Också en gren jag hyst ordentligt med oro inför. Vikten var ca 300 kg och till saken hör är att jag har haft en hel del tunga duster med vårt 220 kg däck här hemma. Som tur var hade jag passat på att brottas med ett 340 kg däck uppe hos Fredrik Svensson i Sundsvall och fått erfara att det inte är vikten på däcket som avgör om det är tungt, utan formen. Det här däcket var både högt och greppvänligt och därmed förhållandevis snällt att välta. Fyra vält på snabbast tid skulle göras och efter att ha sett de andra tjejerna fightas med det extremt motsträviga däcket som dessutom mosade Tosses fot så var inte självförtroendet allt för högt. Men efter att Fia flippa runt däcket så insåg jag att det inte fanns någon tid för rädsla utan att de fyra välten måste göras, hur jäkla tungt det än skulle vara. Med en hel del jävlarannama och kaninskuttsteknik lyckades jag göra mina fyra flipps på knappt 30 sekunder och ledde grenen när det var Martinas tur. Efter en olidlig väntan visade det sig att jag var marginellt snabbare och fick äntligen dagens första grensegrar. Och ingen gren kunde ha varit mer läglig att vinna då nästa var Conans Wheel.

Som vinnare av föregående gren får jag alltså gå ut sist i nästa. Jag visste sedan innan att Fia är sjukt envis och helt galet bra på den här grenen och hon presterade inte sämre än väntat utan knatade fyra stabila varv. Ungefär ett varv längre än den som dittills ledde grenen. Martina hade otur och tappade stången efter tre varv och när det var min tur visste jag alltså precis vad jag behövde göra för att vinna. Jag behövde gå mer än fyra varv med 150 kg hängande i mina armar. Jag ställde mej i startposition, stången i armvecken och armbågarna hårt tryckta mot kroppen, lyfte upp den och började gå. Första varvet var lätt men jag började få gung på vikten och på andra varvet fick jag sakta ner farten för att kunna hålla kvar stången i armarna. Här någonstans började ett krig i mitt huvud. Kroppen ville att jag skulle släppa, det gör ont i armarna och mjölksyran kommer i benen, det går inte längre att andas men jag hade en biljett till Arnolds att kämpa för och jag hade inte råd att låta Fia få en grensegrar. Jag kom in på fjärde varvet, det gick långsamt men stadigt och efter en evighet hör jag äntligen Espenkrona säga att jag är i ledning! Bom. Dagens andra grenseger!

Sista grenen var atlasstenar. Det skiljde 1,5 poäng upp till Martina och 1,5 poäng ner till Fia. Vi fick alla tre se oss besegrade av det sista 124 kg tunga klotet och då domarna inte tagit några mellantider fick vi dela på poängen i grenen som därmed inte gjorde någon skillnad i slutresultatet.

Jag lyckades med andra ord kriga hem en andraplats på Sveriges starkaste kvinna -82 kg i år igen. Och än bättre, jag får ännu en gång möjligheten att åka till Columbus – Ohio för att tävla på Arnolds 2018. Så håll nu alla tummar för mej och att den resan blir av till våren!

Men innan dess så har år 2017 två till tävlingar att bjuda på för min del. Först blir Tyngres Strongwoman challenge i Solnahallen den 15 september och sedan blir det öppna SSK i oktober. Så där star jag nu, mitt i tävlingsförberedelserna. Igen.

Over and out

Med en stor klump i magen och så nervös att jag mest ville vända satt jag på torsdagsmorgonen i bilen tillsammans med mina fina vänner Erika och Evelina på väg ner till Arlanda. På väg till flyget som skulle ta mej till England och tävlingen om vem som skulle bli Europas starkaste kvinna.

För åtta månader sedan åkte jag till Norge och kvalade till Europas. Där och då verkade det så avlägset, gott om tid att träna och inte alls så skrämmande. Men de här månaderna har gått i en rasande fart och när det helt plötsligt bara var någon vecka kvar kände jag mej inte alls så förberedd som jag hade hoppats på. Trots många bra träningspass som visat att jag faktiskt blir starkare och starkare var huvudet fullt av hjärnspöken. Och hur mycket Nicklas och alla runt mej än försökte tala om att jag visst hade något på ett EM att göra så tvivlade jag starkt på att det var sant. Men har man väl bestämt sig så är det bara att göra och innerst inne så vet jag ju hur mycket jag älskar att tävla så det var bara att fortsätta ratta bilen mot Arlanda, möta upp Stella och snällt kliva på planet. Väl på Gatwick blev vi upphämtade av en av arrangörerna och skjutsade till hotellet någonstans mellan Maidstone och Sevenoaks also known as The middle of nowhere. I rasande fart och på fel sida av vägen…

På fredagen gjorde vi en spontan utflykt till Bluewater Shopping center, trängdes med alldeles för mycket folk och tog en promenad runt i det gamla kalkbrottet innan jag började få panik och ville åka tillbaka till hotellet för att få väga in. 79,5 kg sa vågen och alla som vet att jag tjatat i ett helt år om att jag vill väga in på 80 kg på en tävling skrattade.

På kvällen tog vi en promenad till Beefeater, mötte upp resten av svenskarna, Sunny från Tyskland och Lilja från Island, käkade och pratade på blandade språk. För övrigt så är Tyska ett jäkligt ballt språk som får allt att låta lite mordiskt. Vi garvade länge åt Svenskans ”fjäril” som nästan låter som ”fairy” och är lika larvigt på Engelskan, “butterfly”. Men smaka på Tyskans “schmetterling”. Som en knytnäve!

Vi gjorde en tidig kväll men att sova var inte det lättaste. Tillslut var det I alla fall dags för frukost och sedan stod det inte på förrän vi blev upphämtade och körda till tävlingsplatsen. Vi kom dit, vi såg utrustningen, började värma. Nerverna åkte berg och dalbana. Vi känna på stenarna, bilmarken, conans, diverse säckar och kegar och var redo att börja. Men då började istället den olidliga väntan. Vi väntade, och väntade och ingen vet vad vi väntade på. Men så tillslut kom tävlingen igång. Först ut var bilmark. 170 kg I toppen. Maxreps på en minut. -63 kg klassen började och sedan var det vår tur I -82an.

Foto Adam Lee

Jag ställde mej lite för långt fram och fick en konstig lyftväg. Efter några knöliga reps flyttade jag fötterna och kunde kötta på. Med en känsla av att mina armar skulle slitas lös från kroppen så blev det 15 reps tillslut, vilket placerade mej någonstans I mitten av startfälltet på nio atleter. Nog för att vi startade med handtagen högre upp än vad jag har tränat på, men 15 reps är trotts allt dubbelt så många som jag gjort hemma och jag kan inte vara annat än glad över det resultatet.

Återigen blev det en olidligt lång väntan innan nästa gren kunde börja. Den förhatliga stenpressen. Mitt mål var att sätta tre stenar. Men det ville sig inte alls. Första, 30 kg, var lätt. Andra, 40 kg, var också lätt men domaren tyckte inte att jag sträckte ut armbågarna ordentligt och väntade med nersignal. Tredje, 50 kg, vände jag lätt upp till bröstet, la den till rätta, kickade till men fick den på framkant. Jag försökte än gång till och fick en bättre kick menvågade inte komma in under för att få upp den med fart och var helt enkelt inte tillräckligt stark för att råpressa. Två stenar av fyra godkända och jag kom näst sist i grenen.

Nu hade det gått över fyra timmar sedan vi kom till tävlingsplatsen. Jag var irriterad över min insats i stenarna och tvivlade mer än någonsin på vad jag hade där att göra. Men är det något jag har lärt mej från min tid som ryttare så är det just att komma tillbaka efter en dålig runda på hoppbanan, nollställa och komma tillbaka fokuserad. Vilket var precis vad jag gjorde i tredje grenen som var Conans Wheel. I slutet på augusti i år testade jag Conans för första gången och jag har aldrig upplevt en så både fysiskt och mentalt jobbig gren. Folk runt mej påstod att den här grenen skulle passa mej, tjurskallen. Men jag bara skakade på huvudet åt dem. Nu stod jag i alla fall där, redo att gå ut som nummer två och visste att jag hade så gott som hela startfältet efter mej som skulle göra allt för att gå längre än mej. Jag visste också att de bästa tjejerna i -63an hade gått lite drygt 5 varv så det fick bli mitt mål. Kan de så kan väl för fan jag också, tänkte jag, gick fram till bommen, la den till rätta i armvecken, fick startsignal och började gå. Precis som när jag gick med säcken på Sveriges Starkaste Kvinna så var min enda plan att gå fort, andas så länge det går och sedan bara fortsätta ändå. Allt är över på en dryg minut och under så kort tid kan man pressa sig själv till helvetet och tillbaka. Så enkelt är det. Efter fyra varv kom ingen luft ner i mina lungor längre och mina steg blev allt långsammare men jag ville verkligen ha det där sista varvet så jag stapplade framåt tills det tillslut tog stopp precis innan jag bröt linjen för fem varv.

Jag visste att jag hade gjort det bra och även fast jag stod och tittade på de andra tjejerna så var det som att jag inte såg vad de gjorde. Både Nyström (även känd som fitness-David) och Espenkrona stod och sa till mej att jag förmodligen hade vunnit grenen men jag vågade inte hoppas ens lite på att det skulle kunna vara sant. Till och med när speakern till slut ropade upp mitt namn, eller ja, Carina Nilsen, som vinnare kunde jag inte tro på det. Jag bara stod där och tittade frågande på Espenkrona som fick övertyga mej om att det var på riktigt. Jag tror aldrig att jag blivit så glad. Det här om något var det bästa kvittot jag kunde få på att min träning går åt rätt håll, på att jag har valt rätt sport, på att jag faktiskt kan bli bra på det här. Lilla jag. En grenseger på ett EM. Jag kan inte förstå det.

Foto Adam Lee

Den fjärde grenen var ett loading race. Från början var tanken att vi skulle lasta objekt i en skottkärra och därför hade jag inte tränat på klassisk loading eller spurter sedan någon gång i våras. Objekten låt utplacerade på 20, 15, 10 och 5 meters avstånd från linjen som vi skulle över. Ungeför som Idioten i skolan, fast med vikter, ca 60-70 kg. Lite lätt livrädd för att mjölksyran skulle hindra mej från att lyfta upp de sista objekten hörde jag Martin Forsmarks röst i mitt huvud. ”Tänk inte på hela grenen som en helhet utan dela upp det i etapper. Ha klart för dej vad du ska göra vart. Och viktigast av allt, flåsa inte samtidigt som du lyfter!” Och så många gånger som vi har stått och bråkat på Stisse om det här så fanns det inte på världskartan att jag inte skulle göra rätt. Så. Domaren blåste för start och jag sprang så fort jag kunde över till första kegen, plockade fort upp den och sprang tillbaka. Tillbaka och hämtade däcket, var noga med att få det över linjen och så tillbaka igen. Ett djupt andetag i farten och fort upp med första säcken. Här kom mjölksyran och ingen luft kom längre ner i lungorna. Tillbaka igen för sista säcken. Jag stannade upp, drog in luft och höll andan, tog ett stadigt tag om säcken och sprang i mål. Racet gick mycket bättre än vad jag hade kunnat föreställa mej. Jag har ingen aning om placering i grenen men inför den sista låg jag på en fjärdeplats i tävlingen.

Klockan var någonstans runt sex på kvällen och det var äntligen dags för sista grenen och den omtalade Stone of Steel grejen. En 80 kg stålsten, med en gummiaktig sandpappersliknande yta som skulle lyftas över en ribba någonstans i brösthöjd. Det här blev första gången för mej och alla svenskarna att få känna på stenen. Hemma har vi tränat med Atlasklot utan klister vilket är lite av ett helvete och därför var vi ganska nervösa över hur detta skulle kännas. Jag gick alltså ut som nummer fem och hade tre atleter kvar efter mej. Jag hade ingen aning om hur många reps de före mej hade gjort utan tänkte bara att det måste bli många. Jag fick startsignal. La armarna om stenen och lyfte. Den följde smidigt med upp och jag kunde slänga den över ribban. Och så fortsatte det. Stabilt och smidigt för nio reps och hade inte domaren blåst för att mina 60 sekunder var över så hade jag nog kunnat fortsatt ett tag till. När jag kom tillbaka till de andra svenskarna fick jag veta att jag ledde grenen men med de tre bästa atleterna kvar kunde allt hända.

Foto Adam Lee

Det som hände var att Sunny drog till med 12 reps och de andra två slutade precis som mej på nio reps var. Det blev alltså en delad andra plats i grenen! Därmed slutade jag även som fyra i hela tävlingen. Fyra på ett EM?! Jag kan inte tro det. Aldrig förr har jag varit nöjd med en fjärdeplats men den här gången måste jag vara det. Hur besviken jag än är över att jag inte fick till pressen med naturstenarna så vet jag ändå att det här går åt rätt håll.

Förra året vid den här tiden var jag Sveriges fjärde starkaste kvinna i -72,8 kg klassen. Nu är jag Europas fjärde starkaste kvinna i -82 kg. Vart är jag nästa år?

Att dessutom få dela den här upplevelsen med åtta andra svenska atleter som alla gjorde sjukt bra ifrån sig är helt ovärderligt. Bland annat så kom Fia tvåa i -63an och mina mates i PF Powerteam Sweden, Martina och Anna vann -82an och öppna klassen. Förutom att de alla är fantastiska människor att umgås med så stöttar och hjälper vi varandra till stordåd på ett sätt som bara svenskar verkar kunna. Tack för att ni är ni och för att jag får vara en del av detta. Strongwoman have mor fun!

Och så film på alla grenarna.

På söndagen vaknade jag med en träningsvärk från en annan planet. Jag och Stella hade bestämt oss för att göra London – tourist style. Så eter en sen frukost tog vi en taxi till stationen i Wrotham för att sedan åka tåg in till London och Victoria station. So far so good. Vi hoppade av, såg oss omkring och undrade vad fan gör vi nu?! Vi bestämde oss för att gå till Buckingham Palace och spana in vakterna.

Vi gick vidare till Piccadilly Circus, promenerade genom någon park och rätt som det var såg vi Harrods och gjorde det stora misstaget att gå in. Efter ungefär tre milda och en lite större panikattack hittade vi äntligen ut, andades inte så frisk luft och tog en kaffe för att lugna nerverna. Så mycket folk och så mycket jul på en och samma gång är bara för mycket för en lantis.

Vi spanade in Google Maps och bestämde oss för att gå till ett Primark på Oxford Street och på vägen dit passerade vi Winter Wonderland i Hyde Park. Sjukt läckert att se utifrån men jag är såå glad att jag inte behövde gå in.

Efter att vi slagits för våra liv inne på det något galna Primark försökte vi hitta något ätbart men vart vi än kom in så fick vi veta att det var minst en timmes väntan på ett bord. Så vi tog helt enkelt en promenad bort till Big Ben istället. På väg genom en mörk park såg vi London Eye.

Och sedan kunde vi till slut skåda klocktornet i skenet av fullmånen. Vad som var än vackrare var det upplysta Westminster Abbey i kontrasten mot en kolsvart himmel.

Ungefär här var vi båda så trötta och hade så pass ont i fötterna att vi bara ville hem till hotellet. Så vi gick tillbaka till Victoria station, käkade en burgare i väntan på vårt tåg och åkte tillbaka till Wrotham. Väl där fick vi veta att det inte fanns någon taxi inne och fick rätt och slätt gå tillbaka till hotellet. Så på med GPS’n och smilet för vem vill inte ta en promenad på den engelska landsbygden? På riktigt, även om standarden i hemmen inte verkar vara den bästa så är det förjävla fina små hus som ligger längs vägarna. Efter en ytterligare en 30-40 minuter promenad kom vi äntligen fram och jag kraschade på golvet på hotellrummet. Jag vet inte vad som är värst, att jag tyckte det var en bra ide att gå 2,5 mil efter en tävling eller att jag gjorde det i mina Dr. Martins…

Nu är jag hemma, tillbaka på jobbet och längtar till helg. För helgen till ära är det Black Christmas festival i Norrköping. No rest for the wicked!

Over and out!

Livet fortsätter att rulla i 170. Det har redan gått över en månad(?!) sedan Sveriges Starkaste Kvinna öppen klass avgjordes i Kungsör. För mej känns det som om det var igår trotts att så mycket annat har hunnit hända sedan dess. Hade det inte varit för att allt ståhej och flängande än hit och än dit står uppskrivet i almanackan så hade jag nog inte trott på att det har hänt. Och när jag bläddrar framåt i den där almanackan så kan jag bara konstatera att det kommer att fortsätta i samma rasande fart året ut.

Här borde man kanske se någon slags varningsklocka, dra lite lätt i handbromsen, stanna upp, andas och njuta av livet som det så fint heter. Men det är ju just såhär jag vill ha det. Det är nu jag njuter som mest. Jag får vara där det händer, jag får träffa fantastiska människor, jag får uppleva saker som många kanske bara drömmer om. Jag får vara en del av någonting som jag dessutom får vara med att skapa.

Jag tänker så klart på min sport. Alla timmar som spenderas i bilen är allt som oftast relaterade till träning på annan ort, alternativt för att få uppleva något träningsrelaterat event. Och jag älskar det.

För en tre veckor sedan så körde jag ner till min vän Stella i Katrineholm. Vi hann inte mycket mer än att slänga i oss lite käk innan vi skuttade ner till KAK och drog mark, precis som man bör på en fredagskväll sådär. På lördagen var det dags att köra vidare till Norrköping för att bevittna när giganterna slogs om biljetterna till WSM – Världens Starkaste Man.

Min vän och träningskolega Martin Forsmark var revanschsugen som få, hungrig som ett lejon och starkare än någonsin och hade det inte varit för att det redan skrivits både ett och tre reportage om Giants Live så hade jag gjort det, men nu lämnar jag det med att säga att jag är så förbannat stolt över Martins prestation, över att få säga att det är min kompis som drar lika många reps som självaste Benedikt Magnusson i bilmarken och som får Johannes Årsjö att svettas om nätterna. Bara någon poäng ifrån Johannes både på finalen i Sveriges Starkaste Man och nu på Giants så står han där på en så välförtjänt andra plats med goda marginaler ner till trean och visar att det är i världseliten han hör hemma.

Kalla Lane var såklart också på plats och höll i diverse grepptävlingar så jag passade på att plocka upp 40 kg i en pinch grip mark och vann ett nytt Wahlandesbälte och lite andra godsaker. Det lönar sig tydligen att vara lite småstark i nyporna ibland.

Efter en oförglömlig efterfest med tillhörande armbrytning, för lite sömn och en härlig hotellfrukost bar det av hemåt igen. Tillbaka till verkligheten, jobbet och framför allt gymmet. Och det var ungefär där, på en mack i Västerås som jag kom på att hur rolig helgen än hade varit så såg jag lika mycket fram emot kommande vecka och vad den hade att ge.

EM närmar sig. Med stormsteg! Och när jag ser andra lyfta tungt med adrenalinet sprutandes ur öronen så kommer såklart det där härliga tävlingssuget smygandes genom min kropp med. Men det är inte utan den välbekanta prestationsångesten. Den som kommer före varje tävling, den som får mej att tvivla på mej själv, min styrka och min förmåga. Den ifrågasätter vad jag ska dit och göra. Tävla mot Europas starkaste kvinnor? Lilla jag? Varför?

Här är det en jäkla tur att jag har det fantastiska stödet som jag har runt om kring mej. Folk som från både det ena och andra hållet peppar mej och påminner mej om varför jag gör det här. För hur nervös jag än blir och hur jobbigt det än känns före en tävling så är det ju just precis det jag älskar att göra. Det är på tävling som jag får ett kvitto på att träningen har gått åt rätt håll. På att jag har blivit starkare eller snabbare. På att allt slit på gymmet har varit värt det. Och under den här tiden har det dessutom gått förjäkla bra att flytta vikter på gymmet. Även om min grenträning har vart under all kritik så har något hänt. Både det faktum att min kropp inte gör ont och att jag har nästan lite för roligt när jag tränar har gjort att kanske framförallt repsen har ökat men även vikterna på stången. Jag kommer inte ihåg när jag senast hade känningar i mina knän och även om ryggen blir sliten av allt lyftande så känns det inte sådär fel som det gjort till och från under hela året. Och bara det är en vinst i sig!

Men grenträningen då. Det kanske inte har varit så undermåttlig som jag tror? För de senaste veckornas flängande genom landet har ju trotts allt varit för att få möjlighet att träna på just grenarna. För två veckor sedan åkte jag och Stisse till Orsabjörnen och Horsepoop gym 2.0 för att gå med Conans och springa ikapp i Björnens hangarliknande lokal. Att vinna 55 m kapplöpning mot en Truck med vikter i händerna borde ju vara en sådan bedrift som man skriver på sitt CV, right?

