Nu har jag skrivit så mycket om 2018 så nu tycker att vi blickar framåt och gör 2019 helt fantastisk.

Jag sitter och ivrigt väntar på att jag ska få veta vars jag får göra min praktik innan flyttlasset går ner till Västerås.

Jag vet inte hur jag ska förklara så alla förstår för det kommer alltid finnas folk som ifrågasätter och inte vill att man ska ändras, men det jag känner just nu kan jag inte med ord beskriva, jag är lycklig/lättad och det var länge sen jag kände mig lättad. Jag har haft det jättebra men när man under 1 års tid inte velat åka till Lycksele,  utan haft ångest för att åka hem till norrland då är det något som inte är rikigt rätt eller hur?

Ska folk runt om kring mig få tala om för mig hur jag ska känna för att de inte är medvetna om hela sanningen? Ingen annan än jag själv kan bestämma vad som är rätt för mig.

Jag har nämt tidigare att jag inte visar vad jag känner i onödan, vilket såhär i efterhand kanske är helt fel? Men sånn är jag och det gör det svårt för folk att acceptera mina val.

Jag har varit ganska duktig på att inte lyssna på mig själv utan bara gillat läget som det varit och accepterat det för att ja det har varit bekvämt och lättsamt,men när man innerst inne vet att det varit fel.

Mitt nyårslöfte detta år var: Lyssna mer på mig själv.

Så bli arga, besvikna eller vad ni vill för att jag valt att dansa efter min egna pipa men för att jag ska må bra är det precis vad jag måste göra. Jag vill inte leva mitt liv med känslan, tänk om?

Jag är 26 år gammal har bott hemifrån sen jag var 15/16 år gammal, det har inte alltid varit lätt men jag har gjort det bästa jag kunnat, jag har hela denna tid bott i Lycksele. Men nu vill jag testa bo någon annanstans, vem vet jag kanske bor i Västerås i 3 månader eller resten av livet? inte vet jag men Lycksele finns alltid kvar. Min tur att testa mina vingar lite.

Lite djupare tankar där, men nu ser jag fram emot 2019 och vad det har att erbjuda, träningsåret har börjat och min kropp har börjat läka ihop vilket känns helt fantastiskt. Mot SM 2019!

Pusshej

Sist jag skrev så berättade jag om Zloty och att fitnessfestivalen väntades. Det har gått nästan en månad sedan dess och ännu mer har hunnit hända, otippat va?

Jag och pappa åkte ner till fitnessfestivalen, tanken var att några fler skulle me, men de avbokade och blev sjuk osv. Kändes lite tråkigt att åka ”själv” men innan slutet så är det inte en sekund jag ångrar. Jag träffade så mycket goa människor som jag inte träffar så ofta vilket är fantastisk när man får träffas så här och umgås.  Jag tävlade i vänsterarm, vilket nog var jättejätte korkat så här i efterhand men vad ska man säga.. Första matchen gjorde så ont i axeln att jag nästan blev gråtfärdig, men inte avbryter man för de inte. Jag kom mig ju ändå till final så sprang runt lite och fick massage och olika behandlingar för att se om jag fick till det lite innan final, men icket.

Under söndagen fick jag träffa mer människor som jag inte träffat på år och dag vilket var jättekul. Jo jag ställde även upp i maxgrip challenge (eller blev mer eller mindre tvingad av Andreas) haha.  Jag var iaf inte jätteklen i det vilket kändes helt okej. Dagen flöt på och tillslut blev det tråkigt nog dags attt åka hem. Eller hem och hem, jag landade i Sundsvall hos Petra för innevecka.

Efter inneveckan åkte jag hem till Lycksele/Åskilje/Storuman ett par dagar för plugg, umgås med familj/vänner och tatuering.  Sen blev det färd neröverigen, stannade i Gävle sovde hos Carro innan jag åkte vidare till Flen under lördagen. Väl i Flen var det matchträningar och domarutbildning, jag gick domarutbildningen och dömde underdagen, sjukt roligt och lärorikt.  När dagen närmade sig sitt slut så satte jag mig i bilen och åkte vidare till Stockholm för att hänga med Superfantastiska MALIN och sköna Axman. Vi hade en toppenkväll med mycket skratt. Söndagen blev jag erbjuden att hänga med på ett träningspass jag inte kunde tacka nej till på gymmet Stockholm. Stannad en natt till i Stockholm och åkte hem måndagmorgon.

2019 snart alltså? Nyårs förslag någon?

Jag sitter just nu och fundera hur jag ska summera 2018.. Alltså vilket år, vilka prestationer, vilken utveckling av mig själv som människa och så mycket resande. Jag behöver inte gå in på allt i detalj men 2018 har varit fantastisk på så många sätt men även sjukt jobbigt emellanåt. Jag sitter här och känslorna bubblar enorm mycket när jag tänker på allt som har hänt under dessa 356? dagarna som varit. Hur mycket upp och ner det än gått så känner jag att jag är på rätt väg, ibland har jag gjort några avstickare men alltid vandrat tillbaka till rätt väg och ändå in i 2019 ska jag nu vandra på samma väg.

2019 kommer att bjuda på mycket spännande och garanterat kommer det bli en massa avstickare och dikeskörningar men jag anser att det är de som gör att man som person utvecklas. 

Vet ni vad som är mest skrämmande/spännande med 2019?  Jag ska lämna den tryggaste mest välbekanta plats som jag bott på sedan jag var 15/16 år gammal. Alltså sen jag flyttade och började bo själv, där min familj och några av mina närmaste vänner finns. Jag ska lämna Lycksele och testa mina vingar på en helt ny plats. Jag ska få äran att göra detta med en av mina bästavänner, min barndomskompis Carro, vi ska starta om i en helt ny stad för oss båda och det känns verkligen helt sjukt.

Jag kommer även bo nära coach och nära många andra grymma armbrytare och det känns helt fantastisk då jag aldrig haft denna ”tillgång” tidigare. Jag har måsta åka 80 mil enkelväg för att träffa coach. Det har alltid varit värt det men det ska bli skönt att inte behöva åka bort hela helger för träningar osv.  Jag tror inte jag skojar om jag säger att minst varannan vecka under detta år har jag varit på resandefot. Jag har alltså iprincip bodd i min resväska.

Nä nu ska jag gå över till Anna, krypa ner i deras soffa och ta mig ett vinglas i Anna och Jimmys sällskap.

Pusshej

Förra inlägget handlade om VM och tankarna kring det och jag har fått riktigt bra respons på det. Ni är guld värda alla fantastiska människor som tar er tid och läsa och ge mig fina och fantastiska kommentarer. Meningen var givetgivs att ge en liten förståelse att bakom allt leende och självsäkerhet finns en ”liten tjej” med mycket i huvudet, inte för att jag säger att jag har mer att tänka på än någon annan men ibland är det så fullt att de måste läka ut lite här och var och på det sättet älskar jag att ha denna plattform där jag kan dela med mig till er. Få lite ”feedback”  av er , fundera på det och förstå mig själv bättre helt enkelt. Så jag känner verkligen super mycket tacksamhet till er som verkligen läser, tänker på det jag skrivit och lämnar några ord till mig.

