MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Det är sunt att misstro det perfekta

Vi är många som tycker om att beskriva vår utveckling i såväl träningshänseende som livet i stort i så positiva ordalag som möjligt. Man berättar om ändringar och justeringar man har gjort som fick bra utslag, eller om kontinuitet som man tycker har gett resultat. Påtagligt ofta låter det som om man alltid har fattat beslut i rätt riktning. Man bestämde sig för att ändra något, och det blev rätt, eller så bestämde man sig för att fortsätta att envisas med något, och det var rätt.

Alla beslut man berättar om har alltid varit rätt, tycks det som. De gånger det berättas om något dåligt så verkar det alltid vara sådant som man inte kunnat påverka, skador, omvärld, yttre faktorer och så vidare. Sådant som i vilket fall inte kunde påstås vara vårt eget fel. Allt bra är sådant vi har bestämt, och allt dåligt var bortom vår kontroll. Det är ytterst sällan någon erkänner att de fattade ett beslut som var helt fel och ledde åt skogen.

I själva verket är nog fördelningen rätt lika mellan positivt och negativt. En del beslut vi fattat har varit käpprätt fel, och en del som har blivit bra är sådant som vi inte kunde kontrollera. I mitt yrkesliv har det alltid ingått en rätt rejäl mängd konferenssittande, där den ena organisationen efter den andra har dragit fina presentationer om sina lyckade projekt. Best case studies, som det heter på inlånat managmentspråk. De är nästan undantagslöst tråkiga, eftersom de oftast bara berättar om det som gått bra.

Jag har gjort det till en vana att ställa den tråkiga frågan ”Vad har ni inte lyckats med? Vad har du inga powerpointbilder på?” Det ska erkännas att det naturligtvis finns en gnutta skadeglädje i att spräcka den perfekta fasaden, men i huvudsak ställer jag frågan eftersom det finns minst lika mycket att lära där. Ska jag dra lärdom av någon annans erfarenhet så måste jag få veta vad de provat som inte funkar.  Att veta vad man ska undvika är minst lika viktigt som att veta vad man ska prova.

När man ställer frågan så tappar folk oftast farten lite, men faktiskt brukar det sedan komma en befriande ärlighet, och väldigt ofta är det inte något de behöver fundera på, utan vet tvärsäkert att de inte har löst. De som på en direkt fråga utan omsvep berättar vad de kämpar med ökar massor i trovärdighet. Talar de sanning om det negativa så kan man anta att de även talar sanning om det positiva som de nyss dragit. Om de däremot inte vill erkänna att något är svårt, eller att de har misslyckats med något, så brukar jag kasta åhörarkopian när jag lämnar lokalen, för troligen har de då ljugit även där, medvetet eller omedvetet.

Självfallet gäller det även träning. Den som aldrig berättar om att de gjort fel, fastnat, felbedömt eller kastat bort tid på fel saker finns det inget att lära av. Visst kan en del av det de säger vara sant, men det hjälper inte. Om någon ljuger ibland så kan man aldrig veta när de ljuger eller inte.

Share

Ibland kan man inte avbryta ett köp

Ibland upptäcker vi mitt i ett köp att det hela håller på att bli lite dyrare än vad vi har tänkt oss, inte minst när det är något som ska betalas vid flera tillfällen över en längre tid.

Det går oftast att avbryta för att få stopp på kostnaderna, men kruxet brukar vara att man då får det sämsta av två världar. Man får troligen inte behålla det man tycker sig ha köpt, och man kommer inte att få tillbaka det man redan har betalt. Kostnad utan resultat, helt enkelt.

Nu är ju inte det här tänkt att handla om konsumtion med skumma avbetalningsplaner med alldeles för hög ränta, utan om träning, och det är just det det gör också. Visserligen är det väl sant att all träning är nyttig, och bättre än ingen träning alls, men nu handlar det inte om träningen har gett någonting alls, utan om den har gett det vi tycker att vi har betalat för.

Står resultatet av träningen i relation kostnaden, helt enkelt?

Det gör det oftast på det teoretiska planet, definitivt i början på diverse satsningar i alla fall. Det är sällan totalkalkylen det är fel på, utan snarare kassaflödet eller likviditeten, om vi ska fortsätta med den ekonomiska metaforen. Den där tänkta formen, fysiken eller styrkan är visserligen värd den totala insatsen, men svårigheten uppstår när man inte löser delbetalningen. Man hinner eller orkar inte just den här veckan, men vill egentligen inte häva köpet. Precis som man med avbetalningar brukar kunna rädda upp om man kommer efter med en betalning så kan man missa en enstaka träning, men blir det två så börjar det komma folk som vill ha tillbaka det de har sålt. Det är rätt retligt om det ändå är något man har hållit på och betalt på ett tag, för de pengarna får man inte tillbaka.

