MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Berätta eller föreläsa?

När jag växte upp inom frikyrkan så innehöll samlingarna och mötena ofta två olika slags talande. Ja, utöver det som i sekulära sammanhang kallas konferencier, i religiös kontext kallas det mötesledare. De två varianterna jag tänker på är det som å ena sidan kallas vittnesbörd, jag återkommer med en förklaring, och å andra sidan det tänkta huvudnumret, predikan.
De skiljer sig så åt att ett vittnesbörd är tänkt att vara ett återgivande av något man själv upplevt eller varit med om, och som man har anledning att tro skulle kunna vara uppbyggligt, eller åtminstone uppmuntrande för andra att höra om.

En predikan är något mer pretentiös, den avser att utifrån grundkunskap, i det frikyrkliga sammanhanget Bibeln, uttolka och tillämpa någon form av ledning i livet för åhörarna.

Väldigt ofta så vimsade de som skulle vittna iväg, och delade inte alls något de varit med om, utan började istället uppfyllda av iver och sina egna visioner hålla någon form a mini-predikan. Alltså en utläggning om hur grunddokumentets kunskap bör tillämpas i åhörarnas liv. I sig inte nödvändigtvis fel, om det hade varit det de hade varit ombedd att göra.

Skillnaden är alltså denna: Ett vittnesbörd är ett berättat exempel på någonting bra, som åhörarna själv har att passa in och tillämpa i sin tillvaro. En predikan föreslår en tillämpning utifrån en generell kunskap grundad i något annat än talarens egen erfarenhet.

Vart vill jag då komma med den här utläggningen om frikyrklig liturgi i ett träningssammanhang? Jag tycker att det finns en oerhört tydlig parallell. Det är inte alls ovanligt att när man ber någon berätta om sin träning, så börjar de istället föreläsa om hur du borde träna. Ska jag vara lite mer direkt så kan jag nog påstå att tendensen att övergå i föreläsande istället för berättande står i direkt proportion till den egna bristen på erfarenhet. Ju mindre erfarenhet man har att dela med sig av ur sin egen träning, desto större risk är det att man Börjar dra långa haranger om vad frågeställaren borde göra.

I andra änden på skalan så har vi några av mina extremt erfarna vänner som aldrig säger något om träning utan att inleda med ”Jag brukar göra så här”. De vet just på grund av den långa erfarenheten att ingenting är plug&play i träningsvärlden. Det de har gjort kanske inte är tillämpbart för andra av en mängd olika orsaker. Däremot så vet de vad de har gjort och hur det har fungerat för dem, och berättar gärna om det som svar på en ärlig fråga.

Är det då alltid fel att föreläsa eller predika? Absolut inte, förutsatt att du har grundkunskap och insikt om hur den tillämpas generellt, eller möjligen också specifikt, om du känner den som frågar lite närmre. Med det följer ett ansvar, som man inte lättvindigt ska ta på sig. Ska man säga åt någon hur de ska göra så ska man vara säker på att det funkar.

Något sådant ansvar tar man inte på sig om man istället bara berättar om sina egna erfarenheter. Då får åhöraren själv välja om det är tillämpbart för dem eller inte.
I de allra flesta fall så klarar de det alldeles utmärkt.

Share

Parkeringsfickan vid Mösjön

När jag är på landet så är vägval vid löpning lite mer begränsat än när jag är i Stockholm, av lätt begripliga skäl. För att kunna springa i det tempo jag vill krävs någorlunda plant underlag, och skulle jag ge mig ut på någon av de många stigar och viltväxlar som finns i skogarna omkring och försöka hålla det tempot så skull det snart sluta med rubriken ”Medelålders man utan självinsikt bröt lårbenshalsen på skogsstig”. Ni som är bekanta med lokaltidningar vet att det inte på långa väga vore den sämsta eller konstigaste rubriken som förekommit. Alltså får jag hålla mig på den mycket lilla och idylliska landsvägen, och om jag slippa att springa fram och tillbaka på samma sträcka så har jag i princip bara två val. Det ena hållet på 12.25 km rundan över stora landsvägen, eller andra hållet. Oavsett vilket håll jag väljer passerar jag förr eller senare Mösjön, en av många vackra små sjöar i trakten. Precis som vid många andra finns det en hjälpligt duglig badplats, med tillhörande utrymme mellan några träd att ställa bilen på. Inget speciellt på något sätt, jag har vetat om den sedan långt innan jag började springa och bara åkte bil förbi. Själva badar vi på en bättre badplats dit allmogen har svårare att ta sig.

