MAXstyrka

Man måste nästan alltid upprepa sig

När man har skrivit en bit över 400 krönikor på rad så blir det oundvikligen så att man upprepar sig. Om jag var lagd mer åt excel och ordningssinne skulle jag säkert kunna strukturera upp det hela, och gruppera mina texter efter ämnen. Det skulle inte bli så väldigt många grupper, även om jag onekligen har hittat många sätt att uttrycka samma sak på genom åren. Sedan förändras naturligtvis alla människor och olika saker är olika viktiga vid olika tidpunkter i livet. Jag skrev väldigt lite om löpning för några år sedan, medan det nu återkommer väldigt ofta. Men vare sig jag exemplifierar genom löpning, matlagning, armbrytning eller något annat av mina intressen så finner jag att jag upprepar mig.

Märkligt nog blir jag snarare stolt än generad över det, för det är vissa saker jag vill ha sagt, och som jag kommer att fortsätta att upprepa så länge jag har något forum att säga dem i, och det finns åtminstone någon som lyssnar. Nu menar jag kanske inte mina roliga anekdoter som jag också allt oftare finner att jag upprepar, och som min hustru och mina barn ler lite överseende när jag än en gång återger med schvung och förtjusning. Det är ett tecken på gaggighet, och någonting jag nog också får finna mig i är allt mer tilltagande, så morfar jag är. Nej, de saker som jag upprepar vecka ut och vecka in klädda i olika ord och teman är de jag är övertygad om måste upprepas tills de får fäste i varje människa. När jag försöker koka ner dem utan anekdoter, allegorier eller metaforer så hamnar jag ungefär här:

Alla människor är lika mycket värda, den romske tiggaren utanför ICA, den syriske flyktingen, det svältande afrikanska barnet, den med ordnad ekonomi ängslige svensken. Ingen förtjänar att ses, höras eller ta mer eller mindre plats än någon annan. Det är en rättighet som bara förverkas när den används för att neka andra människor detsamma.

Allt det du gör får konsekvenser. Om du tränar eller låter bli, vad du äter, hur du är mot andra, vad du väljer att ägna din tid och din uppmärksamhet åt. Det du sår kommer du att få skörda.

Du måste finna frid med dig själv, annars kommer du hela tiden att söka sätt att fly ifrån dig själv. Med steroider, alkohol, droger, upplevelser. Det är när du inte tycker om dig själv som du försöker att vara någon annan, och det är en livslång frustrerande resa mot nederlag.

Du måste besvara ditt livs, och därmed din existens varför. Att förhålla sig till sin omvärld genom att undvika frågan om varför du finns och vad ditt liv har för mening går inte. Hur högt man än skruvar upp ljudet så kommer den frågan någon gång att tränga sig igenom och göra sig påmind.

Det är det här jag har försökt säga i över 400 veckor på rad nu, och det är det jag kommer att fortsätta att säga så länge jag har någonstans att säga det. Ni får stå ut med att jag upprepar mig, jag ska försöka att variera språket och bilderna så att det stundtals i alla fall blir underhållande.

Springing in the rain

Som ett utslag av min oförmåga att vara lite rimlig i sådant jag företar mig har jag sprungit till kontoret igenom hela vintern. När det blir -10 -15 grader kallt så slår det över och blir ett rent masochistiskt nöje, och med något extra lager kläder på sig kan man framhävda i sin dårskap. När nu våren inträdde blev det genast lite mer mainstream att springa igen, och vissa helgmorgnar i solljuset blir lite som midsommarafton är för mer rutinerade alkoholkonsumenter. Det blir lite amatörafton över det hela.

Den här veckan vidtog dock ett rejält skitväder igen och vi är betydligt färre på gångbanor och trottoarer genom Stockholm. De av oss som springer ser ungefär ut som vi brukar, om det regnar eller inte spelar ingen roll, vi har ändå planerat någon form av ombyte och hygienåtgärd innan arbetsdag vidtar. Däremot är jag fascinerad över de åtgärder folk vidtar som tror att de ska ta sig någonstans genom ett regnväder utan att det märks.

Om man tänker att man ska uppenbara sig någonstans fräsch som vid någon slags unboxing så måste man gå direkt från duschen, i kläderna och infinna sig. Allt man gör däremellan kommer att sätta spår. Hur mycket regnrock, paraply galoscher och annat man har på sig så kommer det att märkas att det varit lite bökigt att ta sig dit. Det här gäller naturligtvis inte bara löpning, utan allsköns praktiskt arbete och tillfälliga insatser. Kolla oljan på bilen har varit början på mycket tråkigheter, och att som jägare tro att man ska vara ren efter att man tagit ur ett djur i skogen bara för att man haft latexhandskar på sig är mer än lovligt naivt. Och då har vi ändå inte ens nämnt målning.

Det vi gör kommer alltid att synas på oss, på något sätt. Försöker vi förhindra det så leder det bara till att det vi tar oss för inte blir gjort ordentligt utöver att vi skitar ner oss. En rask promenad genom regnet i kontorskläder kommer inte att leda till att du kommer till jobbet fräsch, bara att du både är svettig och inte har tränat ordentligt.