Sen jag skrev sist har det hunnit hända ännu mer, som påverkade mig väldigt mycket när jag tävlade på Zloty. Jag gick inte riktigt in helhjärtat för tävlingen även om jag försökte. Först och främst vill jag hylla fantastiska Sarah som hjälp mig med kosten ända sen dagen jag kom hem från USA då vikten låg på 65,5 kg och det är inte bara kosten utan hon har funnits där som stöd så fort jag har haft en fundering, hon har varit så underbar och gjort det så lätt för mig. Jag vägde in på VM med frukost i magen,kläder på, på vikten 59,8 kg. Sedan har vi fortsatt med kosten och jag vägde in på Zloty med kläderna på 57.0 prick. Jag har verkligen haft en enkel diet och jag är så tacksam.  Jag vill även tacka brudarna i armedbyeklund för att alltid vara stöttande, till 100 % och varje dag ger en något att skratta åt, love you guys. Stort stort tack till världens bästa Roine som skrivit träning varje dag, han finns där hela tiden, man behöver aldrig fundera. Sen min familj och mina fantastiska vänner som ställer upp, den här senaste perioden har jag insett att jag har så många fantastika vänner runt mig som förstår mig, som bryr sig, som vill ses, som faktiskt gillar att jag kommer och våldgästar.

Iallfall vidare till tävlingen, under vänsterdagen lyckades jag hålla huvudet ”kallt” och inte tänka så mycket, jag gick upp och helt enkelt gjorde min grej, för första gången på en tävling i vänsterdagen så var jag me redan från start. vann min första vänster match någonsin på en internationell tävling haha. tillslut om A final, dock gjorde jag bort mig efter en lång seg match och lyfte armbågen. Fick höra av såå många att om jag bara haft tålamod hade det gått vägen. Semifinalen gick bra, men medans jag väntade på finalen kom tankar krypandes och jag kände mig mer och mer nedstämd, jag försökte hålla humöret upp men jag var för djupt begraven i mina tankar. Helt plötsligt skulle jag upp och sen är det på riktigt helt svart, jag kommer inte ihåg om jag ställde upp rätt, kommer inte ihåg domarna, kommer verkligen inte ihåg något förens jag hör axklo säga att Illiusina vunnit. Helt svart , tycker det är läskigt att jag inte minns alls.  Iaf ett silver min första gång på zloty och i ny viktklass, verkligen superkul! tävla i 57an är första gången jag kännt mig i ”rätt” storlek. även om jag är bitig med mycket muskler har jag alltid kännt mig pytteliten även i – 60 kg.

Högerdagen, alltså jag kunde inte ens värma upp, det gjorde så ont i fästet, det är nog en smäll från min sista match på VM, sen när man inte vilat utan kört på så har inte kroppen hämtat sig.  Så bronset är jag supernöjd över då jag inte hade kunnat göra något bättre denna gång. Jag kunde inte belasta någonting mot de två som kom över mig på pallen, så de var helt klart rätt att de skulle stå över mig på pallen.

Nästa helg drar jag återigen ner till Stockholm och denna gång för bästa mässan på hela året, Fitnessfestivlanen. Älskar det verkligen.

I torsdags gjorde jag en fotografering vilket var jätteroligt som vanligt och denna gång blev det många riktigt bra bilder, bilderna tagna av Andreas Jakobsson på 3D fabriken.

Allt som händer och påverkar mig kommer väl kom ut så småning om men känns inte riktigt rätt att nämna det i bloggen just nu. Ber om uräskt till er som läser och inte förstår men såsmåning om kommer ni förstå, jag lovar.

Tack till alla fantastiska sposorer som hjälpt mig detta år, detta har varit ett av de intesivaste tävlingsår/träningsår jag varit med om och ser fram emot fler liknande år.

Nocco

Barebells

NK kosttillskott

Muek

Zact städservice

Bygma

Stensele ink art

Audio Video

Better Bodies

Förra inlägget handlade om mitt liv i 1000 km/h, och med det kan jag absolut säga att jag uppskattar det, jag älskar verkligen att ha schemat fullt så missförstå mig inte. Det är bara så mycket att ibland vet jag varken ut eller in. Skrev det inlägget efter förra inneveckan i Sundsvall och nu är jag på min andra innevecka.

Det som har hunnit hända sen sist är att VM varit, åkte på VM med bästa känslan i bagaget, att detta är min tävling, jag hade tränat så mycket för årets VM att det går nästan inte att beskriva.

Jag klarade invägningen sjukt lätt, åt frukost och drack vatten osv till invägningen och kunde ändå ställa mig på vågen med kläder på och väga in under 60 kg.  När invägingen var gjord så käkade vi gemensamt, hängde lite på stranden och sedan kollade vi på när våra masters presterade i finalerna. Fredagen tävlades vänster och jag började som vanligt med att förlora min första match, när man har förlorat en match har man bara en chans kvar. Så jag taggade till ordentligt och tänkte jag ska jävlar i mig ha medalj, jag ska åt guldet.  Bröt ett par snygga matcher och fick sedan en match mot en ryska, vi fick varsinn faul och när vi skulle starta ”sista” gången laddade jag allt för att gå in i hook och ut åker hennes armbåge. Då stoppar domarna matchen och gav mig faul för att ”jag tryckte” ut hennes armbåge. Så jag blev påriktigt förbannad och protesterade för första gången någonsin. Protesten gick igenom och vi startade om matchen. Hon drog ut sin armbåge igen och jag vann, detta innebar alltså att jag var i semifinal mot grymma Elin Janeheim som hade slagit ut många duktiga brytare med sin explosivitet och tjurskallighet, imponerande.  Jag hade brytit hela dagen med en molande huvudvärk och när kvalet var klart mådde jag jättedåligt, gick och la mig på rummet men huvudvärken och illamåendet som ville inte ge sig. Men gick tillbaka till arenan och kände att detta ska fan inte stoppa mig så lyckades förtränga det och gick upp och vann semifinalen.

Finalen mötte jag Lucia och jag ville verkligen verkligen vinna men hon lyckades ta min handled och tillslut bryta ner mig. ( Mina handleder gav vika i många matcher, vet inte varför men har aldrig hänt så förr ) Jag blev även dopingtestad direkt jag gick ner från pallen, så alla andra drog och börja käka.  Tror att det blev boven, att jag inte fick gå ner från pallen och kramas med alla i landslaget, jag kände mig ”bortglömd” och de är kanske lite därför jag haft svårt att omfamna mitt silver, blev som bara prispallen, dopingtestad och sedan inget mer.  Höger presterde jag bra, över förväntan faktiskt, blev 6;a . När den dagen var gjord firade vi de som presterat i höger, så jag hade jättesvårt att vara glad över mitt silver i vänster.( JAG VAR SUPERGLAD FÖR MALINS GULD VERKLIGEN). Men jag har för första gången någonsin haft jättesvårt att vara glad för min egna skull, sedan åkte vi hem, jag åka på rejäl matförgiftning i flera dagar, inte träffa någon som säger grattis och har koll, sedan inte få läsa om sig själv i tidning, våran hemkommun osv, ingen som helst uppmärksamhet utom det jag lagt ut själv.  jag kan verkligen inte med ord beskriva hur jag kände mig under veckan jag kommit hem, jag kände mig deprimerad och inte pratat med så många om det. Det är då jag fick ransaka mig själv och börja fråga mig själv, varför jag gör detta? varför tränar jag? varför tävlar jag? JA INTE i fan är det för att jag behöver uppmärksamhet från omvärlden som inte ens bryr sig, nej utan det är för min egna skull och jag älskar det, älskar att tillhöra armedbyeklund, verkligen.

