MAXstyrka

Man smickrar gärna sig själv

Jag är på plats tillsammans med över 250 andra för vad som ser ut att bli ett fantastiskt SM i armbrytning. För fjärde gången hålls mästerskapen i Vimmerby Mässhallar, och den gemytliga stämningen under invägningsdagen beror till stor del på det. Anläggningen är både smidig och trevlig att vara på, med boende, restaurang och tävlingsarena på samma ställe. Annars är det lätt att invägningsdagen inte präglas av idel glada miner, eftersom armbrytning är en viktklasssport. Den är dessutom en viktklasssport präglad av en hel del hobbyutövare, som brukar komma på lite försent att det kan vara vanskligt att väga in sig på en vikt som ligger under det man annars brukar trava omkring och väga till vardags.

Här kommer begreppet deffning in, som ett alldeles felanvänt ord som de flesta i träningsvärlden vet härrör från byggningen, och som har sin rot i definiera. Det betyder alltså att definiera musklerna, alltså plocka bort överliggande fett för att musklerna ska kunna definieras bättre rent visuellt. Visst har vi elitarmbrytare som är knackhårda i kroppen på den vikten de ska tävla, men det är sällan just de som gör en stor affär av att det. De brukar snarare ha bra koll på hur de kommer in med maximal effekt, och det innebär nästan aldrig att gå på kaloriunderskott de sista dagarna innan man ska prestera. Desto fler är de som i en kombination av bristande självinsikt och gott självförtroende anmäler sig i den viktklass de vill väga in, och sen lever i förnekelse tills det är bara några veckor kvar, varvid det blir salladsblad och magert protein, för att sedan basta bort det sista.

Även jag har deltagit i cirkusen i år, med den tydliga övertygelsen att det är viktigare för mig att verkligen stå i protokollet på -95 kilo än hur det går för mig i armbrytningen. Där är den helt ärliga bedömningen att jag är helt chanslös utan ett direkt ingripande från Gud, och det tror jag ärligt talat är mycket att hoppas på. Så även om jag sprungit och tränat på gymmet, och hållit sparsmakad mager kost de sista veckorna så kan det jag har gjort knappast kallas deffning. Snarare medelålderskris, liksom det mesta andra jag håller på med i träningsväg.

Det jag velat åstadkomma är helt enkelt lite självsmicker, vilket är det jag tror driver även de av mina armbrytarsyskon som inte har åldern inne att skylla på medelålderskriser. Jag ska ju tävla på SM, är atlet, tränar och håller koll på vikten. Nej, hade jag varit atlet på den nivå jag smickrar mig själv med, och hållit koll på vikten, så hade jag inte behövt ”deffa” de sista veckorna, utan kunnat maxa prestandan istället för att panikbanta mot att ens få vara med i den viktklass jag anmält mig till. Nu är jag dock invägd, klar och på plats, och känner mig smickrad över att vara med, även om det är jag själv som stått för smickret. Man tar det man får.

Det kan vara verkligt inne i huvudet

För den som tränar regelbundet uppstår det vare sig man vill eller inte en massa mätpunkter som man mer eller mindre medvetet håller koll på. Det behöver inte innebära uttalade uppsatta mål, de uppstår av sig själva. Just nu har arbetsmiljögruppen på mitt jobb hittat på en friskvårdsinsats med hjälp av trapporna upp till kontoret. Vi finns på fjärde våningen, således fyra rejäla stentrappor upp. Det är precis tillräckligt mycket för att man ska välja att åka hiss till vardags, och därför är det rådande påhittet i det närmaste genialiskt. Varje gång som man går uppför trapporna istället för att ta hissen så får man lägga sitt namn på en fingerad lottsedel i en burk. För att förhindra mygel är det begränsat till två gånger om dagen, en vid ankomst och en på lunchen.Vid fastans slut dras vinnare ur burken, och sjangdobla priser tillhandahållna av arbetsgivaren delas ut.

Så långt händer det faktiskt i verkligheten. Inne i mitt huvud däremot tillförs en dimension. Eftersom jag springer till jobbet och därmed redan är svettig och ombytt vid ankomst så tyckte jag inte att det räckte med att ta trapporna, det ska gå fort också. Alltså skriver jag även en tid på mina lappar, i skrivandes stund är gällande personbästa 25,8 sekunder från start tills jag sätter foten på fjärde våningen. Det är bara jag som gör det, det har ingen bärighet på utlottningen, och mina tider på lapparna är helt obegripliga för andra, eftersom det inte finns något annat att mäta mot. Inne i mitt huvud är det dock en mycket verklig faktor. Jag är likadan med mitt vardagliga springande. Det händer att jag inte springer dörr till dörr, utan bryter och promenerar ibland. Däremot aldrig när som helst, bara vid jämna km. I mitt huvud är det därmed ett beslut, och inte bara att jag slutade springa.

