MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Man väljer vem man mäter sig med

För människor med mitt enorma bekräftelsebehov så är sociala medier tveeggat. Naturligtvis går det nu och då överstyr för oss, och vi blir pinsamma i vårt bekräftelseknarkande. Ser man bakåt med lite nykterhet så finns det tillfällen som absolut inte tillhör våra stoltaste ögonblick. Själv försöker jag avstå att reposta saker för att få bekräftelse en gång till, jag tycker åtminstone att det ska vara något jag uppnått vid det tillfälle jag postar det, inte gammal skåpmat som i ärlighetens namn inte borde värmas i Instagram-mikro fler gånger.

Genom att försöka hålla mig till den här regeln så tycker jag att i alla fall vaskar ut något gott ur mitt bekräftelsebehov, nämligen en faktisk prestation den aktuella dagen. Om man vill skryta på Internet så måste man ju rimligen ha åstadkommit något att skryta med. Det finns en hel del tillfällen när jag inte hade hållit i den sista kilometern i löpning, eller lyft 110-stenen om det inte var för att jag gärna vill ha något fränt att lägga upp för dagen. Således har alltså kombinationen bekräftelsebehov och sociala medier en inte oväsentlig roll i den fysiska utveckling jag ändå får till i mitt eget lilla universum.

Det som kan bli lite klurigt med det här är när man som jag känner alldeles för många riktiga atleter. Då är det nämligen det jag uppnår sällan något att skryta med, och i det närmaste ser lite märkligt ut att någon alls har brytt sig om att filma. Jag har faktiskt fått den ärliga frågan varför jag postar bilder från vanliga träningspass. En befogad fråga när den kommer från någon som det faktiskt är ett vanligt träningspass för. Det är lite som att fota snabbmakaroner för dem, en vardagsföreteelse som inte är mycket att ha på bild.

Knepet för att kunna ha kvar sociala medier och bekräftelsebehovet som morot i träningen är att mäta sig med rätt personer. Om jag jämför mina ynka stenlyft med precis vem som helst som tränar strongman på riktigt så kan man verkligen undra varför jag filmat det alls. Styrkemänniskor blir av förklarliga skäl inte imponerade. Det blir däremot folk som inte tränar alls, eller eventuellt spelar lite padel eller innebandy som träning.

Min löpning är inte mycket att hänga i granen för de som håller på med konditionsträning på riktigt, men för de flesta strongman så är det imponerande att alls springa en mil. Det är liksom en främmande värld.

Min teknik för att utnyttja mitt bekräftelsebehov till positiv motivation är alltså att jämföra varje sak med rätt person. Om jag jämför min styrka med styrkeatleter så känns det dåligt, däremot om jag jämför med motionslöpare så känns det bra, och sporrar vidare.

Jämför jag min löpning med skidåkare, cyklister, löpare eller andra riktiga konditionsatleter så är det inte uppmuntrade alls. Däremot blir jag glad när jag jämför just det med starka, men tjocka vänner.

Den här tekniken tjänar mig väl i mycket, men kan också vara orsaken till att jag ogillar crossfit. Dem vet jag inte hur jag ska imponera på.

Share

It aint nothing

Jag brukar få ovett av en del vänner för att jag använder utrikiska när det finns adekvat svensk vokabulär, men lite ovett har ingen dött av. I det här fallet är det mest för att uttrycket delvis är ett citat på någon form av redneck-amerikanska.

Det handlar egentligen om ett sätt att hålla modlöshet från dörren när man tycker att allt är skit, genom att kasta ett öga på det man faktiskt har istället för det man inte har. Det är allom bekant att jag är tveksam till så kallat positivt tänkande och liknande hokuspokus, det är inte det jag talar om. Det jag talar om är att påminna sig om att ”inget” mycket sällan är svaret på vad man har uppnått eller har att tillgå. Har man fullt fokus på något som man ännu inte har löst och sliter med så är det dock ganska lätt att hamna i den sinnestämningen.

