MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Tankar om världsrekord satta utom tävlan

2016 blev Eddie Hall från Storbritannien historisk då han som första människa någonsin lyckades dra 500 kg i marklyft (strongmanmark där hitch, dräckt och remmar är tillåtna). Sedan dess har ingen varit riktigt nära att hota rekordet. Den 2 maj kommer islänningen Hafthor Björnsson göra ett försök att slå Eddie Halls fyra år gamla världsrekord. Marklyftsdräkt och dragremmar får användas även den här gången, och stången kommer motsvara samma som Eddie Hall använde när han slog världsrekordet. Förutsättningarna är med andra ord identiska, om man bortser från en liten detalj.

Eddie Hall drog världsrekordet under Giants Live i Leeds 2016 inför en fullsatt arena i konkurrens med en stor del av världens absolut starkaste marklyftare. Visst var tävlingen utformad för att rekordet skulle slås av Eddie Hall (vikthöjningarna hade Eddie fått bestämma på förhand), men många andra atleter hade alltså möjlighet att dra samma vikt med samma utrustning under samma tävling med samma förutsättningar. Nu, när Hafthor vill slå rekordet, gör han det i sitt privata gym med egen utrustning, utom tävlan. Det här har gjort att många framstående atleter såsom Eddie Hall, Zydrunas Savickas, Brian Shaw och Robert Oberst har gått ut och på förhand fördömt att det förmodade lyftet skulle räknas som världsrekord.

Det finns två läger här; de som anser att man bör räkna det eventuella rekordlyftet som ett världsrekord, och de som anser att det bara borde räknas som ett PB, alternativt ett speciellt gymrekord.

Ett argument som motståndarna pekar på är att förutsättningarna är helt annorlunda när man själv får välja vilka vikter man ska lyfta på, hur länge man får vila mellan lyften, när själva lyftet sker och att få oförutsedda händelser kan inträffa jämfört med under en tävling. Ett annat argument, som bland annat Brian Shaw pekar på, är att kraven för att sätta ett rekord späs ut, och att det kommer bli svårt att återfå kontrollen om man väl börjar godkänna rekord som är satta utanför officiella kontexter. Dessutom finns det få sporter som räknar rekord som är satta utanför tävlingar. Det har jämföras med att slå världsrekord på 100 meter där ingen hade räknat det som rekord om man hade gjort det under ett träningspass.

Ett argument som förs fram av de som tycker att man ska kunna sätta världsrekord utanför tävlan är att en del tidigare strongmanrekord är satta under “record breaker-event”, där ett uppvisningslyft räknas som världsrekord. Ett annat argument är att rekord borde räknas om lyftet döms av en domare och vikterna vägs efteråt. Domaren som kommer vara på plats och döma Haftors lyft är dels Zudrunas Savickas (som bland annat har vunnit WSM fyra gånger), och dels legenden Magnus Ver Magnusson (som också har vunnit WSM fyra gånger). Båda har dömt stora tävlingar tidigare och är kända för att vara hårda och rättvisa i sin bedömning. Dessutom hade Hafthor planerat att sätta rekordet på en tävling, som på grund av den pågående pandemin tvingades ställas in. Därför menar förespråkarna att det är en annan sak att sätta rekord på ett på förhand utsatt datum än att göra det under träning.

Som jag ser det är problemet att det är så enkelt att fuska i något av leden om lyftet inte utförs på tävling. Att göra ett lyft i en hemmamiljö med en domare som man är polare med, där ingen annan får testa att lyfta under samma förutsättningar under samma tillfälle, bäddar för att vi så småningom kommer få se “världsrekord” som aldrig hade godkänts som det ser ut i dag. Det finns en hel del filmer på Youtube redan nu där okända lyftare lallar upp världsrekordvikter (sök till exempel på Valentin Dikul), och det finns en risk att rekordbegreppet späs ut om vi börjar godkänna gymlyft och liknande.

