Chefen kåserar - Dags att skrota däckvältet?
När grenarna inför en strongmantävling blir offentliga är det såklart många deltagare som omsorgsfullt lusläser vilka grenar som väntar. Så fort en specifik (läs ökänd) gren dyker upp bland tävlingsgrenarna börjar diskussionen på sociala medier om grenens vara eller icke vara. Jag pratar såklart om däckvält – denna klassiska gren som har florerat i allt från små lokala folkklasstävlingar på någon parkering till finaler i Sveriges Starkaste Man. Om ni aldrig har sett en strongmantävling och inte kan lista ut vad däckvält är för något påhitt så kan jag lite kort beskriva vad grenen går ut på; gå fram till ett traktordäck som ligger på marken, ta tag i däcket med händerna, vänd upp däcket och vält över det. Lätt som en plätt, i teorin, och väldigt mycket det som strongman i grunden går ut på.
Den primära anledningen till varför en del vill att den ska försvinna är att den har en ful ovana att slakta bicepsfästen på löpande band. I så gott som varje tävling där däckvält figurerar kan man sätta en halv lön på att minst ett bicepsfäste kommer slitas av, varpå en obligatorisk operation och lång rehabilitering blir följden. Om samtliga deltagare klarar sig med intakta bicepsfästen kan man vara säker på att flertalet atleter tidigare i karriären har genomlidit en bicepsseneruptur med efterföljande operation, oftast efter att ha kört just däckvält. Det finns som alltid undantag där atleter har tävlat framgångsrikt i många år utan att ha slitit av någon bicepssena, men speciellt många är de inte.
Ska man då ha kvar en gren som ligger bakom så många skador? Vad skulle kunna rättfärdiga att man har med däckvält i en tävling 2024 när både arrangörer och atleter vet om riskerna? Jag ställde frågan i form av en Fredagsfråga på vår Instagram och resultatet var en smula överraskande enligt mig. Bara tio procent av de som svarade ansåg att däckvält bör förbjudas medan nästan tre fjärdedelar ansåg att den absolut har sin plats på strongmantävlingar. Varför vill då så många ha kvar grenen trots den uppenbara skaderisken den för med sig?
Tja, det finns flera anledningar till det som jag ser det.
- Det är en klassisk strongmangren som har funnits med sedan sportens begynnelse.
- Den är spektakulär och publikvänlig. Det smäller, dammar och ser väldigt fränt ut.
- En oinitierad publik kan relatera till prestationen att välta ett stort däck i större grad än att t.ex. lyfta en skivstång på 400 kg.
- Det är en relativt snabb gren som ofta går snabbt att rodda (om roddarna är starka).
- Den är fysiskt krävande och testar allt från styrka till snabbhet och flås.
- Alla grenar innebär en skaderisk, så om man ska förbjuda däckvält bör man förbjuda merparten av alla grenar.
Argumenten för att skrota grenen är dock minst lika slagkraftiga.
- Den innebär en uppenbar risk för skador som är långt större än i andra grenar.
- Den är inte avgörande för att testa någon specifik styrka. Grenen testar ingen del som inte någon annan övning kan göra lika bra.
- Däcken är ofta utslitna och atleterna kan därför sällan förbereda sig optimalt för att förhindra skador.
- Grenen är känslig för underlag och regn.
- Det finns över 30 andra vanliga grenar som man med fördel kan välja på. Här betygsätter vi dessa.
Så, för att sammanfatta så förstår jag absolut de 74 procenten som svarade att man inte bör förbjuda däckvält. Det är en publikvänlig gren som ser frän ut, men om jag hade arrangerat en strongmantävling idag hade jag med största sannolikhet valt bort däckvält. Det finns trots allt så många andra roliga grenar att välja på som är minst lika roliga för publiken att se, som testar styrkan minst lika bra och som samtidigt inte innebär en så stor risk att skada sig.
Vad tycker du?
