MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Man kan inte låta ett litet barn svälta

Under min barndom tog jag intryck av väldigt många fiktiva figurer, det gör jag i och för sig fortfarande, men det var i högre takt när jag var i bokslukaråldern. Ofta mer stödkaraktärer än huvudpersoner visar det sig när jag går igenom minnet.

På engelska heter det mycket mer sympatiskt ”supporting actor” i stället för biroll, vilket är det jag väljer att kalla stödkaraktär. De som gjorde det möjligt för huvudpersonen att vara den han eller hon skulle vara, helt enkelt.

När Rasmus på luffen kom så blev jag helt hänförd av Paradis-Oskar, då kanske mest för att jag var fascinerad över att det faktiskt funnits luffare och den märkliga fria tillvaron jag fick intrycket att de måste ha levt. Som äldre är det vissa andra saker som fastnat som jag läser in mer tyngd i.

I början på filmen följer Rasmus helt enkelt efter Paradis-Oskar från barnhemmet, mer eller mindre mot dennes vilja. Gormande försöker han avskräcka pojken från luffarlivets vedermödor, men mitt i den första kvällens vresighet dyker det upp en livsklokskap som jag tycker är i det närmaste allomfattande. Oskar lämnar den huttrande, blöte och hungrige pojken ensam en stund, och återvänder med några ägg i mössan som han kokar åt Rasmus. Konversationen som följer är magnifik.

-Var har du fått dem ifrån?
– Tjaaaa….
-Har du snott dem?!
-Nja….
-Men du sa ju att om man snor när man går på luffen så tar länsmannen en innan man hinner snyta sig!
-Sa jag det? Vad klok jag är. Men jag kan ju inte låta ett litet barn svälta, bara för att jag är så klok.

Det finns gånger när man måste agera mot bättre vetande om man vill vara människa. Inte för att man glömt sin kunskap, klokhet eller insikt, utan för att något annat helt enkelt är viktigare. Rättskyddet för folk utan permanent adress har i alla tider varit lite tveksamt, och vetskapen om att man inte har marginaler eller förståelse för förmildrande omständigheter att hoppas på när man går på luffen var en dyrköpt erfarenhet för Oskar. Men där satt ett hungrande barn. Dessutom ett hungrande barn som han inte ville ha med sig till att börja med. Han var oskyldig som en brud, för att använda ett av hans favorituttryck. Men man kan inte låta ett litet barn svälta.

Ibland spelar det ingen roll hur mycket man kan, hur stor risk det är att man förvärrar problemen så att de riskerar att bli oöverstigliga. Det kan gälla så banala ting som att hjälpa någon förhoppningsfull men chanslös vän med sin träning i jakten på sin dröm. Man kanske vet att drömmen är orimlig, och ändå sätter man sin kunskap åt sidan för man kan inte släcka drömmen och gnistan i ögonen, även om det leder mot magplask.

Men det kan också vara frågan om immigration och integration, flyktingar som har flytt hit.
Även om problemen ser ut att förvärras, även om vi vet att systemet inte klarar hur många som helst, eller att vi har misslyckats med många som redan är här, även om vi vet precis hur illa det är med allt, och är kloka nog att se vad som riskerar att hända. Det handlar inte om att blunda eller vara dumma i huvudet. Det handlar om att vi inte kan låta små barn svälta och dö för att vi är så kloka.

Share

Alla troféer är inte lika viktiga

För många av oss som jagar är trofén från vilt vi har fällt en viktig del av jakten. Den rent estetiska aspekten av att ha fult med horn och grisbetar på väggarna kan möjligen diskuteras, och görs så också i de allra flesta jägarhem. Ju längre man har jagat desto större chans att man får hornen uppe i vardagsrummet, av rena volymskäl om inte annat. I början på ett jaktliv är troféerna inte lika många, och en livskamrat kan fortfarande vara nyförälskad nog att inte inse att det blir som att öppna en Pandoras ask att gå med på grisbetar bredvid släktfotografierna. Så småningom brukar det lösas med gillestugor, trapphus, mancaves eller liknande områden där de med mer estetiska anspråk svär sig fria. För alla utom den som skjutit är ju värdet synnerligen begränsat, och inte ens vi själva tycker nödvändigtvis att det är vackert.