Flyttar vi det från det rent fysiska till det känslomässigt och mentala så blir det precis lika påtagligt. Finns man där och hjälper till när vänner har det svårt så gör man inte det oberörd.

Lika lite som ett regnväder bara är att skaka av sig och att ingen ska märka att man har varit ute i regnet så kan man skaka av annat man går igenom.

Det betyder inte att du ska låta bli att hjälpa till, eller försöka hjälpa till på något sätt som inte märks på dig. Det betyder bara att du ska veta att du kommer att bli blodig, svettig, skitig och trött, och det kommer att synas på dig. Lösningen är inte att låta bli, utan att ordna tid och plats så att du kan duscha och byta om innan du måste vara presentabel för nästa grej.

Ett fränt namn räcker inte långt

Under alla år som jag har hållit på och skrikit i mikrofoner så har jag uppvaktats av aktiva som vill bli presenterade med det ena eller andra påhittade namnet. Det är ett nästan tvärsäkert sätt att få mig att undvika namnet i fråga, av flera skäl. Det första är trovärdigheten. Jag avser inte genera min egen yrkesskicklighet genom att stå och kalla någon för något de uppenbarligen inte är.

Ett artistnamn förutsätter två saker. Dels att det beskriver personen ifråga på ett sätt som ger känslomässig resonans hos publiken, och dels att det verkligen är en artist. Det är försvinnande få inom det jag håller på med som verkligen är artister.

Sedan finns ju det rent språkligt och ljudmässiga också. Det ska ligga bra i munnen, gå att säga med tryck i mikrofon, och med säga menar jag skrika. En del namn är så fruktansvärt bra i grundutförande att det räcker. Kanske är min absoluta favorit i armbrytarvärlden Kydyrgali Ongorbayev, en av de bästa Kazakstan har fått fram det senaste årtiondet, och då har de ändå fått fram många världsbrytare. Levan Saginashvili är en annan favorit ljudmässigt, även om jag stundtals lägger till ”Too Strong” eftersom det är så väldigt beskrivande för hans sätt att vid armbrytarbordet svara på alla spekulationer inför.

Om du är en av dem som tävlat när jag hållit i mikrofonen så är det ingen förolämpning att jag inte gett dig ett artistnamn, eller använt det du vill. Det är heller ingen komplimang om du fått ett. Det är nämligen inte alls för din skull, det är för publikens. Det är för att deras förväntan ska väckas, eller för att inte en förväntan ska väckas som sedan inte möts.

Det du presterar i tävling har inget med mig att göra, eller vad jag eller andra kallar dig. Det ansvarar bara du för, och vinner du så är det din förtjänst, inte min eller publikens. Likaledes är det inte vårt fel om du förlorar, ett fränt namn hade inte hjälpt dig. Möjligen hade det gjort det hela lite mer genant, vilket jag ju då besparar dig från.

Några av de jag har använt som jag tycker är bäst i sin funktion genom åren är: Daniel ”Wild Thing” Åberg, Roine ”Whatever it takes ”Eklund, Niklas ”Svalsjöbjörnen” Hult, Mats ”Homer” Corneliusson, ”Fabulous” Fia Reisek, Malin ”Kill switch” Kleinsmith med flera. Sedan finns de vars gärning inte kan förbättras eller lyftas på något sätt. Andreas Rundström är inte ett namn man vill solka ner med något tillägg.

Sedan finns det ett litet bibliotek i huvudet på sådana som man skulle vilja använda, men där man inte hittat någon lämplig matchning än. Överst bland dem är det Jesus kallar fiskarsönerna Jakob och Johannes, för sin intensitet och sitt humörs skull. På arameiska är det Boanerges, men det skulle inte funka i svensk eller engelsk kontext. Däremot betydelsen. ”Sons of Thunder” eller ”Åskans söner”. Eller ännu hellre det som står i 1917 års bibelöversättning. Även om ett helt koppel av mina vikingaromantiserande strongmanvänner skulle få ståpäls så har jag inte hittat nån som kan bära upp det än.
”Tordönsmän”.

Varför göra något överhuvudtaget?

Vi som håller på med lite besynnerligare sporter än det som är mainstream får ofta frågan av medelsvensson om varför man gör det. Det är en irriterande fråga att få just som man håller på att förklara något man lyckas med, någon sten man har lyft, eller någon vars handled man har toppat ut. Det irriterande är inte frågan hur man gör, utan det mer ifrågasättande varför man gör det. Hur man gör tycker vi alla om att förklara.

Det som är irriterande, och somliga stunder faktiskt förolämpande, är antydan om att det man väljer att lägga sin tid och sitt engagemang på är konstigt och obegripligt. Det hade varit en helt berättigad fråga om resten av världen enbart styrdes av rationella val med nyttoperspektiv för ögonen hela tiden, och att det var bara vi i mindre sporter och subkulturer som gör konstiga val. Men så är det inte.