Förra helgen fick jag något ryck och hakade på ett gäng till Fitnessfestivalen i Stockholm. Inte helt otippat fastnade jag först vid Matti Jörlén och Sweden Barbell Club’s monter och kramades lite med oket och stenarna och sedan vid Armbrytarna. För dagen till ära så gick WAL-kvalet, alltså brytning i världsklass där alla atleter stred för en plats till Europakvalet. Eller ja, kanske inte alla. Mina vänner Jimmy och Andreas hade efter lite mild hets från herr Axklo bestämt sig för att debutera i armbrytning på just denna tävling. Och ja, man får väl se det som en ganska lyckad bedrift att efter fyra förluster ändå ha kvalat till tävlingen i England, eller vad säger du Jimmy? Starkare än Andreas är du ju i alla fall.

Vad som var snäppet mer imponerande var att få se Fia, Sara och Jonna bryta. Och vilka jäkla brudar sen! Jag kan liksom inte med ord beskriva hur imponerad jag är över dessa tjejer som far land och rike runt och dominerar på tävling efter tävling. Så mycket mer än så såg jag inte av den där festivalen förrän det var dags att åka hem och vända. För på söndagen var det dags för genrep inför EM i Kungsör tillsammans med ovan nämnda tjejer, Linnea och Stella med flera. Det var självklart svinkallt och blåsigt som fan och vi hade planerat både Conans och bilmark utomhus. Men jag tror inte ens att en snöstorm hade kunnat stoppa oss. Påpälsade med dubbla tröjor, mössor och vantar stod vi och småhoppade mellan lyften för att sedan ge allt och lite till. För när några av Sveriges, för att inte säga världens, bästa atleter står och hejar på en så kan man inte bara ta i lite grann utan det är all in. Varje. Jäkla. Gång. Och resultaten blev därefter! Första gången jag testa att lyfta Punton, med extravikt i skuffen så tror jag att jag drog en trea. Den här gången, med samma vikt, fast i form av en snygg armbrytare istället för viktskivor i skuffen så blev det först en sexa och efter några sekunders vila så kom även sjuan upp. Vi fortsatte man att kasta omkring lite atlasstenar för att improvisera grenen då vi alla för första gången kommer att få känna på den omtalade stålstenen – Stone of Steel. Jag hoppas innerligt att den kommer att vara lättare att greppa än ett vanligt klot utan klister och det lär jag snart få veta…

Idag är det fredag och mindre än en vecka kvar tills jag sitter på flyget till England. Men först. Fredagsmys på gymmet!

Kär i träningen och kär i livet så rullar jag nu vidare. Fort som fan, inte helt utan press men med ett leende på läpparna.

Over and out.

Så var det äntligen dags för mej att sätta mej ner och försöka leva mej tillbaka till förra helgen. Helgen då Sveriges starkaste kvinna öppen klass avgjordes. Inga viktbegränsningar, inget bullshit, bara rå styrka. Och med tanke på att det var just öppen klass och en överlag tung tävling så trodde jag inte riktigt att jag hade någonting där att göra. För mej var det mer en rolig grej, ett tillfälle att få träffa alla underbara människor och kramas mina mates i PFpowerteam.

Så efter en uppladdning som bestod av en förkylning och ett dyngspass på jobbet med ungefär fem timmars sömn mellan torsdag och fredag var jag i ärlighetens namn inte ett dugg pigg på att sätta mej i bilen och köra till Kungsör. På lördagsmorgonen ramlade jag i alla fall ur sängen och druttade ner för trappen lagom till ett dukat frukostbord. Ja, min fostermamma, Erika är en fantastisk människa! Jag vet inte hur många gånger under morgonen jag ifrågasatta vad fan jag hade gett mej in på och varför jag inte bara gick och la mej igen, men det var väl den där tävlingsdjävulen inom mej som spökade antar jag… Likt på SM i stykelyft så hade jag svårt att motivera mej till den här tävlingen då jag redan var klar med mina kval och hade siktet inställt på EM, men så slog det mej att mitt mål med dagen skulle vara att plocka poäng på den urstarka krigarkvinnan och förra årets segrare i den dåvarande -72,8kg klassen, Martina.

Efter någon timmes virrande och packade av allt som jag glömt packa kvällen innan släpade jag mej ut i bilen, parkerade bikinirumpan på det svinkalla lädersätet och körde ikapp med solen mot Kungsör. Väl där började det gå upp för mej att det var tävling på G. Och eftersom Sverige är ett förbannat avlångt land och vi är mer eller mindre utspridda i olika städer allihopa blev det ett stort kramkalas när alla i Strongmanfamiljen möttes där i den förskräckligt gröna idrottshallen. Världens mest underbara Petra kom studsande fram till mej och frågade om jag behövde hjälp med något under dagen och var sedan med mej i allt jag gjorde, höll koll på grenar, resultat och såg till så jag både fick i mej mat och vätska. Vilken klippa!

Vi var 12 atleter som skulle göra upp om vem som var starkast. Efter genomgången av grenarna var det dags att klämma ner sig i markdräkten för första grenen var kronlyft för max med en ingång på 160 kg och sedan 20 kg höjningar. Innan jag började med strongwoman var jag för det första en sumomarkare, jag hatade smalmark och dessutom hatade jag kronlyft. När sedan grenarna till Sveriges starkaste kvinna -82 i Hindås släptes i våras och vi skulle ha reps på 170 kg i kronen dog jag lite. Före den tävlingen lyckades jag grisa upp en etta på gymmet, väl där blev det en sjua som min rygg fick betala dyrt för. När vi nu hade tillåtelse att lyfta i dräkt var det en självklarhet för mej att ta den. Så jag rotade fram min böjdräkt, vände den bakochfram och började kampen om att försöka bli vän med den. Efter två eller tre pass kom tvåhundringen upp och jag var överlycklig. Sedan gick det upp för mej att nästa steg var 220 kg och ungefär där gav jag upp. Jag var tvärsäker på att det inte skulle finnas på världskartan. Nicklas var av en annan uppfattning och sa åt mej att vänta och se vad som skulle hända på tävlingen. Så där stod jag nu, nerklämd i dräkten som får vilken snygg rumpa som helt att planas ut till obefintlighet, och surrade mina remmar runt stången. 160 kg, ingen match, 180, som en jordnöt, 200, enkelt och helt plötsligt var det min tur att gå fram till stången lastad med 220 kg på. Mer än 2,5 gånger min egen kroppsvikt. Och här hände det, det som bara händer på tävling, när fan flyger i en och all beslutsamhet är riktad åt ett enda håll. Stången. Ska. Upp. Ingenting annat. Remmarna var på plats, jag klev fram mot stången, hittade min startposition och började trycka fötterna mot golvet och kände hur stången började röra sig uppåt, över knäna, sakta, sakta över låren där det för, vad som kändes som en evighet, tog stopp. Men den enda tanke som fanns i mitt huvud var att om jag kommit hit så skulle jag fan inte ge upp och som en sann strongwoman kom hitchen till användning och jag kunde tillslut låsa ut höften och domaren, Sebastian, gav nersignal. Lyftet var godkänt och gav mej en delad tredjeplats i grenen, men jag var en vinnare. Pers med 20 kg och ett endorfinrus utöver det vanliga. Plötsligt förstod jag varför jag gör det jag gör. Varför jag sliter på gymmet, varför jag kliver upp på morgonen, varför jag spenderar timmar i bilen för att ta mej till olika träningslokaler, varför jag älskar att utmana mej själv med att lyfta tunga vikter. Känslan går inte att beskriva men den är fantastisk.

Nästa gren var ok. 235 kg för 20 m. Oket som före sommaren hörde till ett av mina absoluta hatobjekt och där 200 kg var dödstungt har gått bättre och bättre de senaste månaderna. Dock har jag för det mesta bara haft möjlighet att träna på 10-12 m sträckor vilket märktes tydligt här. Vikten i sig känns inte oövervinnelig, men 20 m är långt och minsta lilla man vinglar i bålen märks på stegen, gör det obekvämt och drar ner på tiden. Men över kom jag, långsamt men utan nersättningar och det får räknas som godkänt.

Tredje grenen var säckbärning, 100 kg för distans där man först skulle hämta säcken i mitten av banan för att sedan gå 10 m vända, gå 20 m och vända och så vidare. Ungefär hela två gånger sedan grenarna släpptes några månader tidigare har jag fått för mej att träna på detta spektakel, men så när jag stod där och andades som en astmatiker med hjärtat i halsen sa Forsmark åt mej att den typen av träning sällan gör att man blir bättre utan snarare bara sliter på kroppen och jag la gladeligen säcken åt sidan. Hur som helst så blev det min tur, Petra talade om för mej att jag behövde gå minst 35 m för att ta ledningen och sedan var det bara att fortsätta. Jag gick fram till säcken som stod och väntade på stenpodiet, fick direktiv om att ta tag högt upp på säcken så den inte skulle välta framåt över mina armar, men inte för högt upp så den skulle komma i vägen för mina ben. Enkelt… Jag sträckte mej efter säcken, tog ett djupt andetag och kramade den hårt. Efter ungefär tre steg insåg jag att 100 kg som trycker mot både bröstkorgen och magen är tungt och mina tappra försök till att andas var hyfsat lönlösa så jag bestämde mej för att helt enkelt gå så fort jag bara kunde. Efter första vändningen kändes det som att det snarare var säcken som var ute och gick med mej och allt jag behövde göra var att följa efter, jag passerade 35 m och viste att jag hade ledningen, men jag visste också att mina största konkurrenter skulle gå ut efter mej och att om jag skulle ha någon chans att plocka poäng i den här grenen så var jag tvungen att gå tills jag stupade. Efter tredje vändningen rosslade de i mina lungor lika tydligt som hos en pensionär som rökt sedan barnsben, jag kände hur benen blev allt mer ostabila och tillslut släppte jag säcken framför mej och ramlade ner ovanpå den. 58 m han jag springa ihop, var på vi döpte om grenen till ”hur långt kan du komma på ett andetag”. Med god marginal stod jag som vinnare av grenen. Både chockad och överlycklig. Inte nog med ett ordentligt personbästa i kron så kunde jag dessutom plocka med mej en grenseger hem.

Nästa gren var farmers walk. Den gren jag både anser mej själv vara riktigt dålig på och som jag avskyr mest av alla. Den gren som jag upplever göra mest ont i, i princip hela kroppen och som är absolut tråkigast att träna på. Och eftersom den inte kommer på EM så har jag inte ens varit i närheten av att lyckas motivera mej till att träna på den så jag hade noll förväntningar på att det skulle gå ens i närheten av bra och det gjorde det inte heller. Den här dagen skulle vi först gå, springa eller i mitt fall vingla, med 85 kg i vardera näve 20 m åt ena hållet och sedan byta till 113 kg balkarna och knata tillbaka. Jag lyfte upp dem, tog några tappra steg, fick gung på balkarna och tappade ner dem, upp igen gick några steg och så samma visa igen tills det gjorde så pass ont i mina händer att jag inte kunde förmå mej själv att lyfta dem igen. Jag tror jag kom kanske 4 av de 20 metrarna och får trösta mej med att det trots allt är en bedrift jag aldrig lyckats med förut även om jag har svårt att tycka att den på något vis var bra.

Dagens femte gren var en statisk hold med ett 125 kg tungt städ. En sån där järnklump som en smed eller hovslagare använder. Även det här var en sådan gren som jag inte förberett mej på och jag visste att andra tjejer i startfältet kunde stå flera minuter. Jag lyfte upp städet och försökte hitta en något sånär bekväm position att stå i, vilket var omöjligt. Min hjärna började spinna, och rastlös som jag är av naturen var jag mer än uttråkad efter 20 sekunder. Jag försökte koncentrera mej på att andas och att hålla hjärnan lugn, tills det gått ca 1,40 minuter och jag helt plötsligt och utan förvarning tappade städet och ”vaknadeupp” av mitt eget skrik. Jag vet egentligen inte vad som hände men jag tror att mitt nervsystem liksom la av för en millisekund. Som tur var så var roddarna snabba och fångade upp både mej och städet och jag kunde gå därifrån utan någon skada, förutom en dålig placering i grenen.

Näst sista grenen var ett pressmedley. Först en stor stock på 50 kg, sen en smal stock på 65, en Apollon på 75 och sist en skivstång på 90. Pressar är något jag tränat med rätt hög frekvens sedan jag började med strongwoman men ökningarna kommer långsamt. De två stockarna satt enkelt men Apollon var en riktig bitch för många av oss den här dagen. Jag lyckades vända upp den hyfsat enkelt men bommade pressen med så liten marginal att det lika gärna hade kunnat gå. Jag gjorde ett ytterligare försök, tackade mej själv för allt nötande på tyngre Apollovändningar och träningen med fatgripz, men pressen ville sig lik förbannat inte. Jag har inte den blekaste aning om vad jag fick för placering i den här grenen. Två andra klarade av att pressa Apollon och vi andra gjorde upp om tiden på stockarna…

Sista grenen var en klassisk serie av Atlasstenar. 70, 95, 117 och 130 kg som skulle upp på ett 120 cm podium. Jag har som bäst lagt upp en 103 kg sten tidigare och hade en förhoppning om att få upp 117 kg klotet den här dagen. Eftersom det var sista grenen gick vi ut i den ordning som vi låg placerade efter totalt. Anna låg i en självklar ledning med Martina i hälarna. På tredje plats låg den internationella atleten Lisa från England som då endast deltog i Queen of the Vikings och inte i Sveriges starkaste kvinna. Och bara någon poäng efter låg lilla jag med ytterligare några poäng ner till femman. Jag var alltså mer eller mindre garanterad en tredje plats i SSK med en gren kvar och dessutom hade jag chans att plocka igen poängen som skiljde mellan mej och Lisa. Och utan att gnälla för mycket på omständigheterna så ville det sig inte riktigt. Mitt klister var hårt och trotts att jag stod framför hårfön och värmde det precis innan det var min tur så hade det stelnat när jag behövde det som mest. Första och andra stenen slängde jag upp på 8-9 sekunder och så det var dags för den tredje. Jag tog tag runt den, pressade mina armar mot den, kände hur den lättade från golvet men precis innan jag fått den över mina knän släppte mitt grepp och stenen dunsade ner i golvet. Här talade också min orutin sitt tydliga språk. Istället för att ta av det klister som jag lagt på ovansidan av min hand för att ha när jag behövde mer så blev jag frustrerad och stressad, försökte lyfta stenen igen men utan framgång. Förbannad på mej själv lämnade jag stenarna för att bara några minuter senare gå tillbaka och heja på mina fantastiska team mates, förundras över deras styrka och enastående prestationer. En dag ska jag vara lika grym som de är, men den här gången är jag otroligt nöjd med en tredjeplats i Sveriges starkaste kvinna, öppen klass, på mina knappa 80 kg.

Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte grät lite glädjetårar. Att få göra det jag gör, få vara den del av detta och vara med om dessa upplevelser är så jäkla häftigt, fantastiskt, underbart, roligt, ja, jag skulle kunna fortsätta i en evighet men viktigast av allt, att få göra det med dessa människor. Det är ovärderligt. Till var enda en av er. TACK! Till som så många gånger förr min vän och coach Stisse för att du fick mej att börja med detta. Alla grymma personer som jag får möjlighet att träna med både på hemma och bortaplan. Mina sponsorer Proteinfabrikken.se (använd rabattkod SverigeFTW och få 30% på din beställning). Arrangören Oskar som gjorde den här dagen möjlig. Och sist men inte minst publiken som under så många timmar har hejat på oss!

Här är film från alla grenar utom holden. Enjoy.

Over and out.

Ni vet när träningen har gått bra, när allt bara flyter på, när man flänger än hit och än dit och livet bara leker och sen BAAM! Dunderförkyld?! Japp, det är jag just nu. Jag tycker sjukt synd om mej själv, jag snorar, hostar, nyser, svettas och fryser samtidigt och om vart annat. Jag fick till och med lov att sjukanmäla mej från jobbet en dag. Det händer liksom inte… Och som om inte det vore nog så blir jag såå. jäkla. rastlös! Så dör jag inte på grund av förkylningen så lär det bli av tristessen. Snarf.

Helgen var sådär fantastisk som bara en riktig träningshelg kan vara. Fredagen bjöd på finbesök från Göteborg i form av bänkpressaren Sandra Jakobsson, kanonkul träning med gänget på Sandvikens Atletklubb och käk på Monroés. Viktiga samtalsämnen avhandlades. Ni vet, typ hur man bygger snyggast rumpa eller vilken biceps pose som är den bästa.Tydligen är det ljuset som är det viktigaste…

Och på lördagen klev jag upp långt före solen för att köra ner till Kungsör där jag äntligen fick träna med några av mina brudar igen. Och vilket jäkla gäng vi var! Bland annat Sveriges starkaste kvinna i -63, Linnéa som, som allt, imponerade med sin enastående styrka. Min fina vän Stella som en gång för alla visade att Strongman och framgång mest av allt handlar om pannben. Angelica som med bara tre grenpass i ryggen har bestämt sig för att ställa upp i Sveriges starkaste kvinna. Och Emelie som ojar sig över dålig teknik och sedan bara förnedrade 113 kg farmersväskorna?! Helt galet grymma tjejer hela bunten och ja, de motiverade mej till tusen under hela passet.

Vi började med att gå med ok. Det här blir en bra uppvärmning tänkte vi men vägrade att sluta förrän vi alla känt på att gå med 235 kg på axlarna.

Foto: Amir Hebib

Sedan var det dags för den efterlängtade bilmarken! Eller ja, Punto-mark. Jag har aldrig lyft en bil, av den enkla anledningen att de bilar vi haft att tillgå alltid har varit för tunga. Men nu var det äntligen dags att lyfta Stellas trogna, lilla Punto. Vi gjorde några tappra försök att checka vikten i toppen men efter en massa krångel resulterade det bara i att vågen gick sönder. Med 50 kg extra i skuffen bestämde vi oss helt enkelt för att uppskatta vikten till ungefär 160-170 kg i toppen. (Jag bad ett mattesnille till vän att kalkylera vikten och han kom fram till detsamma). På EM kommer vi att ha bilmark med handtagen på sidan och någon sådan ställning har vi inte i mina hemtrakter. Därför har jag dragit mark med trapbar eller med en frame men då kommer vikten direkt och banan som objektet rör sig i är inte låst som när man lyfter i en bilmarkställning. Det blir med andra ord ett helt annat lyft som egentligen på minner mer om en knäböj än ett marklyft. Det här passet fokuserades därför mest på att hitta en vettig startposition och att försöka bli kompis med rörelsebanan, vilket jag inbillar mej att jag blev. Kanske. Typ.

Foto: Amir Hebib

Efter marken tog vi några varv med Conans. Och jag HATAR Conans. Men detta är också en gren på EM och den behöver nötas. Så det är helt enkelt bara att göra. Vi vet egentligen inte om den angivna vikten är i korgen eller i handtaget, om vi ska gå åt höger eller vänster, men jag tänker att hur det än blir så är det bara att lyfta och gå tills man stupar. Det här är en typisk sådan gren som handlar om pannben, smärttålighet och någon slags förmåga att inte börja fundera på varför man gör det, utan man bara… gör det!

 Foto: Amir Hebib

Innan vi gav upp gick vi in på gymmet för att kramas lite med Atlasstenarna. Det här med att lyfta utan klister har blivit en utmaning men eftersom vi kommer att ha reps med en så kallad Stone of Steal, där klister inte är tillåtet, på EM så är det bara att vackert foga sig i att nöta med bara armar. Love bitesen är ett faktum och ja, det börjar nog se ut som om jag har någon form av envisa eksem på mina stackars underarmar nu. Men som sagt, det är bara kärleksfulla bilmärken efter att jag kramats med stenarna… (På jobbet har de slutat att fråga mej vad jag har gjort när jag kommer med suspekta blåmärken eller skrapsår vid det här laget).

Som ni kanske märker så ligger fokus på EM men det har såklart inte hindrat mej från att anmäla mej till Sveriges starkaste kvinna öppen klass som går om mindre än två veckor. Den 22 oktober för att vara exakt. Och som vanligt så har jag alltså dragit på mej en dunderförkylning precis före tävling. Det här börjar bli mer regel än undantag och jag borde kanske vara van men det är såå sjukt irriterande.