Det handlar inte alls det. En trofé är en symbol, inte en prydnad. Min samling utökades nu i veckan ytterligare en rund sköld med vildsvinsbetar, och de är i sig verkligen inget märkvärdigt. De två som finns där sedan tidigare är väsentligt större, och satt på större och argare galtar. Ändå fick den senaste betydligt högre prioritet och gjordes i ordning inom ett dygn av skottillfället, och det beror på en för mig väldigt viktig sak. De två tidigare har det båda varit lite strul med, och på grund av bristande insatser från mig så hade det kunnat gå illa om inte skickliga vänner och jägare funnits med. Hade jag varit utan hjälp hade det helt enkelt inte blivit bra. Den nya mindre däremot, har ingen annan hjälp till med på något sätt. Jag var ensam ute i skogen på vakjakt i skymningen, sköt, tog hem, flådde och så småningom styckade grisen helt på egen hand, Det finns inget sätt någon kan påstå att resultatet inte berodde på mig, utan på någon annan omständighet. Den lilla skölden med de små betarna är för mig en påminnelse om att jag faktiskt är kapabel jägare på egen hand. Storleken på de andra påverkar inte det, de är en symbol.

Ibland rör vi ihop de där faktorerna när vi ska utvärdera vad vi har åstadkommit i våra liv, eller idrottskarriärer. Pokalerna och diplomen är faktiskt inte det viktiga, utan det de påminner om. På SM i armbrytning får man inga pokaler, utan en medalj som ofta är rätt blygsam. Ändå har den hedersplatsen hemma hos många av de som vunnit dem, för det finns många pokaler som är lättare att vinna en än SM-medalj.

Det finns ingen idrottsbuckla som är så fin att den får stå framme om den inte representerar ett viktigt minne för ägaren. Ibland blir det till och med tvärtom, man påminns om frislängar, foulsegrar och walkovers, och blir påmind om att det kanske var en del tur inblandad. Då hamnar den lätt i förrådet. De som var svåra att få med sig hem får stå framme. Så du som tycker att det är lite smaklöst med vildsvinsbetar eller plastpokaler som står framme hemma hos folk, det gör vi också. Men står eller hänger de framme så är det för att vi är stolta över det vi åstadkommit för att få dem. Vill du göra oss glada så fråga hur det gick till.

Share

Hund bet man är ingen nyhet

Eftersom jag en stor del av mitt liv har arbetat i media så blir det ofrånkomligt att absorbera en del kunskap om nyheter och nyhetsförmedling, även om jag själv inte är journalist. Urvalet om vad som ska publiceras eller bevakas avgörs trots diverse foliehattars hat mot gammelmedia inte av direktiv från djupa staten eller ondsinta ägare.

Det avgörs av vad som kommer att läsas. Förr i tiden talade man om att det drev lösnummerförsäljning, alltså att fler än annars väljer att köpa en papperstidning för att läsa det som skrivits, numera ännu mer direkt genom att fler än annars ska välja att klicka på en rubrik för att läsa mer. Läsarens vilja att veta mer om det man skriver är nämligen det media kan omvandla i pengar, i en rad olika affärsmodeller som dessutom på ett rätt komplext sätt håller på att förändras.

För att snabbt och enkelt förklara vad som är en nyhet så används ibland ”hund bet man”. Det är nämligen ingen nyhet, det händer hela tiden, och om det inte finns något mer komplicerande runt händelsen så kommer det inte att bli en rubrik. ”Man bet hund” däremot, kommer vi att klicka på, för det är en händelse som vi inte redan har en bild av, och vi kommer att få helt ny kunskap när vi läser det, både om den specifika händelsen och kanske om företeelsen generellt. Läser vi den kommer vi att ha utvidgat vår kunskap och informationsbas, något vi naturligt söker, medan inget nytt kommer av hund bet man, då får vi bara en upprepning på sådan vi redan vet.

