MAXstyrka

Ingen särskild stans?

Ingen är mer förvånad än jag över att hitta livsfilosofi hos Chuck Berry, men den här veckan hände det. Ingen skugga över Chucken, men det är inte som filosof vi kommit att uppskatta honom. Träningsmässigt är han också ganska otippad som auktoritet, även om jag ändå vill påstå att den som går i land med hans Duck Walk inte ligger efter med benträningen. Det är istället ”No particular place to go” som dök upp i en spellista som jag vill borra i lite. Hela låten går ut på att han kör runt lite planlöst med sin date, och kulminerar i att han inte får loss säkerhetsbältet för det tänkta hånglet, med resultatet att han tjurar hela vägen hem.

Utöver det skamlöst glada, råa soundet som är typiskt för Chuck Berry får vi med oss några frågor och kanske förtydligande lärdomar från låten. Paradoxen är att låten handlar om glädjen i planlösheten, och kulminerar i besvikelsen över att det inte blev som han ville. Det kan verka som just Chuck är särskilt motsägelsefull i sina reaktioner, men det här finns hos oss alla. Nu är troligen den här krönikans läsare alldeles för unga för Chuck Berry och betydligt mer hemma på gymmet än i 50-talsrock, så jag ska tillämpa på ett begripligare sätt.

Det är inte ovanligt att man säger att man går till gymmet utan att egentligen vilja något mer än att hålla sig i form och må bra.

Det må vara lovvärt, men när man sedan tjurar över ett bommat lyft eller dåligt resultat avslöjar man sig. Man ville visst något mer, man hade tänkt sig en framgång, men man vill inte riktigt stå för att den förhoppningen fanns. Någonstans så skäms vi för att vi ville mer, både i träningen och livet, och gömmer den tanken inom oss, så att ingen sedan ska kunna påstå att vi misslyckats. Kanske är det bara Jantelagen, kanske är det djupare och bottnar i personlig osäkerhet och rädsla för att bli till åtlöje. Inget gör ondare, och vi är många som bär med oss sår från barndomen på området. Det är ändå fåfängt att försöka gardera sig, för även om vi dolt förhoppningen så klarar vi inte att dölja besvikelsen. Folk märker när vi inte tar oss loss från våra förnekelsers säkerhetsbälte. Ska jag sticka ut hakan här så kan det finnas ett genusperspektiv här, i alla fall i relationer tycks det vara vanligare bland kvinnor att förvänta sig sådant man aldrig uttalat, och sedan bli sur över att det inte levererats. Till deras försvar ska sägas att det inte är helt orimligt att förvänta sig att den man lever med har någon slags basal uppfattning om vad man tycker om.

Innan man slår fast någon genusskillnad ska man nog titta på sitt eget beteende. Fördom eller inte så kan det vara befriande att formulera den där förhoppningen. Först för dig själv, och sedan för andra det berör. Inte bara för att folk som tycker om dig har lättare att göra dig glad om du berättar vad som gör dig glad, men också för att förstå dig själv. Vi vill, vi hoppas, vi drömmer om sådant som gör oss lyckliga. Kanske är det att bli starkare, kanske är det ett hångel på bilturen. Vi kommer kanske aldrig att uppnå allt vi hoppas på och drömmer om, men det är ingen skam i att erkänna att man ville något. Man blir en tråkig och sorglig människa om man låtsas ha allt man önskat, och sedan när det är alldeles för sent och man är på väg hem, i livet eller från bilturen, bara kunna formulera det vemodiga ”Jag ville mer”.

Väntar du på att allt ska bli bra?

Det har blivit allt vanligare att folk på sociala medier driver med de kvasikloka citat och påklistrade visdomsord som förr togs på stort allvar. Det är kanske lite för trubbigt att säga sociala medier, det är inte lika överallt. På Linkedin tar man fortfarande citaten på stort allvar, liksom sig själv och det mesta andra. Det är tjatigt, men i sina mest extrema fall så blir även de komiska, om än ofrivilligt.

Ett av de vanligaste citaten som tillämpas på allt från personliga kriser till världsläget är ”This to shall pass”. Det är inte svårt att översätta till svenska, det betyder i stort sett att allt går över eller tar slut, men det engelska uttrycket gör sig bättre som förnumstigt citat. Det bästa med det citatet var när någon travesterade det och la den till minst sagt motverkande frasen ”och sen kommer någon ny skit. Det tar aldrig slut”.

Det mina vänner, är betydligt närmre den absoluta sanningen. Även om problem och livskriser kommer att försvinna, så kommer vi inte att vara utan, det kommer att komma nya. Om du bygger din lycka och livsglädje på hoppet om att bli problemfri så ligger du dystert till. En tillvaro utan bekymmer är en utopi, men är heller ingen förutsättning för lycka.

Riktig lycka kommer av att besegra sina problem, att hitta nya vägar framåt i livet. Man kan säga att problemen faktiskt är en förutsättning för lycka, inte ett hinder. Självfallet så känns det inte så just under de ögonblick det verkar som allra mest överväldigande, då kan det vara tröstlöst och mörkt, det ska inte banaliseras.

