MAXstyrka

Prokrastinering kanske är rätt?

Det är inte många beteende som är så ifrågasatta och kritiserade som vår benägenhet att skjuta saker och ting framför oss. Ska jag travestera Paulus här så skulle jag säga ”de som prokrastinerar, bland vilka jag är den främste”. Jag är alltså svårslagen på området, så till den milda grad att jag tvingats försöka bryta ner och förstå beteendet. Jag har ju inte svårt att komma igång med allt, så det är inget övergripande. Inte heller tycks det som om det bara är tråkiga saker som är svåra att komma i gång med, jag liksom de flesta andra människor har lite tråkigt nu och då utan att därmed omedelbart hittar på något roligare.

Jag har kommit så långt att jag tror att det i alla fall vad mig anbelangar kan bero på två saker, ibland i kombination. Det ena, och jag tror kanske mest förekommande, är att jag helt enkelt inte är riktigt säker på hur man gör. Det är inget som jag tycker om att erkänna, och då blir det enklare att för mig själv och andra hävda att jag bara inte kommit i gång än. Av någon anledning känns det enklare att erkänna karaktärsbristen än kunskapsbristen. Kanske beror det i sin tur på att det man inte känner till är just okänt, och därför vet vi inte riktigt hur mycket arbete eller ansträngning det kräver. Det här berör faktiskt ofta så vardagliga saker som gymövningar. Om vi inte fattar hur en övning ska utföras eller hur det ska kännas så är det lätt att skita i den. Som i allt annat är vi lite rädda för det okända, och håller oss undan det om vi kan. Den här aspekten löses faktiskt med analys. Vad är det jag inte vet hur man gör? Vems kontaktuppgifter är det jag inte har? Vad är det jag är osäker på? Det här ska man nog helst göra själv, det är inget roligt att sitta och erkänna för andra, men det kräver naturligtvis att man inte ljuger för sig själv. Det är vanligare än man kan tro. Slutar man med det så har man snart klart för sig vad man behöver göra först, så att man kan komma i gång med det där man trodde att man bara har skjutit upp.

Den andra för mig mycket vanliga orsaken är att jag egentligen inte är övertygad om att det är något som behöver göras, alternativt något som med fördel kan göras bättre av någon annan. Den här är lite lurig, eftersom du kanske faktiskt har rätt. Bara för att andra eller eventuellt ett dåligt samvete säger att något ska göras så kanske det inte behöver göras. Det är naturligtvis ofta subjektiva bedömningar, eftersom olika människor har olika toleransnivåer när det gäller städning, vikta lakan, krattade löv eller skottad snö. Självfallet kan hänsynen till medmänniskor göra att du bör bortse från din egen höga toleransnivå och faktiskt göra det din omgivning vill, om inte annat för husfridens skull. Vad det gäller dig själv så kommer du att må mycket bättre om du slutar att säga att du ska göra något sen, och bara säger att du inte vet hur man gör, eller faktiskt inte vill.

Skjut inte upp till morgondagen det du kan skita i helt och hållet.

Autentiskt ska man hålla sig ifrån

Jag tycker mycket om stora städer, och passar rätt ofta på att irra omkring några timmar när jag får möjlighet på resa. Eftersom jag nästan alltid reser till eller från något evenemang så blir det sällan mer än så, vilket gör att man får försöka att improvisera efter vad man tror är närmast det man uppskattar. En mycket tydlig tumregel är att man ska hålla sig ifrån allt som argumenterar för att de är mycket genuina. Tar man Stockholm så blir det uppenbara exemplet de ställen utmed Drottninggatan och Västerlånggatan i gamla stan som skyltar på engelska med att de serverar äkta svenska köttbullar. De är förvisso köttbullar, men svårt överprissatta och tillkrånglade. Vill man uppleva något genuint eller autentiskt svenskt så är det inte på de stråken, utan någonstans längre bort från centrum som inte skyltar på engelska.

Så här är det naturligtvis i alla andra städer också, vare sig det är där jag nu befinner mig på armbrytar-VM i en liten grekisk turiststad, i Thailand vid den påstått oförstörda stranden, eller någon annanstans där någon försöker att försörja sig på vår märkliga jakt på något autentiskt. När man tänker på det så blir det uppenbart hur många gånger man har blivit lurad. Någon säljer min egen längtan till mig med en prislapp i den lokala valutan översatt till engelska. Det blir med åren färre och färre gånger jag faktiskt tror på skyltarna om autentiska upplevelser kanske just på grund av den här tumregeln. I det ögonblick något är till salu så är det inte längre autentiskt.