Bestämmer du dig för att avbryta en satsning för att du tycker att avbetalningen varje vecka börjar att bli för dyr, så kommer du inte att få tillbaka de timmarna du redan har satsat, och du kommer heller inte att få behålla formen du har hållit på och betalat för heller. Det sämsta av två världar, helt enkelt.

Det är därför det är viktigt att tänka igenom kostnaden för sina satsningar innan man drar igång, och så att säga göra en kreditprövning av sig själv.

Kommer jag att klara den här avbetalningen på formen varje vecka? Den kan det också vara vettigt att be någon annan som inte lider av samma storhetsvansinne att hjälpa en med det. Någon som säger att det här har du faktiskt inte råd med i tid och engagemang, hur gärna du än vill ha resultatet.

Det kan vara bättre att släppa drömmen om den där framgången än att börja betala på något som du sedan måste lämna tillbaka ändå, utan att ha haft någon glädje av. Det innebär inte att du måste avstå helt, något räcker det du kan satsa till, men plocka inte ut en Mercedes om du bara klarar avbetalningarna på en Skoda.

Share

Är det skickligt att ha tur?

Som jag har förstått så är det i stora delar av Asien så att tur i princip betraktas som en personlig egenskap, lika eftersträvansvärd som skicklighet eller kompetens. Jag har inte närmare fördjupat mig i om det är hörsägen eller verkligen sant, det är hur som helst en intressant tanke. Jag tvivlar dock på att det verkligen går att fastställa att någon mätt över livet har mer tur än andra, i alla fall på individnivå. I ett större perspektiv är det naturligtvis många som har mer tur än andra, genom att vara födda i rika, fredliga länder, hellre än fattiga krigsdrabbade. På individnivå så är jag nog mer benägen att tro att det varierar för alla, någon egentlig Alexander Lukas tror jag inte finns.

Däremot så tror jag att det finns stora skillnader i hur vi förvaltar den tur vi ändå har. I vår värld är det ganska tydligt i fråga om genetik, träningsförutsättningar och annat som kan tänkas påverka vår utveckling, men för att göra det riktigt tydligt vill jag exemplifiera med poker.

Det är rätt tydligt att det finns folk som är olika bra på att spela poker, inte minst syns det på att det finns pokerproffs som livnär sig på det hela, och att samma folk stiger uppåt i stora turneringar gång efter annan. Eftersom turen, eller slumpen om så vill, styr vilka kort man får på hand och vilka som vänds upp på bordet så kan det inte gärna vara skillnaden. Ingen spelare kan styra vilka kort som dyker upp. Det man däremot kan styra är vad man investerar i vilket läge. Hur mycket man lägger i potten, helt enkelt. En duktig spelare kan dessutom styra vad andra lägger i potten, och därmed hur mycket som finns att vinna.

Jakt är ett annat intresse jag har där principen återkommer. Man kan inte styra vilka lägen man får, eller om man får vilt i pass, annat än marginellt genom att vara tyst och tänka på vinden. Ändå finns det ofta ett mönster i vem som fäller mycket vilt, och vem som inte gör det. Hos bra jägare smäller det när läge uppstår.

Överfört till vår värld så kan vi inte kontrollera vår genetik. Små händer är svåra att få större, och korta muskler blir sämre rent biomekaniskt för det mesta som har med styrka att göra. Det kan vi inte påverka. Däremot så kan vi påverka hur mycket som ligger i potten, hur mycket vi själva satsar, och också hur mycket andra satsar. Alla strongmanatleter är olika bra på olika grenar, och vet man att en tävling innehåller riktiga skitgrenar för de egna förutsättningarna, så är det kanske inte där man ska lägga säsongens fokus. Jag menar inte att man inte ska delta, men man kanske inte ska gå all in för säsongen. Allt detta om man bara siktar på maximal framgång, vill man bara vara med så spelar det ingen roll., då är det bara att elda på.

Så nej, det är inte skickligt att ha tur. Däremot så är det skickligt att se till att man får utdelning när man har tur, och oskicklighet att låta det rinna mellan fingrarna när det väl händer.

Share

Alla ser det från sitt håll

Även om de flesta av oss inte är medvetet egoistiska, så är vi likafullt det när det kommer till hur vi formar våra åsikter. Vi har helt enkelt lättare för att tycka att sådan som är bra för oss verkar rättvist, än sådant som inte är bra för oss.

Min hädangångne vän Nisse Hult tyckte på fullt allvar att den enda gren som var riktig rättvist att ha före en cut i en strongmantävling för att inte urvalet skulle slå fel var ok. Han var djupt övertygad om att det var det rättvisaste testet av allsidig styrka om man var tvungen att välja bara en gren. Han förnekade med emfas att det skulle ha något att göra med att det var en av de få grenar han var absolut Sverigeelit i på sin tid, och mycket sällan förlorade. Nej, det var helt enkelt rättvisast, tyckte han. På avstånd mycket underhållande, när man inte tänker på att vi alla agerar på samma sätt i frågor där vi ha intressen.