På sociala medier är det här en sortering vi alla gör, även om det kanske inte alltid är medvetna val. Vi vet vad vissa av våra kontakter tycker i vissa frågor, och därför blir det inte speciellt intressant att läsa ytterligare ett inlägg i samma fråga. Jag kollar alltid vem som har delat/skrivit något först innan jag lägger tid på att läsa något, eftersom det i väldigt stor utsträckning avgör om det är något nytt, eller samma trasiga skiva.

Precis så här tycks kroppen förhålla sig till träning också, vilket är orsaken vi kan fastna i år av träning utan märkbar förändring på fysiken. Vi gör hela tiden det kroppen vet att vi brukar göra, och eftersom den inte vill lägga tid på något som den redan vet hur den hanterar så blir det ingen förändring.

Duktiga tränare försöker leda sina adepter runt det här med träningscykler, variation i upplägg, periodisering och liknande, och det fungerar uppenbarligen när det görs rätt. Det som gör att det fungerar är dock inte att man hittar rätt mönster, det är att man frångår mönstret. Precis som när det i media blir mönster i rubriksättning och man tror att folk klickar på något bara man skriver på ett visst sätt så slutar folk klicka.

Det är det här som är svårt, både med media och med träning. Det är inte mer av det du har gjort förut som fungerar bäst, det är det du aldrig har gjort förut som öppnar nya dörrar. Till och med konditionsträning, visar det sig.

Share

När är det nog?

Många av som snöar in på en eller annan sak i taget blir rätt fokuserade på det som är aktuellt för stunden. Talar vi om träning så kan det vara styrketräning som helhet, enskilda övningar eller resultat i ett visst moment. Just nu hålla jag med konditionsträning och motionslöpning och försöker förbättra resultaten. Alla är inte inte sådana att de håller på så fokuserat med en sak i taget, utan är mer balansen och förnuftets förkämpar. Det är folk som brukar föreslå att man ska lugna sig lite, ofta helt utan respons. I själva personlighetsdraget ligger att inte lugna sig när man tycker att något är roligt eller utmanande. Fördelen är att man kan bli hyfsat bra på det mesta medan man håller på med det om man verkligen ägnar sig åt det, nackdelen är att det kan bli lite påfrestande för omgivningen. Det tar onekligen tid från annat när man blir uppslukad av något.

I sakens natur ligger dock att man förr eller senare går vidare till något annat, det finns inte tid och resurser att hålla på med flera saker samtidigt på den nivån det brukar innebära. Jag har länge försökt att definiera för mig själv var gränsen går när jag tappar intresset och går vidare, utan att egentligen hitta något svar. Min son delar karaktärsdraget med mig, men är mycket bättre på att göra något av det än jag är. Han håller i tills han verkligen är bra på det han provar, jag brukar tröttna tidigare. Vilket med andra ord innebär att det inte är resultatet som driver mig egentligen, då finns det mycket jag inte borde ha slutat med än. Det är förklaringen till att jag tycker att hashtaggen #nogoals passar mig, jag uttrycker sällan resultatmässiga mål.

För länge sedan när jag jobbade med att sälja TV-reklam hade jag en del kunder som det var omöjligt att få tid att träffa, ända tills jag lärde mig spela golf. Då fanns det helt plötsligt tid att träffas nästa dag. Likaledes har jag haft affärskontakter som har tid att följa med att jaga en hel dag, men inte att ta ett samtal över en lunch. Jag tror att det är en del av min drivkraft i nördandet, jag vill inte vara utestängt från hela sfärer. När jag upptäcker en värld som jag inte har kunskapsmässig tillgång till så söker jag instinktivt ett sätt att få den tillgången. Jag vill känslomässigt förstå hur det är att bära ok, lyfta sten, löpträna, spela schack, jaga, spela golf och mycket annat. För att verkligen göra det räcker det inte att prova, men jag har heller inget intresse av att lägga 10 000 timmar på att bli bra. Jag vill bara veta hur det känns att göra det där som man måste göra. Sedan går jag ofta vidare, och somligt stannar kvar i livet på en lite rimligare nivå. Ungefär som att ölen finns kvar i glaset även när skummet lagt sig lite. Men det måste skumma först, annars känner du inte smaken.

