MAXstyrka

Tänk om det inte är så spännande?

Det händer emellanåt att jag lämnar in en lottorad, mot bättre vetande får man ändå säga. Sannolikheten att vinna är så liten att det endast är en marginell skillnad mot att inte lämna in något alls. Mekanismen bakom det hela tycks ända vara att jag köper en dröm, inte en statistisk chans. Mellan det att raden lämnats in och dragningen kan jag nämligen fantisera om totalrenoveringar, skogsfastigheter med jakträtt, bilar och annat som jag inbillar mig skulle göra mitt liv mer spännande. När sedan den obarmhärtiga sanningen avslöjas att jag inget vunnit så får jag återgå till ett mer monotont sätt att sträva mot bättre ekonomiska förutsättningar.

Det här slog mig när jag häromdagen försökte förstå mig på den uppsjö att av foliehattar jag har i mina flöden på sociala medier. Den djupa staten, mörkermän, Rothschild, elitpedofilringar, bank- och mediasammansvärjningar. De av dem jag känner lite närmre är åtminstone lite smartare än att de borde tro på sånt här, precis som jag egentligen är lite smartare än att jag spelar på lotto.

Kanske är det samma faktor som orsakar båda? Man vill att något stort och spännande ska finnas, eftersom den grå vardagen inte är så upphetsande. En slags verklighetsflykt, helt enkelt. Tänk så spännande att jag känner till allt detta, och förstår de mörka krafter som kontrollerar världen! Och tänk så tråkigt att inte tro på det, utan tvingas ägna sig åt en grå vardag där livet flyter på, långsamt och trögt, och man själv är huvudsakligen ansvarig för det som händer i livet, snarare än den djupa staten?

Utan att ha gjort några faktiska undersökningar så har jag dessutom en magkänsla av det förekommer en hög korsbefruktning mellan foliehatteri och dopingmissbruk. Att prestationshöjande likaväl som annat knark kan få märkliga psykiska effekter är knappast långsökt, men oavsett kausalitet, alltså om det orsakas av det, så verkar det i alla finnas en korrelation. De tycks ofta förekomma samtidigt, helt enkelt. Om min tanke här ovan stämmer så verkar det onekligen logiskt, eftersom det är olika sätt att iscensätta sin verklighetsflykt.

Att trycka i sig prestationshöjande knark har i huvudsak sin grund i att hålla drömmen vid liv. Drömmen om världselit, karriär inom sin idrott, ära och berömmelse, sus på gymmet när man kliver in. Allt hålls vid liv på kemisk väg. Den drömmen är mer spännande än den grå vardagen när resultaten och genetiken inte räcker till.
Drömmen om det stora avslöjandet när det slutligen kommer fram att en liten världselit har hållit oss alla fångna i ett system de kontrollerar är mer spännande än att vara en av alla miljoner som försöker sitt bästa i livet, och det kanske inte räcker till mer än så här.

Det går att påverka sin verklighet, men det gör man inte genom att fly ifrån den, varken med steroider, lottorader eller spännande teorier om världsherravälde. För eller senare är det dragning, och har du då inte utvecklat ett bra sätt att hantera din egentliga verklighet så kan det bli övermäktigt.

Det är mycket man inte måste

Vi är mitt i den andra våg av pandemin som sveper över världen nu, och till skillnad från tidigare under året har mycket ställt in helt. Tidigare har många, till exempel vi i armbrytningens organiserade form, sagt att man kunde bedriva verksamhet bara man iakttog försiktighet och följde rekommendationer.

Nu säger vi och många med oss, låt bli, bara. Bara sluta, det är inte värt det. Det är naturligtvis en till synes märklig hållning från en organisation vars enda uppgift är att befrämja just armbrytning. Det ska ju vara vårt enda intresse, som organisation. Nu frångår vi den prioriteringen, för första gången i vår livstid är nämligen samhället i det läget att alla särintressen måste ställas åt sidan.

Att kunna erkänna man själv och ens egna intressen inte är det allra viktigaste är en av många förmågor som skiljer människor från djur. Inte alla människor från alla djur, förvisso, det finns djur som kan sätta flocken, eller sin avkomma framför sig själv. Likaledes visar just pandemin på en hel del omoget beteende som bekräftar att inte alla människor tycks besitta förmågan.

Att bryta mot riktlinjer och rekommendationer som är till för att sätta stopp för en smittspridning som dödar tusentals människor i Sverige är förståeligt om det handlar om omedelbara akuta frågor. Att hålla sig själv och sin familj med mat, är en sådan, likaså att göra ett arbete så att det finns något att köpa mat för. Att se till att samhällsfunktioner som vård, skola och omsorg fungerar likaså, eftersom folk skulle dö snabbare annars.

