MAXstyrka

Det krävs ofta ett par konkurser

Det finns några olika skolor inom management-geschäftet om vad som är viktig erfarenhet när man ska rekrytera chefer och ledare. Jag höll på att skriva beslutsfattare, men det är en term som i princip bara existerar på svenska. Det tycks inte finnas jättemånga fler ställen där beslutsfattande är så ovanligt att man skapar ett begrepp runt de som faktiskt gör det.

Kanske hör det också ihop de olika skolorna. I Sverige tycks oförvitligt leverne och en fläckfri bakgrund vara förhärskande. Livet ska helst ha varit en oavbruten framgång fram till arbetsintervjun om man ska ha en chans. I den mån man gör avsteg från det är det för att man uppfylld av sin egen barmhärtighet tycker att alla är värda en andra chans. Man får ett andra försök trots ett misslyckande.

För det första är en andra chans sjukt snålt hållet, jag har tappat räkningen på vilken chans i ordningen jag är inne på. Men det är inte det som är min poäng. Det finns en skola, inte minst stark i USA, som rekryterar på grund av tidigare magplask, inte trots dem. Man menar att ingen företagsledare kan ha tillräckligt med erfarenhet utan att ha varit med om minst en konkurs. Det är bara när man har tvingats lämna ifrån sig nycklar och bankdosa till en konkursförvaltare som man förstår vidden och djupet av att gå omkull. När det inte finns pengar på kontot till varken egen eller anställdas löner, och affärskontakter inte längre levererar sådant som behövs.

Ur en sådan erfarenhet tar man med sig kunskap som man omöjligen kan läsa sig till, för den handlar om den egna förmågan att hantera krissituationer. Den erfarenheten är ovärderlig i nästa försök, och signaler som man ignorerade den första gången har man lärt sig lyssna på den andra gången.

Radioövergången till träning här är till alla som är periodare när det gäller kost och träning. Att en tidigare formtopp eller satsning sedan runnit ut i sanden eller gått omkull innebär inte att du inte kan. Det innebär att du har väsentligt bättre chans att lyckas nu, eftersom du har med dig dikeskörningen, och var det slutade styra och du åkte ner i diket.

Det kanske var en träningsintensitet du inte klarade av, du kanske körde slut på energin dagligen, du kanske överadministrerade så att hela utvecklingen blev för processtung och tråkig, som management-tomtarna skulle säga. Kanske förstörde du träningsglädjen och kreativiteten med detaljstyrning så att du helt enkelt tröttnade. Det är ett väldigt vanligt skäl till att folk tröttnar på sina jobb och misslyckas. Oavsett vilket det är så är det väsentligt enklare att se när man har provat en eller ett par gånger, än om man bara gissar eller går på teoretisk kunskap.

Att du har misslyckats med en träningssatsning eller en diet är med andra ord inget som talar emot nästa satsning, det talar för. Nu vet du ju hur du inte ska göra. Det kan finnas fler saker man inte ska göra som man hinner prova innan det funkar, det är därför man ska ge sig själv och andra mer än en andra chans. Inte trots misslyckanden, utan på grund av dem.

Där och då

Jag är mitt i en fantastisk jaktvecka där jag för första gången i mitt liv får uppleva en riktig norrländsk älgjaktsvecka. Inte nog med att det är fantastisk natur i en skala som är väldigt ovant för oss från södra Sverige som jagar på småplättar relativt sätt. Det är dessutom tillsammans med en mängd goda vänner, både nya och gamla. Flera av dem formidabla armbrytare, de kommer från två olika klubbar här uppe, men bara från en släkt, nämligen samma släkt som är stommen och 90% av älgjaktslaget där jag är gäst.

Som om inte grundförutsättningarna räcker för att utgöra en fantastisk vecka, råder dessutom en otrolig generositet. I princip allt från mat till husrum i ren vänlighet, för att inte nämna bäverhojten. Men oavsett gästfriheten och vänligheten så går inte allt att dela. Trots de tappra försöken från mina värdar i jaktlaget att ställa mig på pass där det borde komma älgar så har flera av dem skjutit älgar medan jag primärt har beundrat naturen på norrländska myrar, dock utan älg än så länge.

Alla situationer och möjligheter i livet är nämligen inte överförbara på någon annan. Precis som mina jaktvärdar vet att hur väl de än vill mig så vet de att mina chanser att lycka med jakten inte ökar för att de skulle avstå något tillfälle de får. Jag hade inte skjutit någon tolvtaggare bara för att jaktledaren avstått sitt tillfälle. Det enda som hade hänt är att ingen tolvtaggare alls hade blivit skjuten.

Det finns möjligheter och tillfällen som dyker upp i livet som är helt kopplade till där och då.
Tillfällen att göra något bra som varken går att spara eller överföra till någon annan. Knepet med ett generöst liv som ändå inte blir självförbrännande är att lära sig att skilja på vad som går att dela med sig av och inte.

Hur gärna man än vill någon i sin närhet väl så vet man att det inte finns någon automatik mellan att jag själv avstår något och att det därmed tillkommer någon annan.