”Inget funkar ju!” är en naturlig känslomässig reaktion, medan sanningen snarare är att det vi håller på med just nu inte fungerar. Till viss del är det här en bra mekanism, det innebär att vi har fokus på det som ska lösas istället för att sitta och gotta oss åt sådant som redan är klart. Men det finns en gräns. När känslan av att inget fungerar hänger kvar även efter passet eller när man går hem från jobbet så är det dags att aktivt bryta det tankemönstret.

Det gör man genom att lägga undan det som inte fungerar, och ägna sig åt det som fungerar en stund. Kanske är det en annan muskelgrupp, kanske är det en annan teknik när om du är armbrytare. Sådant som man bara har tagit för givet, men som faktiskt inte är självklart.

När jag lyfte sten i lördags bommade jag på en vikt jag tyckte att jag borde vara säker på och kände det som att min konditionsträning har förstört allt som någonsin funnits av styrka, även om det inte var mycket till att börja med. Sättet att påminna mig om att det inte är helt tomt i skåpet var att lyfta den sten som väger lika mycket som jag själv i ett one motion lyft. För er som inte lyfter sten så är det en lite snabbare och tyngre sätt att lyfta, där man inte stannar upp med stenen i knät.

Inom arbetet i armbrytarförbundet både på svensk och internationell nivå så är pandemin frustrerande, och det känns som att det inte går att göra något, och i särskilt deprimerade stunder kan det kännas som om inaktiviteten vi tvingas till gör att allt håller på att rinna ut i sanden. Svaret där är att titta igenom röstlängden inför årsmötet och konstatera att genomsnittsklubben inom armbrytarSverige nu har 20 medlemmar, vilket är rejält mycket mer än för några år sedan, och dessutom mitt i brinnande pandemi när det inte är möjligt med sammanhållna klubbträningar.

Det handlar inte om att hitta en tröst, utan att hitta en sanning.
Utan verksamhet på över ett år ökar snittstorleken på våra klubbar.
Som snart 50-årig morfar utan egen tävlingsbakgrund kan jag svepa min egen kroppsvikt i sten utan skydd eller klister.

It aint nothing.

Share

Det kanske behöver hamras lite?

Det finns ett fantastiskt talesätt som tydligen härrör från Maslow, samma kille som höll på med den mänskliga behovstrappan. Ni vet, det där om i vilken ordning vi prioriterar våra behov. Det har jag skrivit om förut, men talesättet jag tänker på nu är: Ger man en liten pojke en hammare, så kommer han att hitta en massa saker som behöver bankas. Regeln nedtecknades egentligen några år tidigare av Kaplan, och är faktiskt väldigt intressant, och kan ligga till grund för lite ordentlig självrannsakan.

Försöker vi lösa uppgifter för att de behöver lösas, eller för att vi råkar ha ett verktyg vi tycker passar till det? Alternativt, låter vi bli att ta reda på ett effektivt verktyg därför att vi tycker det är så roligt med det vi har?

Sättet att rannsaka sig själv och sin träning eller sitt liv utifrån detta är att åtminstone i tanken börja helt utan verktyg. Istället för att tänka på vad du har som du kan använda så börjar du med vad har att tillgå. Självfallet så kan de två så småningom kanske sammanföras, men det är inte där man börjar.

Inom armbrytartips såväl som styrketräning så blir det här ibland parodiskt uppenbart om man tänker på bilden av den lille pojken med hammaren som går runt och slår på grejor.

Under många år så var den självklara lösningen i Skänninge att vrida in i en hook. Oavsett styrkor eller svagheter så borde det gå att lösa med en rejäl hook. Slå lite med hammaren här, ska du se.
Själv har jag alltid hävdat att pronering är det som behöver bli bättre i de flestas armbrytning, oavsett fel. Detta inte för att jag verkligen är säker på det, utan på att jag har lärt mig det. Kanske också för att jag är lite starkare där än i andra rörelser, så det är roligare att visa. Jag slår lite med hammaren, så lossnar det nog.