Sedan något år ha vi märkt att det nästan alltid står en husbil instucken mellan träden vid Mösjön, och märkligt nog inte samma husbil. Det varierar mellan storlek och nationalitet, men det är sällan tomt. Det ter sig lite märkligt, för det är ingen märkvärdig plats med småländska mått mätt. Mina barn framförde tesen att platsen måste finnas utmärkt på något obskyrt forum, och nu i veckan hittade en av dem beviset. Det finns alltså en app som rekommenderar platsen. Jag törs påstå att det inom några kilometer finns tiotals naturskönare, tillgängliga och badvänligare platser att stanna på med sin husbil för den som tittar på omgivningen istället för appen, och ändå står de där.

Jag insåg att det är här en rätt bra illustration på ett mänskligt beteende som också avslöjar sig i träningsval. Det finns en del övningar som är trendiga, och som man ser i princip varenda motionär hålla på med. Det är inte det att de är helt odugliga, men om man tittar upp ifrån träningsappen eller influencerkontot man följer så inser man att det inom nära räckhåll finns många övningar som kanske löser uppgiften bättre. Ändå står man där med märkliga vajersparkar och juckrörelser, och följer en rekommendation istället för att tänka efter vad det är man vill åstadkomma.

Om man åker husbil i Småland och inte stannar på etablerade campingar utan i skogen så är det troligen för att uppleva naturskönhet och avskildhet. Då är apprekommendationen vid Mösjön ett rätt dåligt alternativ. Är du på gym och tränar och inte följer något program så vill du rimligen ändå belasta musklerna så de växer. Tittar du upp ska du se att du hittar många andra bra alternativ till det du gör för att du såg nån annan göra det.

Share

Plötsligt händer det

Eftersom jag brer ut mig med det mesta jag gör på sociala medier så har det varit svårt för mina vänner att undgå den gångna helgens armbrytarresa. Det är den första sedan pandemin bröt ut, och till och med inom Sverige har vi varit ytterst restriktiva. Behovet var med andra ord uppdämt, och med påbörjad vaccination med tillhörande intyg och lättade restriktioner så kunde jag åka till Slovakien.

Tävlingen hölls för 28:de gången, och efter Golden Arm i Eskilstuna så är det den äldsta återkommande tävlingen i världen. Slovakien ligger dessutom så till att över 15 nationer kunde resa dit även under nuvarande omständigheter. Mitt huvudsakliga syfte var ett välbehövligt möte med den internationella styrelsen, träffa flera nationella ledare till länder som kommit med i förbundet sedan vi senast sågs, och att hämta hem svenska medaljer till sina rättmätiga ägare efter att en långdragen process runt dopingavstängningar vid det senaste VM:et äntligen kunde avslutas, efter en mängd fördröjningar och överklaganden.

Några dagar innan avfärd slog det mig dock att jag numera inte skulle behöva ställa upp i en tyngsta masterklassen, utan faktiskt utan bekymmer med kläder, skor och centraleuropeisk lunch i magen kunde väga in i -95. Kanske tävla? Nu är ju inte jag någon vidare armbrytare så det var inte med någon tro på framgång, utan mer för att fira att det gick, och för att få bära min Hammarbytröja i skarp tävling jag ställde upp.