Så i söndags satt jag alltså här, med en träningsvärk som vittnade om en helt grym helg och gnällde i sällskap av typ fyra olika nässprayar, askar med Alvedon, Ibumetin, Strepsils och jag vet inte allt. Men som ni kanske vet så är jag inneboende hos en av de mest fantastiska människor jag känner, Erika, min träningskompanjon, min vän, ja min alldeles egen fostermamma och hon vet precis hur man ser till så att livet ändå känns rätt ok trotts att man ligger på dödsbädden och räknar sina sista timmar i plågor. Eller ja, först tvingade hon mej att dricka någon häxbrygd med äckliga bli-frisk-droppar men sedan frågade hon mej vad jag vill ha till lunch, gav mej en påse nötter, ingefära shots och snälla pappersnäsdukar. Och jag fick helt enkelt finna mej i att tillbringa två dagar i sängen.

På något mirakulöst vis lyckades hon se till att jag överlevde och på tisdagen var jag på benen igen. Ja, ja, jag borde kanske inte ha varit det men vi hade ju planerat att vi skulle flytta in stenpodiet som stått utomhus till källaren på Gävle KK och sådana viktiga saker kan man ju inte låta en förkylning stå i vägen för. Efter ungefär en timmes slit konstaterade vi att det här projektet var lättare sagt en gjort då podiet satt fastkilat mellan två betongväggar. Efter att Forsmark hade försökt slå ut podiet med en slägga bestämde vi oss helt enkelt för att såga lös det. Sen var det bara att konka in alla delar och börja bygga ihop det igen. Och efter att vi hade hamrat, härjat och dragit otaliga skruvar i en sådär tre timmar så står det nu där och stoltserar med sina olika fem olika höjder, från 130 till 170 cm och bara väntar på att få ta emot den första stenen.

Nu är det torsdag och jag ska inte påstå att jag är frisk men så var det, det här med rastlösheten och nej, jag kan verkligen inte hålla mej från gymmet längre! Så ikväll blir det dags för veckans första och förmodligen enda träningspass för sedan väntar ett dygn på jobbet och på söndagen är det äntligen dags för Tyngre Classic IV som för första gången har med Strongman i programmet. Och det är inte vilken Strongmantävling som helst utan Tyngre Giants Live Qualifier där några av Sveriges absolut bästa tungviktare kommer att göra upp om den sista kvalplatsen till Giants Live i Norrköping. Bland annat så kommer vår egen Stisse ”Trucken” Bergquist att vara på plats för att visa att gammal är äldst och fightas mot ungtupparna. Så det här får man ju bara inte missa!

Over and out.

I lördags satt jag i en minibuss på väg till Smedjebacken, för att tävla på DM i bänkpress, och kom att tänka på vad fan det var som hände.

För ett år sedan var jag en total newbie i strongmanvärlden, och nu… Jag tänkte alltså inte så mycket på den där bänken, utan på att jag precis hade blivit omnämnd som strongwomandrottningen i en krönika av Lorena Grustavsson på Tyngre.se tillsammans med en länk till ett klipp där jag tränar med Kalle Lane på Sweden Barbell club och går med 230 kg i ok. Det må vara en sanning med modifikation men det värmde gott i hjärtat. Inte för att jag på något vis skulle regera på strongwomantronen, nej, där känner jag en hel rad av andra brudar som jag hellre sätter upp, men av den anledningen att jag har lyckats inspirera andra. Hur mycket jag än drivs av en vilja att prestera och vinna på tävling så finns det också en annan drivkraft som jag vill tillskriva de människor som finns runtomkring mej. Utan det stöd, all pepp och all hjälp jag får från både höger och vänster skulle jag inte vara där jag är idag. Eller för den delen vara DEN jag är. För den här sporten har fått mej att växa så mycket. Den har på något sett gett mej en plats att känna mej hemma på, en plats i strongmanfamiljen, som tog emot mej med öppna armar, precis som den jag är. Och det är precis det här jag vill sprida vidare. Jag vill ge tillbaka av allt det jag har fått och kan jag förmedla bara en del av den här känslan och inspirera någon annan till att får uppleva detta, ja, då har jag kommit långt. Vi behöver varandra för att få vår sport att växa men också för att vi gör varandra starkare, vi pressar varandra till att våga testa, och framförallt till att våga lyckas.

Jag förstår att just den här sporten inte är till för alla och att det inte är allas högsta dröm att kunna lyfta ett Atlasklot som väger dubbelt så mycket som en själv. Men jag önskar att alla fick chansen att prova och att fler tog den. Jag vill inte skriva de klyschiga orden ”kan jag, så kan du” för alla har inte ett behov av att tävla och att försöka vara bäst. Men rent kroppsligt däremot så tror jag att väldigt många kan gå otroligt långt bara de ger sig fan på det. Jag tror att allt handlar om ett starkt mindset, en vilja och ett enormt tålamod. Jag tänker på min egen resa som började med en mycket osund viktnedgång från 60 till 54 kg (på mina 171 cm) och resulterade i en spinkig kropp, på två tändstickor till ben, som kändes så bräcklig och skör att jag knappt vågade andas, vilket påstås vara en ganska väsentlig del utav livet… Jag kommer så väl ihåg första gången Micke tog med mej till Ladan där Anna Rosén höll på att träna för fullt inför VM och Göran som sa åt mej att testa oket. Jag var helt övertygad om att jag skulle gå av på mitten och krossas under den enorma vikten av typ 120 kg. Jag tog två stapplande myrsteg och efteråt var jag överlycklig. Jag gick inte sönder! Det var såklart inte där och då jag tänkte, fan, det här ska jag satsa på men den där känslan av att övervinna något som i första anblick verkade så omöjligt, den etsade sig fast. Och att jag idag kan gå med dubbelt så mycket vikt på axlarna gör det bara ännu häftigare. Vi är alla nybörjare någon gång och det är helt i sin ordning.

Många säger ”nej, jag kan inte” innan de har testat. Men det handlar inte om vad du kan göra nu, utan om att träna för att bli starkare, om att träna tills det går. Att våga prova strongman eller strongwoman är ett för många ett stort steg att ta då det är så annorlunda den vanliga gymträningen. Redskapen är sällan optimala, det känns obekvämt och gör till och med ont. Vissa visar upp sina blåmärken och war wounds, aka lovebites, med stolthet och en galen blick som säger ”jag vann för fan slaget, nu krigar vi vidare!” Medan andra blir förskräckta och återgår till sina hantelcurls och bensparkar men ändå en erfarenhet rikare och förmodligen ett kvitto på att de klarade mer än vad de trodde var möjligt.

Lorena beskriver det hela väldigt bra i det här reportaget där hon för första gången testar Stronwoman.

Så till alla som vågar testa: Tack! Tack för att ni får vår sport att växa och tack för att ni inspirerar mej. Utan varandra bli ingen av oss bättre.

Och hur gick bänken då? Tja, med tusen bortförklaringar i stil med ”jag har inte tränat bänk” på lager så kan jag lite smånöjd ändå säga att jag tangerade pers på 87,5 kg och tog med mej en silvermedalj hem till Sandvikens Atletklubb efter en grym dag tillsammans med mina klubbkamrater. Och som jag har förstått det så har vårt bänklag, som jag tydligen är med i, tagit en tredjeplats i någon serie? Heja oss, heja SAK!

Over and out

Puh! Jag har mer eller mindre precis återhämtat mej efter en helg i Småland och finalen i Sveriges starkaste man. Det börjar nästan kännas lite tröttsamt att hela tiden säga att jag har så galet mycket att göra, hur jag flänger än hit, än dit, men det är fasen så mitt liv ser ut nu. Dagarna går i ett och jag hinner knappt hem innan det är dags att gå och lägga sig för att sedan vakna till ett alarm som tjuter, oavsett om det är helg eller vardag. Och nu var det väl ett tag sedan jag skrev igen men tiden har inte riktigt funnits och jag kommer knappt ihåg vad som händer om dagarna. Det är tur att Instagram finns så jag kan kika tillbaka på allt tok jag hittar på. Hur som helst, i torsdags så hoppade jag in i bilen nästan innan jag ens hade hunnit sluta på jobbet, för att köra dryga 50 mil ner till Jönköping och världens bästa Hedvig. Efter att ha kört större delen av vägen i spöregn blev jag lagom förvånad när jag på fredagen vaknade upp till något slags Medelhavsklimat med strålande sol och över 30 grader. Helt underbart! Vi spenderade dagen inne i stan, lyxade med islatte, tog selfies med Vätten som bakgrund och klappade hästar.

Sedan var det dags för mej att köra vidare till Vaggeryd där jag mötte upp några av Sveriges starkaste brudar och hjälpte till med förberedelserna inför finalen. Med hjälp av tre lastbilar med släp och en sådär 1200 lastpallar byggde vi läktare runt det som kom att bli arenan. Tanken var att vi skulle ha tränat tillsammans på kvällen men framåt en åtta-nio när var vi färdiga med läktaren var vi ganska överens om att gymmet inte var ett alternativ. Däremot så hade Linnea grävt fram några stenar hemma hos sig och efter en sen middag kunde vi inte låta bli att gå upp och prova lyfta dem lite. Jag menar, vem vill inte lyfta sten i mörkret sent en fredagskväll?! Haha. Jag bara älskar att umgås med folk som är lika tokiga som mej.

På lördagen var det dags, timmarna innan finalen skulle dra igång sprang vi alla runt som yra höns och försökte rodda på alla möjliga håll och kanter. Jag och Linnea ansvarade för en egen lite tävling där vi lät publiken gå med 200 kg ok och 90 kg väskor i ett medley för snabbast tid där vinnaren fick en grill.

Och vilken final sen! Vår egen Stisse, Trucken från Hofors gjorde sin tolfte raka final och fortsätter efter alla år i sporten att både imponera och inspirera. För att inte tala om konstapel Martin Forsmark som drog 400 i mark och plockade tre grensegrar från Årsjö. Och Årsjö, som trotts att han precis kommit hem från Världens Starkaste Man, med en skadad ljumske och ett taskigt knä visar att han är herre på täppan och för åttonde året i rad vinner finalen. Vilken jäkla krigare!

Efter tävlingen var det dags för oss roddare att plocka ihop och städa undan. De där 1200 lastpallarna skulle tillbaka in i lastbilarna och all utrustning tillbaka ner i gymmet. Jag vill inte ens tänka på hur många pallar jag har lyft… Men är man ett bra gäng så bli nästan vad som helst roligt och efter en pizza slice eller två så var vi på banan igen. Någon gång frammåt kvällen rullade den första lastbilen bort från parkeringen där endast några sporadiska magnesiafläckar skvallrade om att något spektakulärt hade hänt på området.

Vi åkte hem, sprang genom duschen, drog en borste genom håret och fick på oss lite mindre skitiga kläder innan vi åkte iväg till banketten och efterfesten. Väl där blev det käk, skitprat, armbrytning och skratt i överflöd tills vi knappt orkade stå upp längre och det var dags att köra hem för att sova.

På söndagen hade vi såklart planerat in ett träningspass och vid lunch satt jag och Linnea i bilen på väg till Petra och Sebastian och deras fantastiska gård. Den där solen och den fantastiska värmen hade bytts ut till regnväder men fast beslutna att köra Conan’s hoppade vi upp på ett traktorflak och Sebastian körde iväg för att hämta hem den.

Vi värmde med lite mark och hoppades på att regnet skulle ge sig men det fortsatte envist så vi turades om att stå under ett träd är vi inte körde. Conan’s Wheel är en av grenarna på EM och det här var första gången jag provade grenen. Då kommer vi att ha 160 kg för distans, alltså så många varv som möjligt, så vi tyckte att det verkade som en bra idé att checka läget. Men efter att jag knatat ett inte överdrivet bekvämt varv med 140 så kändes 160 ganska övermäktigt och jag tappade armen efter bara några steg. För att vara ett första försök känns det ändå rätt OK och nu vet jag precis vad jag behöver träna på.

Efter träningen var vi självklart ut i kohagen för att klappa kalvarna och sedans var det dags för mej att köra mina dryga 50 mil hemåt. I både mörker och regn blev det en ganska jobbig körning med många kaffestopp. Inte undra på att jag blev trött kanske…

Just nu sitter jag i alla fall i min stuga i Bollnäs. Jag hade ett dygn ledigt från jobbet och tänkte att det var en bra idé att åka hit för att vila, dricka kaffe, prata skit och spela tv-spel. Men så fick jag ändå några timmar över igår och kunde inte riktigt låta bli att gå ut skogen och leta fram några stenar som skulle kunna gå att pressa över huvudet. Som jag har tjatat om ett tag nu så kommer en av grenarna på EM att vara press över huvudet med natursten, upp till 60 kg och ja, min presstyrka är inte vad den borde så jag har lagt mycket fokus på just pressar i olika former den senaste tiden. Oftast köra jag strikta pressar med stång på gymmet eftersom det är smidigast men nu blev det äntligen dags att ge sig på en lite tyngre seten över huvudet. Och även om den försökte döda mej så gick det ganska bra. 49 kg kom upp och nu är det ”bara” 11 kg kvar till 60…

Jag tycker att alla pressgrenar är lite läskiga eftersom man ska upp med något tungt rakt ovanför huvudet. Jag menar, ens självbevarelsedrift eller överlevnadsinstinkt bara skriker att det är idiotiskt. Och det här är verkligen en typisk sådan gren som det krävs att man är lite extra dum i huvudet, eller bara inte så rädd om sitt liv för en sten har inga handtag och är ännu mer otymplig och svårbalanserad än en stock. Att få upp stenen till bröstet är inga större problem och när jag väl står där med den framför hakan känns det också rätt stabilt, men mitt i pressen, precis när det är dags att skjuta fram skallen för att få stenen rakt över sig, där vill jag på reflex bara kasta den framåt istället. Man borde kanske börja träna med hjälm på…

Hur som helst, det viktigaste med gårdagen var att jag vann Mario Kart-turneringen!

De senaste två veckornas träning har som sagt bestått av mycket pressar men också en del nötande i den där förbannade dräkten som förhoppningsvis ska kunna ge mej nått extra kilo i kronlyften på öppna SSK i oktober.

Det kommer att bli en jäkligt tung tävling och jag har lite svårt att fokusera på den eftersom det inte är min viktklass. Men jag vill ha en till tävling i kroppen innan EM och den ligger bra i tiden så jag kör. Och om jag har tyckt att 200 kg i ok har varit tungt tidigare så kan det gå och slänga sig i väggen för på SSK ska vi gå med 235! Sa jag att det är galet? Jag har i alla fall varit upp på vikten vid två tillfällen och även om det känns som att jag blir en decimeter kortare för varje gång så har jag i alla fall kunna gå några metrar. Framförallt så känns det som om min avsky inför oket har släppt på bara de senaste tre passen. Förr var det en hatövning med råge och nu känns det till och med lite kul. Jag har ju en tendens att få för mej att jag inte utvecklas, men Facebook påminde mej om att för ett år sedan fick jag kämpa för att vingla fram med 180 som nu får räknas som uppvärmning. Så det tar sig. Och apropå det så är det ganska precis fyra år sedan som Micke tog med mej till Ladan, där Anna Rosén tränar, och jag fick se henne och Malin lyfta sten och gå med ok. Där och då tänkte jag att jag aldrig skulle kunna göra något dylikt, mest för att jag var rätt övertygad om att min bräckliga lilla kropp på knappa 60 kg skulle gå av på mitten om jag provade. Inte helt otippat så lyckades de övertala mej till att i alla fall prova att lyfta upp oket, som vägde säkert hela 130 kg(!) och gå några steg. Typ tre om jag inte mins fel. Det var i alla fall gristungt för lilla mej. Så än en gång slår jag ett slag för att titta tillbaka och se vart man kommer ifrån. Hur viktigt jag än tycker att det är med specifika mål, så som vikter eller tävlingar, så vore de helt obetydliga om jag inte med jämna mellanrum stannade upp och tänkte tillbaka på vart jag var när jag började eller för bara ett år sedan.

En lagom dos självinsikt, mycket kaffe, en gnutta idioti, en skvätt rastlöshet och ett gäng fantastiska människor, det är receptet på framgång och lycka det.

Over and out.

Det är mer regel än undantag att jag har någonting att göra, att jag alltid är på väg någonstans och om jag har en ledig dag från jobbet så är den planerad. Och senaste tiden har inte varit något undantag. I onsdags hann jag inte ens sluta jobbet innan Stisse kom och plockade upp mej för en sväng till Gävle och lite träning hos Martin Forsmark. Stockpress för hela slanten. Tjurarna reppade lös på 130 – 140 kg och lilla jag som inte spelat stock sedan SSK -82 i juni var upp och gjorde en singel på 67 och rev av en sjua på 52 kg på en minut. Sen avslutades passet med ett brutalt axelpumpande lett utav byggarbruttan Alise Bondare som för övrigt är helt galet stark.

Så efter att ha jobbat sex dagar i rad, hunnit bli mer förvirrad och dagvill än någonsin så blev det torsdag (jag var helt övertygad om att det var fredag) och jag fick äntligen göra helg. Efter jobbet åkte jag direkt ner på gymmet och väl där sa jag till Nickas att min träningsvärk i axlarna inte vill köra bänk. Men det sket väl han i och efter några uppvärmningssett som faktisk kändes riktigt bra blev det en bra tvåa på 80, eller som Nicklas sa kanske det bästa tvåa på 80 jag gjort. Det här var mitt andra bänkpass sedan SM och jag var mer eller mindre övertygad om att min bänkform skulle vara klappkass. Sen hann jag inte mer än resa mej från bänken innan jag såg hur Nicklas gick och hämtade två femmor till. Jaha, idiot tänkte jag och gick därifrån för att ladda. Så fort jag började sänka stången mot bröstet kände jag att det här är ta mej fan inte omöjligt och när jag började trycka rörde sig stången stabilt uppåt. Woho. 90 kg, bara sådär. Men en gång är ingen gång heter det ju så jag blev inte förvånad när Nicklas sa att jag hade ett lyft kvar. Jag laddade om, fräste och morrade, in i Bobby mode och med lite styrhjälp kom stången upp än en gång. Efteråt frågade Nicklas mej om jag sett vikterna som låg på stången. Förvånade tittade jag upp och såg att han hade smugit på ytterligare 2 kg. Det va som fan. Inte nog med att jag, i min fokusbubbla, lyckas stänga ute Erikas och Nicklas pipiga hejarop, jag märker ta mej fan inte någonting som försiggår runt mej när jag väl har ställt in mej på att lyfta.

Direkt efter träningen körde jag in till Gävle och plockade upp Agnes och sedan sladdade vi tutandes in på stationen där vår Hedvig väntade! Efter både en och tre gruppkramar mitt i vägen knölade vi in oss i bilen och kacklade ikapp, fångade Pokémons och försökte bestämma vart vi skulle äta. Allt samtidigt. Precis som vanligt. Och trotts att vi inte träffats på över ett år kändes det som om det var i förrgår. Underbara brudar!

På fredagen vaknade vi i Agnes soffa och efter en stadig frukost skulle jag in till Korven för att fortsätta på min sleeve för typ hundratretioelfte gången. Det var bara den lilla detaljen att jag skulle lyfta sten dagen efter och inte kunde gadda på armen. Så den enda lösningen på det var ju att börja på ett ben istället. Och efter lite funderingar så kom vi fram till att Hel’s vackra tryne skulle göra sig bra på min vad. Sagt och gjort så började Korven designa ett nytt mästerverk och efter några timmar låg jag där på britsen för att påbörja en helt oplanerad tatuering. Igen. Och varför var det ingen som tänkte på att tala om hur jäkla ont det gör att gadda vaden, för att inte tala om knävecket?! Jaja, är huvudet dumt får kroppen lida heter det ju… Fast jag vill mest skylla på Korvens dåliga inflytande på min impulskontroll. Efter misshandeln gick jag och mina brudar för att tröstäta sushi innan jag åkte hem till Sandviken för att sova.

På lördagen kom Stisse och Sump och plockade upp mej vid 10 på morgonen. Jag sträckte ut mej i baksätet och några timmar senare var vi framme i Sundsvall och en av de häftigaste lokaler jag tränat i.

Vi var ett tungt gäng med bland annat Pasanen, Fredrik Svensson och Benny Wennberg och en sådär fem sex personer till. Jag började att värma upp med oket men eftersom det lätta var för högt fick jag gå direkt på det tyngre vilket kändes förvånansvärt bra. Det blev en del vändor på 20 m med ungefär 200 kg på axlarna. Sedan var det dags för skottkärrerally med Pasanens fantastiska hemmabygge. På EM kommer en av grenarna vara skottkärra för 20 m där man ska lasta i objekt på vägen. Jag som aldrig gjort något liknande var ju så klart nyfiken på detta och med hjälp av handtagen till en bilskottkärra, en bilmarkställning, en pallyftare, några lastpallar och diverse spännband hade han byggt ihop en kärra stor som ett skepp men alldeles perfekt för ändamålet.