Inom styrkesport har det i många år varit praxis att arrangörer helt enkelt har bjudit in dem de vill ha med på sina tävlingar. Det har hänt flera gånger att ödmjuka svenskar inom både armbrytning och strongman har försökt att passa vidare sina inbjudningar till någon annan som de gärna vill ska få komma ut lite, med resultatet att ingen svensk alls deltar på tävlingen. Tanken att hjälpa någon annan är fin, men denne andre har oftast inte de förutsättningar som gör att det skull fungera att överföra tillfället.

Att utnyttja de tillfällen livet bjuder dig är inte att vara egoistisk, och innebär inte att du skulle missunna dina medmänniskor något. Ja, det finns tillfällen när det faktiskt skulle gå. Hade jag stått precis brevid jaktledaren så hade han kunnat låta mig ta skottet utan att tillfället gått förlorat, vilket jag är säker på att han hade gjort.

Men nu stod jag inte där, och hade inte blivit lyckligare av att han låtit bli. Så han lät inte bli, eftersom han som de flesta jägare vet att det är bara där och då som tillfället kan utnyttjas.
Det är en rätt harmonisk karl.

Puh-principen

Utöver en mängd mycket roliga memes med Nalle Puh och Nasse som har cirkulerat de senaste åren så finns det också en mängd klokskap i böckerna. Jag ska väl erkänna att det ibland blir lite för mycket förnumstighet över det hela, men ibland är det så mycket huvudet på spiken att jag står ut med den pedagogiska baktanken från A A Milne. Annars kan mycket roligt förstöras just av det, det finns inget som så tydligt blir till smolk i bägaren som att det inte var till för att glädja, utan för att lära.

Den princip som dock är så bra att man har överseendet med eventuella baktankar är att hur gott den än är att äta håning, så finns det ett litet ögonblick precis innan som är ännu bättre. Själva förväntan som nästan överträffar upplevelsen, alltså. Det här ska inte misstas för att upplevelsen därmed inte behövs, utan den så faller allt. Men att se fram emot den är en lika stor del av helheten.

I morgon kväll åker jag iväg mot Norrland för att för första gången någonsin delta på norrländsk septemberjakt på älg, dessutom ditbjuden av en mycket god vän, som gör att förväntan på jakten multipliceras med förväntan på umgänget i en hel vecka. I mitt över 30-åriga jägarliv så har jag jagat älg många gånger, och också vid flera tillfällen fällt älgar. Men norrländsk älgjakt med löshund är en annan division. Att i en hel vecka tillbringa dagarna tillsammans med likasinnade vänner i skogen på det som är själva sinnebilden av älgjakt gör att förväntansnivån ligger farligt nära overload.

Det har inte gått 30 år sedan jag var på ett Sveriges Starkaste Man, men det har gått över 20 sedan jag var speaker på mitt första på Gröna Lund. Det här året såg ut att gå åt skogen för allt i den delen av mitt liv, tills den förträfflige Mårten visade sig inte darra på manschetten utan arrangerade ett utmärkt kval i Sjöbo där jag fick vara med. Men det har också varit det enda jag gjort inom strongman i år, undantaget mitt eget motionslyftande på Sweden Barbell Club.

Det här gör att Puh-principen nu kommit i spel inför Sveriges Starkaste Man-finalen i oktober. De tio starkaste i landet är framkvalade, och den 10 oktober drabbar de samman och frågan ska återigen besvaras, vem är starkast i Sverige? Det blir ingen live-publik, men med en formidabel live-streaming planerad av Tyngre så finns det alla förutsättningar att betydligt fler kommer att följa det live än vad som hade varit på plats ett vanligt år. Själv är jag inte publik, utan kommer att vara på plats i kraft av mitt munläder. Så även om jag just ikväll är lite mer fokuserad på älgjakten så har den där spänningen som funnits årligen i över 20 år hos mig börjat krypa upp. Inte bara segern, utan hierarkin i StyrkeSverige ska slås fast för ytterligare ett år. Det kommer att vara fantastiskt att se den 10 oktober, men redan nu…

Hagel kan vara oöverträffat

Inom managmentsvenska är det alltid populärt att låna metaforer från olika världar. Jag ska inte skälla på dem för det, det kan faktiskt göra det betydligt mer begripligt än om konsulterna bara håller på med Powerpoint. Sportmetaforer brukar vara legio, men numera brukar skytte dyka upp, och då särskilt i ett avseende.

På managmentsvenska så är nämligen hagel dåligt, och prickskytte med kula bra. Detta enligt tesen att man med hagel skjuter brett utan att riktigt sikta på något. När man tänker efter så blir det uppenbart att det kanske inte har praktiserats så mycket hagelskytte i konsultled, i alla fall inte om man ska utgå ifrån deras förståelse av det.
Att man till somlig jakt använder hagel beror inte på att man träffar sämre, utan att man träffar bättre. Det är inte det som är haglets svaghet. Däremot så måste man vara rätt nära för att få någon verkan, och det fungerar inte på större djur, för det ger för lite effekt. Men det finns en orsak att man börjar med hagel när man ska lära unga förhoppningsfulla jägare i knähöjd hur det går till. Luftgevär lämnar vi för enkelhetens skull åt sidan, det har de hållit på med själva. Orsaken att man börjar med hagelbössa är just den att det är lättare att träffa de där första uppsatta målen. Gör du inte det med hagel så ska du definitivt inte börja härja med kulvapen. Hur dålig effekt man än får av en hagelsvärm, så är det bättre än en kula bredvid målet, oavsett kaliber.