Jag anser att det måste finnas grundläggande och universella regler som arrangören, atleten och domaren måste förhålla sig till om ett rekord ska kunna räknas. Sådana riktlinjer och regler finns i dagsläget inte då det inte finns något internationellt strongmanförbund, och det är därför den här frågan har blivit så kontroversiell tror jag. Om man kan verifiera att vikten är den som påstås, om utrustningen är godkänd enligt internationell standard (att alla atleter står bakom valet av utrustning) och det gamla rekordet är satta under liknande former (minus medtävlanden), så ser jag inga problem med att slå världsrekord utanför tävling. Tävlingen som sådan är bara till för att eliminera fusk och oegentligheter.

Hafthors världsrekordförsök har också gått från att vara en bagatell som bara de mest inbitna hade livestreamat till en spektakulär TV-show som potentiellt kommer nå hundratusentals människor. ESPN kommer nämligen livesända rekordlyftet (tillsammans med ett gäng andra rekordlyft av andra atleter). Vikterna kommer förhoppningsvis kontrollvägas på plats, flertalet vittnen finns på plats, många kameror kommer filma från olika vinklar och domare är rutinerade och trovärdiga. Risken för fusk tror jag är minimal under de här premisserna. Även om jag helst hade sett att rekord ska sättas på tävling kommer jag nog ha svårt att inte se det här som ett nytt världsrekord, om Hafthor nu lyckas dra 501 kg vill säga.

Vad tycker ni? Bör Hafthors lyft räknas som ett nytt världsrekord om han lyckas dra det?

Share

Life hacks - Såhär lyckas du hålla dina nyårslöften

Nu börjar mars lida mot sitt slut, och till skillnad från många andra har jag än så länge lyckats hålla mina nyårslöften. Jag tänkte berätta hemligheten, det där som gör att några av oss faktiskt lyckas hålla det vi under ett svagt ögonblick under nyårssupén lovar så dyrt och heligt. Gladlynta spelevinkar hade säkert föreslagit att hemligheten bygger på att lova självklarheter som man vanligtvis lever efter ändå, som att inte börja röka till exempel. Men nej, det här handlar om att lyckas omfamna sina riktiga nyårslöften och lyckas besegra dem.

Jag hade det här året två nyårslöften, två löften som jag gissar att många andra där ute delar med mig.

  1. Jag ska inte äta något mjukt bröd.
  2. Jag ska inte äta något innehållandes tillsatt socker.

Nyårslöftena “går ut” i sommar, och anledningen till att jag valde just dessa löften var att jag ville skala av lite mysvikt som god mat och mustiga såser ofta leder till. Jag vägde på nyårsafton 90 kg på mina 184 cm, och kan inte påstå att man var överdrivet fet. Nu väger jag drygt 87 kg, så jag kan konstatera att min revolutionerande metod har varit fruktsam.

Hur har jag då gått till väga för att lyckas hålla mina nyårslöften? Jo, jag har arbetat fram några life hacks, några små kryphål i ekvationen helt enkelt, som alla i min sits kan dra nytta av. Om vi tittar på mina nyårslöften, att inte äta något mjukt bröd och att inte äta något med tillsatt socker, så inkluderar det så gott som alla former av bakverk, förutom knäckebröd. Kryphålet här är att mjukt (osötat) bröd med en simpel brödrost kan få en fastare form, och som vi alla vet är en rostad macka allt annat än mjuk. Sockerfria substitut till Nutella finns också. Dessa substitut har visserligen en lika hög fetthalt som vanligt vispgrädde, men mina nyårslöften innefattade som bekant inte att undvika konsumtion av fettrika livsmedel. Vips kan vi med gott samvete vältra oss i rostade mackor med choklad och banan och fortfarande hålla sina nyårslöften.

Hur kan dessa life hacks ha bidragit till att man har blivit lite lättare? Inte den blekaste, men så länge det går åt det hållet kommer jag hävda att rostade mackor med choklad och banan är receptet. Vi ses på stranden i sommar, om pandemin är över då.

