MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Vettig träning kräver en del ställtid

Mitt vanliga arbete har efter två år tagit fart i sin vanliga årscykel, vilket innebär att det så här års förekommer en hel del konferenser. Det är alltså inte företagsvarianten på medelmåttigt hotell med inhyrd managmentkonsult som avses, utan den frikyrkliga versionen. Tillfälliga campingplatser med 1 000-tals besökare, campare och en för den oinvigde obegripligt stor mängd samlingar. Barnsamlingar, tonårssamlingar, vuxensamlingar, konserter, små seminarier, stora massmöten och en hel del andra aktiviteter. Den tidning jag arbetar på riktar sig primärt till en kristen målgrupp, och således är jag på plats, med dagar från 8 – 22, och då går jag ändå och lägger mig innan saker avrundats.

Något gym finns inte på plats, även om det förekommer en hel del fysiska aktiviteter. Det finns en löpartävling för att samla in pengar till socialt arbete bland barn i Indien och Afrika, men där pratar jag i mikrofon, så något eget springa blir det inte där. Nu befinner jag mig tack och lov ca 15 km från Hallsberg, där Josef Eriksson är revirbock i styrkesammanhang, och han har välkomnat mig till Hallsbergs Atletklubb för att träna i veckan. Ett pass har hunnits med, men min teoretiska beräkning om träningstid klaffar inte.

Det visar sig att det för mig inte räcker med precis tillräckligt med tid för att få in ett pass, det blir för stressat. Precis som morgonlöpningen får nöja sig med 5 km även om jag rent tekniskt skulle hinna en anständigare distans, men mitt huvud kräver ställtid före och efter.

Så också fallet med bänkpassen jag vill försöka få in. Ni som har koll på Josef Erikssons obestridligt framgångsrika träningsprogram vet att det är mycket volym inblandat. Volymen förutsätter dessutom rätt hyfsade setvilor, och det är här det börjar strula till sig. Om jag ska börja jobba 08.30 så räcker det inte i mitt huvud att börja 07.00. En del av problemet att jag har dåligt uppfattning om hur lång tid ett pass tar, men ännu sämre koll på hur hårt passet tar. Enkelt uttryckt så funkar det inte för mig att träna tillräckligt hårt om jag har tidspress på mig. Jag vill veta att jag har tid att sitta en stund om det blir lite för bra, variera setvilan så att jag inte jäktar seten på varandra, eller ta hänsyn till någon annan faktor som påverkar passets längd. Jag har helt enkelt svårt att börja med ett pass om jag misstänker att det bara blir skit av det för att jag inte hinner göra klart. Sen kväll kanske är et alternativ, men det är inte jättemycket energi kvar kroppen vid 23-tiden, och ska jag gå upp så tidigt att jag har tillräckligt med tid för att vara fri från stressen så behöver jag nog vara på gymmet kl. 05. Det går, men det går mycket sämre när man har jobbat till 23 kvällen innan.

Lyckligtvis är den här och par veckor till extrema, och jag kan snart vara tillbaka med vanlig gymtid tillgängligt. Den här veckan så går det som det går, och vi får se vad som hinns med. Jag kommer inte medvetet och aktivt att välja bort någon träning, men den här veckan verkar omständigheterna välja åt mig. Det får bli så för nu,Sova snabbare tror jag inte går.

Share

Vattenpumpsfunderingar

Jag har en rätt intensiv period framför mig rent arbetsmässigt, och den här veckan har inlett en upptrappning med farande i bil, packande av montrar, bokning av seminarier, godkännande av material, telefonmöten från bilen, tre olika styrelsemöten på kvällarna i veckan och en del skrivande, säljande och kundvårdande. Jag skulle dessutom hionna till landet för att hämta bil som nu blev nödvändigt eftersom jag ska lämna kungliga huvudstaden längre än bara ett par dagar, och därför tog jag bussen dit. I sig en välkommen paus att bara sitta och åka med och kunna få en del gjort därifrån. Telefonsamtalet om den vilt läckande vattenpumpen i de tyska sommargrannarnas källare var därifrån inte precis välkommet. Jag ansvarar varken för tyskarna eller deras källare, även om den för länge sedan var min farmor och farfars, däremot så är jag delägare i pumpen, eftersom även mitt och mina föräldrars vatten kommer därifrån. Eller snarare, hotar att sluta komma därifrån nu. Pumpmodellen är tydligen från 19-bortnött, dokumentation om brunnsdjupet har säkert funnits, men icke längre, och den uppringda firman som kan lösa det hela säger att det är annan sort nu, som ska ner i hålet med elförsörjning och allt. De delas tydligen inte heller ut gratis.