Det sägs att coach Josef nu och då åker tillbaka till gymmet om han i efterhand kommer på att han räknat fel och missat något rep eller set. Det måste göras klart, helt enkelt. Den rent vetenskapliga skadan av att springa 4,9 km istället för 5 är nog marginell, precis som om set 14 avslutades på 11 eller 12 rep. Inne i huvudet kan det dock vara en värld av skillnad, på riktigt. Det är lätt att göra sig lustig över det här, och börja prata neuropsykiatriska diagnoser eller Rainman, men faktum är att det kan vara något av det mest användbara som finns. Bara för att ett villkor eller en mätpunkt bara finns inne i huvudet så betyder det inte att den inte är verklig. För den som använder det är det ju högsta grad verkligt. Dessutom så är det så att all framgång, allt som någon människa någon gång i historien har gjort till verklighet, har först varit verkligt inne i huvudet. Nyckeln till att nå framgång, i träning eller idrott såväl som livet i övrigt, är inte att anpassa huvudet efter verkligheten, utan att anpassa verkligheten efter huvudet.

Det finns alltid något att glädjas över

Jag tycker att de olika varianter på hur man betraktar ett halvt glas vatten är väldigt förenklade. Inget faktum existerar oberoende av sitt sammanhang, och hur vi betraktar eller beskriver en viss företeelse beror väldig mycket på omständigheterna. Hur man betraktar det där glaset har med andra ord väldigt lite med att göra hur man är som person, och betydligt mer i vilket sammanhang det är. Förväntar man sig ett tomt glas så dras naturligtvis uppmärksamheten till att det är till hälften fyllt. Förväntar man sig ett fullt glas så uppmärksammar man att det är till hälften tomt.  Har man bett om en fyra whiskey så är ett halvt glas rätt mycket, är man törstig och får ett halvt glas vatten så är det rätt lite. Omständigheter, inte personlighet, alltså.

Likadant är det med hur vi betraktar våra träningsresultat. Håller man på med tillräckligt mycket olika aktiviteter och mätpunkter så finns allt i ett sammanhang. Just nu tror jag mig befinna mig på den platå man så småningom hamnar på när man försöker att förbättra både löpning och bänkpress. De tenderar att motverka varandra, men jag har länge varit på en så låg nivå på båda att det inte alls varit omöjligt att utvecklas parallellt. Det verkar det dock vara slut med. Min löpning var väsentligt bättre för 1- 1,5 år sedan, men då var min bänk betydligt sämre. Kroppsvikten spelar naturligtvis in här, det skiljer 6-7 kilo som kommer väl till pass i bänkandet, men är jobbigt att släpa på i springandet. Till detta ska läggas att jag nyss bestämde mig för att även i år delta i grand master -95 på SM i armbrytning, vilket aktualiserade även vikten som något som påverkar mitt bildliga halva glas vatten. Till invägningen är det nu 3,5 kilo och två veckor kvar, vilket i sig inte är något oöverstigligt. Det är ett halvt glas vatten. Däremot har jag inte tänkt att sluta vare sig springa eller bänka under de kvarvarande veckorna, vilket ger lite olika synvinklar på glaset. Ur ett bänkperspektiv är glaset troligen halvtomt under den här tiden, medan det ur löpningsperspektiv är halvfullt.

Ur armbrytarsynpunkt är det varken eller, jag har inga illusioner om min prestanda där, jag vill mest vara med, och vill inte förlika mig med att gå upp en viktklass sedan i fjol.

Givet att min fixa idé om att vara med i armbrytningen komplicerar min övriga utveckling just nu så får jag se till andra områden för att hitta något att vara glad över som inte väcker vattenglasfrågan. Lyckligtvis ger Garminklockan en uppsjö med information som är mer eller mindre nördig, och som inte ställer olika utvecklingskurvor mot varandra. Det som genom bredden i träningsaktivitet ändå har förbättrats är min vilopuls. Den har alltid varit låg, men utan drastiska hopp så har den ändå sjunkit till en nivå när nattsömnen i det närmaste är någon form av koma. Jag får vara glad åt det så länge, medan jag filosoferar över vattenglaset.

Vad gör andra med sin fritid?

Ända sedan jag själv hade småbarn så har jag hållit fast vid att de som inte har barn överhuvudtaget inte får använda uttrycket ”har inte tid”. Att ansvara för andra små människor som inte klarar sig själva är en så totalt annorlunda tillvaro än att bara ha lite mycket att göra så att det inte kan jämföras på samma dag. Mitt följande resonemang avser alltså inte småbarnsföräldrar, de spelar i en helt annan liga.

Med dem undantagna så undrar jag ändå vad folk gör med sin tid? Jag har precis avslutat ett 14-årigt engagemang som ordförande för Svensk Armsport, något som jag har gjort vid sidan av en hel del andra förtroendeuppdrag, träning och ett heltidsjobb. Det har i grunden inte varit något problem, men jag får ofta frågan hur jag hinner med allt. Det är en fråga som jag inte riktigt förstår, eftersom det i grunden är en ganska enkel matematisk beräkning. Alla har lika mycket tid varje dygn, de flesta måste försörja sig, plus/minus någon timme så behöver vi alla sova lika mycket. Det är alltså inte svårt att räkna ut vad som hinns med, och det är betydligt mer än vad folk tycks tro.