Tillsist var det dags för stenarna och jag hade sagt att jag ville ta revansch på det där förbannade 117 kg klotet som jag fick upp med lite hjälp förra gången jag var dit. Men den här gången ville inte kroppen samarbeta för fem öre. Min rygg har inte varit som den ska på rätt länge nu och ville helt enkelt inte vara med. Allt som hände när jag försökte lyfta stenen var att min rumpa sköt iväg, precis lagom för att stenfan skulle lätta från backen men sen var det bara omöjligt. Efter en så där tio irriterande försök lyfte jag några andra små klot på kanske 90-100 kg, men även de kändes förbannat tunga den här dagen. Men vem bryr sig om det när man börjar känna lukten av grillade burgare i lokalen?! Att köttet var dubbelt så stort som brödet gjorde ju inte saken sämre heller.

Efter käket drog vi hem till Pasanen för att hänga i hans badtunna. En såndär vedeldad, varm och skön sak. Bättre slut på en grym dag har jag svårt att tänka mej! Det var dessutom kvällssol och att vi kunde vräka ut oss på altanen en stund efter att vi tröttnat på att bada och verkligen suga i oss det sista utav sommaren. Bara underbart.

Klockan blev kväll och vi började rulla hemåt. Några mil före Hudiksvall säger jag lite förstrött att jag börjar bli hungrig och kort där på skriker Sumpen ”MAX!” och vi stannar för ännu en burgare. Det tar tydligen hårt på kroppen att bada…

Nu skulle man ju kunna tro att söndagen skulle bli en lugn vilodag, och jag hade faktiskt skrivit ”DÖ?!” med stora bokstäver i almanackan. Men det var kanske just det sär frågetecknet som ställde till det för när vi satt oss i bilen igen, laddade med mat, bacon och kaffe så började de plinga i våra telefoner och rätt som det var så hade vi planerat morgondagens träning på SAK samtidigt som Erika lyckades bjuda hem hela gänget till oss på middag. Det här med chattgrupper är helt klart en bra grej… Och när hon försökte hävda att det var ett skämt kontrade vi andra med att man skämtar inte om mat!

Väl hemma möter jag en panikslagen Erika med en liten köttbit i händerna och innan jag ens hunnit innanför dörren säger hon ”Det här var vad jag hade tagit fram. DET RÄCKER INTE!” var på jag bryter ihop i ett övertrött skrattanfall och hamnar hickandes och grinandes på golvet tillsammans med valpen. Vi lyckades i alla fall trolla fram tillräckligt med kött och jag kunde snubbla upp för trappan och äntligen få sova en stund.

Söndagen började med att jag åkte in till Gävle för att käka fruktos med mina fina brudar och fortsatte med lunch på stationen innan vi vinkade av våran Hedvig som åkte tillbaka till Jönköping.

Jag for raka vägen till gymmet och väl där blev det lite av varje och definitivt inget vettigt, men vi startade i alla fall en bänkpresstävling. Maxreps på halva kroppsvikten. Jag klämde ur mej 31 reps på 40 kg och undrade sedan varför jag var trött i armarna när jag försökte köra militärpress. Jäkligt märkligt sånt där. Hur många reps gör ni på halva kroppsvikten? Utmana varandra och skriv här hur många det blev vetja!

Sen var det bara tillbaka hem och svida om för middag och skitprat i tungt och trevligt sällskap. Stek, potatismos, kantarellsås och kokta morötter. Ja, det var bara baconen som saknades… Tack för en grym helg allihopa!

Over and out.

Jaha, vad händer nu då såhär efter SM och min minimala styrkelyftssattsning? Ja, planen var då i alla fall att dra igång med en ordentlig grundträningsperiod med siktet inställt på EM i Strongwoman i december. Men först har en helg tillbringats på Gefle Metal Festival. Två dagar med arg musik i långhårigt och skäggigt sällskap men framförallt, utan en enda tanke på att träna. Syrran och vänner från Stockholm kom upp och härjade, men bäst av allt var ändå att jag fick spendera tid tillsammans med min vän Micke; den där 200+kg bänkaren som en gång för en sådär fyra år sedan sa åt mej att komma ner till Dönje, där gubbarna fick mej att ramla på min, då jäkligt beniga, rumpa i ett tafatt försök att göra ett ryck. Förmodligen precis vad jag behövde. Sällskapet och musiken alltså, inte att ramla på rumpan…

Men på söndagen, då var det dags! Första grenpasset på en halv evighet, typ. Och som grädden på moset så hade vi, jag och Erika, både Sofia från norr och Stella från söder på besök just den här helgen. Så vi fyra brudar packade in oss bilen och brummade iväg till Storvik. Solen stekte och vi släpade ut våra farmersväskor som fick stå för uppvärmningen. Vi härjade vidare med diverse pressar, välte däck och lyfte sten. Och dra åt helvete vad roligt det var. Som jag har saknat detta! Helt lyrisk satt jag i soffan efter passet och bara flinade och försökte tala om för de andra hur fantastiskt detta var. Efter det passet kändes det som att jag var nykär i sporten och riktigt taggad på att få träna. På riktigt. Inte bara ladda för tävlingar och sen städa ihop resterna som återstått efteråt, utan att få börja om och göra någonting vettigt, ifrån grunden.

Sen började jag ett fasligt flängande fram och tillbaka till Bollnäs. Det första jag gjorde var så klart att hälsa på, på mitt gamla gym, Dönje, där allt en gång började. Mina favoritgubbar var där och slängde tekniktips på mej. Eller rättare sagt ”när du för en gångs skulle är här och tränar så får du ta och göra som jag säger!”. Vilken innebar pausböj och efter böjen blev det mark. Massor med mark. Tior på 110 kg, blandat med skitprat och skratt. Avslutade även med militärpress mest bara för att få en anledning till att hänga kvar lite längre. Efter passet åkte jag ut till min stuga där jag skulle tillbringa några dagar tillsammans med min bror, och eftersom jag varken hade el eller vatten svängde jag förbi en sjö och tog ett kvällsdopp på vägen ut. När jag väl kom fram till stugan så insåg jag att ”inget vatten” även betydde ”inget att dricka” och ”inget att koka kaffe på”. Så då var det bara att köra in till stan igen…

Dagen därpå kom en rörmokare som efter mycket om och men lyckades sätta in en ny varmvattenberedare och fått igång vattnet, som i sin tur rann ut, som ett fint litet sommarregn, under stugan… Så då var det bara att börja riva runt bland rören tills han hittade vad som var trasigt och kunde fixa det. När både el och vatten fungerade igen så var nästa steg att försöka få ordning på det kaos som vi hade lyckats skapa där. Vår stuga ligger på gården där vi har vuxit upp och som vi nu hyr ut och i samband med att vi tömde boningshuset så, ja, ni vet hur en stuga lätt kan bli som ett lager, där möbler hamnar huller om buller och det liksom bara fylls på med saker utan att man själv liksom gör något, typ? Ja, lite så var det. Så där stod vi med prylar överallt och började fundera på om; det där blåa skåpet kunde stå i det där hörnet, så vi kunde sätta tv’n där bredvid. Skitbra, och så fortsatte det med; vilka högtalare ska vi ha? Vart ska förstärkaren stå? Och viktigast av allt; vart är kartongen med alla TV-spel?! Och ungefär där kom vi på oss själv och började garva åt våra prioriteringar. Men det är just i sådana stunder som jag inser hur mycket jag älskar min bror. Så otroligt olika men ibland på exakt samma våglängd. Och jag menar, den som inte har vett att ge sitt 8-bitars en hedersplats, den förtjänar inte att äga ett. Så det så.

Brorsan och hans lilla familj stannade typ en vecka och jag åkte fram och tillbaka mellan stugan och jobbet i Sandviken och låtsades att varje ledig dag var en minisemester. Och även om man inte blir utvilad av att flänga fram och tillbaka och att hela tiden ha saker att göra så blir man det nog av atmosfären här uppe. I alla fall såhär efteråt. Jag har fått sova i mitt tonårskrypin – mitt härbre, eller häbbre som vi säger hänne uppi, jag har tagit otaliga kvällsdopp i Fällviken men framförallt har jag fått vara hemma. Hemma i mitt Hälsingland. Efter att i flera år känt mej otroligt rotlös så har jag äntligen insett att den här platsen alltid kommer vara hem, och att det är mitt. Hur mycket sorg och saknad jag än känner över att vår mamma inte finns här så finns det så mycket kärlek i varenda lite vrå på gården.

”Det är hit man kommer när man kommer hem”

Mellan jobb, stugstädning och all rallykörning fram och tillbaka så har jag också hunnit med träna en del. Och när jag inte har hunnit med gymmet har jag letat reda på en gammal stock och gjort knäböj och utfall, klängt i en gungställning eller trädgren och gjort chins eller helt enkelt kört sprinter på någon gräsplätt. Finns det bara lite vilja och kreativitet så är hela världen ett gym, om så bara för några minuter.

Till helgen kom även vår syster upp och mitt i allt stök var det åter igen dags att ställa in sig på festivalmode. Karlslundsfestivalen, två dagar av en trallvänlig punk, Bollnäsmetal och gamla vänner. Hela fredagen spenderades ut i solen hos Chulle och Gisela. Vi varvade gräsmattehäng med några dopp i polen innan Chulle tände grillen och styrde upp allt från baconinlindad halloumi till chilimarinerat kött. Behöver jag säga att jag hade det bra?

Lördagen började med jobb, fortsatte med ösregn och bakluckeparty men slutade till de ljuva tonerna av både Asta Kask och M.I.D innan jag somnade någon gång i gryningen i mitt kära häbbre.

Söndagsmorgonen tillbringades i soffan tillsammans med brorsan och hans lilla knodd på tre år. Givetvis spelade vi tv-spel, först Super Mario och sedan Mariokart, och jag kunde inte riktigt hålla mej från att introducera lillen för denna fantastiska värld. Ingen kan vara stoltare än jag när han sitter där och med kontrollen i händerna, ögonen stint fästa på tv-skärmen och med ett leende på läpparna medan han kör åt fel håll på banan. Efter ett alltför jobbigt hej då körde jag än en gång över skogen tillbaka till Sandviken och jobbet. Tillbaka till verkligheten och tillbaka till gymmet.

Mellan allt flängande hit och dit så har vi faktiskt börjat komma i ordning också. Stugan ser inte längre ut som ett upp och nervänt kaos utan har hamnat lite mer på rätt köl.

Och träningen då. Fokus just nu ligger på att bygga en starkare överkropp för att kunna pressa tunga stenar över huvudet på EM i december. På gymmet blir det därför mycket militärpressar, allt från tior ner till fyror och utöver det en massa fjantande med ”byggarövningar” för att få någon slags volym på axlar och armar. Hur jolligt det än känns att stå där med hundbenshantlarna eller i kabelmaskinerna så tycker jag nog innerst inne att den här variationen på träning är rätt rolig. Eller så är det bara för att jag älskar gymluften så mycket… Här om dagen blev det i alla fall en sväng till Storvik för ett pass tillsammans med Stisse, som för övrigt har kvalat till sin tolfte(!) raka final, och som vanligt blir ingenting lätt när tjuren är i närheten. Farmers som uppvärmning och efter några vändor med 80 kg väskorna blev det ok, min hatövning. Jag har inte gått med ok sedan SSK -82 i Hindås och tänkte att 170-190 kanske var en lagom vikt men efter lite teknikjusteringar från Jeppe såg det tydligen så pass lätt ut att Stisse var tvungen att smyga ner några viktskivor till. Efter en bekväm vända med någonstans över 200 kg på axlarna flög tävlingsdjävulen i mej och jag kom att tänka på att min vän Stella hade knatat några steg med 235 kg på oket. Jag hann knappt tänka klart tanken innan jag hade bestämt mej för att jag också måste prova. Jag sa till de andra att jag bara skulle ta några steg, kanske försöka gå halvvägs och fick något i stil med ”varför går du inte hela vägen” till svar. Ja, varför gör jag inte det tänkte jag, gick in under oket, spände magen, lyfte upp det och började gå. Efter halva vägen kände jag att oket ville glida ner från axlarna men med djävulshornen ute fanns det inte på världskartan att det fick hända och jag valde istället att öka tempot för att komma över till andra sidan. 12 m, bara sådär. Det kanske inte är så tokigt att gå med ok ändå? 235 är alltså vikten som kommer att vara på öppna SSK i oktober, då för 20 m, så jag har lite att nöta på… Anyway. Tack Stella för inspirationen. Och återigen tack till alla som hejar och peppar, både på plats och på avstånd. Det betyder så oerhört mycket. Tack!

Over and out

För fjärde året i rad har jag deltagit på senior SM i styrkelyft. Första året var jag en klen liten tunnis som vägde in i -63 kg klassen och fick en total på 300 kg. I år vägde jag in på 79,9 kg, tävlade i -84 kg klassen och krigade ihop en total på 400 kg. Mycket har hänt sedan jag började med styrkelyft, och vore det inte för att min fantastiska coach Nicklas har fått mej att tittat tillbaka på vart jag kommer ifrån och på vilka förutsättningar jag hade med mej ner till Norrköping så hade jag förmodligen varit besviken på min prestation. Men med facit i hand så är jag så jäkla glad, nöjd och till och med lite stolt över mej själv.

Efter förra årets SM var jag så nära att ge upp. Mitt mål var då att kliva över den magiska 400 kg gränsen och att få stå på pallen men kroppen ville inte. Ungefär allt som kunde gå fel gjorde det och jag stod där med den snöpliga fjärdeplatsen bara 2,5 kg efter bronsmedaljören. Det var då strongmanträningen kom in i mitt liv och jag hittade tillbaka till glädjen i att få lyfta, den glädje som jag under allt för lång tid hade försummat genom att tvinga mej själv att lyfta med smärta. Äntligen fick jag känna mej stark igen och sakta men säkert gjorde kroppen allt mindre ont. Framåt hösten kunde jag till och med ge mej på att köra lite knäböj utan allt för stor smärta i mina knän. Däremot satt det djupt rotat i mitt huvud att det gör ont att böja på knäna och i kroppen kändes det som att jag inte hade en aning om vad jag höll på med. Jag kommer ihåg att jag där och då ifrågasatta om jag någon gång skulle kunna komma tillbaka och böja över 140 kg ingen när fjuttiga 80 kg kändes tyngre än det någonsin hade gjort förut. Hur tråkigt det än var med böjen så hade jag ju all grenträning att fokusera på. Under hösten tränade jag inför Sveriges starkaste kvinna – 72,8. Jag gick med ok och väskor, pressade stock och bar på stenar. Och jag älskade det! Efter SSK var jag med på DM i styrkelyft och Nicklas med sina grymma coaching skills såg till att jag kvalade till nästa års SM. Under vintern fick jag veta att jag skulle åka till USA och tävla på Arnolds och den tunga grenträningen fortsatte. JAg försökte se till att få in lite SL-träning också och mina böjar blev tekniskt allt bättre men varje gång jag skulle upp på lite tyngre vikter så sa kroppen ifrån. Det blev liksom för mycket. Var det inte ländryggen som krampade så var det knäna som skrek och rätt som det var så kändes det som om mina benhinnor försökte bryta sig loss för att flytta till en annan kropp. Tekniken fanns, men inte kraften, vilket satte sig på mitt självförtroende. Jag kanske inte är så stark ändå? Efter Arnolds var min plan att jag skulle lägga mer tid på rehab och styrkelyftet för att kunna satsa mot SM men så råkade jag åka till ett EM-kval i Norge och sen kom beskedet om att SSK -82 kg, som är min klass, skulle arrangeras redan i början av juni och att det skulle gälla som kval till nästa års Arnolds. Återigen var det bara att sätta fart med grenträningen för att lyckas ta en kvalplats och därmed blev mitt böjande, bänkande och markande lidande igen. Efter SSK hade jag fem veckor på mej att förbereda mej för SM. De två första gick åt till att få en envis kramp att släppa i min ländrygg, två gick åt till att träna och den sista veckan gick åt till att vila.

Jag lyckades göra ett tungt böjpass där jag klev upp på 150 kg och det kändes faktiskt riktigt jäkla bra. Dagarna efter kändes det däremot mindre bra då mina knän började jävlas igen. Samma sak gällde bänken. Som strongwoman har jag knappt tränat bänk och när jag väl la mej ner för att bänka insåg jag fort att jag hade tappat trycket i tuttarna. Precis som i böjen kändes det som att jag inte hade den blekaste aning om vad jag pysslade med när jag låg där på rygg och försökte komma ihåg hur man gör när man spänner latsen och tajmar utandningen med pressen. Som tur var så återhämtade sig min överkropp bra mycket bättre än mina ben och vi kunde lägga ganska mycket krut på att få till den där bänken. Det har blivit många tunga singlar för att få tillbaka viktvanan och för att få mej att börja lita på den teknik och kraft jag har. Marken har däremot fått bli mer eller mindre bortglömd. Eftersom jag har haft många tunga tävlingar där jag har slitit med mark på olika vikter, ifrån olika höjder och med olika stänger så har kroppen helt enkelt inte orkat träna den lite mer finstilta styrkelyftsmarken ordentligt. Flera gånger har jag fått ge mej, backa på vikterna eller repsen så fort jag har lastat mer än 120 kg och det säger sig väl självt att det är svårt att utveckla någon slags toppstyrka då…

Det var alltså detta jag hade med mej till Norrköping, en rätt så trött och sliten kropp som inte tränat SL-specifikt mer än bara några få veckor det senaste året. Chansen att jag skulle kunna ta en medalj var lika med noll och därmed var motivationen inte speciellt mycket högre. Vad jag däremot hade med mej som skiljer sig från de senaste två åren var ett grymt stöd från min klubb. Vi var ett tungt gäng på tre atleter och en coach som på fredagseftermiddagen knölade in oss i min bil och blåste ner till Norrköping. Och vi hann väl knappt in i bilen innan det spårade ur. För är det något vi kan på SAK så är det att ha roligt! Jag garvade stundtals så pass att jag knappt kunde se vägen men fram kom vi till slutl. Vi hade hyrt en liten lägenhet som var sparsamt möblerad med några sängar och en bäddsoffa och i köket hittade vi den mista kaffebryggare jag någonsin har sett. Perfekt för tre stora kaffedrickare som alla skulle kunna döda för den första koppen på morgonen… Det första vi gjorde var att leta reda på en mataffär för att handla frukost och ni kan ju tänka er hur det ser ut när fyra hungriga styrkelyftare går runt och försöker komma på hur mycket man äter. Ja, vi kom hem med både 1,5 kg havregryn, ett flak med ägg, sex paket bacon, fil, müsli, mackor, olika pålägg och såklart en burk nutella. (Knaperstekta bacon doppat i nutella är för övrigt bland det bästa som finns.)

På lördagen var det dags för Erika att göra sin SM-debut vilket hon gjorde med bravur. Efter en lätt ingång på tangerat pers bommade hon tyvärr sin andra böj men lyckades ladda om och sätta den i tredje försöket vilket resulterade i pers med 7,5 kg. Även i bänken gick hon in på tangerat pers, stänkte upp stången och gjorde sedan precis lika både i andra och tredje lyftet vilket också resulterade i 7,5 kg pers med massor av mersmak! I marken drog hon också till med ett lätt lyft på tangerat pers som ingång. Även i andra lyftet flög stången upp men gled tyvärr ur händerna. I sista lyftet satt stången fast i händerna men domarna dömde istället rött på en minimal sänkning i utlåsningen. Med andra ord blev det 15 kg pers totalt och mersmak i varje lyft. Den här bruttan går framåt med stormsteg och jag är så jäkla stolt och glad över att få ta del av hennes resa!

Efter prisutdelningen traskade vi hem till vår lya. Junior-Joel, aka ”den lilla killen” på en sisådär 130 kg föreslog spagetti och köttfärssås till middag och sagt och gjort så gick vi iväg till affären medan Erika och coach fick order om att vila. Väl tillbaka i köket insåg vi att vi inte hade någon olja att steka i men som tur var så fanns det ju bacon i överflöd och middagen var räddad. Jag menar, vem uppskattar inte mat stekt i baconflott liksom?! Lagom till maten så anlände vår stortjur, Stisse och sedan drog vi ner på stan och hängde med ett härligt gäng från Måndagsklubben, käkade lite mer och laddade för dag två.