Share

Den årliga kärleksdagen

I dag är det Alla hjärtans dag, dagen då män (allt som oftast) vallfärdar till stormarknader och blomsterbutiker för att inhandla omsorgsfullt komponerade rosenbuketter, geléhallon och pralinfyllda chokladaskar för att visa hur mycket de håller av sin partner och samtidigt bevisa att man minsann håller koll på vilket datum det är. Det är nämligen av största vikt att man köper blomsterarrangemang och konfektyrer just den här dagen (om man har en partner), för annars finns det en risk att man blir offentligt lynchad enligt gammal sed. Då spelar det ingen roll om man har kommit hem med blommor trehundrasextiofyra dagar i rad; det är nu det betyder något på riktigt.

Jag anser mig vara en relativt romantisk person när jag lägger den sidan till. Jag har historiskt sett konstruerat extremt välgjorda skattjakter (om jag får säga det själv) till min fruga, skänkt både guldsmycken, fina middagar och blommor, trots att det varken har varit hennes födelsedag, vår årsdag, Alla hjärtans dag eller julafton. Jag gillar att uppvakta den jag älskar, men just på Alla hjärtans dag känns uppvaktning som något krystat, något framtvingat och kommersiellt. Det känns helt enkelt inte lika äkta att komma hem med blommor och choklad när hon och alla andra förväntar sig att man ska göra det. Det betyder inte att jag inte kommer följa normen, och det betyder inte att jag själv inte uppskattar att bli uppvaktad denna dag, det gör jag såklart, men det känns som att någon annan har bestämt att man ska uppvakta sin käresta den här dagen, och att det inte görs på eget bevåg.

Samtidigt inser jag det motsägelsefulla i att jag älskar julafton med allt vad det innebär. Jag trakasserar traditionsenligt sparkontot för att köpa allt för många julklappar trots att alla förväntar sig att man ska köpa presenter just den dagen. Jag äter gärna kanelbullar på kanelbullens dag, inmundigar gladligen semlor i plural på fettisdagen och sällar mig till skaran som skjuter fyrverkerier runt tolvslaget på nyårsafton. Det finns egentligen ingen logik i att ogilla det ena kommersiella jippot och samtidigt omfamna de andra.

Initialt tänker jag att om man behöver luta sig mot ett speciellt datum för att visa sin partner att han eller hon är uppskattad så kanske man bör avsluta relationen och söka sig till något annat. Å andra sidan kanske Alla hjärtans dag kan fungera likt en defibrillator som kan få i gång hjärtan som har slutat att slå, för att åter kicka igång romantiken och bringa lite glöd där det annars är svalt. Det kanske kan räcka med att någon får en bukett rosor för att personen ska känna sig sedd, för att förhållandet ska räddas och romantiken åter kan spira. Alla hjärtans dag är i så fall den kanske viktigaste dagen på året.

Låt oss därför vältra oss i hjärtformade chokladaskar, rosor stora som assietter och svindyra nallebjörnar med broderade kärleksbudskap, även om vi vanligtvis är riktiga svärmorsdrömmar. Våra nära och kära förtjänar det!

Share

En uppvisning i att skita där man äter

Jag kan inte påstå att jag har full insyn i samtliga kraftsportförbund, knappt i något om jag ska vara ärlig, men jag är ändå så pass uppdaterad att jag har lagt märke till den cirkus som stavas World Armwrestling Federation (WAF). Så vitt jag har förstått det hela har världsorganisationen för internationell armbrytning det senaste året börjat stämpla atleter, domare och funktionärer med “not in good standing” om de har tävlat eller hjälpt till i någon tävling som inte har med WAF att göra. “Not in good standing” betyder att man utesluts och förbjuds att delta på WAF-tävlingar såsom VM och EM och man förbjuds att delta under kongresser och styrelsemöten.

Följden av detta blev att ett nytt förbund skapades, ett alternativ för alla laglösa och andra som har tröttnat på WAF och deras förhållningssätt till armbrytning och styrelseuppdrag. International Federation of Armwrestling (IFA) bygger sin organisation på transparens, öppenhet, inkludering och demokrati, och grundstommen är att medlemmarna får bestämma hur styrelsen ska se ut. IFA höll sitt första världsmästerskap i slutet av 2019, ett mästerskap där alla armbrytare fick vara med (så länge de inte var avstängda för doping av WADA), och mängder av atleter från när och fjärran representerade sina respektive länder.