Chefen kåserar - Det finns inget ont som inte för något gott med sig
Det finns ett gammalt uttryck som säger att det finns inget ont som inte för något gott med sig. Det här var något min mormor brukade påtala och det är måhända ett uttryck som ingen under 60 år använder i dag, men det ligger en del sanning i uttrycket. I lördags skulle min yngsta son ge sig ut och cykla med två av sina kompisar. Det duggregnade så smått och sommarvärmen som vi har vant oss vid var påtagligt borta, men det spelade mindre roll för de cyklingstörstande barnen. Eftersom två av ungarna redan satt på sina cyklar skulle den tredje ungen hämta sin cykel hemma hos sig. Hon bor ett stenkast från där vi bor; bara upp för en liten backe och ned för en trätrappa så är man där. Vänligt sinnad som jag är tänkte jag att jag skulle hämta hennes cykel och eftersom hon bor en sisådär femtio meter från oss valde jag mina utslitna och tokbilliga foppatofflor istället för att stuva ner fötterna i mina betydligt dyrare löpardojor. Det skulle jag inte ha gjort.
Jag insåg mitt misstag så fort jag tog mitt första steg på den regnblöta trappan. Det förefaller som så att foppatofflor och blöta trätrappor eliminerar all form av friktion och jag gled, eller snarare flög, ned för trappan likt en isbit i en rutchkana. Reflexmässigt tog jag emot min accelererande kropp med min vänsterhand och märkte hur benen i handleden gav vika. Med en handled formad som ett S lunkade jag tillbaka upp för trappan, betydligt långsammare än jag kom ner, och ringde efter frugan som fick agera privatchaufför in till akuten.
Väl på akuten skulle handleden röntgas och efter att det hade konstaterats att handleden var bruten skulle två personer försöka dra handleden på plats igen. Den ene av dessa två var en lång man i 45-årsåldern. Han började snabbt berömma mig för mina, enligt honom, grova överarmar (!). Mina armar var tydligen större än hans lår, menade han. Han undrade hur ofta och hur mycket jag brukar träna och överöste mig med superlativ efter superlativ. Nu skulle jag aldrig vilja påstå att den snälla ortopeden (eller vilken titel han nu hade) for med osanning, men någon bicepsguru är jag inte, rent objektivt.
Men, hans trevliga bemötande och uppenbara smicker gjorde nog att jag trots mitt uppenbara missöde kände att det var helt ok att ligga där i sjukhussängen och låta två okända människor lägga pussel med mina skelettdelar. Det var värt att få handleden ihopskruvad bara för att höra hur enormt muskulös jag var i någons ögon. Jag förstår nu varför så många människor tragglar med cardio, träningsscheman och kostprogram inför sommarsäsongen och jag förstår till fullo vad min mormor menade. Det finns inget ont som inte för något gott med sig.
MAXstyrkas årskrönika 2023
2023
Likt traditionen kräver sitter jag här i en soffa för att sammanfatta året som snart är vid vägs ände. Den här gången sitter jag i en mysigt inbonad stuga i norska Folldal för att fira nyårsafton tillsammans med frugans syster med familj, samt såklart författa den här krönikan. Utanför fönstret ligger en halvmeter tjock snömatta och termometern skriker att man inte ska gå ut. Just i detta nu är de andra på väg till någon närliggande sjö för att ägna sig åt isbad. I vetskap om hur det gick för en stor del av besättningen på Titanic låter jag bli sådana stolleprov.
Så, vad har då året bjudit på för undertecknad? Ja, någon tung styrketräning har det knappt blivit tala om i år heller. Axlarna är betydligt bättre än vad de har varit på flera år, säkerligen tack vare att jag har rehabat dem med diverse gummiband i tid och otid. Jag vågade till och med testa armbrytning igen under Fitnessfestivalen i början av december och jag vann glädjande nog mot dem jag bröt mot (!). Det gör att jag vågar hoppas på att mina axlar är tillräckligt hela för att jag ska kunna styrketräna igen under 2024.