På något sätt förbyttes ändå frustrationen över det uppkomna läget i en självklar prioriteringsordning. Rent, rinnande vatten är väldigt långt upp på listan över prioriterade behov. Det är med andra ord inget svårt beslut, inget annat fungerar, det går inte att leva på plats om det inte finns vatten. Pumpen är beställd, och kommer förhoppningsvis dit innan den gamla ger sig helt.

Den här självklarheten gjorde att vattenpumpen faktiskt inte utgjorde något problem längre. Jag har tidigare citerat det judiska talesättet att ett problem som kan lösas med pengar inte är ett problem, utan en kostnad. Det är en väldigt befriande insikt: Problem är när man inte vet hur något ska lösas och så var inte fallet här. Jag kommer inte att tycka om kostnaden, och kommer att göra vad jag kan för att hålla den nere, men det är en kostnad som ska tas, sen är det klart. Inga frågetecken, inget huvudbry, inget problem.

Gör man min klassiska radioövergång till träningsvärlden så är det här ett befriande sätt att förhålla sig till sin träning. Hur ska jag göra för att komma i form, bli starkare, löpa snabbare? Så länge du låtsas att du inte vet så är det ett problem och du kan sitta och våndas över din egen oduglighet. Lösningen är inte att klura mer, utan att ta kostnaden. Är du så pass intresserad att du läser Maxstyrka så vet du förmodligen redan vad kostnaden är, eller åtminstone vem du ska ringa för att kolla det. Att bara ta den kostnaden är faktiskt mycket mer befriande och avstressande än att stå och stirra på den läckande pumpen. Eller spegeln, vågen, den tomma chipspåsen. Det är inte så långt till att det kommer vatten i kranen igen från det att man beställer och betalar.

Share

Man ska leva så att man inte behöver semester

Det är naturligtvis så att vila är helt nödvändigt för att få resultat. När det gäller faktisk fysisk utveckling så är det ju till och med så att det är under vilan som den faktiska tillväxten sker. Muskler blir inte större av träning, de blir större av att hämta sig ifrån träningen. De tar tvärtom stryk av träningen, vilket alla som tränar någorlunda seriöst vet av väldigt tydlig erfarenhet. Sålunda, den som förordar regelbunden fysisk vila har alltså rätt, och är inte nödvändigtvis lat. Däremot så går det någonstans en gräns när vilan är klar, och det i stället blir ett uppehåll. Givet träningsvärldens överförtjusning i forskning och teoretisk kunskap så är det här naturligtvis känt, och det finns förståsigpåare som kan tala om för oss mer eller mindre exakta tider för att processen ska optimeras. Oftast är optimeringen inte så viktigt, eftersom de flesta av oss har fler faktorer i livet som skulle behöva optimeras innan den det exakta antalet vilotimmar blir viktigt.

Det är dock extremt viktigt att vilan verkligen finns där, annars så kommer vi att rusa vidare mot ett troligen oönskat träningsuppehåll. Kanske på grund av skada, eller kanske det som kallas överträning. När kroppen inte hinner bygga upp, och behöver få längre tid på sig än bara vila. De flesta jag känner som är elit på riktigt har sällan träningsuppehåll i bemärkelsen fullständig avsaknad av träning, däremot kanske de kallar det träningsuppehåll när de bara är på en basbelastning som inte är en satsning mot något särskilt.