På söndagen var det först och främst dags för tjejerna i klass -72 där vår fina Cicci från MK var med. Klassen dominerades av den fantastiska Annika Zelander som äntligen fick chans att leva ut till fullo i alla sina lyft och plocka hem ett välförtjänt SM-guld. Jag tror ta mej fan inte att någon lyftare inspirerar mej mer än vad den här bruden gör. I varje lyft går hon i med samma fokus och beslutsamhet för att sedan utstråla den renaste lyftarglädjen man kan tänka sig. Och det var ungefär här som jag började känna att det kanske kunde bli lite roligt att lyfta ändå…

På eftermiddagen var det Truckens tur att äntra flaket. Tyvärr var det inte alls hans dag då han fick sina böjar underkända på djupet. Hårda domare kan man tycka… Men det är sånt som händer. Trötta gick vi hem, jag gick och handlade ris till morgondagens matlåda och sen drog vi en burgare på O’Learys. Kött och inge skit ska det va. Enkelt.

Så var det till slut måndag och min tur att lyfta. Jag klev upp och käkade min vanliga gröt till frukost när Nicklas plockade fram Nutellaburken och hävde ner en stor klick i min tallrik. ”Mer energi till tunnisen”. Jag har under mina senaste tävlingar haft som mål att väga in på 80 kg men vågen envisas med att stanna på 79 och någon hundradel. Men nu var jag så gott som helt säker på att jag skulle få kliva över 80-gränsen, trotts att både Nicklas, Erika och Stisse skrattade åt mej och sa att jag skulle väga under. Och tro på fan att de skulle få rätt. 79,9 kg stannade vågen på och ingen skrattade mer än Nicklas. Haha.

Vi satte oss vid ett bord ute i solen, jag käkade mitt ris och försökte förbereda mej mentalt på att lyfta. Både nervositet och pepp var som helt frånvarande, eller ja, jag oroade mej lite för att jag inte kände i princip någonting men Nicklas sa att jag var precis där jag skulle så jag fick väl lita på det då. Jag gissar att min trytande motivation berodde på att jag inte hade något riktigt mål med den här tävlingen för så fort Nicklas sa att vårt mål var att göra 400 kg i totalen så tändes något i mej. På en gång visste jag vad jag behövde göra för att klara utmaningen och då var det bara att köra. Under uppvärmning inför böjen kände jag att jag gick allt mer in i mej själv, Bobby-mode som Erika kallar det, jag var lugn och gjorde det Nicklas sa åt mej. Fokuserade på att göra explosiva lyft och lita på mej själv. Fan, jag kan ju det här! Jag tror att jag värmde upp till 130 nånting och med Amon Amarth i lurarna gick jag omkring i min egna värld. Vi hade satt 140 som ingång, Stisse tog mina lurar och Nicklas drog mej i öronen. Jag skuttade upp på flaket, la stången till rätta över axlarna böjde på knäna, kontrade i botten och ja, stången flög upp. 147,5 i andra kändes precis lika bra och inför sista lyftet gick allt som på automatik. Nicklas klappade till mej på låren, Stisse tog mina lurar och med ett vrål gick jag upp, fullt medveten om hur viktiga dessa kilon var. Utan en tvekan gick jag in under stången, backade ut, fick startsingnal, böjde och efter vändningen kände jag hur stången rörde sig, stabilt, åt rätt håll och boom, nytt pers i böj, 152,5 kg, bara sådär. Med tre vita lampor och världens största flin flög jag i armarna på både Nicklas och Stisse. Med ens kom jag ihåg varför det är så jäkla roligt att lyfta. Det är på grund av de här stunderna som allt slit är så jäkla värt. När huvudet och kroppen samarbetar, när man får ut precis vad man ska på flaket och framför allt, när man får dela det med sina vänner. Lyftarglädje, det är vad det är!

In på uppvärmningen igen. Dags för bänk och när bänkkungen, Joel säger ”nu åker vi till Säffle” så är det ju bara att trycka så stången flyger. Och det gjorde jag. Allt kändes precis som det skulle. Trycket i tuttarna, spänningen i latsen, det var där. Vi hade satt 80 kg som ingång, tangerat pers i viktklassen men dagen till ära ungefär hur lätt som helst. Även 85 kg i andra lyftet, en vikt som jag bommat på tävling fler gånger än jag vill räkna, flög upp utan en antydan till att vara tungt. Vilken lycka! Men en lyftares största fiende är att vara nöjd så utan krusiduller tröck Nickas lurarna i mina öron och skickade iväg mej för att ladda om. Tredje och sista lyftet. 87,5 kg på stången. Jag la mej på bänken, kände hur skuldrorna sög fast i materialet, tröck fötterna i golvet och fick stången i händerna. Huvuddomaren gav startsignal och jag sänkte vikten. Redan på vägen ner visste jag att det skulle gå, spänningen genom hela kroppen var perfekt, stången nuddade bröstkorgen, press-signalen ljöd, jag började trycka och stången rörde sig uppåt, ingen tvekan, bara full fart. Tre vita lampor och ett till tävlingspers! Återigen, denna lyftarglädje. Det här är ju roligt på riktigt.

Så var det bara marken kvar. Min för tillfället stora hatgren. I både böjen och bänken känns det som att jag har hittat min teknik, men i marken, ja, jag vet fan inte vad jag håller på med. Ingången var satt till 147,5 och det drog jag lätt. I andra höjde Nicklas till 160 kg för att nå 400 kg i totalen. Stången släppte lätt från backen och följde smidigt med upp över knäna, men där tog det som stopp, farten tog slut och min höft ville inte alls som jag. Långsamt lyckades jag låsa ut den men domarna dömde 2-1 underkänt på sänkning. Arg som ett bi klev jag av podiet. Tröck lurarna i öronen med Sepeltura på högsta volym. Jag fick några direktiv av Nicklas, en klapp på axeln av Clara Fridén och Stisste spände ögonen i mej och sa att den här ska du ha! Som den tävlingsmänniska jag är fanns det inte på min världskarta att jag skulle misslyckas en gång till. Nu eller aldrig skulle jag ha min 400 kg total och det var definitivt inte en 160 kg mark som skulle få hindra mej. Så många gånger som jag dragit den här vikten vid det här laget. Det blev min tur, jag gick fram till sången, väl medveten om att bara jag får samma fart som i förra lyftet och tajmar utlåsningen bättre så skulle det gå. Och det gick! Jag fick kriga, men det gick, domarna gav tre vita lampor och äntligen var jag där. Jag hade gjort det. I en blandning av skratt och glädjetårar flög jag åter igen i armarna på mina fantastiska coacher, mina klubbkompisar och lyftarvänner. Puh! Äntligen! Jag slutade på en sjätteplats, 2,5 kg från fjärdeplatsen, då jag var lättare än både fyran och femman. Men just den här tävlingen så var placeringen helt oväsentlig, det viktiga var att ha roligt och det var precis vad jag hade.

På tisdagen var det dags för bänkpressarna att leka och först ut var vår Super-Lisa. Vilken stjärna! Nicklas var så nervös att han inte kunde skriva på lapparna så jag fick agera hjälpcoach och shit vad rolig, för att inte tala om nervöst, det var! Vår plan var att plocka en slivermedalj och ja, utan problem var det precis vad vi gjorde. Tre lätta lyft varav det sista på 100 kg och så var det klart. Inga konstigheter, bara power! Näst på tur var Joel, vår nordiska juniormästare. Efter en tung vår med en ofrivillig viktnedgång på 12-13 kg var det dags för honom att göra årets första tävling och det gjorde han med bravur. Efter ett tangerat pers i andra lyftet chansade vi på silver men det räckte inte hela vägen den här gånger och det blev en fjärdeplats istället.

Så var tävlandet över för Sandvikens AK och ett trött gäng tröck ihop sig i Saaben och vi rullade hemåt. Glada och nöjda. Nu några dagar senare har jag börjat smälta alla upplevelser, fortfarande lika glad över min prestation men framförallt så fylld av energi från de människor jag har mött. Lyftarsverige är ta mej fan fantastiskt! Tack till alla som förgyllde mina dagar i Norrköping! Den här helgen struntar jag dock i gymmet och drar in till Gefle Metal Festival istället. Mer ondska åt folket! Skål!

Over and out

Igår morse frågade Erika mej om jag någon gång har funderat över att man kan gå in i väggen om man aldrig tar det lugnt. Jag konstaterade att jag aldrig har tänkte på det och att allt är ju roligt ju. Erika menade på att även om det är kul så kan man faktiskt behöva andras lite. Jag låtsade som att jag fattar ingenting och åkte iväg till Bollnäs. För så fort jag har en ledig dag så kan det vara så att den är planerad, på ett eller annat sätt. (Tack Hedvig för att du lärde mej att använda min almanacka! <3)

Hur som helst så körde jag upp till min stuga utanför Bollnäs och fick två långväga kusiner på besök. Vi konstaterade att det är mer än 10 år sedan vi sågs, men vi kunde inte riktigt komma fram till hur många fler år. Med andra ord var jag ganska så liten då. Det var ett spännande möte där mina kusiner berättade hur det såg ut på gården när de var små, hur vår mormor hade härjat i trädgården och om grisarna som hon hade i ladan. Min mormor var tydligen en riktig krutgumma med många järn i elden. När mina kusiner frågade mej om mitt tävlande i strongwoman konstaterade de på en gång att det är den Sundbergska kraften och envisheten. Vi har den i oss, allihopa. Dit man vill gå, dit går man, end of story.

Jag fortsatte dagen med att hälsa på en före detta kollega, prata skit och dricka kaffe innan jag knatade vidare till Waynes för ännu en kaffe tillsammans med en av de mest fantastiska kvinnor jag känner, Mia. Mia har jag känt större delen av mitt liv och vad som än händer har hon alltid ett klokt råd på lager och sprider mängder med positiv energi vart hon är rör sig. Och rätt som det är så klev min moster och hennes karl in på fiket. De bor egentligen i Stockholm och sist vi sågs så sprang vi på varandra i gaten på Arlanda när jag var på väg till USA. När jag sedan är på väg mot bilen för att fortsätta min kaffe-tour i Kilafors hos barndomskompis Fia så hör jag någon ropa mitt namn och jag tittar rakt upp på min gamla dagisfröken Ewa som jag inte sen jag flyttade från Bollnäs. Vilken dag, vilka människor! Jag kan inte annat än känna kärlek till livet. Och kaffet.

Och när jag tänker på det så har helgen gått i samma team den. I lördags var det dags för den årliga upplagan av Ockelbo Showlifting, den strongmantävling som var den första jag såg en soliga dag för två år sedan. Då satt jag där på läktaren och tittade på de urstarka tjejerna och killarna som bar eller drog tunga saker kors och tvärs över en grusplan, med Anders Bergström glada hejarop skrålade ur högtalarna och med en liten längtan efter att själv få prova på. Även förra året satt jag där och hejjade fram atleterna och tjurade lite över att tävlingen gick bara en vecka innan jag skulle tävla på SM i styrkelyft. Jag kommer ihåg hur otroligt imponerad jag var över hur Anna Roséns totalt dominerade tävlingen och lekte hem segern med ett leende på läpparna. Jäklarns vilken inspiration den kvinnan är! Och kanske var det så att jag sa något i stil med att nästa år, då ska jag fan vara med jag också. Riktigt så blev det inte. Återigen är det bara lite drygt en vecka mellan Ockelbo Showlifting och SM i styrkelyft, och än en gång var jag bara där som åskådare, men nu med en del egen tävlingserfarenhet. I år var jag där för att hjälpa och peppa mina fantastiska vänner som tävlade. Och även om det kliade bra nog i hela kroppen av tävlingssug redan innan det ens hade dragit igång så var det otroligt roligt att få se alla andra kriga för sina liv för att genomföra grenarna.

När jag tävlar själv låser jag in mej i min egen lilla bubbla och hinner inte riktigt med att prata med folk men nu fick jag chansen att surra runt med både en och sju intressanta människor som på sitt sätt berikar sporten. Rolätt, som vi säger i Sandviken, är vad det är och jag är både glad och stolt över att få vara en del utav detta.

På söndagen kom ingen mindre än min grymma teammate Anna Harjapää förbi och tränade med oss på Sandvikens Atletklubb. Vi började med att kötta lite böjar. Jag var upp och gjorde en hyfsat trevlig singel på 130 kg och Anna reppade lös på 140 kg innan vi gick över till att spela bänk tillsammans med Super-Lisa. Bänken har äntligen börjat komma tillbaka för mej och för första gången på ungefär ett år börjar det kännas som att jag kanske kommer kunna bli lite stark i tuttarna någon gång fram över. Hur som helst, när man bänka med två brudar som båda stänger upp 100 kg utan att blinka så kan man inte annat än bli inspirerad. Själv stannade jag på 87 kg men ska den som ger sig. En dag ska jag bli lika stark som dem!

För att inte tala om hur snygga vi är i SAK’s SM-team.

Over and out.

Jahopp. Nu har jag landat lite här i Sandviken och börjat smälta det senaste året av studier, träning och tävlingar, typ, lite i alla fall. Egentligen har jag nog inte alls fattat vad som har hänt… Jag har i alla fall börjat mitt nya jobb och lyckats klämma in några pass med styrkelyft i fokus så här veckorna innan SM. I snart ett år har styrkelytandet varit sekundärt för mej men jag har ju kvalat till SM och tänker vara med så det var väl på tiden att göra något vettigt av den träningen också. Eftersom jag har tävlat mer än vad jag har tränat under våren och prioriterat grenträningen framför tunga benböj så har jag oftast kommit ner till gymmet och varit trött och sliten, haft ont lite varstans och inte alls pallat med att göra som coach vill. Efter SSK -82 lovade jag coach att hålla mej borta från tunga stenar och lastbilar tills SM är över och det har jag faktiskt lyckats rätt bra med. Någon morgonpromenad kan ha bjudit på någon press med ett litet träd eller sten eller så men…

Så, första veckan efter SSK -82 bestod mest av att försöka få en envis kramp i länden att släppa. Tävlingen bjöd som sagt på ett pers i kron då jag drog sju reps på 170 kg och det satte sig rätt ordentligt i ryggen på mej. Men det var det fan värt! Nu har i alla det värsta i ryggen släppt och jag kan köra på utan några större hinder, med undantag från mina hjärnspöken då. För att komma tillbaka på banan har jag fått en massa massage, stretchat och jollat runt med lätta vikter i framförallt vändningar och böjar. Det har blivit några lite tyngre pass också. För ungefär två veckor sedan fick jag order om att böja och det gjorde jag. Coach ordinerade två reps och öka vikten med 10 kg varje set. Första setet var 100 kg och kändes varken bra eller dåligt. Jag gnällde lite till coach som morrade och sa åt mej att fokusera, la på en tia till och ja, som vanligt känns det ju bättre om man faktiskt tar i som man ska. Jag tror inte att jag riktigt fattade förrän det var över vad Nicklas hade haft för plan och någonstans där på vägen så slutade jag lägga märke till vad det var för vikt på stången och bara gjorde det jag skulle istället för att tänka och känna efter. Senaste halvåret har jag som bäst gjort en singel på 130 på träning men den här dagen kändes tvåorna på både 120 och 130 som papper. Så låg 140 kg på stången, bara 2,5 kg under vad jag hade som sista vikt på serie 2an, jag laddade, kände adrenalinet rusa i kroppen och ja, det var kanske inte lätt som papper men det gick, och det var någon form av tangerat pers. Här trodde jag nog att jag var klar men så skickade Nicklas ut mej i korridoren för att ladda om medan han la på ytterligare tio kg på stången. Jag gick in i min bubbla, slutade att både höra och se vad som fanns runt mej men när jag kom in igen märkte jag hur hela gymmet liksom stannade upp. Alla mina underbara klubbkompisar hejade på mej och det enda som fanns i mitt huvud var att stången skulle upp. Jag kände återigen hur adrenalinet började sprida sig i kroppen, gick fram till stången, la den till rätta över skuldrorna, backade ut, gick stabilt ner, vände och började trycka och sakta men säkert kom jag upp. Pers på träning! Nu var jag övertygad om att jag var klar men än en gång sa Nicklas åt mej att ladda om. Jag var nästan säker på att det inte var möjligt. Att framkalla de adrenalinpåslagen som jag får är sjukt jobbigt och jag kände mej helt färdig både i kropp och knopp, men har coach sagt att jag ska så är det bara att göra. Så än en gång gick fram och tillbaka i korridoren, försökte hitta energi nog för att lyfta men kände mej egentligen helt tom. Efter några skrik och stamp i backen gick jag ändå fram till stången, tänkte att det kan ju inte gå mer än åt helvete och så var det bara att böja. Någonstans på vägen upp märkte jag att stången faktiskt rörde på sig, och år rätt håll dessutom. Lite långsammare än förra lyftet men på ren tjurskallighet kom den upp. Pers, pers och tangerat pers, det är fan inte varje dag.

Efter det passet fick jag en känsla av att på SM skulle det fan kunna gå bra men då började mina knän att gnälla istället. Troligtvis för att både mina lårmuskler och höftböjare är aningen överspända så med massage, rullande på min rosa bandyboll och en del stretch så ska det nog bli bra. Kanske.

I och med att jag inte har prioriterat styrkelyft så har bänken varit den övning som jag brytt mej minst om och därmed har jag nästan upplevt att jag har gått bakåt på vikterna snarare än att öka sedan förra året. Men så en dag, när jag kom hem från jobbet, var lite halvstressad och skulle ner på gymmet så hade jag fått punktering på bilfan. Förbannad och less cyklad jag ner och coach var inte sen att ta vara på min frustration som resulterade i kanske mitt bästa bänkpass någonsin. Det kändes nästan som att vad han än la på stången så kunde jag trycka det. Så med lite jävlar anamma kan det kanske bli ett nytt pers på SM.

Och marken… Marken borde kanske vara den gren jag känner mej säkrast på men i och med alla tävlingar i strongwoman där jag blivit tvungen att byta från sumo till smal stans och dragit reps från alla möjliga olika höjder så känns den allt annat än naturlig. Den får gå som den går helt enkelt. End of story.

Mitt i den här så kallade uppladdningen så kan jag ha råkat kladdat lite bläck i armhålan också. Det var inte alls vad jag hade planerat men man får som skylla sig när man råkar säga till Korven att det vore coolt med ett par huggtänder under armen. I ungefär samma sekund som jag hörde mej själv säga det så började han rita i min armhåla och sen fanns det liksom ingen återvändo. Det här med impulskontroll, ja, ni vet… Hur som helst. Efter ungefär en halvtimme hade jag helt slut på kaxighet och pep och skrek och grina lite om vart annat tills vi var klara.

Men vill man vara fin så får man lida pin och såhär fantastiskt fin blev den i alla fall.

Och sen blev det midsommar också. Jag var ledig från jobbet och genom spöregn körde jag ner till Syster i Stockholm. I vanlig ordning så vet man aldrig vad en vistelse i Stockholm kan komma att innebära. Det här midsommarfirandet bestod i alla fall av en hyfsat klassisk midsommarlunch med allt vad det innebär, den enda skillnaden var bara att vi åt den klockan sex på kvällen. Efter det kan det ha blivit en och annan rövkrok, smultronplock och allmänt skitprat. Runt tiotiden kom vi på att vi hade en massa hamburgare som skulle grillas, tände grillen och elda lite mer än nödvändigt, jag menar, vem tycker inte att det är roligt att spruta på extra tändvätska?! Burgarna, självklart med extra bacon, blev i alla fall sjukt goda!

Efter två sena nätter, allt för oregelbundet matintag och fyra dagar med vila från gymmet var jag i alla fall tillbaka. Måndag morgon och vi på Sandvikens AK fick finbesök från Eskilstuna då Emil Gustafsson som har svenskt juniorrekord i bänk i -120 kg och Cattis Hodgkins kom upp för att lyfta tillsammans med vår egen lilla bänkpresstjärna Joel Sundelin. Det här med morgonträning har nog aldrig varit min grej och i vanlig ordning gnällde jag och Joel ikapp samtidigt som Nicklas slet sig i skägget, håret har han redan rakat av i förebyggande syfte. Jag spelade bänk, en drös med lite tyngre singlar och därmed mitt sista tunga pass inför SM. Tisdagen bjöd även den på tidig träning med småpojkarna och vår bänkdrottning Lisa. Jag gjorde några tappra försök att böja, vilket kändes rätt bra tills mina knän sa ifrån lite väl argt. Efter passet drog vi till Monroes och fyllde på med ordentliga mängder av kött och jag blev glad igen.

Igår hade coach ordinerat vila och sa uttryckligen att jag varken fick gå ut och springa, lyfta stenar eller grenar. Men han sa ingenting om att jag inte fick simma, leka med hundarna eller stå på huvudet, så det kan ha varit vad jag pysslade med innan jag klev på ett dygnspass på jobbet och nu sitter jag här med en gofis till valp och väntar på att klockan ska bli träning.

Så, det var vad jag har pysslat med de senaste veckorna och jag SKA bli bättre på att uppdatera här (Erika hotar mej med att jag inte får kramas med hundvalpen) men vad vill ni läsa om? Kom gärna med tips eller frågor!

Over and out!