På tala om Fitnessfestivalen så var jag såklart inte primärt där för armbrytningen, även om det alltid är trevligt att både testa på och titta på. Nej, jag var där för att i vanlig ordning rodda MAX Grip Challenge som i år fyllde moppe. Den här gången var Trywall tillbaks och hade som uppgift att byta vikter och se söt ut på scenen. Min välartade son Gabriel var också på plats igen och höll det här året i kameran. Jag har ännu inte kollat igenom bilderna, men jag har en försiktig tilltro till min sons förmodade kamerahantering och syn för det estetiska. Den eminenta speakern Linnea Enstedt stod för referatet, dommaresset Arne Persson dömde tävlingen och jag skötte sekretariatet. Tävlingen blev som vanligt väldigt lyckad om man får säga det själv. Ett tävlingsreportage om MAX Grip Challenge 2023 kommer inom kort.
Under Fitnessfestivalen delades också det ärofyllda priset Guldhjärtat ut till folk som betyder något i träningsvärlden. MAXstyrka var nominerade för tionde gången och inte heller det här året vann vi något pris. Vi får hoppas på att de inför ett tröstpris för lång och trogen tjänst om vi ska kunna vinna över alla populära influencers med tiotusentals följare, eller så får Trywall börja lägga upp lite mer ekivoka bilder på sociala medier, helst iförd tajts och sporttopp. Guldhjärtat måste bli vårt!
I årets julkalender av MAXstyrka Radio gjorde min son poddcomeback med klassikern Gabriels fråga. Det ska väl sägas att Gabriel nu inte längre är ett litet barn utan en minigubbe som blir myndig i februari… Ljudkvaliteten var kanske inte den bästa men budskapet är ändå det viktiga, som en klok man en gång sa.
Annars har året inneburit en hel del tråkiga utgifter som bevisar att man är vuxen på riktigt. På grund av förra vinterns vansinniga elkostnader lät vi i somras installera en täljstenskamin som möjliggjör att jag kan gå omkring i en t-shirt istället för en fleecejacka när kylan knackar på. Vår gamla Avensis sjöng på sista versen och behövde bytas ut så vi fick ta ett lån och köpa en ny bil. Valet föll på en Toyota Rav4 så att hela familjen kan stuvas in utan att behöva sitta i varandras knän. Sedan började ett av våra fyra takfönster läcka in så vi tvingades ta ett nytt lån och byta tak och takfönstren, något som slutfördes någon vecka efter att den första snön hade kommit. Jag har också köpt en ny dator då min gamla trotjänare hade ansökt om att få gå i pension. Om ni ser mig i Lyxfällan framöver vet ni varför.
Jag vill i vanlig ordning ta tillfället i akt och tacka alla som på något sätt bidrar till att göra MAXstyrka till Sveriges bästa kraftsportssajt. Stort tack till cigarrkonnässören och demonspeakern Anders Axklo som alltid levererar kvalitativa krönikor av högsta kvalitet, stort tack till min bitvis trogna sidekick Jimmie Trywall som bjuder på fräckisar och annat otyg i MAXstyrka Radio, stort tack till alla sponsorer och till alla som har varit inne på MAXstyrka.se och följer oss på sociala medier!
/Andreas Johansson
Här kommer MAXstyrkas årsbästalista:
Årets manliga atlet – Fredrik johansson
Vi är många som länge har vurmat för den vänlige jätten Fredrik Johansson. Han har länge varit nära att komma topp-3 i finalen av Sveriges Starkaste Man, men av olika anledningar har han aldrig fått till det. Under förra årets final ledde han inför den avslutande grenen, men då rök bicepsfästet och han gled ner till en fjärdeplats i totalen. Det här året hade hans uppladdning gått bra och han var i princip skadefri inför finalen och den här gången fick vi se hur bra han är när allt stämmer. Han var jämnheten själv, presterade smart och vann sin första SSM-titel. Gissa om vi var många som jublade när han äntligen fick lyfta bucklan över huvudet och spruta ner publiken med champagne. Årets manliga atlet är Fredrik Johansson.