Jag har sedan många år hittat en rytm i mitt vanliga arbetsliv där semester i den svenska varianten som folk tror är en mänsklig rättighet inte känns speciellt viktigt. Jag vill nog inte ens koppla ur jobbet i 4-5 sammanhängande veckor som många tycks tycka är helt nödvändigt. Det innebär inte att jag inte till viss del tycker om att vara ledig, det gör jag visst det, men kortare tid och oftare. Vila, men inte uppehåll, alltså. En annan viktig faktor i mitt arbetsliv om jag jämför med träningstillvaron är nog variationen. Precis som Josef har lagt in en massa kompletteringsövningar i min bänkträning för att hindra snedbelastning, skador och dålig styrkeutveckling, så finns i mitt vardagliga liv ganska gott om kompletteringsövningar. Styrelseuppdrag, extrauppdrag på helger runt event, poddande eller för all del krönikeskrivande är inte vila, men det är kompletteringsövningar som förhindrar skador. Arbetsbelastningen blir inte ensidig, och det gör att jag klarar mig med regelbunden vila, och inte blir beroende av årliga långa träningsuppehåll. Eller semestrar, som det också kallas.

Jag tänker visst vara ledig i sommar, men inte så länge att arbetseffekten blir mindre, bara tillräckligt för att den inte ska hamna i en nedåtgående spiral av typen överträning. Jag har också en hel del kompletteringsjobb inplanerat, i form av speakeruppdrag på kvaltävlingarna till Sveriges Starkaste Man som går i sommar och en del andra mikrofonjobb, samtidigt som jag fortsätter med skrivande och poddande. De är kompletteringsövningar, och skulle jag försöka ersätta dem med vila skulle jag inte bli utvilad, bara snedbelastad, och då kanske jag skulle tvingas ta svennesemester, vilket jag verkligen inte vill.

Share

I engagemang så är jag polyamarös

Det är knappast någon hemlighet att det finns väldigt olika element i mitt liv, och det är möjligen att jag tillhör en ytterlighet i det avseendet. Den senaste veckan har varit hyfsat extrem, då jag dels först varit i Polen på ett synnerligen välarrangerat EM i armbrytning, där den lilla svenska delegationen på 7 tävlande kom hem med 10 medaljer. Själv stod jag inte ens vid ett bord, utan bar kostym, pratade i mikrofon och satt i möten med ledare för olika nationsförbund. Direkt från morgonflyget från Gdansk till Skavsta till mitt ordinarie arbete, med försäljningssiffror och planering inför sommarens olika event i det sammanhanget.

Nästa inslag var tisdagskvällen då jag ledde ett samtal i en organisation som heter Sankt Lukas, där jag sitter i styrelsen. Med en dödsforskare, en före detta ärkebiskop, en psykolog och en lärare från Södertörn pratade vi om när ett samtal blir existentiellt? När börjar vi prata om tillvaron, vilka vi är och varför vi gör det vi gör? Hur ska vi prata om det? Den här miljön har väldigt lite med armbrytning att göra, men för mig är det mycket relevant att vara en del av.

På onsdagen var det möjligen armbrytarrelaterat, då jag tränade ihop med elever från armbrytargymnasiet i Storuman, men det var inte kostym, mikrofon eller sammanträde med någon ordförandegrupp, utan träningskläder och tunga saker att lyfta.

Cigarrer, motorsportsevenemang och jakt är andra miljöer som är helt orelaterade som jag också kontinuerligt lever i. Jag älskar helt enkelt många olika saker.

Även om jag kanske är extrem, så vill jag ändå påstå att själva företeelsen, att man finns i väldigt olika sammanhang, snarare är regel än undantag. Jag tror att det är nyttigt att inte bara hålla på med en enda sak i livet, av flera skäl. De jag känner som bara engagerar sig i en enda sak gör det oftast under begränsad tid, för med allt för hög koncentration så tröttnar man. Med en lägre koncentration som ger tid för fler saker så kan också fler saker utvecklas och växa under tiden. Dessutom så blir inte mer alltid bättre, ens för ett enskilt intresse. Det finns en gräns för hur många gånger i veckan det är konstruktivt att träna, och det är lättare att hitta den konstruktiva nivån om man gör något helt annat emellan.