Men för att bryta arm? Eller för att på in ett bröstpass till, så man inte riskerar att tappa sina gains? Eller den märkliga invändningen att man ju har betalt för sitt gymkort, och då behöver utnyttja det. Det är inget man har brytt sig om under åratal tidigare, gymkort kan vara det mest outnyttjade tjänst/produkt som finns i den moderna världen. Det kan det gott få vara nu också. Låt autogirot fortsätta och ticka, det har ju aldrig bekymrat dig förr när du har skippat träningen.

Träna gärna, men följ principen i restriktionerna. Var inte i en samling med mer än 8 personer oavsett teknikalitet, undvik närkontakt med folk du inte bor med, var inte inomhus alls med folk du inte bor med om det inte är nödvändigt. Det kommer inte att leda till att du blir otränad eller tjock. Det enda som orsakar det är dina egna val. Det finns massor man kan göra både som armbrytare och träningsfreak utan att bryta mot restriktioner och riktlinjer.

Tycker du inte det, utan är övertygad om att det i det här samhällsläget är nödvändigt för dig att prioritera dina egna intressen framför det gemensammas bästa så är du sjuk på ett annat sätt, och behöver terapi. Om du får ångest av att inte träna som du brukar så är det en beteendestörning som du behöver hjälp med, men så illa behöver det inte vara. Du kanske bara är egoistisk, eller helt enkelt korkad.

Bara tur skiljer incident från katastrof

När jag under några år var ansvarig för arbetsmiljöarbetet på det företag i byggbranschen jag då arbetade på, så hade jag fullt sjå med att få killarna att förstå vad en incident var, och ännu svårare att begripa varför den skulle rapporteras. Om ingen vare sig dött eller åkt till sjukhus är ju allt lugnt, var den förhärskande uppfattningen.

Jag landade i det i mitt tycke slagkraftiga formuleringen att en incident är när det bara var ren tur att inget gick åt helvete, något som faktiskt gick att kommunicera. När man håller på med sågklingor, betongblock, asbest och andra farligheter så kan man inte låta det bero på tur att ingen dör. Om du bara kom hem helskinnad för att du hade tur, så behöver något göras för att du ska komma hem helskinnad även om du har otur en dag.  Jag ska inte säga att jag drunknade i rapporter efter det, men budskapet gick fram.

Det här är en sanning som skulle behöva uppmärksammas mer i hur vi tar till oss restriktionerna runt pandemin och smittspridning. Om du har förkylningssymptom eller liknande som visat sig inte vara Covid 19, så är det bara tur, inte försiktighet, som gör att du inte ligger på IVA. Du har nämligen blivit smittad av något som smittar på ungefär samma sätt som Covid 19, men som inte är lika farligt. Alternativt så har du haft Covid 19, men en mildare variant. Det är också bara tur, det kunde du inte veta.

Man kan naturligtvis tillämpa det här på träning också. Det går att köra tunga bänk ensam på gymmet, oftast går inget snett. Det går att fortsätta med marklyftet fast man tappar formen mitt i, oftast skjuter man ingen disk. I alla tänkbara varianter av det här så ska man utvärdera rätt noga för sig själv, även om man inte behöver kryssa i en blankett. Varje grej som inte går som du har tänkt är en incident, som lika gärna hade kunnat få mycket värre följder.

Jag kanske ska förtydliga, att bomma eller misslyckas med ett lyft är ingen incident, det är normal träning. Muskler måste överbelastas för att växa. däremot att göra det utan en plan för var vikten ska hamna om du inte orkar är en incident. Har du aldrig tänkt på att det skulle kunna hända så har du antingen aldrig kört tungt nog, eller så är du lite korkad, kanske både och.

Vi kommer aldrig att komma ifrån att vi drabbas av tur eller otur i olika skeden i livet. Det är inte det vi kan påverka. Det vi kan påverka är hur stora konsekvenser det får. Spelar du poker så kan du inte påverka vilka kort du får, men du kan påverka hur mycket som hamnar i potten under given. All in är fränt när man spelar kort om någon hundralapp med kompisar, men väldigt mycket sämre när det härjar en pandemi som hitintills har dödat över 6 000 människor i Sverige i år.

Man ska vara proffs för att ha hemmagym

Häromdagen ringde en god vän mig för att förhöra sig om vad han skulle skaffa för lämplig utrustning att träna hemma med. Vi är jämnåriga, och är väl ungefär lika medvetna om den annalkande skröplighetens rand, och i tillägg till detta så har han en något uppförstorad bild av min kompetens på träningsområdet, vilket jag naturligtvis inte gjorde något för att dementera.

Även om det kan tyckas osannolikt för Maxstyrkas läsare så tänker jag mig att jag håller mig över genomsnittsträcket av befolkningens träningskunskap, och utan att känna till hela vännens bekantskapskrets, så ligger jag troligen ännu bättre till mot snittet där.

Således tycker jag att han ringde rätt, något som han dessutom sparade pengar på. Jag avstyrde nämligen det annars nära förstående utrustningsinköpet med en hänvisning till min empiriska kunskap.