Bubblare: Cim Johansson
Årets kvinnliga atlet – Fia Reisek
Kstegorin för årets kvinnliga atlet går till Fia Reisek som fortsätter dominera i armbrytningsvärlden. När hon inte leker hem VM-guld på VM-guld så spöar hon motståndare som är nära dubbelt så stora som hon själv. Ett exempel på det är när hon gick en supermatch mot Rosa Maria Acosta från Costa Rica i proffstävlingen East vs West. Acosta vägde in på 104 kg medan Fia vägde in på 67 kg. Det skiljde sex centimeter på deras bicepsomfång till fördel för Acosta, men vad spelar det för roll när Fia har världens kanske starkaste handleder? Slutresultatet blev 3-1 till Fia. Fia var förresten med i samma proffstävling förra året också och mötte då en annan motståndare. Den gången vann Fia med 3-0. Fia är ett fenomen och årets kvinnliga atlet. Såhär såg matchen mot Acosta ut:
Bubblare: Elin Janeheim
Årets snubbla på mållinjen – Anna Harjapää
Anna Harjapää var den regerande mästarinnan i Sveriges Starkaste Kvinna och hon började årets final på bästa möjliga sätt med tre raka grensegrar. Hon fick ytterligare en grenseger i finalen, samt två tredjeplatser, men också ett bottennapp när hon i greppgrenen Dinnie Stones kom på en tiondeplats av tolv deltagare. Det gjorde att tjugoåriga supertalangen Cassandra Annergren som var jämnheten själv kunde gå om och till slut vinna tävlingen en halv poäng före Anna. Man ska aldrig tänka “tänk om”, men om vi ändå leker med tanken hade det räckt med att Anna hade stått ynka tre tiondels sekund längre med Dinnie-stenarna för att hålla Cassandra bakom sig i totalen och då fått behålla titeln. Så jämnt var det. Nu får hon istället slicka såren och sikta på att återta titeln nästa år.
Årets sorti – Johan Espenkrona
2011 arrangerade jag MAX Grip Challenge för första gången på Fitnessfestivalen i Göteborg. Vägg i vägg skulle finalen av Sveriges Starkaste Man hållas och en som finaldebuterade i den tävlingen var den då skägglösa skåningen Johan Espenkrona. Då kom han på en stark fjärdeplats efter Johannes Årsjö, Martin Forsmark och Stisse. Sedan dess har han, med ett par frånvarande år, varit ett återkommande och alltid lika mysigt inslag i SSM. Med två brons och ett silver nådde han nästan hela vägen fram till titeln. Han avslutade dock sin SSM-karriär i samma stil som han började, med en fin fjärdeplats, men nu med betydligt mer ansiktsbehåring. Johan lägger inte lyftarbältet på hyllan, han kommer fortsätta tävla, men vi lär inte få se honom på SSM-scenen fler gånger. Tack för kaffet, kompis!
Årets comeback – Cim Johansson och Bobby Sundberg
Den här kategorin måste delas mellan greppmonstret Cim Johansson och powerfenomenet Bobby Sundberg. Cim hade varit borta i ett par år och tänkte köra ett “testa-på-år” för att 2024 göra en seriös satsning på strongman. Det ville sig inte bättre än att han kom tvåa i årets första kval till Sveriges Starkaste Man. De två återstående kvaltävlingarna vann han och väl i finalen tog han bronset. Utöver denna bragden vann han dessutom MAX Grip Challenge i en av hans sämre greppgrenar. Väldigt imponerande.
Bobby Sundberg hade också varit borta från tävlandet ett tag och ställde upp i Sveriges Starkaste Kvinna i klassen -82 kilo. Väl där mötte hon vinnaren i tungvikten, Cassandra Annergren, som alltså hade tagit titeln från Anna Harjapää och såg livsfarlig ut. Bobby slog dock både Cassandra och de övriga kvinnorna och tog därmed hem titeln som Sveriges Starkaste Kvinna 2023 -82 kg. Oerhört imponerande.
