MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Man blir lurad av den man litar på

Hur förvånad man än bli över alla stolligheter som finns i träningsvärlden så är det ingenting mot hur märkligt det är med alla som faktiskt tror på dem. Det är den ena dieten och träningsmetoden efter den andra som vid en första anblick kan tyckas vara så uppenbart skruvade att inte en människa borde tro på dem. Att en enskild person hittar på något eget må vara hänt, ”kan själv” är ju ändå något som inte släpper hos alla även om de kommit förbi bebisåren. På sätt och vis går det att förstå, det skulle onekligen ligga en mycket stor tillfredställelse i att lyckas bygga en fantastisk fysik och prestanda på något sätt som ingen annan kommit på. Osannolikt, förvisso, men man förstår lockelsen om det skulle lyckas.

De som tar rygg på andras stollerier har jag däremot lite svårare att förstå. Om man inte ens skulle kunna få kredd för att ha kommit på det själv, varför skulle man då tillämpa något som all annan kunskap, erfarenhet och forskning och Gudiol säger är rent påhitt? Allt från kristaller till dieter på i princip ett enda livsmedel tycks kunna vinna följare. Det kan helt enkelt inte vara de konstiga idéerna i sig själva, det finns allt för konstiga exempel för att det ska vara möjligt.

Jag tror att förklaringen ligger i att man redan från början litar på förespråkarna av stollerierna av någon helt annan anledning. Det kan vara någon man beundrar för något annat, det kan vara någon man av någon eller annan anledning identifierar sig med, eller det kan vara att det är någon man i all hemlighet drömmer om att ligga med. Det kanske tydligaste exemplet är det som i alla fall förr kallades för solochvårare, numera i sin digitala variant kallat catfishing. De som luras ser helt enkelt till att folk blir kära i dem, och på den synnerligen skakiga grunden börjar att lita på dem, för att sedan gå på allt de säger. Det är mycket fult, och mycket effektivt. Eftersom vi är kära i dem, eller den vi tror att de är, så litar vi på dem, och kollar inte upp det de påstår, vare sig det är om träning, dieter eller banklån till utländska släktingar. Beroende på område så får det sedan olika konsekvenser, allt från förlorade besparingar till att göra sig själv till åtlöje på gymmet utan någon märkbar fysisk utveckling.

Det stora tankefelet är att vi tror att vi inte kommer att bli lurade av den vi litar på. I själva verket är det precis tvärtom. Den vi litar på är den enda vi kan bli lurade av. Det är själva grundförutsättningen för att bli lurad.

Man kan lätt dra slutsatsen att jag inte tycker att man ska lita på någon, men så är det inte. Däremot så tål allt man kan lita på också att granskas. Om den där dieten någon idol förespråkar går att lita på så går det att hitta mer bevis än bara deras ord. Granska, och granska den du litar på samma sätt som du granskar den du inte litar på. Det är så man undviker att bli lurad.

Share

Man kan köra med trasiga grejer

För länge sedan medan BODY fortfarande trycktes på papper så skrev jag en artikel där jag jämförde de olika styrkesportsvarianterna med olika former av motorsport. Eftersom jag även då var mer iblandad i strongman än något annat så fick jag en mängd reaktioner från sådana som höll på med andra styrkesporter som tyckte att deras variant skulle vara en ballare motorsport än vad jag tillägnade dem. Det spelade mindre roll eftersom det var jag som skrev, och därmed min tolkning som gällde. Eftersom det är primärt styrkesport och motorshower som jag jobbar med som speaker så tycker jag att jag hittar många likheter, så jag framhåller nog i min tolkning. Det är dock inte det jag har tänkt återkoppla till, utan en annan väldigt tydlig likhet. Eftersom båda företeelserna handlar primärt om att ha kul så styrs besluten i skarpt läge av vad som är roligast, vilket ytterst sällan sammanfaller med det rationella eller kloka. Tvärtom så är det rätt ofta som att roligt just nu ofta står i direkt proportion till hur tråkigt det blir senare.

I motorstuntshowerna varje påsk på Elmia så är det rätt hårt pressat med att showerna ska gå som annonserat, oavsett vad som gick sönder eller började låta konstigt i förra showen. Det är under påskhelgen nästan 100 000 besökare som har betalat för att komma in, och då duger det inte att inte leverera. The show must go on, helt enkelt. Det är heller inte av pliktkänsla, folk som kör stunt för att det ska se ballt ut tar varje chans just att vara fräna och köra om det går. Jag har med andra ord skrikit i mikrofon till en hel del nödlösningar, provisoriskt lagade bilar, bortkörda karossdelar och andra försvårande omständigheter. Jag som ska väva ihop berättelsen för publiken använder naturligtvis de omständigheterna för att få allt att låta ännu fränare, och showen blir nästan aldrig sämre. Däremot har efterarbetet ofta blivit mycket drygare.