Det här förhållningssättet funkar inte om du verkligen vill bli bra på något, då måste man hålla på längre. Jag tror faktiskt inte man i speciellt stor utsträckning kan förändra hur man är, och det gör att man inte heller behöver bry sig så mycket om absoluta gränser för hur länge man ska hålla på med något. Kanske vill och kan du bli bra, kanske vill du bara förstå, eller till och med bara prova. Man får helt enkelt hålla på tills man känner att man är klar. Det är då man ska sluta.

Share

Motivation räcker inte

En av de saker som jag och Andreas på Tyngre tycks ha gemensamt förutom vårt pratsamma kommenterande är en minst sagt tveksam inställning till Linkedinkulturen. Har man tidigare tyckt att Linkedin har varit pretentiöst och ett verktyg att dupera sig själv att tro på sin egen skeva självbild, så är det ingenting mot vad Coronapandemin nu har åstadkommit. Alla pretton har nu mycket mer tid att sitta hemma och klura ut klokheter, länka vidare uttalanden från sin favoritmiljardär, eller lägga självklarheter på bilder som får det att se ut som något de har kommit fram till själva. Nu är jag är ju inte helt emot sådana bilder med kloka uttalanden, min favorit är: ”Varje lik på Mount Everest var en gång en högst motiverad människa”.

Det som syns så tydligt på Linkedin, men som för all del inte är skapat där, det är ett utslag av vår tid i stort, är att man kan bli och göra allt med tillräcklig motivation. Så är det inte, har aldrig varit, och kommer aldrig att bli. Det som däremot är sant, vilket är nog så viktigt, är att alla kan bli något, göra något, ta sig lite längre. Men något och precis vad man vill är absolut inte synonymer, och troligen hade en del av liken på Mount Everest sluppit hamna där om de lärt sig skillnaden.

Det finns en anledning att de som lyckas förändra det allra svåraste som finns i livet, nämligen att ta sig ur olika former av missbruk inte gör det genom att dra upp stora planer, utan genom att slåss en dag i taget. Idag ska jag vara nykter. Lyckas man med det så lever man med varje dag som en seger, dag för dag. Sätter man upp ett grandiost mål så ska man istället leva varje dag mellan med kontrasten av den uppmålade bilden och vardagens verklighet.  Det kan vara väldigt nedbrytande, och det är för att överbrygga den nedbrytande tanken och hålla fast vid livslögnen att allt är möjligt som vi har skapat subkulturen med motivation.

Jag vet att jag inte kommer att bli varken stark eller snabb på det sätt som orden innebär för någon med min referensram. Ingen motivation i världen kommer att ta mig till en final i Sveriges Starkaste Man, precis som ingen motivation i världen kommer att ta mig under 30 minuter på milen, även om det finns människor i världen som kan det. Att andra kan betyder inte att jag kan, precis som att andra inte kan inte betyder att jag inte kan. Motivation ändrar inte på det, däremot en någorlunda rimlig bedömning av vad som går utifrån den man själv är. Man behöver aldrig göra mer än ett träningspass i taget, och man behöver aldrig vara nykter vid något annat tillfälle än just nu. Det var flera år sedan jag drog till med ett bibelcitat, så det kan väl vara dags igen. Det är Jesus som talar i Lukas 14:28.

”Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig inte först ner och beräknar kostnaden och ser om han kan fullfölja bygget? Annars, om han har lagt grunden men inte lyckats bygga färdigt, kan alla som ser det börja håna honom, och säga: Den mannen började bygga men lyckades inte bli färdig.”

Det står en hel del påbörjade grunder på Linkedin, såväl som andra ställen i vår skruvade subkultur.

Share

Older Entries »

Coach Rasputins Blogg

Fredagskrönikan

Styrgrupperna Information

Träningsartiklar

Share

Translate