MAXstyrka

Omätt är inte ogjort

Utöver att jag sedan många år poddar om cigarrer och livsnjutning i största allmänhet, så har jag nu börjat podda även om Fitnessfestivalen. Detta tillsammans med Linnea som jag i ett försök till härskarteknik brukar kalla min unga padawan, redan under den tiden vi gjorde BODY radio tillsammans. Hon tycks inte ha tagit så illa vid sig, utan gasar på för fullt. Bland annat skulle hon den här veckan dra mig i den utbredda radioleken att i en rad frågor välja mellan två olika alternativ. De värsta varianterna brukar innehålla rena orimligheter, så dock inte Linneas.

En av frågorna, om än något mer mångordigt, var om jag föredrog programmerad träning eller fri lek. Det gränsade till att jag nästan inte förstod frågan. I mitt huvud är det nämligen inte träning om man inte följer någon form av metodik. Fri gymlek kan jag visserligen nu och då ägna mig åt, gärna som umgängesform, men jag räknar det inte som träning. Det är snarare någonting man får passa in emellan riktiga träningspass.

Det bär mig emot att erkänna det, men det kan vara så att jag har fel här. För den som tycker om träning, tycker om att vara på gymmet, och är hyfsat bra på att förstå sin kropps signaler och reaktioner så kan det vara nog så bra. Dock tror jag att det förutsätter just det, och där har jag kanske inte placerat mig själv tidigare. För att tycka att jag har tränat så vill jag gjort det ett program föreskriver, eller det min Garmin kan mäta. Det har till och med varit så pass att jag inte tycker att jag har tränat kardio de dagarna jag har glömt att slå på klockan innan löpningen eller cyklingen till jobbet.

Kanske har det att göra med personlighetstyp. Om man är lite mer satisfaction now så är inte medvetenheten om ett långsiktigt resultat tillräckligt, man vill ha någon form av resultat på en gång. Ett enskilt träningspass ger inga omedelbara synliga resultat, och då är frestelsen stor att i stället upphöja mätningen till resultat. Vi som drar åt det här hållet har nämligen svårt för att ha tålamod med långsiktiga processer, utan söker omedelbar tillfredställelse. Mätningen eller dokumentationen är ju klar samtidigt som passet, och lurar vi huvudet att det är själva resultat så har vi ju fått omedelbart resultat, voila! Så långt allt väl, men baksidan på myntet är att man inte tycker att man har gjort något alls om man inte kan mäta och få den omedelbara bekräftelsen.

Jag har svårare för det här inom träning än i yrkeslivet. Kpi:er som är till för at skrivas in veckorapporter har jag inte alls svårt att strunta i, där litar jag betydligt mer på min känsla av att jag gör sak och är på rätt väg, och räknar inte mätning som resultat.

Tids nog kanske jag lär mig att strunta i mätningen även när det gäller träning, men där är jag inte än. Det positiva är att det blir mer träning på sättet jag gör nu, för ibland blir det både den svängen jag glömmer att klocka, och en till för att få en mätning.

Gemensam sak är inte för att det är finare

För fjärde året i rad är jag på septemberjakt på älg i Norrland. Det lag jag är så fantastiskt bortskämd med att vara bjuden till är verkligen ett jaktlag som perfekt illustrerar meningen med att arbeta tillsammans. Detta på grund av att de verkligen inte tycker likadant i alla frågor, eller ens i de flesta. Inte heller beror det på att de tycker så extremt mycket om varandra. Det finns det de som gör i kraft av släktskap och vänskap, och det hela är mycket gemytligt, men det är inte det som gör att det gemensamma arbetet fungerar, då hade det nog funnits gånger när det skulle ha gått åt skogen. De är nämligen som de flesta av oss andra, med allt vad det innebär. Saken är den att de vet av erfarenhet att för att jakten ska fungera så måste det samarbetas. Laget före jaget, teamwork och alla andra floskler är sanna och nödvändiga, men inte för att det är finare, mer solidariskt eller bättre, utan för att det helt enkelt inte fungerar annars.

Ska det finnas något älgkött att dela på så måste det samarbetas, och det tjafsas det inte om. Inte när det ska delas ut pass, inte om vem som får skjuta, och inte om det arbete som krävs efter skottet, och gudarna ska veta att det kan svårt att få en älg från en myr till slaktboden. Det är helt enkelt så att ett älgjaktlag är gruppkulturens sista bastion mot individualismen i Sverige som annars brukar beskrivas som världens mest individualiserade land. Inte för att det är finare eller mer nostalgiskt, utan för att det inte fungerar annars. Det fina är att det inte ens kräver att man tycker om varandra, utan bara att man behöver varandra. Ofta leder det visserligen till att man tycker om varandra så småningom, men det krävs inte. Det enda som krävs är att man ställer sitt personliga särintresse åt sidan för att det ska bli något alls.