Men ibland få man helt enkelt brottas med sina inre demoner mer än vad man skulle behöva.  Jag skriver nu inte detta för att någon ska tycka synd om mig utan det är för att jag vill bara få ut det i ord, så om jag svarat otrevligt mot någon efter VM om mitt silver eller inte verkat särskilt glad så är jag på riktigt superglad nu. Jag älskar sporten, människorna i den, tävlingarna, ja allt även den där ångestladdade pressen man får, det är ju en del av att bli bra i något helt enkelt. Jag har länge velat skriva av mig om just detta men inte vetat hur jag ska få ut det i ord, jag är inte personen som visar att jag är ledsen, jag har ett ”hårt” och glatt yttre och det är verkligen sånn jag är men efter jag i helgen varit i Stockholm och umgåtts med världens bästa Malin och känner  igen mig i Malin så sjukt mycket, hennes sätt att vara,säga tjejer kan, ensam är stark osv osv. Vi har helt olika bakgrund hon en tuff och stökig medans jag har en väldigt lugn och fin uppväxt. Men vi är ändå såå lika, allt hon berättar, allt vi pratar om, hur vi beteer oss,  allt. Så tack Malin för att jag får någon som kan förstå mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt.  Det vi pratade om , lyssnade på när hon blev intervjuad, gjorde det så mycket enklare för mig att kunna skriva detta.

Så helgen som varit var jag alltså i Stockholm på storträning, umgåtts med världens finaste människor, det var verkligen en helg jag behövde.  Så tacksam för alla underbara människor i mitt liv, och två som inte tillhör armbrytarvärlden men är värd allt i världen är mina fantastiska vänner Anna och Therese som alltid finns där, vad skulle jag gör utan er två? ni stöttar i varje jäkla liten grej jag ger mig in i.

Nu hörrni har jag skrivit av mig så pass att jag blev less och vill gå och träna, men när jag har åkt hem från Sundsvall kommer jag vara hemma i en vecka innan jag åker vidare igen och denna gång till Polen för tävling. Yippe.

Pusshej

Ja, precis som rubriken säger känns det som att jag lever mitt liv i 1000km/h

Det händer så mycket hela tiden att jag knappt vet vars jag ska börja, men vi ska göra en liten tillbakablick på vad jag har hunnit göra sen i sommras.

Jag hade alltså semester första period, det gjorde ju i och för sig inget då det var riktigt varmt som alla redan vet.

Jag hann under min semster både fixa trägården, vi byggde trall, jag renoverade trappen, ligga på stranden och hade besök.

Började om att jobba sådär lagomt till motorveckan, men trotts jobb så hängde jag på öltältet, torsdag,fredag och lördag. Torsdagen körde jag Trans am hela kvällen tills vi blev sugna och gå in och kika läget på öltältet. Jag hade en superrolig motorvecka.

I mitten på augusti körde jag först och mellanlandade i Gävle för att hälsa på Carro och dagen efter åkte jag vidare ner till Flen för att möta upp några ur armedbyeklund gänget, vi var på en föreläsning, tränade, spelade in en låt och sedan körde jag hem till Lycksele igen, 160 mil tur och retur, haha.

Efter det blev det lördag den  25/8 då styrde vi en överraskningsfest för Oskar, som jag och Therese spontant kom på efter ett besök till Malå.  Den kvällen hade vi också sjukt roligt trotts att Therese skuttade runt på kryckor.

Början på september började skolan för mig, ja jag har nu börjat plugga till grundskollärare 4 -6 :an distans via Sundsvall för er som inte hade koll på det och jag kommer att välja inriktning bild. Men jag åkte inte på första inneveckan för det var exakt samma vecka som jag var bjuden till USA för att tävla på WAL. helt sjukt. Men jag började min resa på söndagen med att åka och hälsa på Lena och hennes son Harry sedan skjusade hon mig till flyget och jag flög till Göteborg där jag mötte upp Fia och fick åka hem till henne. tidigt måndagmorgon begav vi oss till flyget för att åka vidare till USA.

Dagen efter vi kom dit hade vi lite filminspelningar, fotning, intervjuer och såklart en invägning. Vi träffade sjukt trevliga människor och jag fick för första gången träffa Sarah Rotunda (Bäckman) Helt sjukt vilken fantastisk människa och det kändes precis som jag kännt henne i evigheter. Hon var våran corner person till tävligen och vi kunde absolut inte ha haft någon bättre.  Sarah tog med oss till lite olika matställen och vi hade otroligt roligt i USA. Tävlingen gick dock inte så bra för mig och denna gång skyller jag lite både på vanan att folk runt i kring  skriker, bordet var högre, kudden var högre, domaren ”lägger” greppet åt en , allt är ju för show, inte som en vanlig tävling. sjukt rolig upplevelse och jag hoppas jag får göra om det men med vänsterhand nästa gång, haha.  Grymma Fia vann alltihopa. 

26 restimmar senare var jag äntligen hemma på fredagen. Lördagen gick åt till att ställa tillbaka dygnet och söndag började jag ta tag i plugget jag missat.  Den veckan var jag hemma fram till torsdag då jag beslöt mig för att åka upp till storuman för träning, sedan åkte jag hem till Åskilje och spenderade helgen där.

Torsdagen efter så hade jag och Therese bestämt oss för att överraska Oskar ännu mer och drog med honom på en resa, vi körde först ner till Eskilstuna sovde där, jag mötte upp coach på fredagen för lite träning och filmning. När vi var klara där drog vi vidare ner till Halmstad hem till Jonas och lördagen hängde vi på Liseberg. Söndag körde vi hem igen, haha. 

Torsdagen var jag och Therese i Malå hela dagen för ett besök hos bästa Sandra för lite snygga kosmetika tatueringar.

Inte hemma fullt en vecka så var det dags för mig att i söndags dra vidare till Sundsvall för en innevecka. Fick bo hos fanastiska Petra hela veckan och fick träffa lärare och klasskamrater för första gången. En intesiv vecka, mycket nytt, fick bryta arm med drakbrytarna , träna på 2 nya gym. Var hemma igen fredag eftermiddag, fredag kväll drog vi till Therese för idol och lördag hade jag en hel dag hemma. I går drog vi en sväng till Åskilje för genomgång av rygg och kolla pappas bil. 

Idag har varit en dag där allt har jävlats så nu sitter jag här och skriver mest för att jag kände för att skriva ner allt till den som orkar läsa. Om en vecka är det VM och dieten går bra. Den började jag förresten med direkt efter jag kommit hem från USA, tog hjälp av bästa Sarah för att se om jag efter VM kommer lyckas ta mig ner till – 57 kg för att tävla på Zloty i den viktklassen. Men nu ska vi inte tänka så långt fram men efteer VM är mitt schema fortfarande fullt så sitter nu här och nästan längtar till Jul för då kommer det inte vara någon tävling, ingen innevecka utan det kommer vara heeeelt utan planer.