Årets mest saknade – Malin Andersson
Den här kategorin brukar tillägnas någon som har råkat ut för en skada eller liknande och inte har kunnat tävla under året som har gått. Det här året går kategorin postumt till styrkeatleten Malin “Mulan” Andersson som för några veckor sedan gick bort efter en tids sjukdom, blott 40 år gammal. Malin var en av Sveriges starkaste kvinnor och lyckades ta både brons och silver i Sveriges Starkaste Kvinna i klassen -82 kg. I slutet av maj i år var hon med i onlinekvalet till Sveriges Starkaste Kvinna (den öppna klassen) där hon kom tvåa genom att bland annat göra tre reps på 205 kg i marklyft (en gren hon vann). Det är dock inte för hennes meriter som hon kommer bli ihågkommen utan för den värme och glädje hon spred omkring sig. Malin var en person som märktes, en som var väldigt lätt att tycka om och en som betydde väldigt mycket för väldigt många människor. Kraftsportsvärlden är betydligt fattigare nu när Malin inte längre finns bland oss. Vila i frid, bästa Malin!
Årets genombrott – Joel Söderberg
Joel var en av finalfältets två debutanter i Sveriges Starkaste Man 2023. Så gott om samtliga som tippade finalen satte Joel i “se-och-lära-facket” och tippade honom sist. Han gjorde dock en betydligt bättre tävling än vad sofftyckarna hade trott och kom sjua i totalen. Det var främst i kronlyftet som han verkligen visade hög klass där han gjorde tio repetitioner på drygt 50 sekunder, kom tvåa och slog namn som Yngvesson och Svensson – atleter som är med i fyrahundrakilosklubben! Vi har definitivt inte sett det sista av Joel Söderberg.
Årets mest överlägsna – Elin Janeheim
Elin Janeheim har alltid klassats som ett underbarn och det är inte svårt att förstå varför. Hon har sedan barnsben vunnit medaljer nog att kunna tapetsera väggarna i den Blå hallen i Stockholms stadshus. När de flesta andra armbrytare drömmer om att stå överst på pallen i ett SM tog Elin under sitt sista år som junior hem dubbla SM-guld i både junior- och seniorklassen, dubbla EM-guld i både junior- och seniorklassen samt dubbla VM-guld i både junior- och seniorklassen. Det går inte att vara mer överlägsen än så.
Årets skägg – Martin Forsmark
Det är inte ofta man får möjligheten att träffa världens starkaste länsman sedan han valde att lägga ner (pausa?) sin strongmankarriär. När årets SSM-final gick av stapeln var han dock på plats och bevittnade tävlingen från läktarplats. Han gjorde ett litet inhopp när den sista grenen skulle bestämmas genom en slantsingling men utöver det var han “bara” en i mängden. Eller, ja, han var huvudet längre än de flesta och såg ärligt talat ut att vara näst intill lika stark som när han gjorde sin sista final 2020 och då var nära att ta sin tredje raka SSM-titel. Dessutom bar han arenans mest majestätiska skägg och då ska vi komma ihåg att skäggkonstnärer som Kalle Lane, Johan Espenkrona, Joachim Kvick och Marcus Yngvesson också var på plats. Årets skägg går därför till vår favoritpolis Martin Forsmark.
Stort tack ett fantastiskt 2023! Låt oss tillsammans verka för att 2024 blir ännu bättre!
MAXstyrkas årskrönika 2022
När pandemin väl hade släppt taget om samhället kom en ny plåga, den här gången i form av en liten man med storhetsvansinne.
Jag sitter, precis som så många gånger förr, i min favoritfåtölj för att försöka sammanfatta året som har varit. Mina fötter är nerstoppade i ett par fårskinnstofflor som frugan gav mig i julklapp och även om snön som täckte marken under juldagarna nu är borta känns det ändå kallare än på länge. Under 2020 och 2021 hade Covid-19 huvudrollen och det här året har en tjomme vid namn Vladimir Putin tagit över stafettpinnen som samhällets ärkeskurk numero uno, likt en mindre karismatisk Jokern. Rysslands invasion av Ukraina har inneburit att tiotusentals människor har satt livet till och miljontals människor har tvingats på flykt till andra länder. För de ryssar som öppet visar sitt missnöje över invasionen väntar långa fängelsestraff. För vår del har kriget inneburit kraftigt höjda matpriser, skenande bränslekostnader och skrattretande elpriser. Låt oss hoppas att kriget inte blir en lika långdragen historia som coronapandemin.