Den svenska folkrörelsemodellen, och då inte minst i inom idrottsrörelsen, bygger på samma arv som älgjaktslagen, nämligen att vi måste jobba ihop md folk oavsett vad vi tycker om dem för att det ska bli något. Lagsporterna har naturligtvis lättare att hålla fast vid gruppkulturen, men i de individuella sporter där jag mest har varit aktiv så tycks det här ofta vara glömt. Eftersom man själv kan stå där med sitt guld så är det lätt att glömma vad som krävdes för att det skulle bli något, och i den mån man erkänner hjälp av andra så är det nästan undantagslöst folk man tycker mycket om. Det är ju trevligt, men något går förlorat när vi glömmer bort hur vi arbetar ihop med folk vi inte är överens med. Förutsättningen för att arbeta tillsammans med andra i en förening eller ett lag kan inte vara att vi är överens i allt och tycker om varandra, utan att vi vet att vi kan ställa personliga tycken åt sidan för att det alls ska bli något. Jag tycker nog att individuella sporter och deras föreningar har mycket att lära av ett rejält jaktlag.

Tänk om ingen bryr sig

Jag har ju som bekant lidit av lite tvångstankar när det gäller min löpning och för all del även bänkträning de senaste åren, ivrigt påhejad av min Garmin. Mer och bättre, har jag tänkt. Bäst på själva springandet var jag av allt att döma hitintills för två somrar sedan, efter ungefär ett års löpande. Sedan började jag med rätt systematiskt gymmande igen, och blev lite tyngre, men lite sämre löpform som resultat. Under senvintern och våren tänkte jag att jag löser det genom att springa lite mer, ett tag allt som oftast en mil istället för 6-7 km till jobbet på morgnarna. Det beror lite på vilken väg man tar, nämligen. Någonstans under högsommaren dök det dock upp lite besvär i nedre magmusklerna och ljumskarna som mest kändes när jag sprang.

Således, springandet ersattes med cyklande, först med cykeln som står på landet, och sedan med ett blocketfynd med inte helt solklart ursprung. Eftersom jag dels är ovan vid cyklande, och dels i huvudsak rör mig i Stockholm med den så har jag svårt att komma upp i samma arbetspuls som vid löpning utan att riskera att cykla ihjäl mig. OM ni som inte bor i storstan tror att det är bökigt att köra bil här så skulle ni prova att cykla på Götgatan i rusningstrafik. Man får en euforisk känsla som av odödlighet varje gång man överlever.

Trafiken och den i jämförelse lägre belastningen i konditionsträning är stressande i kombination. Tänk om jag blir försoffad, förfaller och det slutar med att jag flämtande stapplar ombord på kollektivtrafiken för att kunna förflytta mig? Kurvan pekar ju ditåt, i alla fall om jag jämför med löpformen för två somrar sedan. Tänk om folk tycker att jag har gått ner mig, bevisen är ju tydliga? Det är här någonstans jag sansar mig och konstaterar att den överväldigande bevisningen på min nedåtgående form mest är tillgänglig för mig, och verkligen måste mätas med klocka för att upptäckas. Resten av världen bryr sig väldigt lite om variationer i min kondition, allra helst som de är relativt marginella. Det är en rätt långsamt mattande kurva eftersom det ändå blir ett par mil på cykel de flesta dagar, och jag trampar i alla fall på där det är klart spår på cykelbanorna utanför tullarna. Skillnaden mellan 115-120 i snittpuls under belastning och 130-135 är inte gigantisk. Visst med en metodisk träning för att öka konditionen skulle det vara ett problem, men inte lika stort som känningarna i ljumskarna och magmusklerna, de behöver fortfarande få vila sig ett tag.

Den stora befrielsen är dock inte att variationerna är marginella. Det är i stället att jag inser att det är bara jag själv och min Garmin som skulle bry sig även om skillnaderna blev påtagliga. Det är bra att bry sig om hur bra det går med det man ändå tycker det är roligt att hålla på med, men det är också bra att förstå att det är bara just för en själv det är viktigt, andra struntar i det.

Man vet inte alltid vad det ska bli

En ganska vanlig fråga jag får av mina vänner och bekanta är hur jag gör för att skriva den här krönikan varje vecka. Nu vill jag förtydliga att det finns många som skriver betydligt mer och bättre än vad jag gör, jag tror alltså inte själv att det är något speciellt märkvärdigt, varken i kvalitet eller kvantitet. Jag antar dock att just de som frågar kanske är bra på andra saker än att ordbajsa.

Sanningen är den att oftast vet jag inte riktigt vad det ska bli när jag börjar. Ibland har jag en tanke om ämne eller poäng jag vill ha fram, men ibland sätter jag mig faktiskt bara och börjar skriva. Det kan verka lite nonchalant, men det finns en sanning här som jag tror är väldigt allmänt tillämpbar.