Tack för mig om ni har orkat läsa hela vägen hit måste jag berömma er för det blev myket mer text än vad jag tänkte från början.  Tid jag spenderat på att resa är rätt sjukt alltså. Allt detta jag nu gjort är under augusti, sep och nu början på oktober, haha.

Alltså tiden går så fort så jag hinner verkligen inte med själv, jag har tänkt 1000 ggr att jag ska skriva ett inlägg men känns så besvärligt att skriva från telefonen och jag sitter verkligen aldrig vid datorn.

Hur som helst, om 2 veckor!?!? är det EM och det känns sjukt roligt att åter igen få åka på ett EM.

Skadan jag drog på mig i januari som inte hade läkt helt till SM (som jag slet upp ännu mer på SM), den har nu läkt efter lite behandling och rehab. Så jag känner mig verkligen i form för EM. Vikten och formen känns riktigt bra och går precis som jag vill.

Jag har nu just käkat middag efter ha varit ute på en löptur, ja jag har till och med börjat löpträna lite smått, jag siktar på att försöka springa 2 – 3 ggr i veckan och det har jag lyckats med senaste veckorna. Inga långa turer utan det är mellan ca 20 – 40 min.  Men jag är väldigt imponerad över mig själv , att jag lyckas ta mig iväg och faktiskt tycker det är skönt att springa. Jag hoppas verkligen att jag kommer fortsätta med det även efter EM.

Utöver det så har sommaren typ kommit till norrland, i en veckas tid har det varit varm. Tills idag då vi haft det kallare men ändå helt okej då solen iaf lyser. Jag hoppas verkligen att hela sommaren fortsätter såhär.

Igår beställde jag en semstergåva till mig själv, eller så jag har något annat att träna på / fokusera på ett tag efter EM, för jag vet att jag inte brukar vara allt för sugen på träna jättemycket armbrytning just efter EM. Vad det är kan jag berätta när jag hämtat de

Vill ni som läser min blogg att jag ska skriva lite oftare kanske? För isåfall ska jag försöka skriva vad som händer i mitt liv kanske till och med 1 gång i veckan.

Pusshej

Idag är det exakt en vecka sedan SM startade, Torsdagen den 8/3 var invägningen till SM2018, målet var att väga in på 60 kg utan att basta (hatar att basta) så gjorde verkligen allt för att slippa. blev en del cardio och ”bastu” i bilen sen var vi i mål. Efter invgäningen drog vi på närmaste matställe och jag beställde in en oxefilèplanka, vilket var sjukt gott.

Första tävlingsdagen, fredag ett evigt väntande innan det var dags för att bryta, men började värma upp och jag kände mig stark, jag kände mig inte så jättenervös utan jag kände mig säker. Jag kände att huvudet var med.

Äntligen våran tur, första matchen gick mot Ann, det kändes bra men kände lite i armen, andra matchen gick mot Sandra, blev en ”konstig” start, kändes som varken jag eller Sandra fattade att starten gick. Men ut på toppen? och jag bröt ner henne. Det kändes fortfarande bra. Matchen om final mot Sara. vi började bryta, Hookmatch blev det, hon fick foul så omstart på det. Hon bröt ner mig i mitt ”lås” och jag började jobba emot, då kände jag hur det rev till i armen men fortsatte matchen och vann.  Obesegrad till final, men smärtan i armen påminde sig hela tiden, jag försökte ignorera den och tänkte jag kan ju testa. Men sen börja tanken slå mig, tänk om det blir värre? tänk om finalmatchen blir en grismatch så jag får ännu ondare?  Jag har landslagsplats som jag åkte hit för, ska jag verkligen riskera EM och VM för ett guld?

Sara och jag i vänster kvalet

Usch detta var verkligen ett av de jobbigaste besluten jag tagit inom sporten. Ska jag verkligen ge bort ett guld? När jag väl bestämt mig så lämnade jag WO. Men efter vi stått på pallen och jag fått mitt silver då var det inte långt till att tårarna var påväg. Kanske låter barnsligt men det var verkligen jättejobbigt.

Vaknade upp lördagmorgon och vänsterarmen värkte och kändes dubbelt så stor, då kände jag att det verkligen var rätt beslut. Huvudsaken jag kunde greppa pinnen så jag kunde tävla höger.

Sara och jag i högerkvalet, första matchen.

Jag lyckades ladda om och bryta hem guldet i höger arm, vilken skön känsla.

Jag och Ann

Jag blev även tilldelad årets senior, vilket verkligen är stort för mig.

Motiveringen:

Hon har tränat och slitit sig fram till en tätposition i det svenska damlandslaget och är en av de främsta representanterna där den nya generationens hårt tränande elitarmbrytare. Numera alltid ett medaljhopp, och under 2017 levererar hon på såväl EM som VM.

Jag är så tacksam så det går inte med ord beskriva. Jag vill verkligen tacka alla som gjort detta möjligt, tacka alla som gratulerat mig, tacka alla som säger att jag verkligen är värd detta, ni är bäst, utan alla er hade jag aldrig orkat forsätta som jag gör.

Banketten var så otroligt rolig men tyvärr alldeles för kort för att hänga med alla underbara människor.

Sen hade jag även min underbara vän Anna på plats, hon kom till Avesta lördagmorgon för att titta på när jag och hennes elever tävlade, sen hängde hon med på banketten. Sjuuukt kul, du är bäst älskade Anna!!

Idag fick jag tid så har varit och kollat armen och påbörjat behandling, han sa även att jag kan träna på ”som vanligt”  Yeaaay!

Så nu tänker jag gå över till gymmet och se vad jag ska hitta på för roligt idag.

Jo just det om jag inte nämt det tidigare så säger jag det nu, jag har även fått sponsring av barebells detta år, vilket är guld värt!

Pusshej

Jag blev en dag presenterad som en av världens bästa armbryterskor, jag reagerade och tänkt va? Så är det väl inte? Jag är ju inte ens av Sveriges bästa?  Många tankar kom och gick men i mina ögon är det fortfarande Fia,Heidi,Malin,Sara med fler som är dom bästa i Sverige, jag är bara någonstans där mittemellan.  Jag jagar bara, jag är inte på topp än.

Men när jag har hunnit tänka på det såhär i efterhand, så kom jag 2:a på VM? vilket egentligen känns overkligt.  När man är 2:a på VM är det kanske inte så konstigt att man blir presenterad som en av de bästa i världen. Men som sagt jag säger aldrig att jag är en av de bästa i Sverige för jag känner mig verkligen bara som en nybörjare. Jag kan inte riktigt beskriva känslan men jag vill inte sätta den stämpeln för jag vill hela tiden känna att jag jagar för att bli bättre.

Jag sätter alltid mål för vilka jag vill vinna över.

sommaren 2013 förlorade jag mot Piritta, Bilden är från sommaren 2014 när jag fick chans att möta henne igen, jag vann 9 – 1, vann 5 matcher höger och 4 vänster.

sommaren 2014 , tränat och tävlat i 1 och ½ år.