Kanske är orsaken till att det ändå hela tiden förekommer överallt vårt eget fel, vi som söker det där autentiska. Vi vill så gärna vara med om det där äkta att vi glömmer bort att det som gör det äkta är att det inte har med pengar att göra. Vi vill på ett par timmar uppleva det som har tagit en kultur hundratals eller tusentals år att utveckla, och eftersom vi inte har något annat mätverktyg än pengar så tror vi att det kan användas här också. Det är därför det är så vanligt med berättelser om den där gången när man faktiskt var med om något som inte var till salu i turistfällorna, och då ofta lägger till en kommentar om hur billigt det var. Vi förstår inte utan prislappar.

Kanske är nyckeln att lämna plånboken hemma, bildligt talat. Om vi inte bryr oss om det som är till salu så får vi leta efter annat. Kanske är det en mycket mer autentisk upplevelse av platsen man besöker att leta reda på ett lokalt källargym och träna där en eftermiddag. Det kan vara en mycket mer äkta upplevelse att dela en proteinshake efter passet med någon du träffar i den där källaren än vad som helst som man försöker betala för under ett par timmar. Vem vet, kanske är du så trevlig att du blir hembjuden på en måltid som ingen kallat för autentisk på en meny. Upplevelser nämligen något man skapar själv, inte något man köper.

Paj med lock

Alla som är i närheten av någon som har den allra minsta tillstymmelse till grönyta runt sitt boende drunknar den här hösten i äpplen. Min jaktkamrat som dessutom arbetar med fastighetsservice passar tacksamt nog på att ta till vara äpplehögarna från sina kunder och flytta ut dem till vår jaktmark, vilket innebär att de via ett par steg så småningom konverteras till viltkött. Där kan man tala om förädling. I helgen tittade jag bort ett ögonblick och vips hade någon ställt en kassa med äpplen på min köksbänk som stod där och pockade på uppmärksamhet. Det var för lite för att vara värt en särskild tur ut till jaktmarken, så det fick bli för mig som för alla andra, nämligen äppelpaj.

Här inträder en intressant mekanism hos mig, driven av två faktorer. Den ena är alla de Kalle Anka-tidningar jag läste hemma hos mina norska vänner under uppväxten i Afrika som i fråga om äppelpajer målade upp den ultimata målbilden, nämligen farmor Ankas pajer som ställdes på avsvalning i fönstret. Allt som oftast nallades de där av Mårten Gås, men det är en annan fråga. Poängen är att när man för sin inre syn en gång har sett Farmor Ankas paj, då är en smulpaj inte mycket att komma stickande med. Stor, svällande, med gyllengräddat lock på, bakad i riktig form.

Där har vi den andra faktorn i mekanismen som klickar igång. Av någon anledning så har jag en alldeles fantastisk pajform i keramik som jag troligen ärvt av någon, som lämpar sig mycket väl till just Farmor Anka-pajer. Min poäng är att jag inte tyckte att jag kunde nedlåta mig till att göra en enkel smulpaj. Missförstå inte, jag har aldrig tackat nej till smulpaj, men någon estetisk upplevelse är det inte. Alltså göra det hela ordentligt. Jag gjorde degen, plastade in den för att vila i kylskåpet på samma sätt som man gör med pastadeg, skalade, kärnade ur och skivade äpplen som sedan stektes i smör, socker, kanel och ingefära för att toppas av med sirap. Sedan dela degen, kavla ut hälften, klä formen med den, fyll på med stekta äppleskivor, kavla ut den andra deghalvan till ett lock, gjorde ett kryss uppe på med den överblivna degen, och gräddade i 35 minuter till Farmor Anka-nivå. Det blev så fint så jag blev tårögd själv, och jag och en annan kompis på besök åt med glass till.

Vad är poängen med detta ur träningsperspektiv, utöver det rena bulkandet? Jo, att man ska ta vara på faktorer som dyker upp som gör att man kan göra saker på ett svårare, roligare, mer ordentligt sätt, och inte nöja sig ett smulpajspass. Finns det ballare utrustning på ett gym du hälsar på? Använd det då fullt ut! Ser du för din inre syn någon scen från Pumping Iron på väg till gymmet, som en bildlig farmor Anka-paj? Återskapa den, då! Det jag vill säga är att ibland får man möjlighet att göra det man älskar på riktigt, och då ska man göra det, och inte leta efter en smulpajsversion.

Lägstanivån mentalt flyttar sig snabbare uppåt än neråt

Min bänkträning ger förvisso resultat, om än inte alls i proportion till den tid jag lägger ner. Det är väl i och för sig inte att vänta heller, det är sedan länge bevisat att jag inte har någon särskild fallenhet för att bli stark. Hade jag haft det så är dessutom 50-årsåldern väl sent att till vara på eventuella fallenheter, så jag får nöja mig med det lilla, som kärringen sa när hon kysste tuppen.