Lite sent igen men det har hänt mycket och fort har det gått. Efter tre dagar med avslutning, käk och mys med klassen var det till slut dags att kramas hej då en sista gång i fredags.

Direkt efter lunchen, och några fler kramar, packade jag in det sista av mina prylar och hoppade in i Saaben. Med slutdestination Hindås och Sveriges starkaste kvinna -82 körde jag ikapp med två galna göteborgare till Uppsala, stannade för en milkshake och åkte sedan vidare mot Grästorp. Efter en tur på vad som tog närmare åtta timmar med några stopp här och där var jag framme hos familjen Harjapää.

En halvtimme senare kom Kikki och Cicilie som åkt från Norge. Vi laddade med hamburgare och pratade om vår fantastiska sport, idéer om utveckling och allt annat som man kan bli lite lätt hyper utav. Det slår mej så ofta hur glad jag är över att ha människor i mitt liv som är precis som jag. Tack för att ni finns!

Lördagsmorgon. Nerverna började komma krypande, vi laddade med kaffe och frukost, drog på oss våra snygga PF-tröjor och satte oss i bilen för att köra ytterligare 1,5 h till Hindås. Jag var rätt nöjd med att slippa köra nu…

Och själva tävlingen då. Ja. Det var varmt, det var tungt men framför allt så var det jäkligt roligt! Vi var ett litet men starkt gäng tjejer på plats för att göra upp om titeln och om de två kvalplatserna till Arnolds och till EM.

Första grenen var stock för max, last man standing. På grund av diverse strul hann vi inte värma upp men det var i all fall varmt ute. En sådär 30 grader i skuggan typ. Vi började på 50 kg och alla tjejerna klarade första lyftet. Sedan ökades vikten med 5 kg åt gången. Jag och Cicilie från Norge klarade både lätt 65 kg men med dagens förutsättningar fick vi båda se oss besegrade utav 70 kg. Det blev alltså en delad grenseger för mej i första grenen.

Andra grenen var ett medley med ok 205 kg för 15 meter och farmers 70 kg x2 tillbaka. Roddarna var snabba som fan och innan vi visste ordet av var vi ute på banan igen. Jag hatar att gå med ok, det är verkligen inte min gren och vilken vikt det än är på så känns det både långsamt och vingligt. Så min tanke var att jag tar igen det i väskorna på tillbakavägen. Jag kollade höjden på oket, gick över till väskorna och justerade hur de stod, gick tillbaka, försökte ladda, försökte tänka på att vara hård i bålen. Startsignal och så iväg. Det kändes långsamt, vingligt och jävligt och samtidigt som jag kände att oket ville glida av mina axlar passerade jag linjen. På väskorna. Lätt upplyft och iväg men väskorna var otympliga, slog i benen och fuckade upp min rytm. Jag kände hur det gled vi vänsterhanden och jag ljuger inte om jag säger att den hängde i fingertopparna över mållinjen. Trotts känslan av att vara långsam var jag bara en halv sekund efter Fia som var snabb och smidigt som en vessla och tog sin första grenseger.

Fia 30,03sek
Karin ”Bobby” 30,37sek
Lisa 35,22sek
Linnea 35,71sek
Malin 51,45sek
Cecilie 64,31sek

Tredje grenen var kronlyft för reps på 170 kg, max 75 sekunder. Jag hade tidigare bara dragit en etta på vikten och var lite orolig för hur den här grenen skulle gå. Eftersom det var så galet varmt i solen höll jag mej gömd i skuggan och tittade inte på de andra tjejerna men jag hörde att det drogs både fyra och sex repetitioner och jag tänkte hur i helvete ska jag kunna dra fler? Men så började tävlingsjävulen i mej krypa fram, pulsen ökade, nästan läskigt mycket, och när det var min tur fanns där inget annat än att dra och dra och dra. De tre första lyften kom lätt. Fyran och femman med men sen blev det jobbigt. Jag visste att jag behövde två till. Andades, skrek och drog. Sex repetitioner. Andades igen och övertalade mej själv att dra. Sju repetitioner. 15 sekunder kvar. 7 sekunder kvar, jag började dra men tiden tog slut och jag stannade på sju. Efter mej var Fia som visste precis vad hon behövde göra, gjorde det och stod som segrare i även den grenen.

Fjärde grenen var däckvält. Från början var det sagt att vi skulle välta ett 250 kg däck men det byttes ut mot ett litet men högt och väldigt lätt däck. När det vältes så studsade det och reglerna var därför att däcket måste dödas – ligga stilla mellan varje vält. Fyra åt ena hållet och fyra åt andra. Jag som är mer stark än snabb hade svårt att hålla tempot och slutade på en tredjeplats efter Linnea och Fia.

Fia 22,71sek
Linnea 24,03sek
Karin ”Bobby” 25,83sek
Cecilie 26,75sek
Lisa 27,41sek
Malin 28,82sek

Med 30 grader i skuggan flydde vi in i ett garage mellan grenarna. Det var typ, nästan lite svalt på golvet i alla fall…

Näst sista grenen var medleyt from hell. En jättehantel, kallad helvetes hanteln, skulle bäras 15 m, läggas på en släde och dras tillbaka. Det här var min gren. Det hörs ju på namnet. Släden var lätt men den ville snarare äta upp asfalten än att glida på den. Jag såg att det var tungt att dra den för tjejerna före mej och tackade Stisse för att han tvingade mej att dra riktigt tungt på träning. Jag visste precis hur jag skulle göra och för första gängen under dagen så kände jag att det klaffade. Jag var snabbt över med hanteln, la den på släden, tog tag i handtaget och började dra, med rumpan lågt och snabba steg, bakåt, bakåt, bakåt. Ungefär två meter för mål kände jag mjölksyran komma krypande i benen men det fanns inget stopp. Det blev en ny ledartid och den höll sig även mot Fia. Det här med bikinirumpa är kanske en bra grej ändå…

Karin ”Bobby” 25,97sek
Fia 30,06sek
Malin 34,40sek
Linnea 35,99sek
Cecilie 36,68sek
Lisa 39,15sek

Sista grenen var naturstenar. Tre stenar med varierande vikt där den sista vägde någonstans över 90 kg. Vågen hade tydligen gått sönder sen… Jag låg en poäng efter Fia och gick alltså ut näst sist. Alla tjejerna var snabba på de första två stenarna men den sista ville inte bli lyft. Tills Lisa, en otroligt grym debutant, lyckades lägga upp den och satte ribban åt oss andra. Jag fick snabbt upp det första två stenarna, lyfte den sista lätt ifrån backen, la den i mitt knä men när jag skulle resa mej fick jag inget bra grepp, stenen gled och jag fick trycka den mot kanten av podiet, ändra mitt grepp och på något vis lyckades jag knuffa upp den. Det kändes som att det tog minste en halv evighet och lite till men det räckte i alla fall till en ny ledartid. Tills Fia gick ut och visade hur det skulle gå till. Hon la smidigt upp alla stenarna som om hon aldrig skulle ha gjort något annat och stod därmed som självklar segrare av tävlingen. Inte nog med att hon är världsmästare i armbrytning så är hon nu även Sveriges starkaste kvinna i -82. Så jäkla grym! Jag slutade på en andraplats och på tredjeplats kom Linnea som med sina 63 kg imponerar på mej mer och mer för varje gång jag ser henne tävla.

Fia / 3 stenar på 22,10sek
Karin ”Bobby” / 3 stenar på 28,46sek
Lisa / 3 stenar på 32,03sek
Linnea / 2 stenar på 9,04sek
Cecilie / 2 stenar på 14,29sek
Malin / 2 stenar på 43,35sek

Härmed har både jag och Fia kvalificerat oss till EM i december och 2017 Arnold Amateur Strongwoman World Championships! Eftersom jag och Linnea redan var kvalade till EM så gick min plats vidare till Lisa, som är ny i sporten men förhoppningsvis har hon kommit för att stanna. Med bara ett grenpass i ryggen har hon visat att hon har en potential över det vanliga och det ska bli riktigt spännande att se hur långt hon kan gå.

Den slutgiltiga poängställningen:

1.a Fia Reisek 32,5p
2.a Karin ”Bobby” Nilsson 30,5p
3.a Linnea Pettersson 19p
4.a Lisa Dahlqvist 18,5p
5.a Cecilie Wormdahl 14,5p
6.a Malin Henriksson 13p

Efter tävlingen gick vi och käkade, snackade skit och gnällde lite mer på värmen. För fy fan vad varmt det var. Vi sa hej då och jag följde med familjen Harjapää tillbaka till Grästorp, tog en dusch och försökte skrubba fort all smuts tills jag insåg att det var solbränna. Dagen där på klev jag åter igen in i Saaben och körde upp till Stockholm för att hälsa på syrran och i måndags brummade jag vidare till Sandviken där jag ska bo och jobba under sommaren. Så på fem dagar har jag hunnit sluta skolan, åkt 140 mil, blivit Sveriges näst starkaste kvinna -82 kg, flyttat och börjat nytt jobb. Japp, det går lite fort ibland.

Till slut så vill jag tacka alla som hejat, stöttat, peppat, vrålat och hjälpt mej dit jag är idag. Både vänner, bekanta och er som jag inte ens träffat men som ändå ger mej så mycket positiv energi. Tack! Och Stisse och Nicklas, vad skulle jag göra utan er? Ni som står ut med mej varje träningspass, som tror på mej och som hela tiden finns vid min sida. Tack! Familjen Harjapää som tog emot mej med öppna armar och bjöd på både mat och sovplats under helgen. Tack! Mina fantastiska teammates i PF Powerteam Sweden som kom och hejade. Och våran sponsor Proteinfabrikken.se. Jag är så sjukt glad över att få vara en del av detta! Och som om inte det vore nog så får jag även ge alla mina läsare 30 % rabatt. Ange bara koden SverigeFTW när du gör din beställning.

Stay strong.
Over and out.

Jahaja. Tack kroppen… För två veckor sedan var det student-SM i strongwoman, förra helgen serie 2an i styrkelyft och den här helgen körde jag mina sista tunga pass inför SSK -82 och idag vaknade jag med en mindre igelkottsfamilj i halsen. Kanske inte helt otippat men lik förbannat irriterande. JAG HAR INTE TID MED DET HÄR!

Och apropå tid så har jag inte riktigt hunnit eller orkat med att skriva om förra helgens SL-tävling. Hur som helst, på fredags tog jag min turbosaab och blåste ner till Erika och Andreas i Sandviken, fick se rummet jag ska bo i, i sommar och hälsa på Lotti the dog och kanske världen mest fulsöta katt Bajsen. Jag är kär!

På Kvällen kom ett riktigt tungt gäng över och vi käkade mat från Monroes, hinkade rivigt kaffe, åt blåbärskakor, glåmade på 80-tals aerobics, garvade och såklart, laddade för tävling.

På lördagsmorgonen mötte jag en nervös Erika i köket, vi käkade lite frukost och förbannade snön som tydligen ramlade över Dalarna innan vi knölade in oss i bilen och rullade i väg till Långshyttan och som tur var slapp vi snövädret. Väl på plats mötte vi upp våra klubbkompisar från SAK och vi är inte ett litet gäng precis. Inför just den här omgången hade vi även övertalat vår fantastiska bänkpressare Lisa till att köra styrkelyft istället för bara bänk för första gången på tio år. Vi tog ställningshöjder, vägde in, käkade lite till och kikade på några utav bänkpressarna. Bland annat på vår Jessica som gjorde sitt livs första tävling och den galet starka Josefin Almquist som på stänkte upp 100 kg i klass -72!

Sen var det dags för uppvärmning. Det var trångt, det var varmt, det var bökigt, ont om ställningar och stänger men på något vis gick det. En bit in i uppvärmningen hör jag Erika säga att mina ögon blir svartare och svartare för varje lyft. Ja, nog var jag på väg in i tävlings mode allt för ungefär här märkte jag att böjarna kändes som de skulle, inget gjorde ont och den där explosiviteten som jag så ofta saknar på träning var liksom där den skulle. Nicklas plan var att jag bara skulle ta det lugnt och göra lätta lyft den här dagen så min ingång var satt till 127,5 kg. Någon vecka tidigare var 130 kg oförskämt tungt men med lite tävlingsadrenalin kändes stången som papper. Som vanligt på tävling gick jag runt med arg musik i öronen, kastade mördarflickar på allt som rörde sig och morrade för mej själv. Som vanligt så får jag heller inte veta vad det är för vikter jag ska lyfta men 135 kg i andra kom också lätt och 142,5 kg i sista kändes även den bra.

I bänken gick jag in på 80, som kom lätt, men 85 i andra ville inte alls den här dagen. Jag vet inte om jag tänker skylla på avsaknaden av bänkpressträning sista veckorna eller på ohyggligt långa stoppsignaler, men trycker i tuttarna var inte där det skulle i alla fall. Lisa däremot, som till skillnad från mej och Erika skuttar runt helt avslappnat och dansar vals med coachen mellan lyften kasta upp 92,5 kg som ingenting i sitt andra lyft. Så jäkla bra! För övrigt så bommade hela gruppen sina sista pressar, så något skumt var det…

Inför marken visste jag i princip ingenting. Ingångsvikterna sätts i samband med invägningen och jag hade fått order av Nicklas att sätta 120 kg i marken. När han sa det förstod jag att han hade en plan som jag inte skulle få ta del av och när det väl var dags hade jag ingen aning om vad som väntade mej. Ingången var tydligen satt till 140 kg, vilket var löjligt lätt och efter andra lyftet som tydligen var 157,5, också lätt, började jag ana vad som skulle hända. Jag gick in i min bubbla, frammanade all ilska och energi jag kunde, morrade och fräste medan Nicklas knådade sönder mina öron och Stisse tom mina lurar. Jag stampade i backen, gick fram till stången, tog tag i den och drog. Sakta men säkert följde den med och där stod jag med vad jag anade var ett nytt pers i händerna, flinade åt publiken, släppte ner stången och fick tre vida flaggor. 165 kg var det och ett tävlingspers i styrkelyft. Så jäkla skönt efter att inte ökat alls på ett år.

Och Erika som gjorde en superbra andra tävling, ökade sin total med hela 12,5 kg, blev rankad nia i sin viktklass och får därmed vara med och tävla på SM i Norrköping i sommar. Efter inte ens ett år i sporten! Vilken inspiration! Behöver jag säga att mina klubbkamrater är de bästa?!

Som om inte det vore nog så gick Sump in och drog upp ett löjligt lätt distriktsrekord i sin andra mark för att sedan gå ut och höja det ännu lite till i sitt tredje lyft.

Åh. Jag är så jäkla glad över att få vara en del av detta fantastiska gäng!
Over and out.

I onsdags tiggde vi till oss en ledig eftermiddag från plugget och efter lunchen knölade jag och Stella in oss och våra träningsväskor i hennes lilla, gröna Punto för att rulla söderut. Vad vi lantisar inte tänkt på var fenomenet rusningstrafik. Vad jag inte heller visste var att Punton har en förmåga att vilja koka när det går i snigelfart. Så där satt vi, i bilkö in i Stockholm, i strålande solsken, med nedvevade rutor, fläkten på full värme och med lite lätt panik över att eventuellt bli stående. Men Punton överlevde och Stella släppte av mej hos syrran bara någon timme senare än beräknat.

Eftersom det var dags för ännu en tävling på lördagen var jag beordrad att äta och vila och äta lite till, så min plan var helt enkelt att slappa på soffan och bli matad. Vad har man annars syskon till menar jag? Men så blev det ju inte riktigt. Den här plötsliga, och helt fantastiska, sommarvärmen gjorde att min aptit totalt försvann och vi glömde väl mer eller mindre bort att äta. Min uppladning bestod där med av att åka hoj och äta sallad. Så med en tejpad fot och träningsvärk i rumpan körde vi till Uppsala och Vaksala tork där Student-SM i strongwoman/strongman skulle hållas. Väl där mötte jag upp Stella och Sofia och alla andra som skulle tävla. Vi var tio atleter totalt, sex brudar och fyra killar.

Solen sken, det var fullt av folk på torget, stämningen var på topp trotts det tidiga klockslaget (09.00) och allt fler förväntansfulla och lite nervösa deltagare började dyka upp. För några var det här deras allra första tävling och för några andra en allvarlig fight om titeln Sveriges starkaste student. Efter en genomgång av grenarna och en spurt till toaletten var det dags för första grenen som var ok, 170 kg för 20 m. På kullerstenar! Jag har fortfarande inte riktigt blivit kompis med oket, även om det känns bättre och bättre så vågar jag fortfarande inte trampa på ordentligt och det ojämna underlaget gjorde ju inte saken bättre… Efter en vinglig färd över torget så stannade klockan på 14.75 vilket höll som ledartid tills Veronika, som var sist ut och hade bråttom som fan sprang i mål på 11.72. Hatten av säger jag bara. Du är grym bruden! Även Stella höll på att göra en riktig kanontid men fick tyvärr en nedsättning och kom i mål på 17.25 och kom trea i grenen. En stolt coach sitter här vill jag lova!

Nästa gren var ett pressmedley med ett däck på knappa 40 kg, stock på 42 kg, Apollon på 51 kg och sist en liten jättehantel på 28 kg. Vi var flera stycken som aldrig ens kommit på tanken att pressa ett däck över huvudet och det visade sig vara ett ordentligt test på balansen men efter lite om och men klarade alla tjejerna av att pressa det. Sara, regerande studentmästare från 2015, tog sig förbi både stocken och Apollon med bra fart men fick tyvärr inte upp hanteln. När det var min tur visste jag att jag måste vara snabb på de tre första objekten för att ta ledningen men eftersom jag kom tvåa i första grenen hade jag Veronika efter mej igen. Sebastian blåste i visselpipan och jag sprang fram till däcket som kom upp med lite vingel, stocken flög upp i en striktpress av bara farten och Apolln kändes nästan lika lätt. Jag sprang fram till hanteln, slängde upp den på höger axel, letade balansen, tog lite fart med benen och försökte pressa, men hanteln ville inte upp. Hittade balansen på axeln igen och tog i lite mer, men i stället för att röra mej in under hanteln lutade jag mej bort från den. Samma sak i försök nummer tre och med ett krigarvrål följde jag med hanteln ner på backen för att vila. Jag hörde Alex säga att jag hade gott om tid, tänkte igenom hur man pressar hantel, tog ett djupt andetag och la upp den på axeln igen, tog fart med benen och kickade iväg. Kraften kom åt rätt håll den här gången och jag kunde hålla balansen tillräckligt länge för att låsa ut armbågen. Hanteln var uppe, ett pers med i alla fall tre kg och därmed också grenseger.

Tredje grenen var farmers walk. Ytterligare en gren jag inte riktigt känner att jag kommer överens med. Vi skulle först bära 65 kg i varje hand för 20 meter för att sedan byta till nästa par väskor som vägde 80 kg styck och bära dem samma sträcka tillbaka. Veronika visade än en gång hur fort hon rör sig med vikter och sprang i mål på tiden 24,56. Vid det här laget hade jag förträngt både min tejpade fotled och kullerstenarna. Jag kände bara pressen på mej att göra en bättre tid. Innan start korrigerade jag väskornas placering, la extra magnesia på de smala och blanka handtagen på 80 kg-väskorna och gick morrandes mot start. Pulsen steg och i samma ögonblick som jag hörde ljudet från Sebastians visselpipa var jag iväg med 65 kg-väskorna. Det 20 metrarna gick snabbt och bytet lika så. Jag trampade i väg med 80 kg-väskorna, kände hur jag vinglade fram och hur handtagen ville glida ur mina händer samtidigt som jag hörde Alex säga i mikrofonen att jag måste skynda mej om jag skulle slå Veronika. Jag hade alltså en chans. Orden vinna eller försvinna for genom mitt huvud och trotts känslan av total obalans ökade jag takten ett snäpp och skar mållinjen på tiden 24.37, alltså knappt två hundradelar snabbare än Veronika. Puh!

Roddarna var snabba som fan och eftersom killarna bara var fyra i sin klass gick det otroligt fort mellan grenarna. Solen stekte på det öppna torget och vi letade skugga bakom tältet, men ju mer solen steg desto varmare blev det. Jag drack Resorb och energidryck om vart annat och min högsta önskan var nog en hink med is. Att äta var inte att tänka på och förutom en isglass som syrran kom med var en Tvix allt jag fick i mej under tävlingen.