Så, vad har hänt i mitt liv under året som har varit? Det mest omskakande för mig personligen hände under sommaren. Hela familjen drog då till Norge för att tillbringa ett par veckor i svärföräldrarnas stuga, något vi alltid brukar göra under semestern/sommarlovet. Vår tolvåriga hund Bambi (en oerhört snäll irländsk setter) hade fått några knölar i magen och innan vi åkte till Norge hade en veterinär tagit prover på tre av dessa knölar. Väl i Norge fick vi samtalet som bekräftade våra misstankar: två av tre knölar var elakartade tumörer. “Men de kommer inte ta död på henne på minst ett halvår” försäkrade veterinären.
Senare samma kväll började hon blöda och frugan åkte då in med henne till en lokal djurklinik som låg en dryg halvtimme från stugan. Där konstaterades det att Bambi hade fått livmoderinflammation och behövde avlivas på plats. Efter att ha diskuterat saken över telefon kom vi fram till att vi behövde ta med henne hem till stugan igen så att alla fick ta farväl av henne. Dagen efter åkte vi upp till det närliggande fjället där hon i möjligaste mån fick springa av sig, dricka friskt fjällvatten och njuta av det underbara sommarvädret en sista gång. Senare samma dag åkte vi in med henne till kliniken och tog farväl till vår håriga vän och familjemedlem. Det var en väldigt surrealistisk upplevelse att hålla om henne medan livet sakta lämnade hennes utslagna kropp.
Saknaden blev som väntat så pass stor att vi snart kom fram till att vi inte vill leva utan hund, så efter bara några veckor hämtade vi hem en rottweilervalp som fick heta Kodiak. Kodiak trodde först att han var en piraya (precis som de flesta andra valpar), men har sedan dess blivit mer av en nallebjörn istället för en nafs- och bitmaskin. Han har nu en lika självklar plats i familjen som Bambi hade.
Under året stod två tävlingar ut lite extra för min del. Den första tävlingen som jag vill lyfta är finalen av Sveriges Starkaste Man 2022. Jag och min trogne följeslagare och sidekick Jimmie Trywall åkte till finalen tillsammans och hade höga förväntningar på tävlingen då förra årets tävling blev en sådan succé. Tävlingen infriade våra högt ställda förväntningar och var välarrangerad, väldigt spännande och jämn. Till slut stod Andreas Ståhlberg som vinnare. Ett matigt (och försenat) tävlingsreportage kommer inom kort.
Det andra tävlingen som jag vill lyfta är MAX Grip Challenge 2022, mitt skötebarn sedan tolv år tillbaka. Den här gången fick jag ersätta Trywall (som inte alls vill vara min trogne följeslagare och sidekick när hans fruga fyller år) med min välartade son Gabriel. Gabriel fick den ärofyllda uppgiften att byta vikter mellan lyften, något han gjorde med bravur. MAX Grip Challenge är världens kanske mest anrika grepptävling med priser som få andra grepptävlingar kan mäta sig med och förhoppningsvis kör vi nästa år igen. Ett tävlingsreportage om MAX Grip Challenge 2022 kommer också inom kort.
Under året passade jag på att starta en techsajt som heter Techsajten.se. Jag har den senaste tiden inte hunnit med varken Techsajten eller MAXstyrka så som jag har velat då jobbet som lärare är lite extra hektiskt inför terminssluten då betyg och omdömen ska sättas, men det kommer bli bättre framöver. 2023 kommer nämligen bli ett annorlunda år för mig. Jag kommer vara föräldraledig större delen av året (från jullovet till sommarlovet) med vår dotter Junie som nu har hunnit fylla ett år. Det kommer bli både roligt och utmanande att ta hand om en nyfiken ettåring, en hormonstinn rottweiler och allt som har med hushållssysslor att göra, men målet är att kunna avsätta lite tid för webbsidorna också.