Min förvåning var total när jag faktiskt i första matchen upptäckte att jag inte blev dunkad, utan att det stannade mitt på bordet, med slip och remmar till följd, och sedan en seger via två armbågsfouler av min motståndare när han försökte tricepspressa sig förbi mitt lås. Alla andra dunkade mig sedan, och i högern blev jag dunkad två raka och fick en match om femteplats mot samma kille. Min höger är lite mindre dålig, så det var en ganska rak seger, och naturligtvis mycket tillfredställande, men inte som den första vänstermatchen.

Den känslan har jag haft två gånger tidigare, den första gången en atlassten faktiskt släppte marken, det är 20 år sedan och den lättaste som fanns då var på 90 kilo, och den gången när jag för första fick loss mitt pinchgripblock i järn från marken. Det är inte samma sak som att öka ett personbästa, eller göra något bättre än innan. Det är insikten att något man trodde för alltid skulle vara bortom den egna förmågan faktiskt går. Det är oerhört, eftersom det till viss del förändrar självbilden. Att lyfta atlastenar var förbehållet riktiga styrkeatleter, pinchgrippen var till för tävlande i Sveriges Starkaste Man, och vinner matcher på internationella tävlingar gör bara riktiga armbrytare.

Jag vet vad det kostar i träning och hängivenhet att bli bra på armbrytning eller annan styrkesport, och är medveten om att jag aldrig kommer att bli bra, eftersom jag inte kommer att betala det priset. Men det som hände i Senec är att jag för första gången på de 20 år jag engagerad i sporten kommer att ändra mitt svar när jag får frågan om jag bryter arm. Tidigare har jag alltid sagt: ”Nja, jag är mest förbundspolitruk”. Men trots att jag bara rådde på en enda av mina motståndare i en rätt liten mastersklass, så har det ändrats.
Nu kommer jag att svara: ”Ja, jag är armbrytare”.

Share

Hur mycket kan man egentligen göra?

För alla oss som under livet nu och då har fått träningsryck så är invändningarna från  omgivningarna välbekanta. Överdriv inte, dra inte på dig några skador, ta det lite lugnt, du vet väl att man kan bli övertränad. Allt det där är ju naturligtvis sant, men det skulle klinga med lite mer trovärdighet om det verkligen kom från folk med egen erfarenhet av just överträning. Visst har det väl hänt att kunniga människor också varnat, men det är betydligt vanligare att just den här typen av invändningar kommer från soffsittare. Folk som tro att andfåddhet eller träningsvärk är tydliga tecken på överträning och ska undvikas till varje pris.

Det ligger självfallet i farans riktning att man struntar i varningen från folk som undviker trappor och motlut.

Min erfarenhet är att det faktiskt blir lite självreglerade, både när det gäller risken att jobba för mycket eller att träna för mycket. Det kanske inte är så för alla, men för mig har det definitivt blivit självmarkerande. Eftersom jag är både tidsoptimist och bekräftelsejunkie, så tror jag ofta att jag ska lyckas med att få in mer jobb och uppdrag under en vecka än vad jag ursprungligen planerade. Tankegången är att man vet om en massa luckor i veckoschemat som säkert kan fyllas på och användas vid behov. Erfarenheten visar att så är det inte, i alla fall inte för mig. Inte så att jag förstår mig på att säga nej, så klok är jag inte.

Däremot så reglerar min fokuseringsförmåga det här själv. När det är fullt så får jag helt enkelt ingenting mer gjort, hur mycket jag än ljuger för mig själv. Kanske är jag så lyckligt lottad att jag har någon slags säkerhetsventil, jag vet inte. När det är fullt så är det helt enkelt fullt, och istället för att jobba ihjäl mig får jag försöka förklara för mig själv och andra varför det jag trodde skulle bli gjort inte är det. Det är nog ändå bättre så i slutänden.

