MAXstyrka

En milstolpe är inte alltid fysisk

Ni som utsätts för mina träningsinlägg på sociala medier är nog relativt trötta på bänkpress och stenlyft, vilket inte alls hindrar mig från att fortsätta. Det är bara bänk och sten jag tränar, med några kompletterande övningar, och just de är om möjligt ännu tråkigare att titta på. Jag ursäktar mig med att ni alltid kan scrolla förbi, det hade troligen jag gjort om någon annan la upp så föga imponerande resultat. Att jag ändå håller på och lägger upp till synes samma klipp beror på att det faktiskt sker lite viktmässig utveckling, i alla fall i bänkpressen. Inga underverk, men ändå. I sten är inte progressionen lika tydlig, mest beroende på att det är större steg i vikt mellan Sweden Barbell Clubs stenar än de mindre viktskivor man kan lägga på i bänk. Jag inbillar mig dock att det ändå går framåt även i sten, och även om jag nu och då bommar på 120-stenen så lägger jag numera lika ofta upp den, och jag tycker stundtals att det känns som om det går lättare.

Nu i veckan hade jag ett lättare pass i bänk, och eftersom jag alltid kör sten sist i passet, eller ”valfri övning” som Josef Eriksson stavar sten när han skriver program, så tänkte jag att det var tillfälle att prova på 130-stenen.  Efter att ha lyft upp till 110 så skippade jag 120 och rullade i stället fram 130, tog en lämplig setvila innan, apterade telefonen för att filma, och ställde mig klar för lyftet. Rörelsen sitter numera i muskelminnet, så jag är rätt säker på att jag gör så rätt man kan, det är ingen raketforskning.

Det hände ingenting. Absolut ingenting. Inte minsta lilla släpp, inget ljusgenomsläpp under stenen. Trots det uppenbara så skakade jag ut, tog några steg och provade igen, med exakt samma resultat. Stenen låg tokstill. För att hitta tillbaka till någon form av självförtroende rullade jag undan 130:an och fram 120:an igen, som följde med upp utan några större besvär. I faktiska resultat var alltså passet inget nytt, inget lyftes som inte hade lyfts förut. Ändå hade jag på hemvägen känslan av att ha nått en milstolpe.

Det var nämligen första gången som jag på allvar rullade fram och försökte på 130. Jag trodde nog inte att jag skulle få upp den på plattformen, men jag hade nog tänkt att den skulle släppa golvet. Det gjorde den inte, så det var inte där milstolpen fanns. Men bara det faktum att jag för första gången gjorde ett riktigt försök betyder något. Jag är uppenbarligen inte i närheten än, men nu har jag tänkt tanken. Jag har stått och tittat på stenen, tänkt ”Kanske…” och försökt. Det gick inte, men jag vågade tro att det var lönt att försöka. Jag är inte i närheten av att rå på 130-stenen än, men jag är inte rädd för den längre. Inte rädd för att verka korkad som trodde att det kunde gå. Där tror jag att alla framsteg börjar. Nya jobb, livsförändringar, nya relationer. När man vågar rulla fram stenen, titta på den och tänka ”Kanske…” Där börjar vägen mot framgång.

Privilegium är en slät bana

Trots att jag hållit på med mitt rännande i snart två år, så är det bara en handfull gånger som jag faktiskt har sprungit på en riktig löparbana. Som de flesta som springer vet så får man till betydligt bättre resultat där, och mitt bästa resultat på ett så kallat Coopertest gjorde jag i somras på bana. På nyårsafton var jag inne i Västervik tillsammans med min mor, och medan hon hade annat att göra så återvände jag till löparbanan från i somras. Givet att mitt bänkpressande på gymmet gått framåt med 2-3 kilo muskler tillagda som bieffekt så springer jag inte riktigt så snabbt som i somras, men med banan tillgänglig så fick jag till fem för mig hyfsat snabba kilometer, på en tid som jag inte tror jag just nu kan upprepa i min vanliga stadslöpning. Icke desto mindre är det en alldeles korrekt tid, det finns inget osant i det. Inte nedförsbacke, inte medvind, inte avrundad tidtagning. Obestridligen så har jag själv förra veckan sprungit fem kilometer på den tiden, och kan förmodligen göra det den här veckan igen givet samma förutsättningar. Men inte utan dem. Mitt senaste försök på fem snabba km någon vecka tidigare i Stockholms stadsmiljö slutade på ca 10 sekunder långsammare per km, och det var ändå den sträcka jag vet går enklast där.