Jag tror alltså inte att frågan egentligen avser hur man hinner med, utan hur man orkar med. Det är en helt annan sak. För min del är svaret att jag ägnar huvuddelen av min tid åt sådant som är självförsörjande energimässigt. De förtroendeuppdrag jag har, de sidosysslor som jag håller på med, till och med mitt vardagliga jobb är sådant som ger mig lika mycket energi som de kräver. Träningen likaså, både mentalt och fysiskt. Det är förvisso stora variationer vid enskilda tillfällen, men det behövs ingen lång tidsperiod innan det jämnar ut sig. Jag delar alltså inte in mitt liv i närande och tärande delar, utan allt är både och. Armbrytningen har i allra högsta grad varit sådan, den har gett mig mycket energi, och därför har jag också kunnat ägna mycket energi åt den utan att jag gjort en nettoförlust energimässigt. Det förändrades för ett tag sedan, och som helhet började jag gå energimässigt back på armbrytningen, och därför var en förändring nödvändig. Det finns inte andra delar av livet som ger ett sådant stort överskott att det kan användas till armbrytning.

I den matematiska tidsuträkningen har jag nu ersatt armbrytningen med några andra delar som är bättre på att balansera sitt eget plus och minus, och jag återställer därmed en hållbarhet energimässigt i mitt vardagliga liv. Jag tror inte man ska ha delar av sitt liv som inte bär sig själva, det blir destruktivt. Träningen får inte kosta mer än den ger, ideella uppdrag får inte kosta mer än de ger. Faktiskt får inte ens arbetet kosta mer än det ger, även om det kanske är andra mätenheter där. Jag har inte myntat uttrycket, men jag har använt det förut. Man ska bygga sitt liv så att det inte är något man måste ha semester ifrån för att överleva. Det är en justering i den riktningen jag har gjort nu.

Annars är man bara en liten lort

Astrid Lindgrens påverkan på den svenska folksjälen är troligen ännu större än vad gemene man tror, och då tror de ändå rätt mycket. På den tiden jag arbetade i Vimmerby så hände det att jag på arbetsmöten omnämnde henne Sankt Astrid utan att någon reagerade, så stark är hennes ställning hos oss. Mycket med rätta, naturligtvis. Den klokskap som hon gav uttryck för i många av sina berättelser är kanske inte unik för henne, det är principer som finns på många håll, bland både religioner, livsåskådningar och allmänna tänkare. Men det är en sak att ha tänkt det, och en annan att övertyga miljoner människor att tänka det. Det gjorde Astrid. Vår medvetenhet om det är oftast uttryckt i kärnfulla citat från Emil, Pippi, Madicken, bröderna Lejonhjärta eller någon av de andra som vi känner bättre än våra egna, verkliga vänner. Citatet i rubriken är från just bröderna Lejonhjärta, och nästan alla svenskar kan det. ”Det finns sådant man måste göra även om det är farligt, annars är man ingen människa, utan bara en lite lort.”

Det som föranleder tanken hos mig just i den här krönikan är att jag precis har hjälpt till på en insamlingsgala för en organisation som heter A Demand For Action, och vi har under kvällen samlat in en halv miljon kronor till akut arbete såväl i Syrien som i Ukraina. Den lilla svenskbaserade organisationen är nämligen en av de som är först på plats när hjälp behövs. Jag är inte speciellt engagerad, och har inte lovat något som jag hade varit bunden till, och det är just det som är poängen. När det inte ens handlar om något farligt, eller något jag tycker är obehagligt så tycker jag att det faller inom kategorin sådant man måste göra. Nej, jag får inte betalt, det får ingen inom ADFA. Det är alltså inget arbete. Däremot behövdes den här kvällen någon som gjorde just det jag är bra på, nämligen hålla i mikrofon, presentera artister och tillsammans med en mycket kompetent medkonferencier hålla ihop kvällen. Det krävdes visserligen en semesterdag och en bilresa, men jag har tagit ledigt fler dagar, rest längre och jobbat hårdare för långt mindre viktigare saker utan att få betalt.

Alltså, när en person man litar på och högaktar ringer och frågar om man kan hjälpa till med något som mer eller mindre direkt räddar barns liv, och dessutom på ett sätt man inte ens tycker är svårt, så borde det inte vara en fråga för någon. Att ta det man kan och ställa det till förfogande utan att begära någon kompensation när det handlar om så konkreta saker som att hjälpa folk undan krig och jordbävningar borde vara en självklarhet. Jag vill tro att det är just det för de flesta, men jag är osäker. Här i världens mest individualiserade sekulära land är det numera fint att fråga whats in it for me. Kanske är Astrid ändå vaccinet som hjälper till att rädda oss. Som påminner om att om man inte gör de där sakerna man kan och måste, så är man inte längre en människa, utan bara en liten lort.