Vad har det här med träning att göra, frågar sig vän av ordning och trogen Maxstyrka-läsare? Jo, oskicket att använda skyttemetaforer sprider sig stundtals även till träningsvärlden. Det ska prickskjutas på vissa muskelgrupper eller vissa moment för att få bättre effekt i något specifikt som man längtar efter, i spegeln eller i antal lyfta kilo.

Det kommer absolut tillfällen i en träningskarriär när det blir nödvändigt, men innan du börjar jobba på större verkan med tyngre kaliber så kanske du ska lära dig träffa alls. Börja med hagel, helt enkelt. I träning innebär det generella enkla basövningar i några set av varje som träffar hela kroppen. Lär dig att träna och ta i med enkla grejer utan att krångla till det. Lär dig att träffa. Så småningom, och då menar jag snarare efter något halvår än efter en vecka, så kommer du att konstatera att du nu träffar med varje pass, men du vill att det ska ta hårdare. Då är det dags att gå vidare, och börja lära dig sikta med tyngre vikter och mer specifika övningar. Men det tar faktiskt ett tag, och man kan också göra i träning som med hagelskytte, att man höjer tempot och rörligheten i målet. I hagelskytte heter det trap, i träning Crossfit, eller funktionell träning om man vill undvika att bli stämd. Men inte heller det ska man göra förrän man har lärt sig träffa på stillastående, eller tränat sig trött utan att kippa.

Utveckling är att höja sin lägstanivå

För den som följer mina eskapader på sociala medier så figurerade en helg på Mantorp Park den gångna veckan. Publikfritt, men givet den stora ytan, och att de olika kepsslynglarna var väl utspridda så behövdes ändå en speaker så att de kunde följa var man var i händelseutvecklingen under dagarna. När jag ganska sent fick bokningen att komma dit så väcktes en gammal tanke att det ändå var hardcore att springa runt Sveriges mest klassiska racerbana. Tanken har funnits hos mig länge i teorin, men jag har aldrig tillämpat den på mig själv eftersom jag tidigare i livet har skytt löpning.

Tills i år, när jag av tidigare redovisade skäl har börjat springa. Helt plötsligt var det inom räckhåll med mig själv som försöksperson. På kvällen efter den första dagens arbete gav jag mig alltså ut i 27 gradig värme, och sprang ett varv på nästan exakt 15 minuter. Det är enligt min handledsmanick lite drygt 3 km vilket innebär att jag i kilometerfart slog personbästa, tydligt under 5 minuter per km. När jag dagen efter utökade så att jag sprang på banan, men istället för ett varv gjorde 5 km jämt så blev det 5 min per km blankt. Det är inga överväldigande resultat, men jag är oförskämt nöjd, även om jag vet att det beror på den extremt flacka banan ur löphänseende sett, det är bara en totalt höjdskillnad på 17 m enligt min manick.

Den stora vinsten visar sig dock inte vara PB:et, utan att när jag sedan var tillbaka i Stockholm höjde kravet på mig själv. Inte så att jag krävde av mig själv att matcha PB:et på en mer kuperad bana, däremot så höjdes omedelbart den nivå jag i tanken accepterade som lägstanivå. Om jag kan springa 5 km på 25 minuter, så höjdes automatiskt min syn på acceptabel tid en sämre dag också.

Min första sådana tid var 30 minuter, något jag nu skulle betrakta som ett katastrofalt misslyckande. 27.30, det vill säga 5.30 i kilometertid är nu min känslomässiga lägstanivå, långsammare än så får det inte gå om jag verkligen försöker springa. Det gör det därmed inte heller, dels eftersom det är en sannare bild av min kapacitet än ett PB under optimala förhållanden, och dels för att det blir en fråga om självbild på ett annat sätt än ett PB. Det handlar om att sätta ner hälarna på ett rimligt ställe efter varje steg framåt, så att man inte glider tillbaka.

Under mitt springande har styrkeutvecklingen blivit satt på sparlåga, och jag har inte väntat mig några PB:n eftersom det har förekommit en del viktnedgång. Men det jag vet är att jag hade tappat mer i styrka om jag inte hade en känslomässig lägstanivå på sten och bänkpress. Där har jag inte tagit några steg framåt på sistone, men jag har satt ner hälarna och ser till att stå kvar på de resultat jag känner mig säker på. 100 kilo i bänk och 110 på sten utan klister är på inget vis något PB för mig, men just nu är det där jag har grävt ner hälarna.

Jag tror att rejält fotfäste är viktigare för utvecklingen i det långa loppet än ett stort steg framåt vid ett enskilt tillfälle.