Att pandemin var en svår hämsko på det gångna VM:et i armbrytning i Florida är vi alla överens om, och skulle önska att det var annorlunda är självklart. Men därifrån till att de dryga 400 deltagarna från en befolkning på 100 tals miljoner inte ska få hålla ett VM för att inte vi andra kan ta oss dit är en helt annan sak. Det är en ganska barnslig och egocentrisk inställning, väl i klass med Nisses ok. Ingenting blir bättre för mig av att förvägra andra.

Likaledes den tävlingsformen vi för första gången ska försöka oss på inom svensk armbrytning, nämligen ett lagtävlingsformat där fem personer i spridda viktklasser tävlar för sin klubb mot andra klubbar i en serie. Eftersom många klubbar inom svensk armbrytning än så länge är lite mindre så är det inte alla som har tävlande i alla klasser och får svårt att delta. De flesta tycker ändå att serien är en bra idé trots att de kanske själva inte kan delta, vilket hedrar dem.

Tyvärr är det mycket vanligare i världen i stort att vi bara tycker att det vi själva är riktigt bra på egentligen är något att ha. Det är bra för alla att lyfta sig över sin egen enögdhet, och om man har något form av ledar- eller samordningsansvar så är det en absolut nödvändighet. Det går inte att ha ett övergripande ansvar om man har ett särintresse. Ordnar du en tävling måste du klara av att se det från fler synvinklar än din egen. Sitter du i en styrelse så kan du inte bara se det från ditt eget håll, utan måste överväga alla aspekter. Det finns gånger när man är mitt i en egen elitsatsning som kräver att man bara ser det från sin egen synvinkel för att lyckas, och det är helt ok. Problemet uppstår först när du verkligen tror att du är objektiv, fast du bara ser det från din egen vinkel. Tack och lov finns det oftast gott om folk som talar om det. Då gäller det att lyssna och inte bli arg.

Share

Privilegierade fanns inte bara i Sydafrika

Även om det snart är 30 år sedan apartheid föll och de första demokratiska valen hölls så har det präglat hela mitt liv att ha upplevt det bisarra och hemska systemet under min uppväxt. Inte så att jag var lidande, jag föddes till och med i Sydafrika av mycket reella medicinska skäl, trots att mina föräldrar egentligen bodde i Botswana då. Botswana var redan då en oberoende demokrati, men för den som var vit var vården i Sydafrika lysande. Jag hade förmodligen heller inte överlevt annars. Med andra ord så är det inte speciellt långsökt att säga att jag lever för att mina föräldrar var vita. De gånger under uppväxten i tonåren jag besökte Sydafrika innan apartheid fallit stortrivdes jag. Hemma i Botswana umgicks jag i princip bara med vänner av annan färg än jag själv, och jag reflekterade inte över skillnaden. Så är det nämligen att vara priviligerad, det är lätt att glömma dem som inte är välkomna. Bara man inte tänker på sina färgade vänner så är det inget konstigt med restaurangerna, bussarna, köpcentren eller stränderna.

Jag tycker inte om att det funnits tillfällen i mitt liv när jag glömt dem som inte fick vara med, och som vuxen försöker jag undvika att det händer igen. Kanske är det därför jag reagerar så starkt när det händer i sammanhang jag finns. Inom den internationella armbrytningen är det lätt att snegla tillbaka på tiden innan Sverige och ett antal länder protesterade mot att vissa armbrytare inte fick vara med, och istället startade om med en organisation där alla är välkomna. För de som fick vara med så var det oftast fantastiskt, precis som på restaurangerna i Sydafrika. Om man bara lyckas att förtränga att vänner man annars umgås med inte är välkomna så går det bra. Miljön, kvaliteten, skratten, atmosfären, allt är underbart. Om man inte tänker på Kgatla, Tebogo, Silas, Dichauto eller någon av de andra som inte var välkomna. Ja. nu är ju inte det där namn inom armbrytningen, utan mina tonårsvänner. Men för mig är det samma sak, och jag vill inte äta på restauranger där inte alla blir serverade, eller tillhöra en armbrytarorganisation där inte alla är välkomna.

Hur tillfredsställande det än är att hålla den här linjen, så är det inte problemfritt. Sydafrika brottas idag med enorma problem, många naturligtvis med sina rötter i historien, men lika mycket för att man fortfarande reagerar och agerar mot det som borde vara dött och begravet. Utmaningen för oss i det omstartade internationella förbundet, är att varken lockas tillbaka till en miljö där alla inte är välkomna, men heller inte fortsätta att slåss mot historien som borde begravas. Sydafrika är fortfarande ett av världens mest fantastiska och vackra länder, och armbrytning är en av världens bästa sporter. Det vore synd historien, eller motreaktionen mot historien fick förstöra det.

Share

Older Entries »

Coach Rasputins Blogg

Fredagskrönikan

Styrgrupperna Information

Träningsartiklar

Share

Translate