Årets julkalender signerad MAXstyrka Radio bestod som bekant av en rankinglista över tidernas bästa svenska atlet inom strongman och strongwoman. Jag och Trywall diskuterade ett tag om hur vi skulle värdera prestationer, meriter, rekord och annat väsentligt och till slut hade vi en lista som båda kunde stå för. Våra individuella listor såg lite annorlunda ut, men till slut var vi ändå relativt samstämmiga över resultatet. Vi får se om vi reviderar listan framöver, alternativt utökar den till fler namn.
På träningsfronten är det mer dött än någonsin. Mina axlar verkar aldrig vilja bli hela och min vänstra axel är sämre än på väldigt länge, trots mängder av besök hos rehabenheten inklusive diverse kortisoninjektioner. Lägg därtill en alltjämt dålig rygg som krånglar på veckobasis, märkliga känningar i fotlederna och allmänna krämpor som hör hemma på äldreboenden. Om det är manligt med skador är jag Sveriges svar på Chuck Norris. Jag börjar frukta att jag aldrig kommer kunna pressa något igen eller styrketräna överhuvudtaget och den tanken smärtar mig nog ännu mer än själva axelproblematiken. Kan 2023 vara året då allting vänder? Låt oss hoppas det.
Jag vill i vanlig ordning ta tillfället i akt och tacka alla som på något sätt bidrar till att göra MAXstyrka till Sveriges bästa kraftsportssajt. Stort tack till cigarrkonnässören och demonspeakern Anders Axklo som alltid levererar kvalitativa krönikor av högsta kvalitet, stort tack till min bitvis trogna sidekick Jimmie Trywall som bjuder på fräckisar och annat otyg i MAXstyrka Radio, stort tack till alla sponsorer och till alla som har varit inne på MAXstyrka.se och följer oss på sociala medier!
/Andreas Johansson
Här kommer MAXstyrkas årsbästalista:
Årets manliga atlet – Andreas Ståhlberg
Vi minns när Johannes Årsjö kämpade sig igenom den avslutande stenserien i finalen av Sveriges Starkaste Man 2017 med en halvt avdragen bicepssena och lyckades med nöd och näppe vinna tävlingen för nionde året i rad. Vi minns också när Anna Rosén slet av bicepsen under de inledande grenarna i Världens Starkaste Kvinna 2012 och trots det lyckades ta bronset i tävlingen. I år gjorde Andreas Ståhlberg om samma bedrift. Han slet nämligen av en stor del av bicepssenan under den andra grenen, men genomförde trots det de fyra återstående grenarna och lyckades knipa titeln. Årets manliga atlet är Andreas Ståhlberg.
Årets kvinnliga atlet – Anna Harjapää
Anna var nervös inför årets final av Sveriges Starkaste Kvinna. Enligt hennes make och coach Magnus Harjapää hade han aldrig sett Anna så nervös innan. Hon hade dock ingen anledning att vara speciellt nervös, för med fyra grensegrar var segern och titeln fixad på ett ytterst övertygande sätt. Hon bevisade under året att hon inte bara är Sveriges starkaste kvinna, utan även en av världens starkaste kvinnor. Anna Harjapää förtjänar därmed att ta hem kategorin som årets kvinnliga atlet.
Årets snubbla på mållinjen – Fredrik Johansson
Han har aldrig varit speciellt nära att ta titeln som Sveriges Starkaste Man. Skador, sjukdomar och nervositet har alltid satt käppar i hjulet för Fredrik, men i kvalen och andra tävlingar har han visat vilken enorm kapacitet han har. När han under årets SSM-final såg ut att gå mot en efterlängtad pallplats och även titeln var vi många som höll tummarna lite extra för Fredrik. Inför den sista grenen ledde han tävlingen, men närmre än så kom han inte det här året heller. Bicepsfästet rök av när han lyfte upp den enorma drängastenen och han bevittnade då hur både titeln och pallplatsen försvann. Jag tror att alla, inklusive de som kom på pallen, unnar honom titeln och med tanke på hur bra han var under de fem första finalgrenarna blir han ett namn att räkna med 2023, bara kroppen håller.