Som så mycket annat så är det här enklare att förstå genom träningsvärlden, eftersom vi faktiskt på ett naturligare sätt accepterar det där. De allra flesta platåer och stillestånd i träningen kommer vi förr eller senare förbi, men inte genom att acceptera dem, utan genom att vi vägrar att acceptera dem, och förändrar och varierar vår träning tills problemet är löst.

Det finns de som inte gör det, utan i stället accepterar att utebliven progression är naturligt. De fortsätter att träna på samma belastning och sätt i tron att det kommer att förändras bara av att tiden går. Det gör det inte, utan det som förändras när du accepterar ett problem är att det blir det normala och du glömmer bort att det är ett problem. Snart så uppenbarar sig nästa problem, och den nedåtgående spiralen är ett faktum.

Jag vill gå så långt att påstå att livsglädje verkligen ligger i att ha problem som måste lösas, inte i att acceptera dem. Vill du att livet ska gå framåt måste problemen lösas, och det är inget straff, utan den enda riktiga glädjen. Det betyder att du kan vinna i stället för att lämna walkover.

Nu är man glad att man inte sköt sig i fjol

Jag har länge trott att uttrycket i rubrik är finskt, och har citerat det som så. Det passar liksom det finska folklynnet som jag känner det. Det visar sig emellertid vara en sanning med modifikation. Uttrycket tycks komma ifrån svenskspråkiga Österbotten, vilket förvisso är Finland, men svenskspråkigt.

Min förkärlek till uttrycket oavsett ursprung är ingen nonchalant hållning till självmord, jag menar ingen respektlöshet. Det är bland det mörkaste som finns, för den som själv hamnar så djupt, men också för alla omkring.

Jag har däremot något genuint och grundat emot tystnadskultur och smygande runt sådant som är mörkt och dåligt, och kanske är det därför jag tycker om uttrycket. Det finns något ärligt och vackert i att brista ut i uttrycket när man lutar sig tillbaka vid grillen en sommarkväll, eller vad man nu njuter av. Den ironiska och till synes mörka humorn ligger i det faktum att frågan var aktuell, i alla fall i fjol. Det är också en manifestation av en seger för livet, att man stod där i ett ögonblick inför avgrunden, men valde att inte hoppa. När man brister ut i uttrycket så är det för att man nu ser glädjen i att orka vidare i livet.

Nu finns ju inte frestelsen att ge upp bara på det slutgiltiga planet av att avsluta sitt liv. I mina speaker- och konferenciersuppdrag får jag ofta intervjua folk som har vunnit det de har satsat och lagt tid på, och i just det ögonblicket när de har lyckats brukar euforin vara total, och de flesta hävdar att de aldrig funderade på att ge upp utmed vägen. Det är säkert så de minns och upplever det just i segerrusets ögonblick, men jag tror inte att det är helt sant.

Jag tror att vi alla funderar på att ge upp ibland. Kanske inte i den slutgiltiga betydelsen av att ta sitt liv, men att lämna träningen, jobbet eller relationen. Ingenting utöver självmord är naturligtvis definitivt, men tankarna på att bara ge upp innebär sällan en organiserad nedtrappning.

En bra vattendelare på om det handlar om en nödvändig omprioritering eller att ge upp är hur det görs. Avsluta något kommer vi alla att behöva göra på olika områden i livet, inte minst inom träningssatsningar, men att bara släppa allt är att ge upp, att inte bry sig om de långsiktiga konsekvenserna för sig själv och andra. Om det är det mörkaste och mest slutgiltiga beslutet så får man aldrig tillfälle att ångra det, det får däremot alla omkring dig.

Handlar det om mindre saker än själva livet så kommer det komma gott om tillfällen när man bittert får ångra att man gav upp. Frågan ”tänk om …” kommer alltid att finnas med efter det. Du kanske ska sluta med något du ägnat tid åt, men gör det då övervägt och planerat.

Orkar du hålla emot den känslomässiga impulsen att släppa och ge upp så kommer det att komma en sommarkväll vid grillen, eller ett ögonblick på en prispall när du lyckligt kan andas ut och utbrista: ”Nu är jag glad att jag inte sköt mig i fjol”.

Man ska ta till vara på skammen

Skam är egentligen något ganska komplext, och orsakar enormt mycket negativt i våra liv, så det är lätt att bara skjuta det ifrån sig och säga att man aldrig ska skämmas. Samtidigt är det kanske en av de starkaste drivkrafter vi har, och då är det kanske nödvändigt att bena i om den inte går att vända till något gott. Se det som ett slags känslornas kärnkraft. Enormt kraftfullt och enormt destruktivt när det inte är tyglat, men den hitintills kraftfullaste energikälla vår civilisation har. Här kan det vara viktigt med ett förtydligande om att skam och skuld inte är detsamma. Skuld är ett faktiskt förhållande där vi har en skuld att betala, till samhället, andra människor, eller oss själva. Skuld är helt enkelt något som behöver regleras. Skam är däremot helt och hållet en känsla, men just därför att vi i huvudsak fattar beslut känslomässigt så ska vi borra i det.