Den fjärde grenen var marklyft för reps på 125 kg. Jag visste att det borde gå enkelt, men eftersom jag har haft strul med min rygg senaste tiden har mina marklyftspass inte direkt lämnat mej med en positiv känsla. Jag fick frågan hur många repetitioner jag satsade på och det enda jag kunde svara var ”så många som behövs”. Jag var ärligt talat orolig för att det skulle krävas många och att jag inte skulle kunna leva upp till min prestation på SSK – 72,8 då jag drog en tia på 140 kg. Sofia var först ut i grenen och som den styrkelyftare hon är så satte hon ribban riktigt högt då hon drog till med tio lätta reps. Och utan remmar! Jag vet också att det här var ett stort repspers för henne. Så jäkla grymt! Hennes tio reps höll också för ledning enda tills Veronika, som var näst sist ut, drog 11 reps för att överta ledningen. Sist ut, med vetskapen om att jag behövde göra 12 reps och med ett ordentligt adrenalinpåslag gick jag fram till stången, fäste mina remmar och drog min första repetition. Lätt! Eller som papper, som Alex sa. Stången flög upp och jag visste på en gång att det här var en bra markdag. Sju reps och jag hör Alex säga att det ser lika lätt ut som första, och ja, det var så det kändes. Även den tolfte repetitionen kändes lätt och jag kunde stanna upp och bjuda publiken på ett stort smile. Äntligen känns det som att vi är polare igen, marken och jag, och det bådar ju gott inför nästa helgs serietävling i styrkelyft.

Femte grenen var Husafellsten för distans. Ingen av oss hade tidigare gått med något liknande föremål och det rådde en skräckblandad förtjusning inför prövningen. Stenen var gjuten i betong, hade riktigt vassa kanter och vägde 76 kg. Som tur var fick vi starta med stenen uppe på ett gäng lastpallar och slapp alltså lyfta den från backen. Den var både bred och hög och man fick liksom välja om man ville se någonting eller om man ville ta ett grepp längre ner på stenen, där den var smalare, för att kunna låsa händerna i varandra. För att försvåra grenen ytterligare fick man inte släppa eller tappa stenen utan att be funktionärerna om däck att släppa ner den på först. Om man skulle släppa stenen innan man bett om däcken skulle man bli nollad i grenen. Veronika som var näst sist ut igen var fast besluten att gör allt för att vinna den här grenen och som hon redan hade visat i både oket och farmers är hon riktigt jäkla grym på att bära saker, och fort går det. Så hon satte i väg med stenen och gick sträcka efter sträcka och slutade på helt otroliga 149,3 meter innan hon mer eller mindre ramlade ihop. Hur är det ens möjligt?! Att gå ut med vetskapen om att behöva gå 150 för vinst var inte direkt upplyftande men självklart ville jag ge det ett försök. Jag kopplade mitt grepp om stenen lyfte den från pallarna och började gå. Så länge jag kunde hålla fingrarna ihopkrokade gick det bra men när ag närmade mej 100 m kände jag hur greppet började glida. Jag viste att jag låg på en andraplats i grenen och att om det nu ens hade varit möjligt att slå Veronikas prestation så skulle jag vara sopslut efteråt. Därmed bestämde jag mej för att lägga mej efter 105,5 meter och gratulerar gladeligen Veronika till dagens absolut tyngsta prestation!

Den sista grenen för dagen var ett loadingrace. Objekten var en rissäck på 40 kg, en mjölkkanna på 45 kg, två traktorvikter på 40 kg vardera och slutligen en Atlassten på 67 kg. Alla objekt var placerade ca tio meter från podiet, förutom Atlasstenen som låg direkt nedanför. Klister var inte tillåtet att använda och många fick problem med stenen som Sara var första tjej att lägga upp och klockan stannade på 72,09. Veronika var nästa sist ut, eftersom startordningen gick efter den totala poängställningen inför sista grenen, men fick tyvärr problem med mjölkkannan. Jag tror att hon snubblade och kannan flög i backen, vilket kostade henne mycket tid. När kannan åkte i backen lossnade kanten som den stod på och därmed blev det sämre greppmöjlighet. Domare Sebastian frågade mej om jag var OK med att köra ändå, jag frågade vad jag behövde göra för att vinna och fick till svar att de tre första objekten skulle upp på podiet på under en minut. Jag provade lyfta mjölkkannan och konstaterade att den gick lätt att lyfta om jag först la den i knät och sedan reste mej istället för att ta den i ett svep, så det var bara att köra. Säcken flög upp, och kannan var inte heller något problem. Traktorvikterna gick att ta en i vardera hand och var inte heller några problem att kasta upp på podiet. Jag kände att det hade gått snabbt och att jag hade gott om tid på mej att försöka få upp Atlasstenen. Detta var mitt största orosmoment inför tävlingen då jag aldrig har lyckats att lyfta ett klot utan klister tidigare. Efter några djupa andetag spottade jag i nävarna, tröck in fingrarna djupt under stenen, hittade fort balansen, klämde åt med underarmarna och till min stora lättnad så följde stenen med utan minsta bekymmer. Upp i knät, omtag och lätt upp på podiet. 52,94 sekunder, ytterligare en grenseger och det stod klart att jag vunnit titeln Sveriges starkaste student år 2016.

Men det bästa av allt är ändå den totala glädje jag upplever tillsammans med de här människorna, som är lika tokig i att lyfta tungt som jag är. Jag må vara en tävlingsmänniska ut i fingertopparna, som gör allt för att vinna, men utan den fantastiska sammanhållning vi har inom sporten så vore det nog inte hälften så roligt. Det slog mej flera gånger under dagen hur lyckligt lottad jag är som får vara med och uppleva det här och som har en kropp som klarar av att prestera så pass bra, trotts stekande sol, för lite sömn och utan mat. Det är fan fantastiskt och kan man vara kär i en sport så tror jag ta mej fan att det är precis vad jag är. Så tack till alla som gjorde den här tävlingen möjlig. NNIF för arrangemanget, Sebastian Davidsson för sin insats som domare och inte minst publiken för ert stöd. Jag vill också rikta ett speciellt tack till alla atleter som vågade ställa upp – vare sig de har tidigare erfarenhet av tävling eller inte. Det finns inget som motiverar mej mer än att se er kriga och utan er hade jag aldrig kommit dit jag är idag.  Och till sist tack till alla, såväl kända som okända personer som har kommit fram och gratulerat och gett så fina kommentarer att jag blir alldeles generad. Det värmer verkligen och ni kan aldrig ana hur glad jag är att kunna inspirera någon annan till att våga lyfta och göra det man vill. Det är tillsammans som vi får sporten att växa. Fan, tack!

Alla utom sista grenen fastnade på film.

Over and out.

Intensivt. Intensivt beskriver min helg, min vår, det senaste året, ja mitt liv helt enkelt. Och jag älskar det. Det händer grejer överallt och jag vill vara där, jag vill vara med, jag vill uppleva. Allt. Men ibland måste man (jag) stanna upp lite, kolla kartan, se vart man har varit, vart man är på väg, kanske kolla GPS’n en gång till och se om det är rätt väg, eller om det finns en annan…

Jag älskar att träna, jag älskar att tävla och jag vill inte missa en enda chans att få lyfta någonting. För det är ju så jäkla roligt! Men ibland blir det för mycket och jag hatar att säga det, men lagom är bäst. Att hitta balansen mellan, träning, tävling och vila är för mej svårare än någonting annat. Förra våren körde jag över mej själv totalt i min satsning mot SM i styrkelyft, min kropp gjorde ont, jag hatade träning på grund av smärtan men jag vägrade att vika mej. Jag flyttade vikter utan att ha roligt, jag hatade upp stången och blev förbannad på mej själv när allt kändes skit, när det egentligen bara var min kropp som försökte säga att den behövde ett break, innan jag bröt ihop totalt. Efter SM kom breaket. Det var dags att ta det lugnt, att hitta tillbaka till det roliga i att lyfta och det gjorde jag genom att börja gå med ok, bära väskor, flippa däck och pressa stock. Gång på gång sa jag att det här är bara för kul, det är ett komplement, en vid-sidan-av-grej, en hobby. Jag ska INTE börja satsa 110%. Och det gick ju sådär… Idag sitter jag här, inte ens ett år senare och har både hunnit med en resa till USA och tävlat på Arnolds (fortfarande lika overkligt) och en sväng till Norge för att kvala till EM, jag har Sveriges starkaste kvinna -82 om en månad och jag, jag älskar det! Jag älskar sporten, människorna, möjligheterna, ja, allt. #strongwomanhavemorefun

Men, balansen. Helt plötsligt har jag två sporter att kombinera, två sporter som jag vill utföra på en hög nivå. För hur det än är så tävlar jag för att jag vill vinna, det är det som driver mej och det medför såklart en hel del prestationsångest och stress. Det tillsammans med mina hjärnspöken får mej att tro att jag inte tränar tillräckligt hårt. Jag har många tävlingar inplanerade och har fått känslan av att jag inte hinner träna däremellan. Jag har fått för mej att jag ligger på en för låg nivå på gymmet, att jag inte hinner grundträna, att jag inte utvecklas som atlet, att jag bara står och trampar. Som tur är har jag det bästa stödet man kan tänka sig, och i helgen hade jag ett långt snack med min fantastiska tränare som på något sätt lyckas prata mej tillbaka på banan igen. Som får mej att inse att jag faktiskt är en newbie, att jag varken kan jämföra mej med brudarna som bara kör styrkelyft eller de som bara kör strongwoman och framförallt inte med dem som har hållit på i flera år och tävlar på absolut elitnivå. Han får mej att inse att det jag gör på gymmet räknas, att det inte är mer och hårdare träning jag behöver mellan tävlingarna, utan att jag måste ge min kropp en chans att återhämta sig. Men framförallt får han mej att inse att jag har tiden framför mej och att det är många år kvar tills jag ska vara som allra bäst. Jag har kört över mej själv förut och jag vill inte göra det igen. Den här gången ligger inte utmaningen i att ta sig förbi smärta utan i att känna efter, träna klokt och inte ignorera vad kroppen försöker säga, trotts att det mest bara är roligt.

Så den här helgen blev det lite mindre fokus på träning och lite mer på att leva. Jag har träffat underbara vänner, pratat skit, lekt tokiga lekar med studenter från HiG, tagit en time out i min stuga, kramats med min gamla prins till häst, premiärgrillat, skrattat så jag fått kramp i magen och glåmat på fantastiska fyrverkerier. Och det har varit så värdefullt! Jag tror att vi är många som kör på utan att stanna upp för att se vad vi har åstadkommit, som glömmer bort att njuta av resan eller att kliva av och göra någonting helt annat en stund. Men jag tror att det är viktigt att påminna sig om att det finns någonting bortanför styrkelyftsstänger och stenar som vill lyftas (för det vill de) om man ska kunna hålla, både fysiskt och psykiskt i sporten. Och det vill jag, så det så.

Over and out

Jag sa ju att jag skulle försöka ta det lite lugnt de senaste två veckorna och det har jag typ lyckats göra med undantag för några tyngre pass. Min kropp har varit riktigt grinig och gnällt om allt från stelhet i vaderna upp till axlarna men med timmar av uppvärmning, rullande på min foam roll och bandyboll och massage så blir det bättre.

Sååå, efter två inte så deloadiga dealodveckor var det dags att dra till Norge. Fredagen började med att jag vaknade lätt förvirrad av att alarmet vrålade. Kokade kaffe och byggde gröt i vanlig ordning. Satt alldeles för länge i soffan innan jag insåg att det var dags att ge sig iväg. Packade ner allt jag hade glömt att packa kvällen innan och kastade in mej och väskan i bilen för att börja köra mina dryga 50 mil. Ungefär sex timmar senare mötte jag upp Linnea i Moss.

Vi parkerade min bil och tillsammans tog vi färjan över Oslofjorden och fortsatte till Stokke och den lilla lägenheten som hyrt över helgen. När vi burit in våra prylar gav vi oss iväg för att leta reda på tävlingsplatsen Holmene Kraftwerk, vilket var lättare sagt än gjort då GPS’n lurade in oss på en grusväg som blev till gångväg och slutade vid en bom. Efter ett antal u-svängar, en vända in till Stokke för att handla käk, ytterligare en u-sväng för att åka tillbaka till bankomaten och för att inte tala om den förbannade cyklisten som uppenbarligen inte uppskattade våra u-svängar så hittade vi äntligen dit. Stället var tomt och tyst och vi dubbelkollade mer än två gånger om det verkligen var rätt adress. Vi drog hem till lyan, käkade och gjorde tidig kväll.

På lördagen vaknade vi tidigt, käkade frukost och försökte dryga ut tiden. Tävlingen skulle inte börja förrän kl 12 men strax före 10 var vi så rastlösa att vi bestämde oss för att åka ner. Väl där var det fortfarande tomt och vi blev än mer konfunderade. Vi tog en promenad och när vi kom tillbaka en stund senare var Egil och några till på plats så vi fick väga in. Puh, det var rätt ställe!

En stund innan tävlingen skulle börja samlades alla för att Egil skulle berätta hur tävlingen skulle gå till. Men först stämde alla upp i Ja må hon leva på svenska då både jag och en av killarna fyllde år. Otroligt vackert och framför allt oväntat. Sedan var det äntligen dags att få reda på grenarna, som lottades fram. Det blev Car pull’n puch, Stock för max, Keg carry för distans på 1 min, Vertical bar och Atlasstenar.

I första grenen var det meningen att vi skulle dra en bil 15 m och sedan bromsa den och knuffa den tillbaka. Tyvärr var det lite lutning i backen precis där det var meningen att vi skulle börja knuffa. Linnea som var ensam i -63 kg klassen var först ut. Hon drog bilen, bromsade och började knuffa men det hände ta mej fan inte ett skit. Samma visa blev det för mej som var först  ut i -82 kg klassen. Egil bestämde då att puch-momentet skulle strykas från grenen i den klassen och resterande tjejer fick bara dra och sedan bromsa bilen. Min tid här blev rätt usel eftersom jag började bromsa bilen tidigt för att ha en chans att kunna knuffa tillbaka den och gav mej en tredjeplats av fyra tjejer. Till öppna klassen och killarna körde de fram bilen en bit så de slapp lutningen och kunde knuffa bilen tillbaka. Anna var snabb som blixten och visade på en gång att svenskarna inte var där för att leka.

Nästa gren var alltså stock för max där vi fick tre försök var. Vi började på 50 kg, gjorde 5 kg ökningar och fick hoppa över de vikter vi inte ville göra. Linnea satte 60 kg hur lätt som helst. Alltså bara 2 kg mindre än vad hon själv väger. Så jäkla grymt! Jag kikade lite vad de andra tjejerna i -82an gjorde och väntade till 60 kg och gjorde mitt första lyft som kändes riktigt lätt. 65 i andra kom också upp utan några större bekymmer. Här hade de andra tjejerna avverkat sina tre lyft och jag behövde alltså göra 70 kg för grenseger. Lyftet blev aningen knöligt då jag blev lite väl bakåtlutad och kände mej lite så som Forsmark ser ut när han pressar stock. Stående brygga är inget jag rekommenderar… Men stocken kom upp och grensegern var min. Anna fortsatte att dominera när hon först satte 90 kg hur jäkla lätt som helst och sedan gjorde hon ett försök på 100 som var ungefär precis så nära som det bara kan bli. Hur som helst så verkar 90 kg vara ett Svenskt rekord i Stock på tävling. Stort grattis till dej Anna, du är grym!

Nästa gren, Keg carry för distans på 1 minut. Linnea bestämde att hon ville köra på samma vikt, 60 kg, som oss i -82an för att kunna tävla trotts att hon var ensam i sin viktklass. Så hon var först ut och traskade tre vändor på 25 m, alltså 75 m innan hon satte ner keggen. Jag var sist ut och visste att jag behövde gå minst 94 m för att vinna. Jag lyfte upp keggen och började gå. Första vändan kändes lätt. Andra vändan också. Tredje vändan började det suga i baklåren och axlarna. Att gå för distans är verkligen en typisk sådan övning som handlar om pannben. Mind over body. När jag vänder för att börja gå den fjärde sträckan hör jag de andra svenskarna ropa ”hela vägen” och ja för fan tänkte jag och pinnade på. Jag förstod att tiden började bli knapp och att jag var tvungen att gå fortare men med ungefär tio meter kvar var det svårt att få benen att lyda. Stapplande hann jag ändå fram till sträcket i gruset som markerad 25 m och jag kunde till och med flina lite innan jag satte ner keggen. 1 minut, 100 m och min andra grenseger för dagen. Sedan var det Annas tur att knata med en 70 kg kegg, hon kom dock bara 7 m innan hon bröt en nagel och tappade keggen…

Den fjärde grenen var greppövningen vertical bar, något som var helt nytt för mej. En smal stång som står rakt upp ur en viktskiva skulle lyftas med en hand. Precis som i stocken hade vi tre försök och den som lyft mest vikt vinner. Vi började på 55 kg och jag konstaterade på en gång att det här inte var min grej. I andra gick jag på 60, som trotts att det gled lite grann följde med hela vägen upp. För att inte komma allt för långt bakom de andra tjejerna bestämde jag mej för att koppa 65 och ge 70 ett försök, men det lättade bara från backen innan det gled ur handen och jag fick nöja mej med en tredjeplats i den grenen med. Linnea fick däremot upp 70 kg och Anna stannade på 75, vilket var grenseger i öppna klassen.

Sista grenen var Atlasstenar. Fyra stenar på 65, 70, 90 och 100 kg skulle lyftas till ett 130 (?) cm högt podium. Linnea var först ut och slängde lätt upp alla stenarna. Jag låg 0,5 poäng efter ledaren i min klass och visste att jag var tvungen att göra en snabb serie för att ha en chans att vinna. I bakhuvudet hade jag att det var länge sedan jag lyft en atlassten och att jag dessutom aldrig lyft en 100 kg sten, än mindre i en serie. Jag kände verkligen hur tävlingsnerverna slog till, pulsen gick upp och hornen växte fram. Nu var det vinna eller försvinna och efter att ha sett Linneas fina serie visste jag att det var möjligt. Den första stenen flög upp innan jag ens han tänka på vad jag pysslade med. Vid den andra fick jag en liten balansmiss men räddade det och fick lätt upp den. 90 kg stenen följde också med fint och så var det bara den sista på 100 kg kvar. Jag greppade den, fick precis upp den i knät, tog ett nytt tag och bröt upp den! Japp, stenarna var uppe och tiden blev 24,3 vilket räckte till grenseger, seger totalt och en plats till EM i vinter. Tjoho! När det var dags för öppna klassen rullades den lättaste stenen bort och istället rullades en 130 kg sten fram. Men det gjorde ingen skillnad för Anna som slängde upp stenarna lika lätt som om det hade varit badbollar. Där med hade även hon vunnit sin klass och vi svenskar stod alla tre som stolta segrare. Tre svenskar, tre klasser, tre guld och framförallt, tre platser på EM!

På kvällen samlades vi svenskar hemma hos Kikki och Egil och spenderade många timmar vid deras köksbord, käkade pizza, pratade om träningsupplägg, strongwoman i Norge kontra Sverige, hur vi kan få sporten att växa och smidde lite planer för framtiden. Kvällen gick fort och klockan blev mycket innan jag och Linnea var tvungna att åka tillbaka till lägenheten för att sova lite. Precis när vi lagt oss slog det mej att, shit, undra om vi hittar min bil imorgon?!

Innan vi lämnade Stokke på söndagsmorgonen åkte vi förbi gymmet igen för att testa några fler greppövningar. Jag måste säga att den här lokalen verkligen var grym. Där fanns verkligen allt man kunde önska sig och lite till.

Vi körde vidare till färjan och väl i Moss svängde vi runt i några rondeller, gjorde en, faktiskt bara en(!), u-sväng och hittade min bil. Sa hej då för den här gången och så började jag köra mot Storvik. Det var minst sagt växlande väderlek. Allt från sol, till regn, till hagel, till snö, 0-gradigt och snorhalt, till sol igen.

Men fram kom jag i alla fall och väl tillbaka i Storvik började jag städa ur mitt rum och packa bilen för igår var det dags att köra vidare upp till Forsa och fortsätta i plugget. Så nu har jag installerat mej i mitt gamla rum på skolan och har sex veckor i skolbänken att se fram emot. Den 3 juni är jag färdig beroende terapeut, den 4 juni tävlar jag på SSK -82 och den 6 juni börjar jag mitt nya jobb! Hä svänger fort hänne.

Over and out.

Efter våran klubbtävling i Storvik för drygt två veckor sedan åkte jag på en extremt manlig förkylning, feber och en veckas ofrivillig vila. När jag vilar blir jag oftast rastlös och när jag är rastlös så tenderar min impulskontroll att bli lite sämre än annars. Den här gången resulterade det i att jag bestämde mej för att jag ska åka till Norge, Stokke, för att tävla på Holmene Strongman den 23 april. Grenarna släpps samma dag så det kan bli vad för tok som helst. Sjukt spännande, och lite läskigt. Hur som helst så räknas den här tävlingen som EM-kval och min förhoppning är så klart att knipa en plats dit. Att jag egentligen borde ta mitt pick och pack och lämna Storvik för att flytta tillbaka till Forsa och fortsätta plugga efter min praktikperiod just den helgen är en helt annan historia… Någon som är haj på det här med kloning kanske?