Den fysiska utvecklingen är alltså inte så mycket att säga om, det jag vill dryfta något litet är den mentala. I relation till träningen vill säga, annars riskerar det att bli en väl långdragen krönika. I mitt huvud så är det väldigt lätt att personbästa också blir lägstanivå, i alla fall i det jag förväntar mig av mig själv. Har jag en gång gjort en vikt och inte har haft något längre träningsuppehåll så borde jag kunna göra det igen, i princip när jag vill tycker jag. Så är det naturligtvis inte, det vore inte mycket till personbästa om det gick att göra precis när som. Det är dock lite motvilligt man försöker att uppskatta en lägstanivå, alltså vad klarar jag när som helst. Kanske är det för att man har det där personbästat i huvudet, och det känns lite lögnaktigt att ange det om man inte kan visa på förfrågan. Får man frågan ”Vad tar du i bänk” och man som jag svarar 141, så tänker man ju att man borde kunna visa det. Ska jag lova att det går alldeles oavsett dagsform så är det troligen 130-135. Man vill ju inte bli påkommen med att ljuga, eller skryta med sådant man inte kan backa upp.

Sanningen är den att den faktiska fysiska förmågan varierar mer än den mentala uppfattningen, den är mer trögrörlig. Det får nog gå en rätt bra stund utan träning innan jag erkänner att inte är 141. Där har mitt mentala tillstånd bitit fast sig. När det gäller mitt springande så har det dock gått så länge sedan mina personbästa att jag inte nu gärna upprepar dem vid fråga, i alla fall inte utan tillägget ”men det gör jag inte nu”. Sanningen att säga så har jag inte varit i närheten av mina bästa löpresultat sedan överbelastning i berörd muskulatur förra sommaren, men det har tagit till den här sommaren innan min mentala lägstanivå har erkänt det. Så långsamt rör sig i alla fall mitt huvud när det handlar att erkänna försämring. Däremot som sagt inte förbättringar, det räknar jag glatt in som något jag kan göra när som helst, så fort jag har lyckats en gång. Kanske är hela lösningen att inte fästa tanken vid vad man gjort, om man nu tycker att det är ett problem. ”Vad tar du i bänk” kan lika bra besvaras med ett ”Vet inte, vi får se i morgon när jag ska köra bänk”. Det blir mycket ärligare, men det är klart, det är roligt att skryta också.

Det är mycket som misslyckas

Jag har alltid tyckt att det har varit genant att jag bara pratar svenska och engelska, dessutom helt utan att anstränga mig, eftersom jag vuxit upp med båda språken sedan barnsben. Ska det verkligen vara så svårt att lära sig ett eller två språk till, givet att jag dessutom har relativt lätt för uttal och språkmelodi? Förmodligen vore det helt möjligt, om det inte var för en faktor, nämligen min egen feghet. Jag tycker inte om att misslyckas, särskilt inte med att göra mig förstådd. Konsekvensen av min ynkedom är att jag får nöja mig med två språk, och lösryckta uttryck och ord på några olika andra.

Det värsta med det här är att det inte är begränsat till språk, det finns gott om andra områden där jag hämmar min egen utveckling. Genomgående är att jag avskyr att vara dålig på saker, vilket paradoxalt nog gör att jag är dömd till att fortsätta vara dålig på dem. Man kan nämligen aldrig bli bra på något om man inte är beredd att börja göra det när man är dålig på det. Istället är vi många som drömmer om att hitta den där sporten eller övningen som vi är bra på, och provar på en massa saker en halv gång innan vi ger upp med konstaterandet att vi inte var bra på det, och sedan hoppar vi vidare till nästa grej och upprepar proceduren där. Visst finns det saker som vi har mer eller mindre lätt för, men drömmen om att hitta något man är bra på från start är fåfäng.

Dessutom skulle jag vilja påstå att det är feltänkt att man man ska vara bra på något för att hålla på med. Det är tvärtom, vi blir bra på det vi håller på med. Det i sin tur innebär att vi måste hitta andra motiv för att hålla på med saker än att vi lyckas på en gång med dem. Motiv som håller för att fortsätta att försöka även när det misslyckas första gången, eller till och med många gånger.

Visst kan det som i språkfrågan vara något tvingande sombehovet av att göra sig förstådd som gör att man kämpar på. Det förklarar delvis min oförmåga där, eftersom min engelska räcker väldigt långt på väldigt många ställen, och jag alltså inte är tvingad. Jag tror att man måste lära sig att finna en slags glädje i själva misslyckandet, vare sig det är en sport man försöker lära sig, ett språk, eller något annat som inte alls går lätt. Jag menar inte att man ska bli masochist och njuta av misslyckandet i sig, men inse varje misslyckande i sig bildar en ny målsättning, en markering på gränsen för vår förmåga som ska överträffas nästa gång, vid nästa misslyckande. Finns det inga misslyckanden så finns det heller inga utmaningar inför nästa gång vi försöker, och då blir det väldigt tråkigt. Jag kanske skulle lära mig att tycka lite bättre om att misslyckas nu och då?