En första tumregel för om det är bra eller dåligt att skämmas för något är om det alls är något du kan göra något åt. Är det något dåligt som du kan påverka, eller kunde ha påverkat så är det nog rimligt att skämmas för att du inte gjort det. Man skulle kunna förenkla och säga att man aldrig ska skämmas för sådant som redan har hänt, eller oftare inte hänt, men det tycker inte jag. Att jag skäms för att ha skippat träningen är en del av motivationen till att inte låta det hända igen. Har man däremot inte skippat träningen men ändå inte lyckas öka sitt pb, vunnit tävlingen eller vad man nu tänkt sig, ja, då ska man inte skämmas. Det kunde man inte göra något mer åt. Om man däremot låter bli att träna för att man tror att man ska förlora om man försöker så tycker jag att det är på sin plats att skämmas. Alltså, något dåligt som du kunde ha påverkat ska du skämmas för så det inte händer igen, medan något dåligt som man inte kan påverka ska man inte skämmas för.

Den andra tumregeln är om man ska skämmas för andra, och här vill jag vara tydlig. Det finns inget elakare eller mer sårande än att skämmas för sina vänner eller sin familj. Vi vill ju att de vi tycker om ska vara stolta över oss, och jag tror inte det finns något annat som skär så djupt som när vi upptäcker att folk skäms för oss. Men även här handlar det om det faktiskt är något dåligt, eller något vi hade kunnat göra något åt. Jag har några skamfyllda monumentala misslyckanden i mitt liv där jag hade kunnat göra annorlunda, och det vill jag inte utsätta mig själv eller mina närmaste för igen, och det är stor del av att jag ändå utvecklas positivt på några områden. Men jag har också några tillfällen i livet när jag gjort allt jag har kunnat och ändå misslyckats, de skäms jag inte för.

Jag kan lova dig att ingen kommer att skämmas för dig om du med gott uppsåt har gjort allt du kan, och ändå misslyckats. Hade jag 2019 blundat för att inte alla fick vara med i armbrytningen och suttit ner i båten så hade jag skämts. Nu gör jag inte det, även om mycket kunde ha varit bättre. I den avsikten har jag gjort det jag har kunnat.

Förtjäna din tid

Beroende lite på var man tränar så kan det hända att man får vänta på sin tur på någon speciell utrustning. Det är säkert inget egentligt problem, men om man som jag följer ett träningsprogram som någon annan har gjort åt en med i det närmaste OCD-präglad ordning så är det inte bara att flytta om i programmet. Det ska göras i ordning som det står på lappen, helt enkelt. Oftast går det att lösa, med det vanligaste alternativet att varva i emellan någon annans set. Jag har nog aldrig varit med om att någon har sagt att det har varit ett problem, möjligen får man ibland svaret att det bara är ett eller två set kvar, och att vänta därmed inte äventyrar hela passet. Generellt sett är folk ganska tillmötesgående om man uppför sig som folk.

När det händer att man varvar i emellan någon annans set så uppstår en intressant företeelse. Har man aldrig tidigare gjort sina reps noga, disciplinerat och korrekt så gör man det då. Man är helt enkelt extremt medveten om att man är ett potentiellt störningsmoment i någon annans träning, och att det är på grund av deras välvilja man kan hoppa in och inte tvingas vänta. Jag antar att känslan är att man inte ska ha stört någon för att bara slarva sig igenom ett pass. Det ska vara värt att besvära någon annan för.

Det här har två väldigt positiva effekter, av ganska skild karaktär. Det första och uppenbara är att träningen blir bättre. Vi vill inte att någon som låter oss störa deras träning ska stå och se på och undra vad vi egentligen håller på med, och därför gör vi det så ordentligt som vi bara kan, med en förhoppning om att de ändå blir lite imponerade över något. Om inte styrka, så kanske form eller flit i alla fall. Det andra är att vi på grund av den konkreta fysiska verkligheten verkligen tvingas att tänka på hur vi själva och det vi gör påverkar andra. Påverkar andra gör vi varje dag, men det är sällan det blir så väldigt påtagligt som när någon står och väntar på att vi ska kört vårt set klart innan de kan fortsätta med sin träning. I alla jag får en önskan att förtjäna rätten att störa dem med att verkligen göra mitt bästa, även om det inte är för deras skull.

Tar man med sig det här ut i livet så blir det en ganska nyttig och sedelärande påminnelse om att jag i det jag gör tar andras tid och engagemang i anspråk, och inte ta för givet att de har tid att lyssna på mig, vänta på mig, eller anpassa sin planering runt mig. Alla som känner mig och umgås med mig vet naturligtvis att jag dagligen misslyckas med det, och glatt pladdrar på eller tar upp folks tid utan att tänka på hur det påverkar dem. Jag försöker att bli bättre på att komma ihåg att jag påverkar andra med det jag gör, och borde kanske alltid avsluta mina krönikor på det sätt som jag har gjort till vana att avsluta mina affärsmöten.

Tack för din tid.