Nu har WAF gått ut med att alla som var delaktiga i IFA’s världsmästerskap är uteslutna från WAF. Utöver det har man uteslutit alla som har deltagit i tävlingar signerade PAL (Professional Armwrestling League) och URPA (Unified Rating of Professional Armwrestling). Det här är samma fenomen som vi tidigare har sett i IPF (International Powerlifting Federation) där man systematiskt uteslöt atleter som hade tävlat utanför IPF, och i vissa fall räckte det med att ha gått på en föreläsning där en avstängd atlet höll låda.

Det viktigaste man som ledare kan göra om man vill hålla ett förbund vid god vigör är dels att ha många medlemmar, och dels att driva förbundet transparent där alla har insyn och kan påverka, men kanske framförallt att man verkar för sportens bästa. Att motverka människor från att tävla och att hindra dem från att påverka leder till det motsatta. Så länge WAF fortsätter drivas på det här sättet kommer förbundet att minska samtidigt som IFA kommer växa. WAF skiter där de äter, och det finns inget flourskölj i världen som hjälper mot den andedräkten.

Share

Nu ska träningen tas till nya höjder

Jag har under årens lopp, ända sedan jag först träffade min alltför vulgära (men ack så söta) radiokollega Jimmie Trywall, fått utstå gliringar, hån och kommentarer som kan beskrivas som regelrätt mobbning. Trywall har sedan en tid tillbaka startat en folkrörelse där hashtaggen #starkareänandreas fungerar som en slags slogan. Allt från hans egna barn till elitsatsande kraftsportatleter ingår i just nämnda rörelse. Anledningen till att Trywall startade det här är att han anser att jag, i motsats till honom, hellre skulle ta något så trivialt som en sovmorgon än att släpa mig till gymmet kl. 04:30.

Kritiken har förvisso varit befogad; jag sover hellre än att träna, och jag skulle aldrig i mitt liv prioritera tidig morgonträning framför en sovmorgon. Visst, jag har ett komplett hemmagym med fler stänger än jag har fingrar på högernäven och fler hantlar än Trywall kan räkna, så jag behöver inte åka någonstans för att ta mig till ett gym, men mitt sovrum är lika komplett som hemmagymmet, precis som köket, tv-rummet och alla andra rum i min villa. Det kanske låter som att jag är en träningsmotståndare, men det kunde inte vara längre från sanningen. Jag älskar att träna  – när lusten faller på, när tid finnes och när jag ligger i fas med allt annat. Allt har sin tid, har jag hört.

Under en genomsnittlig vecka brukar ändå hinna med 3-4 pass så att kroppen blir någorlunda genomtränad. Det brukar hålla i sig i några veckor, i bland månader, till en oförutsedd händelse bryter sviten. Klossen i maskineriet kan vara en skada eller någon sjukdom som tvingar mig att avstå träningen i några veckor. Uppehållet brukar sedan bli några veckor till i förebyggande syfte. Det är väldigt viktigt att man inte börjar träna för nära inpå, har jag hört.

Men nu har jag bestämt mig för att äntligen ta tag i träningen igen. Nu ska träningen tas till nya höjder. I dag rev jag av årets första gympass vilket blev ett snabbt och lätt discopass. Man ska ju börja lätt för att inte åsamka sig skador, har jag hört. Jag har också importerat ett par dämpade löparskor av amerikanskt märke som ska vara bra som man vill springa så mjukt och smidigt som möjligt. När man är halvvägs till 70 behöver man dämpade skor förstår ni (man är ju inte 34 år längre), annars kan knän och rygg ta stryk, har jag hört. Tyvärr är det inget bra löparväder ute just nu, men så fort det blir lite varmare ute ska jag snöra på mig dojorna och ge mig ut i löpspåren…

Nu har jag raljerat färdigt. Det är dags att lägga sig i mitt kompletta sovrum och sova. Det får allt bli en vilodag i morgon. Det är så lätt att man blir övertränad, har jag hört.

Share

Older Entries »
Share

Translate