När jag först kom in i träningsvärlden så höll inte gemene man på med marklyft, det var mest styrkelyftare och någon enstaka strongman. Numera används marklyft av alla till allt, vilket för all del inte är någon försämring mot det tidigare förhållandet.

Man ska generellt vara försiktig med att leverera svar innan frågan är formulerad. Ingenting är egentligen svaret på allt, och ska jag dra in min egen bakgrund i den svenska frikyrkligheten så skulle mycket av kommunikationen utåt ha lyckats bättre om man väntat tills folk formulerat sina livsfrågor. Man kan hjälpa till med det, precis som man kan hjälpa någon med träningen genom att lyssna var det gör ont, och vad man inte orkar innan man levererar ett svar. Annars blir det lätt som med alkisen på Filadelfias tältmöte som sa: Visst, jag har fattat att Jesus är svaret, men vad är det frågan om?!

Så var lite ärlig, erkänn vad som är din hammare, och lägg den åt sidan en stund medan du funderar på uppgiften som behöver lösas. Kanske hjälper det att banka sen, kanske inte.

Har jag sagt att fler borde lyfta sten?

Share

De är inte ute och cyklar i allt, amerikanerna

De gångna åren har för all del gett en hel del orsak att ifrågasätta vad de håller på med i Amerikat, men det finns ett och annat som ändå är rätt bra. Till och med kulturimperialismen uppskattar de flesta av oss och konsumerar i allt ifrån snabbmat till film, idrott och musik, men jag vill passa på att uppmärksamma ett annat intressant fenomen.

Det är kanske mer än vana och tradition än ett fenomen, när jag tänker efter. När gemene amerikan träffar någon som tjänar, eller har tjänat landet i det militära, eller kanske också en del andra funktioner så tackar man. Ordagrant. ”Thank you for your service” är det normala socialt acceptabla sättet att respondera när man får veta att någon varit militär.

Jag tror inte att det här ska förväxlas med ett stöd för allt som generaler och utrikespolitiker hittar på, det är inte alls på den nivån. Tacket är alltid personligt riktat, till den individen, utan att behöva diskutera om systemet var rätt eller inte. Någon som på något sätt har tjänat det gemensammas bästa efter bästa förmåga är värd tacksamhet, utan att diskutera vilken nytta det i stort gjorde, om insatsen var rätt, eller ens under vilka villkor tjänsten fullgjordes. Det är den personens vilja att tjäna det gemensammas bästa man tackar för, inte resultatet.

Med risk för att vara lite grovt generaliserande så tar sig ofta den svenska viljan att uttrycka något lite andra spår. Det är inte ovanligt att man gnäller åt personen ifråga, i något försök till en missriktad lojalitetsyttring. Det kan väl hända att hela yrkesgrupper är värda mer i lön, men är gnäll på deras arbetsgivare verkligen ett trevligt sätt att uttrycka sympati och tacksamhet?

Jag tycker att det här är ett område där vi gott kan ta efter jänkarna, och göra till en vana att tacka dem som gör något för det gemensamma. I pandemin blir det uppenbarligen vårdpersonal man tänker på. Kan vi inte bestämma att den korrekta responsen när någon berättar att de jobbar i vården är: ”Tack för det du gör!”. Först, innan man intygar att allt är skit, och att man tycker att regeringen gör fel. Jag tycker gott det kan gälla militärer i Sverige med, inte minst de som tjänat i FN- eller annan utlandstjänst. ”Tack för det du gör!”.