Det slog mig när jag tänkte på det här att det ändå är en väldigt bra modell för mig att förstå mina privilegier i livet. Vi vita medelålders heterosexuella män har som regel lite svårt att acceptera tanken att vi är priviligierade. För precis som det är med banlöpningen så tycker vi ju oss springa själva, vi blir trötta, vi blir andfådda, vi kämpar för att ta oss framåt. Vi har minsann fått kämpa för att ta oss dit vi är! Det är ju sant, i de allra flesta fall så har vi faktiskt sprungit själva. Men vi har sprungit på bana. Optimala förutsättningar, ingenting i vägen, bra svikt i underlaget, tydligt utmarkerad bana. Vi har bara kunnat fokusera på vår egen prestation, utan att något stört. Motsatsen är när samma insats ska räcka till att hantera varierande underlag, stundtals halka, stundtals motlut, parerande av andra på vägen, trafikljus, val mellan alternativa vägar för att undvika hinder och vad mer som dyker upp under stadslöpningen till vardags. Maximal insats under de förutsättningarna kommer inte att ta dig lika långt som det hade gjort på löparbana.

Jag menar inte att man ska avstå löparbana när man har den, och det är heller knappast möjligt. Spring efter de gynnsamma förutsättningar du har, men förvalta dem. Du ska kunna åstadkomma mer som privilegierad, gör då det. Ser du andra som inte lever sitt liv på löparbana men som ändå håller samma tempo som du, så respektera dem. De har troligen högre potential än vad du har, men har inte fått tillgång till löparbanan för att optimera den. Det går inte att överföra privilegium till andra, men det går att respektera andra för att de vrider ur sig allt de kan på ojämnt underlag och i motlut.

Varför tror du att nästa år blir annorlunda?

Vi människor är oerhört fixerade vid att dela upp allt i bitar, mätbara och redovisningsbara. Kanske är det för att det bara är då vi kan hävda äganderätt, eller handla med det. När man som jag håller på och jagar en hel del blir det här väldigt tydligt närt det gäller geografi och mark. Vi har kartor, appar och GPS-manicker som hjälper oss att hålla reda på gränserna, var får vi gå, var får vi stå, och framförallt, var får vi skjuta. Det hela blir nu och då både humoristiskt och frustrerande, eftersom varken viltet vi jagar eller våra jaktkamrater hundarna alls bryr som om vilka streck vi har ritat på ett papper, eller knappat in i en telefon. Strecken finns nämligen bara där, i vårt behov av att reglera och dela upp. Det här är mitt, och det där är ditt. I skogen syns strecken inte alls, även om särskilt ambitiösa markägare ibland har någon slags gränspinnar utsatta. Inte heller dem bryr sig hjortar, vildsvin eller hundar om. Skogen 100 meter bort är i stort inte annorlunda än den där vi står nu, och helt andra saker än våra streck kommer att påverka vart vilt och hundar beger sig. När vi lånar perspektivet från våra fyrfota vänner så blir det tydligt hur absurt vårt uppdelande av tillvaron är.

Samma absurditet som finns i den fysiska världen finns också i vår tillvaro när det gäller tid. Det är sekunder, minuter, timmar, dagar veckor, månader och år som vi har hittat på för att dela in vår tillvaro. Det kan vara en hjälp, men blir också märkligt när vi börjar tillmäta det mer betydelse än vad som är rimligt för något vi själva har hittat på. Vilken sida ett klockslag du befinner dig har överhuvudtaget ingen bärighet på din träning, eller din förmåga att genomföra den. Din kropp har ingen aning om det är januari 2022 eller december 2021. Den reagerar på helt andra faktorer, precis som hundar reagerar på andra faktorer än gränser på kartor. Enkelt uttryckt så kan man säga att den förutsättning som inte finns den 29 december finns heller inte den andra januari. Den första januari kan vi dra en barmhärtighetens slöja över, det finns orsaker att vi tittar på Ivanhoe eller backhoppning. Vi orkar inte ens byta kanal den dagen. Vilket i sin tur inte alls beror på att det är den dagen, utan på att vi drack sprit och inte gick och la oss.

En positiv sak med vår nutida tekniks förmåga at leverera mätningar och data är att den ofta rapporterar löpande statistik. De senaste 30 dagarna, eller de senaste sju dagarna, som min klocka ofta hänger upp sig på. Det pekar mer på en riktning än en specifik punkt, och blir faktiskt mer relevant. Riktning förstår sig nämligen både hundar och träning på, och det är en betydligt sannare bild av tillvaron än påhittade streck. Om du tränar den 2:e januari, så tänk på att det är de senaste 30 dagarna som speglar vad du håller på med, mer än vad du gör just den dagen. För att inte tala om vad du säger att du ska göra. Det skiter verkligheten totalt i.

Emil, Liverpool och 23:e psalmen

Jag brukar ofta erkänna att jag är lättrörd, för att inte säga gråtmild. Jag varken skäms eller är stolt över det, det är helt enkelt så det är, och det är inte mycket att göra åt. Dölja det går inte. Däremot går det att försöka förstå vad som triggar reflexen hos mig. Jag påmindes om det i morse när “you’ll never walk alone” dök upp i spellistan på löpturen till kontoret. Jag skiter fullständigt i fotboll, och vet inte varför halva Sverige är Liverpoolanhängare. Inte heller är jag speciellt rörd över låtens titel och tanken där. Det är bara vanlig flocktillhörighet, som finns överallt och inte bara bland svenska wannabehuliganer.