Jag har slutat försöka ursäkta eller förklara varför jag gör något för folk som har den där stundtals nedlåtande tonen, och istället vänt tillbaka frågan. Varför gör du det du gör? Varför göra något alls? Inte för att jag förväntar mig något vettigt svar i högre grad än vad jag själv ger, utan för att jag vill visa på att beteendet är allmänmänskligt, och inte begränsat till det idrottens medelsvensson inte förstår sig på.

Vi vill roa oss, vi vill lyckas med sådant vi företar oss, vi vill vinna, vi vill bli bättre. Det vill alla på något sätt eller annat. Att ställa frågan varför man bryter arm men inte varför 22 personer springer runt på ett gärde efter en läderkula är att göra sig mer än lovligt dum. Båda är ur strikt nyttoperspektiv lika meningslöst.

Självfallet finns det saker vi gör av andra skäl. Arbete, försörjning, skydd, fortplantning, eller för all del på grund av tro på något större än oss själva som vi svarar inför. Men det är ytterst sällan det någon tror när de ställer frågan. Den gäller allt det där andra vi gör.

Tittar man på naturfilmer så får man ofta höra på hur förbryllade filmare och berättarröster spekulerar i varför delfiner hoppar, apor svingar sig eller fåglar retas med katter. Ofta kommer spekulationer om att det är förberedande för jakt, eller att de lär sig samspel med flocken eller något annat skitnödigt, och sådana bieffekter finns naturligtvis av det mesta som levande varelser företar sig. Men det är knappast medvetna val, och att anlägga ett nyttoperspektiv på allting man filmar på Serengetis savanner är lika korkat som frågan varför man bryter arm eller lyfter sten. Varför skulle resten av skapelsen vara helt nyttodriven när inte mänskligheten är det?

Det är inte nyttoperspektivet som är drivande. Det är samma sak för stenlyftare, armbrytare, fotbollsspelare och till och med för mellanchefer som spelar padel som det var för griseknoen. De tycker helt enkelt att det är roligt. Och oavsett vad Emils pappa sa så ska även grisar ha roligt.

Det får inte gå överstyr

Häromkvällen så satt jag och hustrun och tittade på Netflix på det där planlösa sättet man gör när man mest behöver sitta en stund. Det blev Everest, filmen som är inspirerad av verkliga händelser, som man brukar säga när man inte riktigt vill bry sig om att hålla sig till fakta, men ändå vill att folk ska tro att allt är på riktigt. I korthet så handlar det ett professionellt bergsklättrarföretag som efter flera års framgång kör i diket, och ledaren tillsammans med en del klienter dör på Mount Everest. I onödan, kan man dessutom tycka.

Det första man kan ställa sig frågan om är vad de skulle upp där att göra överhuvudtaget? Risken står inte riktigt i proportion till vinsten kan man tycka. Att vara ute på marginalerna i överlevnadschans ska man inte ta lätt på, oavsett vinst. Det är en fysisk miljö som människan egentligen inte kan leva i, så det handlar om att göra ett kort besök och gå ner innan man dör. Men för all del, låt oss anta att man oundvikligen känner att det är värt det, man måste upp dit och se världen ovanifrån.

Det illustreras ganska bra i filmen vad det gäller säkerhetsgränser de hade satt upp, förberedelse, samarbete och så vidare. En bärande punkt i berättelsen var att man måste vända neråt innan kl. 14 på dagen, något de sen struntade i, vilket ledde till att de dog. De som vände innan det överlevde. Just när beslutet fattades verkade det känslomässigt motiverat, det var klientens andra försök, och han skulle aldrig klara ett tredje försök. Nu kom han aldrig hem istället. Självfallet tänkte varken han eller expeditionsledaren att de kunde tänja på gränsen ner de planerade. Problemet var inte planen, utan att de sket i den.

Det finns ganska många exempel inom idrott och kraftsport där det gått överstyr under resan mot toppen. Folk som intygat att de aldrig skulle börja kura upptäcker att klockan är 14 och det är dags att vända utan att de kommit fram, bildligt talat. Plötslig dålig hud och vattenballong dyker upp, en del kommer ner, andra dör på berget. Somliga faktiskt fysiskt, medan andra relationsmässigt, socialt, ekonomiskt eller hälsomässigt.

Det tråkiga är inte bara den faktiska ynkligheten i att vända sig till knarket, utan oförmågan att stå vid sina egna beslut. Många gånger är planen helt ok. Utmaningen är att låta sig uppfyllas och inspireras av drömmen utan att låta den ta över och överskugga sunt förnuft. På väg upp på berget så blir det den resan man är uppfylld av, och det är lätt att glömma bort tumreglerna. Jag vet inte vilket berg det är det är du känner att du tvunget måste uppför, men se till att du vet när klockan är 14 och det är dags att vända. Det är ingen mening med att se världen uppifrån om det är det sista du ser och du aldrig kommer ner och kan berätta om det.