Riktiga strongman agerar ofta på exakt samma sätt. Går det att köra så gör man det, oavsett hur det känns. Det är ju för det där ögonblicket man gör alltihop, och då får det kosta. Jag vill naturligtvis inte att folk ska göra sig illa, i alla fall inte så de får bestående men, men det finns anledning att utmana den svenska förnumstigheten om att det bäst att ta det försiktigt, så inget blir värre. Stuntmotorshower och strongman är ett enda stort finger till den attityden. Fuck that shit. Begreppet som gäller är det engelska YOLO. You Only Live Once. Det är nu det ska vara kul, det är nu det ska vara fränt. Jag vill inte uppmana folk att bära sig dumt åt, för det är som sagt tveeggat. Det är bara det här livet du har, och det är ju bra om det inte tar slut i förtid. Med det sagt, du kommer inte att leva i evighet för att du låter bli dumheter, men det är rätt stor chans att det kommer att kännas som det. Nästa gång du står bredvid någon som tänker försöka ändå, trots skadekänning, spyor i pausen eller att motorn verkar gå varmt, så försök förstå att det är just det här ögonblicket de lever för. Kanske ska man inte alltid säga ”Låt bli” utan ett uppmuntrande YOLO, eller som det heter på östgötsk svenska:

”Gört!”

Share

Vi minns inte för evigt

Även för någon som är så kategorisk som jag så verkar den tilltagande åldern i riktning mot att man blir allt mindre absolut i det man säger och gör. Nu tänker jag inte primärt på att livet inte längre är svart eller vitt som det var när man var yngre. Det är visserligen en välkänd sanning att vad vi tycker är rätt och fel blir alltmer komplext med åren, men det är inte det jag vill ägna tanken åt nu.

Nej, jag menar mer hur tiden tär på hur viktigt somligt är för oss. När jag var ung så var jag var och varannan dag övertygad om att jag var med om saker som jag aldrig skulle glömma. Saker som jag idag har glömt. Det som blir tänkvärt är inte bara den uppenbara förutsättningen att minnet har blivit sämre, även om det också säkert är så. Nej, det jag vill komma åt är att allt eftersom tiden går så spelar en del saker mindre roll i våra liv, och ibland spelar de så småningom så lite roll att de ramlar ur minnets topplista. De flesta kommer upp igen om man sitter i ett samtal med gamla vänner, de behöver hjälp för att komma upp till ytan, medan andra faktiskt går förlorade. De har helt enkelt trängts bort av annat som hänt senare, eller som är känslomässigt viktigare.

I yngre år var man tvärsäker på att man skulle komma ihåg vartenda PB man åstadkom på gymmet, exakt var de skedde och i vilken ordning man hade satt viktkakorna. Nuförtiden så minns jag på sin höjd att jag vid något tillfälle har åstadkommit vikten, men inte när och hur. Vilket nog egentligen innebär att jag inte minns det, jag minns berättelsen. Jag minns att jag minns så att säga. Det är inte längre själva händelsen jag minns, utan en kopia som jag har sparat. Det jag minns kanske stämmer, men tänk om jag förskönade på den tiden jag fortfarande mindes händelsen för att det på den tiden var viktigt att det var fränt? Jag hoppas att det inte är så, men jag vet inte. Är mitt gamla bänkpers på 136 eller 140 kg? Det var över 15 år sedan, så jag vet faktiskt inte tvärsäkert. Förhoppningsvis blir det enligt mitt träningsprogram oviktigt nästa vecka, då jag har tänkt mig förbi det. Så kan man lösa det med PB:n.

Med människor är det inte lika lätt. När jag var på en gammal väns födelsedagsfest för någon månad sedan så påmindes jag om allt jag mindes gemensamt med honom, samtidigt som jag för mitt liv inte kunde komma på vad andra samtida vänner och kollegor ens hette. En del är viktigare för oss helt enkelt, och när jag var yngre så hade jag säkert svurit på att aldrig glömma. En del sådana lyser naturligtvis fortfarande starkt i minnet. Farfar naturligtvis, som var kvar hos oss tills han var nästan 100 år. Nisse Hult, som valde att inte vara kvar hos oss. Kan jag glömma dem? Jag vet inte, även om minnena säkert bleknar, mot min vilja. Det är som Johhny Cash sjöng:

I dont like it, but I guess things happen that way.

Share

Utan Cim hade vi inte vetat

På Sweden Barbell Club så finns förutom den strongmanutrustning som är gymmets signum också en väldigt stor mängd skivstänger och fria vikter, utöver de mycket seriöst svetsade burarna och bänkarna. Även om de saknar de sista procenten upp till den 100-procentiga upplevelsen som Eleikoutrustning ger så hävdar jag att de är god tvåa, framför en massa andra varianter. Den akilleshäl som finns är att det inte är så sjukt exakt vad 20 kilos järnplattorna väger, vilket för de allra flesta förekommande ansträngningar som förekommer på Sweden Barbell inte heller spelar någon roll. Antingen är man klen, och då blir inte variationen så stor, eftersom relativt få plattor används, eller så är man riktigt stark och då är det inte så noga av den anledningen. Eventuella upplevda skillnader mellan passen kunde avskrivas som dagsform.