För att inte det ska uppfattas som att jag ber för min sjuka mor ska jag nu först nämna att många säger just det här till mig rörande arbetet inom armbrytarförbundet, det uppskattar jag. Jag tycker nämligen att vi ska göra det här, även till de som dag ut och dag in sliter i föreningar och på träningar. Även om man menar väl så är det inte speciellt fräscht att försöka uttrycka sitt stöd genom att gnälla på att andra inget gör, eller att andra inte tackar de som sliter. Det enklaste sättet att tacka någon, är faktiskt ändå att säga det.

Så till alla er som jobbar i vården, i samhället, i föreningar, på träningar, i blåljustjänst eller vad som helst som inte är bara för er egen skull: Tack för det ni gör!

Share

Det är den som gör som bestämmer

När jag letar igenom mina gamla texter så hittar jag en hel del som anknyter till mandat, makt, rätt att besluta, eller hur man nu vill uttrycka det. Vem som bestämmer, helt enkelt.
Väldigt ofta så är faktiskt slutledningen att det bara är vi själva som bestämmer över våra liv, men naturligtvis inte alltid. Ibland så bestämmer andra över våra liv i absoluta och faktiska termer, men det är mest förbehållet frihetsberövande myndigheter, löneutbetalande chefer, skattemyndigheter, och i särskilt dåliga fall, rena brottslingar.

Det är inte den som formulerar ett beslut som bestämmer, utan den som väljer att tillämpa eller genomtvinga det. För att vara riktigt tydlig. Om någon låter dig bestämma något så är det inte du som bestämmer, utan den som låter dig bestämma.

Man kan exemplifiera med familjeliv och barn om man har svårt att förstå tanken utan tillämpning. Om en förälder låter sin femåring välja vad som ska ätas till middag så är det fortfarande föräldern som bestämmer. Såvida inte femåringen själv skaffat pengar, handlar och lagar maten, vilket ju sällan är fallet.

I politisk mening i världshistorien är det här orsaken till många revolutioner, såväl blodiga som oblodiga. Att bara få ha den frihet som någon annan tillåter är ingen frihet. Det är bara självbestämmande om ingen annan egentligen kan göra något åt det. Det är naturligtvis möjligt att låta någon få sin frihet eller egenbestämmande utan blodiga revolutioner, men det grundar sig på att det är oåterkalleligt. En frihet eller bestämmanderätt som när som helst kan ta ifrån en är inte på riktigt.

Försöker man flytta det här till så verklighetsnära frågor som träning eller coachning så kan det möjligtvis leda till en liten identitetskris för sådana som powertrippar på att lägga upp andras träning. Du bestämmer nämligen inte över den, det gör bara de som faktiskt utför sagda träning. Oavsett tränings- och matscheman så bestämmer du bara över någons träning i den mån de låter dig göra det. Om de inte gör det du skrivit ner i deras schema så har du inte bestämt någonting alls. I samma ögonblick som de vägrar att genomföra det du skrivit så bevisar de att de själva bestämmer, och inte du.

Ser vi på oss själva som utövare istället för PT:ar, obetalda eller betalda, så blir det en mer uppfodrande, men positiv tanke. Oavsett vems team du ”ansöker” till, som den oerhört underhållande rådande formuleringen för införsäljning av onlinetjänster kallas, så är det ändå du som bestämmer. Det är du som bestämmer vad du lyfter, äter och gör, ingen annan.

Det enda en onlinecoach bestämmer är om du får vara med i ”teamet”, inte vad du faktiskt gör. Eftersom de flesta som nu tar emot ”ansökningar” tar betalt av dig för sina råd så ska det nog rätt mycket till innan du inte får vara det, om man ska vara ärlig.

Missförstå inte, jag tror att många av dem som gör detta har god kunskap, och om man inte förmår googla själv så kan man ha mycket hjälp av kunskapen. Men deras enda mandat kommer ifrån att de tillåts bestämma. Vilket precis som med femåringen innebär att det egentligen är någon annan som bestämmer. Nämligen du själv.

Share

Older Entries »

Coach Rasputins Blogg

Fredagskrönikan

Styrgrupperna Information

Träningsartiklar

Share

Translate