Årets comeback – Andreas Ståhlberg
Andreas Ståhlberg gjorde i år en comeback efter en avsliten hälsena. Vi såg tidigt under kvalen att han menade allvar och när finalen närmade sig var han en av dem som på papperet skulle aspirera om en medalj. Hans comeback räckte som bekant till guldet och sällan har väl en comeback känts så självklar.
Årets mest saknade – Marcus Yngvesson och Johan Espenkrona
Det var ju tänkt att Marcus Yngvesson skulle försöka försvara sin titel från 2021, men en segdragen förkylning tvingade honom att avböja sin medverkan i årets final. En annan som är lika självskriven i finalen är förra årets silvermedaljör Johan Espenkrona. Både Marcus och Johan lyfter vilken tävlingen som helst med sin närvaro och vi håller tummarna för att båda två tävlar i finalen nästa år.
Årets genombrott – David Ebbeke
David Ebbeke var ett namn som vi inte trodde speciellt mycket på inför SSM-finalen, men han bevisade med sin femteplats att han inte bara hör hemma i finalen utan att han också kan slåss om en pallplats. Det kommer bli väldigt intressant att se vad han kan göra under 2023.
Årets mest överlägsna – Cim Johansson och Fia Reisek
I MAX Grip Challenge 2022 var det bara en atlet som lyfte mer än 173 kg, nämligen greppmonstret Cim Johansson, Efter att han som enda man hade lyft 183 kg och därmed vunnit tävlingen valde han att även lyfta 193 kg, något han gjorde utan större problem. Han gjorde sedan ett bra försök på 198 kg, men det gick inte den här dagen. En kross var det likväl och årets mest överlägsna prestation var ett faktum. Kategorin delar han med Fia Reisek som var lika överlägsen i damklassen. Fia lyfte imponerande 103 kg med mersmak, och det gjorde inte ens samtliga manliga atleter. Oerhört imponerande, som vanligt, och väl värd kategorin som årets mest överlägsna.
Årets skägg – Jimmie Trywall
Vem hade kunnat tro att Trywall, mannen vars fräckisar bör märkas som hälsovådligt gods, skulle lägga beslag på den här kategorin? Den nyexaminerade lokföraren innehar nämligen ett väldigt ståtligt skägg, och när han har duschat bort snusrester och såsklumpar från skägget är det både vackert, tätt och manligt. Årets skägg sitter alltså i Trywalls anlete.
Stort tack för det här året! Må 2023 överträffa tidigare år med hästlängder och mest fantastiska året någonsin!
Techsajten.se - Sveriges nya techsajt
Alla som har följt MAXstyrka genom året har sett att jag titt som tätt har lagt upp tester och nyheter om träningsprodukter, oftast hörlurar ämnade att träna med. Recensionerna har varit uppskattade, och jag har känt att det vore kul att skriva om annan teknik som inte har med träning och styrka att göra såsom mobiltelefoner, högtalare, datorer, EUC och andra roliga techprodukter. Därför har jag under en längre tid jobbat med det som skulle komma att bli Techsajten.se. Där kommer jag lägga upp technyheter, artiklar, tester och tävlingar.
Det här innebär egentligen ingenting för MAXstyrka. Jag kommer fortsätta bevaka strongman och kraftsport i Sverige, vi kommer fortsätta släppa podcastavsnitt i MAXstyrka Radio och vi kommer fortsätta arrangera MAX Grip Challenge m.m. Dessutom kommer jag fortsätta testa och recensera träningsprodukter här. Om ni vill stötta mig får ni gärna gå in och gilla och följ Techsajten på Facebook, Twitter, Instagram och Youtube. Stort tack!