Poängen med det här är inte att jag tycker att folk ska krysta fram fler intressen. Poängen är att jag tror att nästan alla redan har det, och det bästa för utvecklingen är att låta dem finnas kvar och utvecklas parallellt. Olika intressen behöver inte konkurrera, de kan komplettera. Din armbrytning blir inte sämre av att du läser konstvetenskap, och du blir inte klenare som strongman av att delta i ett existentiellt samtal. Vi är som människor rätt komplexa varelser, och jag tror att vi mår bra av att bejaka det. Låt olika delar av ditt liv ta plats, du kommer inte att bli sämre på något för det.

Share

Orimliga förväntningar måste man syna

Inför förra helgens Göteborgsvarv så gjorde jag för första gången någon slags uppladdning/träningsplanering de sista två veckorna. Att det var första gången beror kanske på att jag i princip aldrig deltar i något organiserat av fysisk karaktär, undantaget en och annan armbrytartävling. Deltagandet där är mer av kuriosakaraktär, så någon annan uppladdning än att klara invägningen är aldrig aktuellt. Inför Göteborgsvarvet blev det därför första gången jag trappade ner min träningsvolym i någon slags avsikt att toppa min form. Jag följde någon slags sammantagen princip från diverse googlekällor, med gradvis minskande volym av träning fram till loppet, och dessutom med mer kolhydrater att äta än annars. Inte så att jag låter bli dem annars, men jag brukar fokusera på protein när jag äter. Eller ja, kött. Jag äter kött.

Det hela tycktes funka så väl att min Garmin meddelade den sista veckan att formen var ökande, och de allt kortare löpturerna kändes lättare och lättare. Formtoppen ett faktum, helt enkelt. Nu kanske man kan tycka att formtopp är ett väl pretentiöst uttrycka min nivå, men jag menar bara i relation till mig själv. Även Öland har ju en högsta punkt, även om det inte är något berg.

Själva löpningen är det inte mycket att säga om, jag springer i den fart jag känner att jag klarar, och väl i mål stannar klockan på 1.53.33. Jag har inte mage att vara missnöjd, men någonstans i bakhuvudet fanns tanken på att under 1.50 borde varit möjligt. Med tanke på att jag för ett år sedan sprang på lite drygt 1.46, om än på en väsentligt flackare bana, så tyckte jag inte att det var orimligt. Kruxet är att jag för ett år sedan inte bänkade 130 kg, och det har lagts till lite kroppsvikt som har kommit med den ökningen.
Att tillåta mig själv en förväntan på något i närheten av personbästa är alltså inte rimligt, det är fler faktorer som påverkar det, och att stirra sig blind på att min amatörmässiga toppning känts bra blir fel.

Mer rätt blir det då att jämföra med den sista gången jag sprang en halvmaratonsdistans innan loppet, nämligen precis innan jag inledde toppningen. På den fredagen toppade jag 130 i bänk, och på lördagen sprang jag halvmaratonsdistansen, men på en mycket enklare bana än Göteborgsvarvet. Då tog det 1.55. Tar man hänsyn till att min klocka inte mäter lika bra som Göteborgsvarvets officiella tidtagning så har jag alltså putsat dryga två minuter på att förbereda mig rätt. Det är inga mirakel, men man får nog vara nöjd. Vare sig man springer eller lyfter är det lätt att fantisera om hur bra det blir när man satsar på riktigt på tävling, och visst kan det bli bättre, men det är inte en annan värld. Skiljer det mer mot träningen så är det troligen inte att du verkligen fick till laddningen, utan att du inte tagit i tillräckligt på träningen. Provar du det så kan du faktiskt få till en form som inte beroende av en mirakelökning i uppladdningen, och som du har bra koll på.

Eller så gör du som jag, hitta förmildrande omständigheter som gör att det känns bra ändå. 50-årig morfar med ett BMI på 28 gör Göteborgsvarvet på 1.53.33 samma vecka som han gör 130 kg i bänk. Man får vara glad att man får vara nöjd.

Share

Older Entries »

Coach Rasputins Blogg

Fredagskrönikan

Styrgrupperna Information

Träningsartiklar

Share

Translate