Minns  ett av mina mål inom armbrytningen det var att vinna över Klara, för varje tävling kom jag närmare och närmare och tillslut lyckades jag. Nästa mål var att vinna över Sara, det gjorde jag förra fitnessfestivalen. Nu ligger siktet på en ryska, jag ska vinna över henne vet inte när det sker, men jag vet att jag ska göra det, så länge vi båda håller på med sporten.  Det är så mycket som spelar in om de blir vinst eller förlust. Möter jag Sara eller Klara eller vem som helst är jag alltid lika nervös, vem av oss ska vinna denna gång? Jag tror det är bra, för jag vet att det handlar hela tiden om att jaga eller jagas. MAN måste hela tiden bli bättre, träna hårdare osv. Jag vill inte sätta ett mål som att jag ska vinna VM till varje pris, det är ett delmål men det är inte mitt huvudmål. Jag är rädd att om man sätter ett huvudmål som att vinna ett VM,  när man väl lyckas (om man lyckas) med det kan det bli svårt att sätta nya mål. Men vad vet jag, jag har ju aldrig vunnit ett VM än. Så jaga personer och vilja vinna över vissa personer det funkar bäst för mig.

Förra helgen var jag på fitnessfestivalen och tävlade, jag vann i vänster arm och kom 2:a efter Malin i höger. Lite besviken blev jag på finalen mot Malin då jag vet att jag slappnade av för att jag ”knixade” med handleden och trodde domaren skulle säga till eller något. Såklart var det mitt egna fel men om man tittar på videon på finalen ser man att andredommaren inte håller tummen upp utan han pekar på handleden sen går starten.  Jag brukar göra mig redo att sticka iväg när andredommaren håller tummen upp, så jag hann därför slappna av lite och de får man absolut inte göra mot Malin. Så film är sjukt bra, då fick jag iallafall svar på varför jag tyckte de kändes galet just när vi brytit klar. Malin är en grym brytare och jag är abslout inte bitter över att ha förlorat men ibland känner man när något blir fel och då vill man ha svar på varför det blivit så.

Fia, jag och Malin <3

Riktigt roligt att åka iväg på fitnessfestivalen, få motivation, prata med folk, umgås med härliga människor.

I mitten på november opererade jag bort en stor knöl på baksida axel, den var 5 * 7 cm så den var inte direkt liten.  Men det var bara en gigantisk fettknöl så inget allvarligt, läkningprocessen har väl varit bra, kan dock fortfarande ha ont när jag överanstränger mig. Men har kunnat börja köra både bänk och dips ibland vilket känns grymt bra.

Nästa helg drar jag iväg till Gävle för träningsdag med Anders Bergström, massa armbrytare, hela armed by eklund gänget, kommer bli grymt kul.

Liten uppdate från mig

Pusshej

Har nu gjort min första tävling i strongwoman och det var sjukt roligt! Jag fick verkligen kvitto på att jag har styrkan, tjurskalligheten, viljan och 0 % teknik ?

Första grenen : Kronlyft – jag kände bara att hur ska detta gå.. 150 kg är det jag dragit som max. (Hatar att träna kronlyft, mkt roligare med mark)

Jag drog 150 kg  och det kändes lätt. Nästa vända, 160 kg  fullt fokus, de ska upp, sist jag prövade rubbade jag inte 160 kg. Meen oj bara upp kom de, jag var fortfarande kvar i första gren. 170 kg, ladda ladda, Yeeees det kom också upp!! 180 kg, gick in för de lyfte det från backen började gunga med vikten meen lyckades inte räta upp mig. 20 kg över personbästa och drog 180 kg en bit från backen. Tävlingen var igång.

Andra gren OK 180 kg 20 m på tid.

Fick startsignal och började gå, det gick men de kändes inte riktigt bra, snubblade fram, ställde ner det ett par gånger. Tror jag hade kunnat ha oket ännu lägre och kunnat då bära de längre ner på ryggen. Men det var andra gången jag någonsin gått me OK, jag tog mig i mål på något kring 30 – 35 sek. Nöjd för jag bar det hela vägen i mål.

Tredje gren – Arm över arm. Dra släde.

Detta tänkte jag är den gren jag kan prestera i för greppstyrka har jag. Började dra och oj bara vad fort de kändes som det gick. 3a blev jag i denna gren.

Pressmedley

Hantel 25 kg – hanteln skulle upp över huvud och man fick använda båda händerna från backen, jag råkade hålla högerhanden när jag skulle stöta upp så fick göra om den, vilket jag förlorade tid på.

Apollon (tjock stång som ej snurrar) 35 kg gick upp lätt.

Stock 45 kg gick också upp lätt.

Sen stång 60 kg  upp från backen gick lätt men lyckades inte riktigt stöta upp den, tog om och skulle stöta men blev inte tillräckligt bra så höll på få den i huvudet. Tid kvar, jag prövar igen. Men fick inte upp den till axlarna denna gång. Surt med tanke på att stöt är det enda jag kunnat träna på hemma.

Femte grenen – 70 kg säckbärning på distans

Shit en gren jag aldrig testat. Jag tog säcken och började gå, de kändes bra men benen fick ingen syre (svårt att andas med säck på magen?) det brann som elden i benen, jag försökte verkligen lägga upp säcken lite högre så jag kunde gå några steg till men icket. Jag kom sist i denna gren. 

Sjätte grenen – farmers walk 75 kg i varje hand.

Eftersom jag blev sist i grenen innan så fick jag börja. Grenen jag känt lite ångest för, för enda och första gången jag testade så tog jag mig bara någon meter med 75 kg i varje hand. Men jag drog upp det från backen och började snubbla mig fram, jag tog mig halvvägs, tappade greppet men slet uppdom igen och tänkte detta går ju, så sprang in med dom på hyffsat bra tid. Tror jag blev typ 5a i denna gren.

Stenserie 50 kg 70 kg 95 kg 105 kg.

50 kg upp, men fasen va högt dom ska. 70 kg – tappade fick lyfta om, underskattade vikten och höjden lite men upp kom den. 95 kg – lyfte den från backen, tappade och hörde Axklo säga den kom upp från backen så jag tänkte fan jag ska kunna ta upp den. Fick upp den i famnen och fick den till kanten på podiet men längden och styrkan räckte inte riktigt till då tog tiden slut och de var bara att ge sig.

Summan: jag blev 8:a tror jag låg lite där imitten under de flesta grenarna vilket var mitt mål. Lite besviken att jag inte stötte upp 60 kg och fick upp 95 kg stenen men å andra sidan har jag bara prövat flesta övningarna 1 gång sen tävla på de. Det var sjukt roligt och absolut inte sista gången jag tävlar i detta. Nu är jag sjukt sugen på träna upp tekniken i allt detta för att se hur långt jag kan ta mig.  Får åka runt i landet och träna med olika människor ?

Blev så inspirerad att skriva av min teamis Malin från armedbyeklund som berättar om sin bakgrund och hur hon haft det, det som format henne till den hon är. Hon är en människa som jag ser upp till , idoliserar för att hon är sånn underbar och fantastisk människa som jag ”fasnade” för redan första gången jag träffade henne. Det är något med henne, jag känner igen mig lite i henne. Och hon är en sjukt grym armbryterska.  Alla människor jag lärt känna inom sporten  är så sjukt fina människor att jag kan inte fatta att jag tillhör något sådant stort.