Så hade det fortfarande varit, om det inte varit för Cim. Cim Kloss Johansson, som senaste vi mätte var Sveriges 3:e starkaste man, och som har ett av världens absolut starkaste grepp. Nu är inte Cim starkast på gymmet, eftersom även Fredrik Johansson tränar där, som vid samma mätning visade sig vara absolut starkast i Sverige. Det är inte det Cim primärt tillfört på gymmet, även om det naturligtvis är spektakulärt att se vem som helst ut Sverigeeliten träna. Nej, det som särskiljer Cim är att han inte nöjt sig med antagandet att kakorna väger omkring 20 kg, han har kontrollvägt dem. Numera vet vi således att järnkakorna väger 20,4 kilo i snitt, men att det är just en snittangivelse, det varierar från kaka till kaka. Det har han också kollat.

Den gångna helgen råkade jag vara på plats när Cim dokumenterade sina 5 reps på mark med Apollonaxel, med provvägning och allt. Tro inte att han nöjde sig med en ca vikt, det provvägdes, först 7 kgs-stången med totalt 6 st gummi-20:or, som landade på 127 komma någonting, och sedan 10 st järnkakor som borde enligt märkningen ha vägt 200, men som vägde 205 komma något. Således 332,8 totalt. Inte 332, inte 333, utan 332,8. Sån är Cim, och även om han kollar för sin egen skull, så blev det uppenbart för mig vilken nytta vi andra har av det.

Människor som Cim är nämligen för oss andra som tränar det Formel 1 är för bilindustrin. Visst, det är spektakulärt att se, men den största nyttan är att i princip all utveckling har kommit den vägen. Det är där man mäter, beräknar och experimenterar med sådant som ingen annan orkar göra, men som alla sedan har nytta av. Det är Cims förtjänst att jag numera använder järnkakorna om det är set med lite marginal kvar i styrka som ska göras, men att jag går efter gummivikterna om det ska maxas i vikt eller reps. Man ska alltså vara tacksam för folk som nerdar in på detaljer och marginaler, hur larvigt det än verkar med 0,2 kg skillnad på 332 i mark. Det är de som gör att vi kan dra nytta av kunskap vi inte själv orkat skaffa oss.

Share

Om det är resultat du vill ha

Den här veckan var jag på ytterligare en föreläsning om AI, vilket det i ärlighetens namn går 13 på dussinet av nuförtiden. Innan jag fördjupar mig i mina reflektioner så ska jag bara försäkra dig om att det kommer en tillämpbar poäng i träningskontext så småningom, så hav tålamod och läs vidare.

Just den här veckans föreläsning fick mig ändå att få tummarna väck och göra några experiment för att se hur de första tårna i vattnet kan kännas. Även om jag inte har varit användare själv så har jag i det närmaste drunknat i entusiastiska förespråkares förklaringar, så jag tycker att jag har en hyfsad bild av i alla fall det offentliga samtalets idéer och tankar runt AI och dess förutsättningar, och mina första försök har inte ändrat det.

Enkelt uttryckt så är det industrialiseringen av tankearbete vi står inför. Samma förändring som den fysiska tillverkningen genomgick när industrier, löpande band och massproduktion kommer nu till de arbeten vars huvudsakliga uppgift är att tillämpa sitt tänkande. Mycket av debatten har handlat om skapande, men det är egentligen inte frågan. AI kommer att användas till det vi vill använda det till, vilket innebär att det inte kommer att användas till sådant vi tycker är roligt. Musik, dikter, kåserier, konst och allt annat kan naturligtvis fås fram på löpande band av AI, men det roliga försvinner, och framför allt så försvinner avsändarperspektivet. En poet skriver inte dikter för att sälja, utan för att få ur sig något, för att klä sina känslor i ord. En sameslöjdare gör inte knivar för att det är en god affär, utan för glädjen i att forma och skapa just den här kniven av just det här materialet, med just sin egen identitet invävd.

Sverige har världens bästa masstillverkade knivar i moraknivarna, en fullständigt häpnadsväckande kvalitet till ett så lågt pris att de flesta svenska hem har en liggande på varje ställe man tänkas behöva en kniv, istället för bara en i verktygslådan. Tack vare industrialiseringen. Det är den med sina nackdelar och fördelar vi nu har tillgång till i tankearbetet. En ganska ok kvalitet i oändlig mängd, men ingen glädje i skapandet, och därmed inga minnen, känslor och berättelser i processen.

Det går än så länge inte att få ett AI som tränar åt oss, även jag är övertygad om att det kommer teknik som löser resultatet så småningom. Dopingpreparat är ett steg åt det hållet, vårt inre barns vilja att ha resultatet utan att ha processen. Jag är övertygad om att tekniken kommer dithän att den perfekta kroppen kommer att kunna skaffas åt oss, utan processen, och lika övertygad är jag att den kommer att bli lika själlös som en AI-genererad dikt. Därför att den inte kommer att innehålla minnen och berättelsen om motgångar, smärta, euforisk glädje på vägen fram till den egenskapade fysiken. Redan idag finns det gott om exempel på fysiker som via kemi massproducerats likt moraknivar, och som också är lika intetsägande. Det är nämligen skapandet som ger känslan, inte innehavet eller tillgången.

Share

Older Entries »

Fredagskrönikan

Share

Translate