I träning kan man se detta både i stora cykler över många veckor, men också i det enskilda passet. När jag håller på och loggar bänkpassen i min träningsklocka för att hålla ordning på vikter och set så får jag i slutet på passen en fascinerande sammanställning. Dels över den totala mängden kilon man lyft, det är alltid osannolikt mycket eftersom allt läggs ihop. Men också över tid använt i faktiskt lyftande kontra passets totaltid. Det brukar röra sig om ca 15 minuters lyftande på 1-1,5 timmars pass. Det här kan vara sjukt frustrerande när man har bråttom, det är alltså över en timme som man i teorin kunde ha använt till något annat under tiden. Men det är bara teori, för alla som tränar styrka på riktigt vet att kroppen inte vill ha kortare vila mellan seten. I mitt fall åtgår det alltså en timmes insprängd vila för att få till 15 minuters lyftande. Min poäng är att när träning och arbete görs ordentligt, så kommer kroppen och psyket att kräva den nödvändiga vilan oavsett vad du tror att du vill.

Min lösning är alltså att träna och jobba hårdare när det är det du gör, så kommer vilan att uppstå av nödvändighet. Så är det i alla fall för mig.

Share

Stolthet förutsätter att man hör ihop

Utan att direkt ha gjort någon undersökning på frågan så har jag en känsla av att det ha gått lite inflation i ordet stolthet. Det tycks som att det allt mer används som ett allmänt positivt uttryck om någon, utan någon egentlig förklaring varför just den som säger det skulle vara stolt. Orsaken att jag vill bena lite grann i det hela är inte mitt lingvistiska intresse, utan att jag tror att det lurar något mindre oskyldigt i vassen. Om man bara vill säga att något är bra gjort så kan man säga det, eller att man är imponerad eller något liknande. Om man däremot säger att man är stolt över någon så är det utöver beröm också ett illa dolt anspråk på att man har med det hela att göra.

Det kan man ha på två sätt. Antingen att man är stolt över något man har gett, eller också över något man ha fått. Enklast att exemplifiera med är generationsled. När jag säger att jag är stolt över mina barn så är det en oomkullrunkelig sanning som grundar sig att jag i någon mån har varit med och format dem, både genom arv och miljö. En del av deras icke obetydliga framgångar reflekterar således på mig, och jag blir stolt.

När det gäller mina föräldrar så är jag lika stolt, men då inte beroende på vad jag gett, utan vad jag fått. Att jag har blivit formad av så fantastiska människor gör mig stolt, därför att jag därmed tillhör samma framgång, och kan hävda att litet av dem finns i mig.

Syskon blir ett mellanting, jag är stolt över att vara bror till mina systrar, eftersom det som format dem också format mig, och därför är det rimligt att anta att en del av goda jag ser i dem också finns mig.

Allt detta handlar om hur andras framgång och goda egenskaper reflekterar på mig, det är det som är stolthet. Jag tillgodoräknar mig alltså en del av det goda jag tycker att jag associeras med. Detta är ju gott och väl om jag verkligen på något sätt hör ihop med det. Är det min tränare så är det ju obestridligen så, eller om någon jag tränat som det går bra för så blir jag stolt. Liksom en klubbkamrat som är formad i samma miljö och anda.

Om jag däremot inte egentligen inte alls har något gemensamt med den jag vill berömma så är det lätt hänt att publika stolthetsbetygelser bara blir ett sätt att försöka stjäla lite rampljus.

Det går alldeles utmärkt att berömma någon som man inte alls har med att göra, det ska man. Man ska vara generös med beröm till dem som gör bra saker, men i vårt narcissiska samhälle är händer det att vi bara tar tillfället i akt och försöker stjäla lite kredd. Det är ju i slutänden det stolthet är. Glädje och lycka över att ha bidragit till något bra.

Var gärna stolt över dem du bidragit till att hjälpa, de andra räcker det att vara imponerad av. De förtjänar att stå i rampljuset utan att du och jag försöker armbåga oss in.

Share

Older Entries »

Coach Rasputins Blogg

Fredagskrönikan

Styrgrupperna Information

Träningsartiklar

Share

Translate