Enligt min erfarenhet är nämligen de enda som lyckas bedriva någon form av vettig styrketräning i hemmagym sådana som är väl insatta, har tränat mycket, vet vad de håller på med och dessutom troligen redan uppvisar resultat av träningen. Nu menar jag inte att min vän är mer otränad än andra, kanske tvärtom, men om han skulle bli fångad av kannibaler skulle de bli besvikna. Troligen skulle de bli tvungna att göra en gryta och fylla på med rätt mycket grönsaker för att det skulle räcka till en middag.

Det finns flera sätt att förändra den verkligheten, och inget av dem involverar hantlar hemma under sängen. Det bästa och uppenbara är naturligtvis ett rejält gym där både miljö och utrustning knuffar dig i rätt riktning. Om du inte prioriterar att gå till ett gym så kommer du inte att prioritera hemmahantlar.

Givet pandemirestriktioner så kan det vara olämpligt just nu, men om man är i början på sin styrketräningsbana så är inte hemmahantlarna någon ersättning. För någon som är van vid hur man får kontakt med muskelgrupperna i olika övningar, redan vet hur man varierar belastning genom olika utförande, och vet vilka övningar som träffar var så kan det gå an som nödlösning.

För den som inte har allt detta i ryggmärgen så är jag övertygad om att helt vanliga kroppsegna fysövningar räcker tills pandemin släpper, och man kan gå på riktigt gym och få hjälp. Den belastning du får genom lite bra armhävningsvarianter på bröst, axlar, triceps får du ha rätt mycket grejer hemma innan du kan återskapa på annat sätt. Det finns också rätt mycket jobbiga hopp och steg man kan göra för benen med sin egen kroppsvikt innan det behövs någon extern vikt. Lägger vi dessutom till någon form av räcke för chins så tar det mycket länge innan du är vid vägs ände med vad du kan göra med egen kroppsvikt.

Det är inte lika roligt som på gym, men det är roligare än hemmahantlar. Ska man stå ut med dem så behöver man i princip vara träningsproffs redan innan, då har de en funktion. Är du inte det och ändå vill göra något hemma utom med egen kroppsvikt så får du lyfta natursten. Det är både billigare och bättre.

Ett steg framåt, två tillbaka är inte det sämsta scenariot

När man jobbar med försäljning inom media i våra tider så åtgår en väldig massa kreativitet och arbete till att på nya områden försöka vinna det man tappar på de gamla. Folk läser inte riktigt så mycket papperstidningar längre, som bekant.  Eftersom det här inte ska handla om mediastrategi, så låt oss för enkelhetens skulle säga att det bara handlar om digitalt eller trycksaker.

Att försäljningen digitalt under någon eller annan månadsbudget ökat med några hundratusen känns jättebra, tills dess att man också ser att de vanliga trycksakerna har minskat med dubbelt så mycket. Det kan kännas tröstlöst. Precis som de försiktiga framsteg man tyckte sig ana i utvecklingen runt Coronapandemin och de restriktioner det innebär helt kom av sig när den plötslig ökningen gjorde att allt skruvades åt ännu mer.

Jag tror att en av de vanligaste orsakerna att människor ger upp, i arbete, livssituation, träning eller vad som helst för den delen är när en försiktig framgång till synes helt raderas ut av en påföljande motgång. Det är i mångt och mycket begripligt, eftersom det känns som om allt man har gjort har varit i onödan. För att hitta tillbaka till någon form av livsglädje i eländet, vare sig det beror på bakslag i träningen, plötsliga utgifter när man äntligen hade en slant över, så är det centralt att komma ihåg en sak. Hade du inte gjort det du gjorde så hade det varit ännu värre.

Jag ska vara övertydlig. Hade du kanat tillbaka två steg utan att ha tagit ett framåt så hade du nu varit tre steg bak, inte två. Hade du inte haft lite pengar över när den oväntade räkningen kom så hade du hamnat på inkasso. Hade du inte kommit igång med träningen innan du gjorde dig illa så hade du varit både klen och skadad, istället för bara skadad.

Om vi ska tillbaka till pandemin så blir det ännu tydligare och allvarligare. Hade ökningen tack vare folks slarv kommit i slutet på våren när det redan var fullt i respiratorer och intensivvårdsavdelningar så hade det inte bara känts jobbigt, då hade många fler dött. Att vi tack vare kloka och kunniga människor lyckades kravla oss framåt ett steg under sommaren gör att vi inte hamnar riktigt lika långt bakåt när det släpper och glider.

Det är alltid jobbigt att tappa mark, att utvecklingen stannar av eller till och med går bakåt. För att hålla den totala tröstlösheten från dörren måste man ibland med viljekraft fokusera på det man ändå vunnit innan man tappade. Det var riktiga segrar, riktiga framgångar. Utan dem hade läget varit ännu värre, och kampen att vinna i det långa loppet varit ännu svårare. Ja, det är jobbigt att förlora det man förtjänat med blod, svett och tårar, men då har man ändå något att förlora. Har man inte det så går man under när motgångarna kommer.