Jag har däremot (jämfört med Malins då) har haft en väldigt lugn uppväxt, i en by mittemellan Storuman och Lycksele. Jag började träna armbrytning när jag började i Storuman vid 12 års ålder för att min kusin Simon höll på, sjukt härligt minns jag att de var, jag och 2 andra tjejer tillsammans med en massa grabbar nere i en källarlägenhet. Min äldre bror bodde i Storuman i lägenhet så jag sovde där för att kunna vara med på träningarna.

En stor fråga som jag kom ihåg att jag blev väldigt upprörd över var om armbrytning räknades som sport eller ej. Minns vi hade en vikare i idrott (som ej var idrottslärare) men vi hade honom tills dagen jag gick ut högstadiet. Hursomhelst han påstog att armbrytning inte var någon sport, sen sa han även att alla som spelade fotboll och hockey på fritiden skulle få högre betyg? Sjuk ja, de tycker jag än idag. Men redan som 13 åring var jag inte rädd för disskutioner så jag tog detta med honom, sen berättade jag för min mentor som i sin tur tog det med honom igen. Han kom tillochmed ropandes argt efter mig i korridoren osv. Jag minns jag tog även detta med min menor som blev påriktigt upprörd över denna ”idrottslärare” . Ja till saken hör att jag har aldrig varit rädd för disskutioner, ifrågasätta vad som är rätt och fel och stå för det jag tycker. Mamma sa alltid att jag borde bli advokat eller liknande.

Mitt första SM ? Mot Elina Persson ? 

Sen när jag började 9an spelade jag lite damhockey och armbrytningen föllbort mer och mer.

Jag flyttade till Lycksele och bodde med min dåvarande pojkvän de år jag skulle fylla 16. Träning förföll helt. Året var 2008. Fest och annat spelade in. Jag fick flytta så tidigt, jag fick bo med min pojkvän, jag fick lixom bestämma själv. Vilket betydde att min mamma och pappa lita på mig, jag ville därför inte supa , jag kunde suga på en cider en hel kväll men  ändå vara med. Min pojkvän var äldre och drack ju såklart. Jag berättade alltid för mamma om vi skulle festa, hon ringde oftast dagen efter och kollade läget. Jag är så glad för min uppfostran och att jag ville att mina föräldrar skulle kunna lita på mig.

2013 skulle SM i armbrytning gå i Lycksele, fränt, jag minns känslan av att tävla, folk hejjar på en, man är i en helt egen värld, ja de är en cool känsla.

Så lillebror och kusin va på mig att du måste pröva. Okej då. Jag prövade och kom sist i -60 kg senior damer. Känslan jag kände då, det tändes lixom en eld inom mig, som jag började hålla igång genom att varje dag kasta in nytt vedträ för att hålla elden uppe och jag älskade känslan och gör de än idag. Eldan bara växer. 

Jag och Carro Pettersson i Lycksele 2013.

Personen jag blivit och formats till idag är till stor del pågrund av kärleken till sporten.  Självkänslan, självförtroende, människor, länder, kärleken, ja allt sånt kan jag tacka armbrytningen för.

Jag som person säger vad jag tycker,  jag kläcker ur mig saker utan att hunnit tänka, jag grubblar otroligt mycket, jag bryr mig sjukt mkt om andra. Har alltid varit så och inget jag tror kommer ändras. Jag har försökt hålla fast vid alla jag lärt känna även fast jag satsar stenhårt på mig själv. Jag har dock på senaste tid börjat inse att jag bara har kraft att lägga ner energi på dom som vill lägga lite av deras energi på mig. Jag kan inte hålla på ge utan att få nåt tillbaka.

Lååångt inlägg, men jag sitter i bilen påväg ner till Flen för att tävla i strongwoman så jag har all tid i världen att skriva och fundera på livet.

Första och enda gången jag prövat OK ?

Pusspåer

Sitter här i min fåtölj framför elden så här en söndagkväll innan jag tänker gå över till gymmet för att träna armbrytning.

Så här efter en stor tävling brukar jag ha svårt att träna och att träna hårt, hålla nån kost brukar vara ännu omöjligare.

Såå kosten är jaa vad den är idag men på fredag ska jag iallafall väga -63,7 kg ?

Men p.ga. att jag ska tävla i strongwoman på lördag så har jag lyckats träna på riktigt bra, tyvärr då inte så grenspecifikt då jag inte har tillgång till de men jag har gjort bästa jag kunna och känner mig så redo jag kan vara med tanke på förutsättningarna, jag siktar på att göra så gott jag kan jag är ju trotts allt tjurskallig och tävlingsmänniska.

Det som är det absolut bästa är att jag går in på tävlingen som en nykomling men 0 % press från varken mig själv eller någon annan. 

Jag såg ett inlägg som jag skrivit för något år sedan på min gamla blogg. Handlar om prestationsångest, vilket jag tror alldeles för många lider av. Jag själv ”led” av de ett år. Men jag har jobbat med det, blivit säkrare i mig själv och insett att de är svårt att prestera 100% på varje tävling när det är hård konkurrans så man måste lära sig ge sig själv en klapp på axlen lite då och då. FÖR DU ÄR GRYM SOM DU ÄR. Förlorar man mot någon kan man bara ta lärdom och bli bättre. Ångest är en farlig grej som kan leda till allt för mycket negativt. Vinn, förlora men snälla sätt inte pressen på er själva som gör att ni mår dåligt sen, ta istället lärdom av det och jobba med er själva för har ni folk i eran omgivning som trycker ner er även fast ni gjort så gott ni kunnat så tycker inte jag dom är värd att vara i erat liv.

Ta hand om er och varann.

Pusspåer

Hallå hallå, nu sitter jag på flygplatsen i Budapest för att äntligen åka hem från årets VM. Stannade några dagar för att se lite av Budapest vilket har varit väldigt trevligt, tänker absolut åka hit fler gånger med Siba och Rebecka.

Hursom helst så gick allt så smidigt denna gång med resa hit, boende osv så skönt när inget krånglar som det gjort senaste gångerna, men denna gång fixade Rebecka allt då hon är från Budapest

Jag kunde alltså lägga fokus på att fixa vikten osv. Vikten har jag inte varit ett dugg orolig över denna gång, inte förns invägningmorgonen så klart, då blir man alltid lite nojjig. Vaknade och vägde 60,5 så ställde mig på löpbandet en stund och sedan blev de en promenad ute= vägde in på 59, 6 kg. Såg till att dricka massa vätskeersättning, åt ordentligt och sov mycket och sen kände jag mig helt återställd till tävlingsdag 1.

Vänster arm, mitt mål var att prestera eftersom det är trottsallt min favorit arm. Gick upp första matchen, var taggad men nervös. Jag gjorde ungefär alla fel jag kunde första matchen inte kul men bra att man gjorde bort de i den matchen så man fick sig en liten tankeställare , såå första matchen = förlust och ville bara dumförklara mig själv men alla runt ikring sa släpp de, du fixar det här ändå.  Match 2 mot en Ryska, jag vet jag vann över henne förra året i vänstern men mycket kan hända. Jag gick upp tänkte att jag ska va snabb och göra min grej jag tänker inte åka ut nu! ALDRIG! Såå starten gick, in i hooken och hon var nere. Såå skönt jag är kvar i tävlingen.