Sen jag blev frisk, eller åtminstone så pass frisk att jag kunde ignorera förkylningen så har jag i alla fall hunnit med ett gäng bra träningspass. Kanske lite för bra pass till och med för min kropp är inte riktigt nöjd med mej just nu. Det har framför allt blivit mycket böj, bänk och mark men också såklart en del grenträning.

Så förra fredagen var jag tillbaka på gymmet och för att mjuka upp kroppen efter förkylningen så började jag passet med ryck och ryck-knäböj. Detta är en hatövning och jag gjorde det definitivt inte frivilligt men shit vilken skillnad det gjorde för min bänkform. Jag är rätt ordentligt stel lite överallt men framförallt i fotleder och i bröstryggen. Genom att köra böj med stången över huvudet tvingas jag att sträcka ut vaderna och trycka fram knäna samtidigt som mobiliteten i skulderpartiet ökar. I bänken innebär det att jag har lättare att trycka i fötterna i golvet när jag bryggar och att jag har lättare att trycka ihop skuldrorna och aktivera latsen i pressen. Det hela resulterade i tre stabila singlar på 85 kg. Så jag får väl helt enkelt acceptera rycken som en del av min träning framöver.

På söndagen blev det grenar tillsammans med Stisse och Jimpa i Storvik. För mej blev det en hel drös av vändor med farmersväskorna som uppvärmning. 20 m, 70 kg i varje hand och fokus på fart. Därefter slängde jag in oket också och körde ett medley med ok på 180 kg för 15 m och farmers 70 kg 15 m tillbaka, så som det kommer att vara på SSK – 82 i juni, fast andra vikter. Både ok och farmers är övningar som jag upplever att jag har lite svårt för, mest för att jag tycker att det är läskigt när jag börjar få upp farten och därför bromsar jag mej själv. För att råda bot på detta är min tanke att köra många vändor med lättare vikter och fokus på just farten. Och på tal om lätta vikter så tyckte jag att det verkade som en bra idé att prova och gå med våra monsterbalkar till väskor på 100 kg styck. Balkarna är bredare än de andra väskorna och om man, till skillnad från Nicklas, har grövre lår än axlar så är det ett faktum att balkarna slår i låren. Så ungefär fem små myrsteg resulterade i ett par blåmärken som fortfarande inte ens har börjat fundera på att försvinna såhär en vecka senare. Hatten av till Stisse som knatade flera vändor med 140 kg på helvetesväskorna. Därefter visade han även att han faktiskt kan springa snabbt utan vikter på ryggen också. Eller ja, först fick jag skälla på honom för att han sölade men sen så. Medleyt var ok 15 m, springa tillbaka och hämta säck och sen springa tillbaka igen. Andra vändan blev jag nästan lite rädd att han inte skulle hinna stanna vid säcken men det gick bra och han kapade tiden från första sättet med nästan tre sekunder. Tänk vad lite skäll kan göra…

Vi fortsatte passet med lite pressar och jag slängde ihop ett medley som påminner om det som kommer vara på Student-SM. Först Apollon på 55 kg, sen jättehantel på 23 och sist stocken på 60 kg. Lätt och fint.

Den här veckan började med lite aktiv vila i form av lätta 6×6 på 80 kg i böj och lite sittande rodd för att sträcka ut ryggen. På tisdagen körde jag upp till Bollnäs för att slänga om däcken på bilen, träffa vänner och så passade på att köra lite olympiska lyft tillsammans med Emil. Det blev bara lätta vikter, fokus på teknik, utförande och framförallt rörlighet. Men mest av allt blev det stekt kött, kramar och skitprat. Förmodligen precis vad kroppen behövde.

Onsdagen bjöd på girl power och ännu mer bänk på Jernvallen. Jag körde tvåor på 80, Erika drog till med ett pers och tangerade det igen på direkten och Lisa som redan är bäst på bänk nötte mark och persade hon med. Så jäkla grymma brudar det där! Jag är så glad att de är mina klubbkompisar och att vi alla tre ska tävla på serie 2an tillsammans. Och efter alla pers så ville inte jag vara sämre så jag tjatade till mej att få lyfta lite med slingshoten vilket slutade med en singel på 110 kg, med stor slinga. Slutade passet med några 5or i böjen. Stången högt och fokus på spänningen i magen samt kontringen i botten. För en gångs skull kändes det faktiskt rätt bra, även om Erika tyckte jag såg lite väl arg ut.

På fredagen stod det mark på schemat. 6×6 på 70 % var tanken men kroppen höll inte riktigt med. Jag började som vanligt med att rulla runt på min bandyboll för att släppa på spänningar i baksidan och fortsatte med ryck och ryckböjar innan jag gick på marken. För en gångs skull kändes det som att tekniken stämde, jag kände mej stark i min startposition och fick en ordentlig spänning i både baklåren och magen och lyckades få det där härliga drivet genom benen. Men av någon anledning orkade jag bara hålla den formen 3-4 reps innan jag tappade kontakten spänningen i magen och där med tappa ur ryggen. Förr kunde jag utan problem fortsätta att dra i det läget men sen några månader tillbaka säger ryggen ifrån och det är bara att släppa istället. Det fick helt enkelt bli de repsen det blev. Resten av passet tillbringades på massagebänken där bland annat mina vader fick en brutal behandling. Tydligen ska inte vaderna vara stenhårda, jag förstår inte alls…

Det logiska hade kanske varit att vila igår men då det var tjurinvation på Gävlekraftsport så kunde jag såklart inte hålla mej borta. Hela förmiddagen var det mulet och regningt men så fort vi kom ut och började köra så sprack det upp och vi hade strålande sol hela eftermiddagen. Så. Jäkla. Skönt! Min tanke var att bara ha skoj och köra ett lugnt pass och det höll jag, nästan. Det blev några 20 m repor med 70 kg farmers och ett gäng vändor med 140 kg ok med fokus på fart i vanlig ordning. Sen fick något smart ass för sig att jag skulle köra farmers hold efter att tjurarna lekt klart med väskorna, och som vanligt, ingen kommer ju ihåg en fegis… Vi plockade av så det ”bara” var 90 kg kvar på väskorna och sen var det bara att hugga i och lyfta upp. Till saken hör att Forsmarks väskor är jäkligt låga jämför med många andra så själva upplyftet kändes riktigt tungt. Jag stod ungefär 45 sekunder tre gånger. t var första gången jag körde en hold så jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mej men jag tror fan att det handlar mer om att kunna härda ut smärtan av att ha vikter som hänger i armarna än om att vara stark. Förutom i greppet då. Det var bara i sista settet som jag stod tills jag tappade ena väskan, i de två första gav jag liksom upp för smärtan i stället. Av någon anledning så var det ändå rätt kul och jag längtar lite tills jag får prova igen. Medan jag körde holden började Forsmark och Hansson lasta allt sjukare vikter på oket vilket slutade med att Forsmark gick stadigt med 500 kg för 4 m. Galet! Avslutningsvis körde vi ett loading race. Tjurarna med två 115 kg säckar och jag med en lätt keg och en 68 kg säck. 20 m och över oket som var ställt på ca 130 cm. Efter första vändan tyckte Gurra att jag hade det för lätt så i andra fick jag lov att ta med mej kegen tillbaka efter att ha lämnat säcken också. Klart man gör som man blir tillsagd, vem lyssnar inte på pöjkarna i solstolarna liksom…

Idag blev det en välförtjänt vila och dagen till ära fick jag en flaska med Lypowake Sportlotion för att testa och utvärdera. Förhoppningen är att krämen ska kunna hjälpa mina muskler att slappna av och kanske göra lite mindre ont. Jag kommer att smörja min rygg, gluteus och vader varje dag i två veckor och sedan göra en utvärdering. Spännande!

Och lite film.

Over and out.

Så. Vi hade en liten klubbtävling i Storvik igår. Jag och Sanna i tjejklassen och Stisse, Hammar, Gurra, Kim och Jimpa i herrklassen. Grenarna var kronlyft för max, ok, pressmedley, farmers och frame, däckvält och loading.

Vi tjejer började på 100 kg i kron och höjde med 10 kg åt gången. Sanna drog lätt 140 men 150 ville inte riktigt. Jag fick ge mej på 160 då det inte fanns mer i kroppen den dagen. Killarna däremot lastade vikter i vad som kändes som en evighet till Hammar klev fram och dominerade med ett lätt lyft på 400 kg.

Nästa gren var ok för 20 m där vi tjejer sprang med 160 kg och killarna på 300 kg. Sanna sprang på 12,81 och jag på 11,95. Stisse visade i vanlig ordning att han rör sig snabbare med vikt än utan och trampade i mål på 9,48 men Hammar hade bråttom som fan och sprang på 8,33!

Pressmedleyt för oss tjejer bestod av en stång på 40 kg, trästock på 42 kg, Apollon på 60 kg och stock på 73 kg. Sanna var snabb på både stången och första stocken men fick lite problem vid vändningen på Apollon. För mej gick det lätt fram till Apollon men den stora stocken ville inte den här dagen heller… Killarnas medley var jättehantel på 60 kg, Apollon 100 kg, stock 120 kg och en mindre jättehantel på 80 kg. Kim klarade två objekt, Jimpa, Hammar och Gurra tre, där Gurra var en sekund snabbare än Hammar och Stisse visade att gammal är äldst och lyfte lätt upp den sista hanteln och vann grenen.

Nästa medley var farmers 20 m och frame 20 m. Tjejerna på 60×2 kg och 140 kg. Sanna på 26,35 och jag på 21,28. Framen är verkligen min kompis! Killarna hade 130 kg på väskorna och 240 (?) på framen och det blev en riktig fight mellan Gurra, Hammar och Stisse. Det skiljde bara hundradelar men med fördel till Hammar som tydligen hade ännu mer bråttom nu när han börjat bli hungrig också.

Näst sista grenen för oss tjejer och sista för grabbarna var däckvält. Tre vält på 180 kg däcket och tre på 240 kg däcket. 180 gick lätt för oss båda men sedan blev det ordentliga brottningsmatcher med 240 monstret. Sanna stannade på fyra vält och jag lyckades med sex vält precis innan mina 90 sekunder tog slut. Puh! Killarnas körde sex vält på 360 kg däcket. Även här blev det en tight fight mellan Stisse och Gurra som Stisse vann och Hammar kom bara någon sekund efter. Jimpa stannade på ett vält och Kim på två.

Jag och Sanna avslutade med ett loading medley med en brandsläckare till 145 cm, 62 kg natursten till 135 cm och 75 kg sandsäck till 115 cm. Sanna var grymt snabb upp med släckaren men fick tyvärr inte upp stenen på podiet. Jag tappade lite tid på säcken men la upp de tre objekten på 23,68 sekunder.

Jag är grymt imponerad av Sanna som inte tränat strong(wo)man sedan SSK i höstas. Vilken fighter du är bruden!

Och herrarna. Jimpa slutade på 6p, Kim på 11 p, Gurra på 16 och både Stisse och Hammar på 21 med fördel till Hammar som var lite hungrigare och hade flest grensegrar och vann en välförtjänt chokladask.

Och så lite film från spektaklet.

När det är så roligt att träna att man glömmer bort att man borde ta en vilodag då och då…

Det går bra nu. Kroppen känns stark och det är roligt mest hela tiden. Sist skrev jag att mitt fokus låg på SM i styrkelyft som går i början av juli men för några dagar sedan fick jag veta att Sveriges Starkaste Kvinna -82 kommer att gå av stapeln den 4 juni. Eventuellt kommer den tävlingen att fungera som kval till Europas Starkaste Kvinna men det återstår att se. Plötsligt blev det en jäkla massa tävlingar på kort tid och jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop det. Jag försöker påminna mej själv om att det bara handlar om att ha roligt och ta det som det kommer, men riktigt så tänker inte min vinnarskalle.

Hur som helst, senaste två veckorna har bestått av en hel drös av bra träningspass. Det började med böj och bänk på tisdagen. Sex tvåor på 120 kg och med stången högt i böjen. Tanken här är att avlasta ryggen och jobba på med benen, hålla spänningen i bålen och få till kontringen i botten. Känslan var väl sådär, jag ogillar att ha stången högt då jag känner mej lågt i från stabil och jag blir helt enkelt feg och lyfter långsamt, vilket gör det mycket tyngre istället. Otroligt kontraproduktivt. Bänken gick desto bättre. En trea på 77 kg, en tvåa på 81 kg och en singel, med lite hjälp på 85 och därefter tre fyror på 70 kg.

På onsdagen drog jag direkt från praktiken till Ladan i Valbo för att leka med tjurpojkarna. De härjade på med husafellstenen och jag bråkade med den där förbannade trästocken. Det är så jäkla nära att jag får upp den på raka armar men än är jag inte riktigt där. Nog för att det är otroligt motiverade att får träna tillsammans med både starka och skickliga atleter, men jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när både Stisse, Gurra och Hammar en efter en kommer och visar hur lätt det är att lyfta upp stockfan. ”Så här gör man, haha”. Oj, jag tackar jag… Den jäkeln väger bara 68 kg men är bra mycket tjockare än de andra stockarna jag har lyft så vinklarna blir annorlunda och jag vågar inte riktigt trycka fram huvudet. Så istället för att trycka klart släpper jag den, gång på gång. Men som Gurra sa, storleken har betydelse, ju större den är desto svårare blir det och ju mer får man pressa. På’t igen bah!

Fredagen bjöd på mer böj utifrån samma plan som förra böjpasset och jag tror fasen det blev liiite bättre. Jag är fortfarande feg och det känns skumt i ryggen men de gånger jag träffar rätt i botten, vågar trycka på ordentligt och andas ut när jag ska så känns det ganska lätt trotts att stången ligger högt. Efter böjen ägnade jag rätt mycket tid åt att rulla på min bandyboll och att stretcha höften. Förhoppningsvis så släpper det i ryggen snart…

På lördagen var det tävling i tyngdlyfting på Fyshuset i Gävle så jag drog dit för att glåma på mina gamla klubbkompisar från Dönje AK. Väl där åkte jag på att klova under tävlingen istället för att hänga i publiken. Hur som så var det riktigt roligt att få se min vän Emil göra come back genom att persa i ryck och tangera pers i stöt. Så jäkla bra! Att Stefan Ågren visade hur man sätter en stöt på 195 kg gjorde inte saken sämre. Stark sate det där.

På kvällen blev det tuttkondition med Trucken. 5×5 på 70 kg i bänken, nästan hur lätt som helst. Det var helt enkelt en jäkligt bra bänkdag. Nicklas har tjatat på mej om att börja andas ut innan jag kommer till min sticking point, som är bara nån cm upp från bröstet, och ja, när jag gör som han säger går det rätt bra. Det är roligt att spela bänk! Vi fortsatte passet med lite hantelpressar, drog i några kablar och klämde några krabbor. Man vet ju aldrig, det kanske kommer en bikinikarriär ändå.

I söndags blev det grenar i Storvik. Farmers, ok och några knöliga däckvält. Varken väskorna eller oket har väl hört till mina polare förut men jag hade i alla fall en förhoppning om att den känslan jag har när jag går med framen skulle ha smittat av sig på de här övningarna och kanske hade jag lite rätt i det. Jag värmde upp med väskorna och det blev i alla fall några rundor med 70 kg i vardera hand och avslutningsvis en sväng med 80. Jag har mycket att jobba på i den här övningen men det kändes åtminstone inte fullt så jävligt som jag mindes det. Även oket kändes bättre än i höstas. Av någon anledning så tycker jag att det är sjukt läskigt när jag börjar få upp lite fart och bromsar mej själv, men jag kände mej i alla fall mer stabil än sist. Det blev några vändor på 140, 160 och 180 kg. Ungefär där var jag nöjd för dagen men i vanlig ordning kom trucken och sa ”det ser så pass lätt och bra ut att vi höjer ett snäpp till”. Ett snäpp i det här sammanhanget är tydligen 20 kg så det blev även en förvånansvärt bekväm, om än långsam, vända på 200 kg. Fortsättningsvis kommer jag att fokusera på att våga trampa på snabbare på lättare vikter och förhoppningsvis bli mer bekväm innan det är dags att öka vikterna igen. Passet avslutades med en brottningsmatch mot däcket. Jag har inte vält däck sedan i somras och det kändes riktigt knöligt, men oj så roligt!

I tisdags drog jag, Stisse och Jimpa inte till Gävle för att Leka med Forsmark och Hellman. Jag passade på att kramas med lillstocken och för en gångs skulle kändes det riktigt bra. Den stocken är den första jag lyfte över huvudet och jag tror att den har ganska stor del i att jag föll för strong(wo)man. Hur som helst så blev det tre lätta pressar på 61 kg, några singlar på 65 och ytterligare två singlar på 70. Tidigare har jag kört med splitt men nu har jag gått tillbaka till att bara pucha då det känns säkrare. När jag väl träffar rätt får jag kanske med mej mer vikt när jag splittar men det händer bra mycket oftare att jag bommar lyften på tyngre vikt. Jag tänker också att det är större chans att jag klarar av att lyfta bredare stockar med den här tekniken.

Igår, onsdag, hade jag tänkt ta en vilodag men fick nått överaktivt infall och åkte till gymmet ändå. Väl där tittade Nicklas på mej och frågade vad jag gjorde där. Ingen aning sa jag och böj sa han. 6×6, med stången lågt. Bara att lyda då. Jag värmde upp till 100 och det kändes riktigt bra. Nicklas sa åt mej att höja till 110 och börja med mina sexor. Sen precis när jag ska till att böja smyger han på en 2,5a till på vardera sida. Så jag gjorde fem stycken sexor på på 115 och sista settet blev precis sådär bra och lätt som det ska vara. Jag tittade frågande på Nicklas, han funderade lite och sa att jag skull ge mej där och komma ihåg den känslan till nästa pass. Sen titta han upp med en sån där riktigt busig blick, fnissa elakt och slängde på 5 kg till på stången och sa nä, nu ska vi se om det går på 120 också. Det gick! Efter böjspektaklet blev det bänk och den här gången var det treor som gällde. Med tanke på all böj och att jag var lite sliten i latsen efter alla vändningar på stocken dagen innan så bestämde vi ingen arbetsvikt innan jag började. Efter en singel på 75 ökade vi till 77 och jag gjorde en trea. Sen spårade det ur. Nu ska vi se sa Nicklas och någonstans här slutade jag lyssna, gick i från stången, drog åt handledslindorna och vägrade titta på vad han hade lagt på stången. La mej på bänken, gjorde en trea reste mej upp och frågade vad det var för vikt. 80 kg. 80 kg har alltså blivit en vikt jag kan reppa på trotts att jag är trött i kroppen?! Coolt tänkte jag och var nöjd. ”Ja, nu har du bara resten kvar” säger Nicklas och flinar. Två treor till, med lite hjälp på sista, blev det och sedan plockade vi av till 60 och jag gjorde några explosiva 5or med stopp. Tuttkondition.

Idag var jag trött, träningsvärk i både kroppen och skallen och ryggen gnällde, men vi hade sagt mark så mark blev det. Dock bra mycket lättare än vad jag kanske hade tänkt. Jag värmde upp med sittvändningar. Upp till 65 kg har jag inga problem att sätta mej under stången men så fort jag lägger på 70 fegar jag ur och det blir bra stötdrag, som är så pass höga att jag skulle kunna göra en styrkevändning istället. Jäkla joll. Hur som helst så drog jag två treor på 120 kg i marken men det kändes så långsamt att jag inte tyckte att det var någon idé. Plockade av till 100 och fokuserade på att göra rätt. Jag har lite svårt att få till trycket i bålen på första reppet, andra och tredje går bra och det gör mej galet frustrerad. Nicklas försökte gång på gång förklara hur jag ska göra men huvudet och kroppen ville inte alls samarbeta. Så till sist fattade jag vad han menade, en millimeterjustering i bröstkorgen och stången flög upp precis sådär lätt som den borde göra. Ha! Fortsatte med några sett kronlyft upp till 120 kg och avslutade med lite lätt sittande rodd för att sträcka ut den stackars gubbryggen. För ett år sedan hade jag varit otroligt missnöjd med det här passet, idag kan jag istället ta med mej den braiga känslan och aha-upplevelsen jag fick i sista settet. Nästa markpass vet jag precis vad jag letar efter. Win!

Imorgon kör vi klubbtävling i Storvik och sen ska jag ge kroppen två dagar välförtjänt vila!

Over and out.