De flesta som vill komma i gång med något utan att riktigt få tummarna ur sysselsätter sig mycket i tanken med hur man gör, och vart man vill. Det är naturligtvis mycket viktigt, när man gör det metodiskt och under arbete för att komma rätt. Jag är just nu mitt uppe i strategimötessäsongen som alltid inträffar så här års, både på arbetet och i diverse styrelseuppdrag, och mycket av det är mycket nödvändigt och konstruktivt. Dock är det så att man i allt man företar sig måste ha styrfart. Rörelse utan riktning må stundtals bli meningslöst och kontraproduktivt, men att hitta rätt riktning utan att röra sig är nästan helt omöjligt. Prova själv med telefon-GPS:en och lista ut om du är på väg åt rätt håll när du står still. Det går inte, för du är nämligen inte på väg åt något håll alls när du står still. Tar man några steg så får man utslag, och kan börja rikta upp det.

Det är också det här som är förklaringen, på gott och ont, till hur folk har hamnat långt fram i extrema utvecklingskurvor. De har bara börjat med något, och så gick det som det gick. Det är väldigt få som tänkte att de skulle stå på en byggarscen när de började träna, det kom så småningom när lite resultat började visa sig. Visst finns det berättelser om finniga grabbar som bestämde sig, kämpade på och nådde ända fram, och hela tiden har haft klart för sig vad det skulle bli av det i slutänden, men de är mer undantag än regel. Det är betydligt fler som har bestämt sig, och sedan inte kommit igång, eller kommit dit de velat. Mount Everest är fullt av lik som en gång var mycket motiverade människor som hade visualiserat sig själva på toppen. Det är betydligt vanligare att de som lyckas jublande säger något att det här skulle man ha vetat när man började klättra på bergsklipporna hemma, eller världsmästare som säger att det kunde jag aldrig ha trott när jag började träna som knatte. Det behövde de ju inte heller. Det de behövde var precis det de gjorde. Att börja träna utan att tänka på vad de skulle bli.

Oavbruten framgång

Även om det var några år sedan nu så har jag vid några tillfällen lyssnat till Bert Karlsson i företagarsammanhang. Trots den totala bristen på linkedininspirerad presentationsteknik så är han, eller var i alla fall då, mycket hörvärd. Om inte annat så är västgötskan underhållande i sig, men faktum är att det finns mycket att lära av honom. Alla anekdoter om mer eller mindre kreativa affärsupplägg är i somligt inspirerande, och i somligt varnande exempel.
Han drar sig inte heller för att berätta rakt av om det mesta utan att maskera att en del gått åt skogen, vilket är förutsättningen för trovärdigheten. Det som är lite oväntat och som inte stämmer med folks fördomar är hans självironiska kommentar om sin ödmjukhet. ”Det är inget fel på min ödmjukhet, den har jag byggt upp under 35 års oavbruten framgång”. Det är väldigt avväpnande med den självdistansen i samband med berättelser om sådant som har gått bra och sådant som har gått dåligt.
Om framgång bara mäts i nuvarande läge i relation till startläget är det naturligtvis inte svårt att hävda att den är oavbruten. Har man kommit längre nu än när man började så är ju nettot positivt.

Men nu är det inte det vi tänker oss när vi hör begreppet oavbruten framgång. Vi tänker oss snarare att varje dag går bättre än den förra, att varje träningspass går bättre än det förra. Den som lever med den känslomässiga målsättningen är antingen total nybörjare på det de håller på med, eller på god väg att krascha.

Det går nämligen inte att öka hela tiden. Ingen persar i varje pass, varje varv går inte fortare än det förra. Det är inte detsamma som att säga att man inte ska sträva framåt, för mig är det lika orimligt att träna, eller för den delen till arbetet, utan att vilja framåt, utan att se bättre resultat. Det är bara det att den kurvan inte är oavbruten, och den där ödmjukheten som har byggts upp under 35 år och som är så stor att den tål att skojas om, den kommer av motgångarna. Av tillfällen när det verkar ha spårat ur, när resultaten är sämre än förra veckan, när det känns som om du aldrig mer kommer att nå ditt personbästa. Vetskapen om att det trots tillbakagångarna går att komma längre om man fortsätter.

Sedan finns också de som har accepterat insikten att det sista passet de kör i livet inte kommer att innehålla några personbästa. Det kommer inte att gå uppåt tills du dör, någon gång kommer du att göra det som för alltid kommer att vara din bästa insats, och du kommer inta veta det när det händer.

Det finns en väldig harmoni att fortsätta att sträva framåt ändå, även om inte nästa pass blir en förbättring, eller någon nytt personbästa syns på horisonten. Det är inte att kämpa mot bättre vetande, det är att acceptera att ingen framgång är oavbruten. En del avbrott kommer att vara tillfälliga, och en del kommer att vara slutet på en uppåtgående kurva. Tycker man att den tanken känns jobbig, då tycker man att livet känns jobbigt.