Nästa match Arzu Kuslar från turkiet, shit, hon är grym och hon dunkade mig i vänstern förra året. Men jag ska inte ge henne något. Hon faula, sen slipp, remmar. Shit. Roine stog där nere ropade åt mig, jag var påväg att tappa handled, Roine skrek åt mig, hörde varje ord. så jag följde med lite för att få igen handled sedan drog jag bakåt. Jag kände hur hon började följa med sen nere. Shit yes!! Tur att Roine stog där och skrek så jag hörde då  kunde jag fatta rätt beslut en sånn här match. Denna match kostade en del , slut i underarmen, men jag ska vidare.

Nästa match Elin ,jag blir lika nervös som vem jag än ska bryta mot, hon är en grym brytare. Men jag tänkte det här är min match jag ska vidare, jag ska upp på pallen idag! Hon starta , jag lyckad fånga sen drar jag ner henne! Yes nu är det en match kvar sen semi! Fan Tatiane, hon startar jag stoppar, börjar dra uppåt, hon drar ut armbågen, Faul. Omstart, den här gången stoppar jag ännu längre ner och i samma veva som jag stoppar ser jag att hon drar ut armbågen 2 cm utanför, jag vann för hon fick 2 fauls. Shit min första vinst någonsin på att någon faular ut sig, känns konstigt men det är reglerna och jag är vidare till semi.

Medalj kirrad nuu ska jag bara jobba mig uppåt. Ungern i semifinal, hon har börjat bryta bra, men bästa är att hon bryter som mig så det kommer bli hook för båda vill in där. Väl uppe i semifinalen blir det en hookmatch, in på min sida, snart nere, men hon har ett lås och jag försöker gå lite bakåt. Hon får faul för farligt läge. Omstart, ny chans. Drar ner henne i hooken och kommer så hon inte kan hålla! Jag vann!!

Finalen laddade jag allt med att försöka gå in i hooken, jag startade och var påväg men det var inga problem för Efonina att bryta ner mig. VM silver och nu vill jag hem och träna ?

Höger gick bra trotts att jag hade svårt att ladda om, jag kom till tävlingarenan och kände att jag fortfarande var inställd på bryta vänster. Men 6a och jag var ändå nöjd, så här i efterhand är jag lite besviken på mig själv för jag tror verkligen jag hade kunnat göra bättre i högern men nästa gång måste jag verkligen ladda för att lycka i båda armarna!! Inställningen innan tävlingen var att lyckas med vänster och de gjorde jag.

Lite om mina matcher.

Övrigt har jag haft ett helt fantastiskt VM, träningen inför VM har varit rolig och jobbig, jag tycker själv att sen jag gick med i armedbyeklund, med Roine i spetsen så har jag utvecklats mycket och ser framemot att fortsätta utvecklas.

Tack alla på plats i landslaget, ni i armedbyeklund, familj, sambo, vänner, kollegor. Ja alla som trottt och hejjat på mig det betyder så mycket.

TAAACK till alla sponsorer som gör det möjligt för mig att åka

Zact städservice

Muek

Nocco

Nkkosttillskott

Stensele ink art

Lisab

Bygma

Patrik röj och rep

Nu ska jag hem och börja träna för nästa tävling som är Sveriges starkaste -63 kg.  Det är mest som en kul grej att få testa tävla i något nytt ?

Pusshej

Nu är det endast 6 dagar kvar tills invägning för årets VM, längtar sjukt mycket tills invägningen är gjord för att sedan få ladda om till tävling som är det roligaste som finns. Vikten idag resulterar i att jag har lyckats riktigt bra trotts att jag inte dietat så länge denna gång, jag är inne på min lägsta vikt utan att behöva tömma vätska på flera år. Så det känns bra speciellt när jag fortfarande känner mig sjukt stark, jag har inga problem att orka med jobbet (ibland har kollegorna/chefen fått hålla lite extra koll på vad jag gjort) Men så har jag inte kännt denna gång.

Vad har jag då gjort denna gång som jag inte gjort tidigare? Jo det är så enkelt som att jag bor 200 meter från gymmet = jag har inga problem att gå dit när jag känner för det.  Jag har en även en underbar sambo som förstår och hjälper till. Jag har även varit mer säker än någonsin att vikten inte är något problem så jag har inte stressat upp mig det minsta.

jag har även bästa coach som säger hur jag ska träna vecka för vecka, vi har återkoppling så fort det är ett frågetecken, vare sig det är något om träningen eller mentala biten. Har aldrig förr upplevt en sån känsla med att ha någon som vet exakt vad han ska svara när jag undrar saker, han ger sjukt bra utmaningar och bästa träningen. Jag ångrar inte en sekund att han är min coach. Självklart är det upp till mig att utföra det han ber mig och det har varit jätteroligt/näradöden upplevelser haha.

Jag tänkte till en början, kommer detta verkligen att funka? Kommer jag gå ihop med Roine? Hur ska detta gå? usch vad jag var nervös, hur ska jag kunna träna efter något upplägg som aldrig tyckt att det varit kul, jag har alltid gjort som jag känt för gällande träningen.

Så här i efterhand känns det konstigt att jag ens tänkte så, men jag har ju aldrig varit rädd för att  testa nya saker, jag menar att genom att ta steget och göra saker för sig själv så växer man som person. Jag älskar känslan att hela tiden jobba mig till att bli en bättre atlet/människa i överlag.  Så glöm inte bort att göra saker för er själva, idag är det så lätt hänt att man glömmer och lever/lär som någon annan vill att man ska göra.

Stoooort plus med att gå med i armedbyeklund är härliga gänget som är med. Grymma, härliga, starka människor som ger mig ett gott skratt typ varje dag haha.

(Bild från EM)

Mentala biten för VM så känns det riktigt bra, jag kommer ha kul, göra mitt bästa och njuta av att få åka iväg på landslagsresa för det en av hjödpunkterna på året, hänga med människor som är likasinnade.

Det här med att uppdatera bloggen är inte riktigt min grej även om det är kul att skriva av sig ibland. Jag tänker även väldigt ofta att jag ska skriva men orkar inte göra det från telefonen så jag gör det sen när jag har datorn i närheten, men jag använder ju för tusan aldrig datorn längre.

Hursomhelst så lever jag och mår bra, jag har tränat på hårdare än vad jag brukar och fokuset på VM är stort.

Armbrytningen är lika rolig som vanligt och jag har även hittat en liten kärlek till strongwoman (ska mest troligt tävla i Sveriges starkaste kvinna -63 kg efter VM)

Men VM först så får vi se om jag kan ladda om, även fast jag inte tror det kommer bli några problem men i bland efter stora tävlingar är det sjukt svårt att fokusera på någon typ av träning under ett par veckor.

Jag har fortfarande semester, har det i nästan 2 veckor till, yippe. Dock är jag nog sämst i världen på vara ledig och inte ha några planer. Ja jag har liite svårt att vara hemma och stilla men ibland kan även det vara nyttigt har jag hört någonstans.