Nej, det är den inledande strofen. ”When you walk through a storm, hold your head up high, and don’t be afraid of the dark”. Det är samma känsla som dyker upp när Emil baxar ut den blodförgiftade Alfred på släden i snöstormen med orden ”Det kanske inte går att ta sig till Mariannelund, men du ska i alla fall inte bara ligga här och dö.” Naturligtvis finns det massor med paralleller i Bibeln. Det är ju där jag har grunden till min livssyn, och som är mitt huvudsakliga verktyg för att förstå mig själv och världen.

Daniel som kastas i lejongropen, hans tre vänner som kastas i den brinnande ugnen, Hos just dem finns också det ytterligare förtydligandet att deras ställningstagande inte bara beror på ett hopp om ett lyckligt slut. De säger nämligen ”Vi är övertygande om att vår Gud förmår att rädda oss ur din hand o konung, men skulle han inte göra det så vill vi ändå inte inte falla ner inför dig”. Och så har vi David framför Goliat, även om han tvärtom var säker på att det skulle gå bra. Det var också den sistnämnde som bäst klädde det i ord i den 23:e psalmen. Han var ju både krigare och poet. Det är inte inledningen ”Herren är min herde” jag menar, utan: ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont”.

Varför skriver jag det här nu? För att det är jul, och jag har påmints om att det för många är lika mycket tragedi som glädje. Kanske på grund av pandemin som vägrar släppa sitt grepp, kanske på grund av en dysfunktionell familj, jag vet inte. Det jag vet är att inget träffar mig så rakt i hjärtat som de som orkar stå upp, orkar ut i snöstormen, orkar vidare i dödsskuggans dal. Som fortsätter för att det är det de måste göra, vare sig de är övertygade om att det kommer att gå bra, eller om de känner att de håller på att förlora. Kanske vet de inte hur det kommer att gå, bara att de inte kan ge upp. Trots alla stormar hoppas jag på, och önskar dig en god jul. Hold your head up high.

Jonsson har långa ben

Förra helgen var en av de under hösten som jag ägnade helt och hållet åt jakt, det har tack och lov blivit några sådana under hösten. På lördagen var jag medbjuden på en makalös dovhjortsjakt i skogarna på gränsen mellan Åtvidaberg och Kinds kommuner, och ni som har koll förstår då kvaliteten. Dessutom med mycket duktiga hundar, så trots att jag inte hade vilt i mitt pass var det en underbar dag. På söndagen skulle vi jaga på det egna lagets mark, och på grund av att snön frusit till skare fick det bli utan hundar. Varken hundar eller vilt ska utsättas för stress på det underlaget, så vi fick glatt stolpa omkring själva i snön. Det frasiga underlaget påbjöd också extra försiktighet när vi skulle ta oss ut på pass, så långa omvägar i djup skarsnö på led var det som gällde.

Utöver motionen det gav så kom också helgens behållning i insikt från just det momentet. Först ut gick nämligen Jonsson, som dels är en duktig jaktledare, och dels skulle stå längst bort själv. Underlaget gjorde att man gärna försökte sätta fötterna i det upptrampade spåret, huvudsakligen av lathet, men med ursäkten att det frasar mindre. Mellan mig och Jonsson gick Larmtorget, uppkallad efter sin vackra Kalmardialekt. Jag hade ganska roligt åt honom, tills jag insåg att jag betedde mig likadant själv. Jonsson har nämligen rätt långa ben, och en väl inövad vana av att gå i skog, mark och snö. Försöker man då som jag och Larmtorget gå i samma fotspår så blir det väldigt underhållande, med en kombination av för långa steg och små skutt för att försöka hamna i Jonssons fotspår. I slutänden inte alls effektivt, och det gick på det sättet åt mer kraft och energi än om vi bara trampat på i vår egen steglängd.

Det blev en ganska tillämpbar metafor för rätt mycket vi håller på med i livet, inte minst i träningsvärlden. Det är helt naturligt att vilja ta rygg på någon som gått före åt samma håll, och det ska man. Däremot så ska man vara försiktig med att försöka sätta ner fötterna i exakt samma fotspår, därför att det är mycket som påverkar var de är. Den du följer kanske har längre eller kortare ben än du, eller helt enkelt har övat längre på att ta sig framåt under de förutsättningarna. Jag törs påstå att jag numera har bättre kondition än Jonsson, men det hjälper inte. Jag kan ändå inte gå i hans fotspår över ett gärde med skarsnö. Han tar längre steg, och en del av den tid jag lägger på att springa på asfalt lägger han på att ta sig fram i terräng.

Någonstans halvvägs över gärdet när Larmtorget vikt av till sitt pass gav jag upp och började sätta ner fötterna efter min egen steglängd. Fortfarande i samma riktning, men på ett sätt som passade mina förutsättningar bättre. Varje steg blev lite tyngre, men totalt sätt blev det lite bättre. Jag har helt enkelt inte Jonssons ben, men kunde följa honom ändå i den riktning vi skulle, på det sätt som passade mig.