Första veckan på semestern var motorveckan BÄSTA veckan på hela året i Lycksele med så sjukt fina bilar överallt, ljuden av v8 och staden lever på riktigt. Så fort motorveckan är över är det som Lycksele dör och det blir tyst och lugnt. Så när motorveckan var över stack vi neröverlandet för att hälsa på Oskars kusiner osv. Jag passade även på att åka och träna med coach Roine både armbrytning och strongwoman. Sjukt kul och nyttigt.

från VM förra året

Ikväll är första kvällen jag har haft tid att sitta ner i soffan,jag har haft så fullt upp hela tiden.

I torsdags tog jag mig helg kl 11, satte mig i bilen och körde ner till Gävle, stannade hos Carro över natten så när jag kom fram gick vi ut och åt för att fira att hon fyllt år.  När klockan slog 7 på fredagmorgon steg jag upp och gav mig iväg till Flen.

Väl framme i Flen mötte jag upp Roine och vi gick direkt in på gymmet och körde igång. Riktigt skönt att få röra på sig efter att suttit i bil så länge.

I Flen  har jag alltså varit för att jag kommer i år igen att åka på VM och vill därför ha hjälp till att bli ännu bättre.  Både nu till VM och inför framtiden. Jag älskar armbrytning/träning och vill bli så bra jag kan bli på det och jag har länge känt nu att det är något som saknas för att jag ska kunna bli bättre. Efter den här helgen känns det verkligen som jag gjort helt rätt val och är glad att det blivit så.

Känner för varje gång jag reser själv, eller gör något för mig själv som jag verkligen vill så växer jag även som person.  Jag känner att jag mår så bra och jag får så fruktansvärt bra stöd från min sambo och resten av familjen. Ingen tycker det är konstigt att jag sätter mig i bilen och kör 80 mil för att träna en helg, snarare att dom gärna följt med om dom kunnat.

Jag är en jäkla tävlingsmänniska som har  haft svårt att ställa upp i sådant jag inte har prövat. Jag vill ju inte vara dålig i något.

Men sån tur är har jag något som gör att jag samtidigt är så sjukt nyfiken på om jag kan klarar av utmaningen jag har framför mig, sen att tjurskallen finns där gör ju att man inte ger sig.

Senaste åren har jag stått in för rätt mycket nya grejer och vad jag vet har jag inte misslyckats i något. Förr var jag feg och tordes inte pröva nya grejer för som sagt man vill ju inte vara dålig i nåt.

Jag resonerar som så att ju mer man törs desto mer utvecklas man som person.  Ju mer man utvecklas desto mer tycker man om sig själv, sitt liv, sina val i livet.

Idag älskar jag nya utmaningar, jag är alltid nervös inför det mesta men innan slutet visar det sig att det allid löser sig och blir bra. Det kan va allt från en flygresa till att stå som instruktör för första gången.

Man vill alltid avboka sisådär minutrarna innan men när man väl är påväg/startat passet eller vad det nu kan vara så gillar man vart det är påväg. Armbrytningen och vad den infört i mitt liv har lärt mig så sjukt mycket, jag är så tacksam.

Allt eller inget gäller i många sammanhang men för mig är det först och främst maten, Står det mat/godis framme äter jag upp det, kanske inte allt på en gång men jag blir innan slutet så uttråkad så jag kommer att äta upp det. sjukt innan man har fått någon balans i kroppen innan man lugnar sig med maten så här efter att man skött kosten nästan 1/2 år.  Jag måste ta och lugna mig, jag har verkligen ingen stopp då det gäller mat, tur att jag älskar att träna annars skulle jag rulla fram.

Jag ska äta fritt i någon vecka till men försöka skärpa mig en anning sen måste jag se till att det inte drar iväg för mycket eftersom VM redan är inplanerad och jag vill inte köra en lång diet innan utan jag vill försöka hitta en bra trivselvikt så det inte blir så många kilon att kapa till VM.

Förra året till VM gick ja ner 13 kg på 12 veckor, gick lättre än jag trodde men känns onödigt att börja väga så mycket.

Nu ska jag njuta av helgen.

Pussochkram

2013 var året, året jag kom in i sporten armbrytning som jag idag inte förstår hur jag skulle klara mig utan.

SM  i armbrytning skulle hållas i min hemstad Lycksele, lillebror och kusin var på mig och sa att du måste pröva vara med ( dom gick då armbrytargymnasiet i Storuman)

Jag började träna , eller framförallt promenera en hel del då jag ville ner i vikt men jag var för feg för att gå på gymmet. Känslan att gå på gymmet själv och inte veta hur man skulle träna den var skrämande. Jag var van att gå lite me hunden men annars var jag en riktig soffpotatis som gärna käkade chips till middag.

Tog mig ner i – 60 kg och ställde sedan upp på SM, jag ställde upp i både senior och J21.

Kom inte håg så mycket av själva tävlingen förutom att jag blev dunkad 4 gånger i vänster arm och 4 gånger i höger arm 2 gånger i senoir och 2 gånger i J21. I J21  hade jag tuffa motståndet Klara som även gick in och vann senioren detta år.

Jag var iallafall helt förtvivlad, sur, ledsen att jag var så dålig, men där gick startskottet för min armbrytarkarriär.

Jag var inte längre rädd för gymmet, jag tog tag i saken och tog hjälp med kost / träningen. Jag tävlade mycket och tränade mer än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig.  Eftersom min lillebror och kusin vann sina juniorklasser bestämd dom sig för att åka på VM och jag ville följa med för att testa om jag blivit bättre. Mitt sista och första år i J21 och såå vann jag mina första VM brons i både höger och vänster arm, året var 2013.

2014 – 2015 var två år av hård träning och jobbade mig uppåt i Sverige bland damerna, 2014  var första gången jag vann över Klara i vänstern, men hon var fortfarande segrare i högern. 2015 var året jag vann över henne i båda armarna. 2016 var året jag bestämde mig för att tävla – 60 kg damer igen efter två år i -65 kg damer. Detta resulterade  då i VM brons i höger arm, helt sjukt. 2017 har jag nu fortsatt tävla i -60 kg damer, trivs rätt bra där och det resulterade i EM silver i höger arm, nu ska vi se vad resten av året har att erbjuda men VM är redan i sikte och jag ser framemot resan dit och hur jag kan förbättras.

Vem är jag då som nu berättar detta? Victoria Karlsson är namnet, bosatt i Lycksele men är ursprungligen från en liten by vid namn Åskilje.  Hittade träningen vid 20/21 års ålder idag är jag inte riktigt 25 fyllda än så jag är ”ganska ny” inom träningsvärlden/ armbrytningen men håller redan på att göra mig ett namn i världen genom att skrämma lite ryskor osv.

Idag faktiskt så startar ett nytt kapitel i mitt liv och det är livet som träningsintruktör på vårat nya gym Trim365. Jag har även börjat PT utbildning mest för min egna skull men är folk intresserad av att ha mig som PT ställer jag mer än gärna upp.

Lite kort och gott om mig och jag ser fram emot att blogga här på maxstyrka.

Pussochkram