MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Låt andra skriva ditt narrativ

Narrativ är numera ett i det närmaste överanvänt begrepp, åtminstone bland oss som jobbar med kommunikation. Det betyder egentligen bara berättelse, men som med så mycket annat så tycker folk att det blir lite finare om man lånar in ett engelskt ord och uttalar det på svenska. En genomgående faktor bland de som använder ordet är att det är något som ska skapas, inte bara berättas. Det är med andra ord inte alls nödvändigt att det objektivt och sant återspeglar verkligheten, det ska bara vara berättelsen som du vill ha den. Det förutsätter i och för sig inte motsatsen heller, det behöver inte vara lögn, men det är helt enkelt inte kopplat till någon sanningsplikt.
I vår träningsvärld har sociala medier skapat en form av atleter som faktiskt inte tävlar i den idrott de säger sig hålla på med, alternativt bara tävlar där de får välja omständigheter och förutsättningar. Det är också här det florerar egensatta rekord som bara kontrolleras av personen själv eller dennes vänner.

Frestelsen är naturligtvis uppenbar. Om din status som influenser och din bekräftelsenoja kräver framgång så är det otäckt att försätta sig i en situation där inte berättelsen om framgång är garanterad. Kallar man sig profil istället för tävlande och bara gör sina lyft eller photo shoots där man själv kan välja att deleta misslyckade lyft och bilder så kontrollerar man ju sitt narrativ, som det heter på nysvenska. Men det speglar inte sanningen.
Det här är varför jag älskar öppna tävlingar där vem som helst kan ställa upp under angivna regler och mäta sig mot alla, utan att kunna välja och vraka bland motståndare. Man överlåter åt verkligheten att berätta historien, istället för att ha en kommunikationsplan.

Idag börjar de Svenska Mästerskapen i armbrytning, och med en full återhämtning efter pandemin så är det rekorddeltagande, och många klasser är så stora och innehåller så mycket fantastiska atleter att det är bäddat för överraskningar. Att vara speaker och kommentator under de här förutsättningarna är så fränt att jag får ståpäls. De som kommer har anmält sig i sin viktklass utan att veta vem de får möta, och startstegarna slumpas i systemet. Ingen lägger saker till rätta, ingen väljer motståndare, ska man stå överst på pallen så måste man slå alla, oavsett vem som ropas upp till andra sidan bordet. Får man oväntat stryk av någon som man tycker att man borde vara bättre än så finns det inget sätt att få göra om, eller ta bort det videoklippet.
Det är frestande både som arrangör och som tävlande att försöka ordna fram det perfekta scenariot, som blir det perfekt narrativ, men i det ögonblick det görs så försvinner den råa ärligheten. I sporter som genom demokratiska förbund styrs av de aktiva själva så garderar man mot friserade av sanningen genom att förutsättningarna är lika för alla. Om någon försöker med något så kan andra protestera, helt enkelt. Det ger en helt annan nerv, och när resultatet sedan skrivs ner så är det inget narrativ, då är det sanningen.

Share

Det finns mycket som är spelbart

När jag gick på mellanstadiet så gick jag som många andra en schackfas, och spelade rätt så mycket. Mycket beroende på en klasskompis som var riktigt vass, som lärt sig av sin pappa och som jag aldrig lyckades slå. Jag tror att jag en gång fick till en remi, men det kan vara önsketänkande. Jag gick aldrig på någon schackklubb, men vi hade en lärare som spelade mycket med oss, och som inte skämdes för slå oss i alla schack på löpande band, han släppte inget.

Den finaste komplimang man kunde få av honom var när man någon gång gjorde något drag som han inte förutsett, så att han fick tänka om. Då brukade det komma ett ”Hmm, spelbart”. Med det menade han att det var ett drag och en tanke som det gick att bygga spelet vidare ifrån, även om det inte var det han hade förväntat eller valt. Så fungerar nämligen schack, det finns väldigt sällan bara ett drag som är möjligt.

Det här är en av de viktigaste lärdomarna jag har med mig i livet från schacket, nämligen att det inte går att ha bara en plan och följa den. Efter varje drag i en tänkt plan är det nämligen motståndarens tur, och då kan förutsättningarna förändras helt, på tusentals sätt över ett parti. Det gäller i varje drag att göra något som är spelbart, inte bara rätt eller fel.

Ju mer man lär sig om träning och fysisk utveckling, ju mer lär man sig om att den här principen i allra högsta grad gäller där också. Det finns inte en rätt övning för varje muskelgrupp, det finns faktiskt ganska många spelbara. Är man på ett gym som inte har den maskin du har tänkt till en viss muskelgrupp så finns det alltid spelbara alternativ, du behöver inte hoppa över muskelgruppen. I allra värsta fall så finns det till och med en del spelbara alternativ bara med kroppsegna övningar också, även om det tar emot att erkänna det. För de allra flesta som tränar är det här ingen nyhet, även om vi ofta fastnar med våra favoriter.

Märkligt många har dock svårt att se den här principen i livet i stort, i allt från livspartner till arbete eller yrkesval. Sanningen är att det är rätt mycket som är spelbart där också. Människor som är religiöst lagda brukar få lite handlingsförlamning i ängslan över om något är Guds plan eller inte, vilket är lite märkligt, eftersom människans valfrihet är rätt central i de flesta religiösa övertygelser. De som är inte religiösa fastnar lika lätt i det här men med en annan frasering. Är det meningen, ödet, är det rätt, är alla fraser som man kan höra även från förhärdade ateister. Sanningen är den att det faktiskt är upp till dig. Visst finns det val som är käpprätt fel, som typ pilatesbollar, men det finns rätt många som är rätt. Många saker kan påverka valen vi gör, men det är inte så enkelt att det är rätt eller fel. Det finns oftast rätt många varianter som är spelbara. Välj du vilket du tror på.

Share

Hur kan jag hjälpa till?

Jag har som många andra en benägenhet att binge-titta på Netflixserier när jag väl kommer igång. Just nu ser jag på en av alla sjukhusserier som finns. Det är i stort sett samma format och princip i alla, så det är förmodligen bara tillfälligheter att jag började titta på just New Amsterdam, så jag ska inte dra några längre växlar på det. Det jag däremot ville ta med därifrån är punchlinen som en av huvudpersonerna använder till patienter och medarbetare när de står inför en utmaning. ”Hur kan jag hjälpa till?”. Inte ”kan jag hjälpa till”, eller ”säg till om jag kan hjälpa till”, utan hur? Det är något naturligt positivt i två led. Både frågan om att ge hjälpen och att hjälp är behövd är redan förutsatt, vilket innebär att det är mycket troligare att hjälpen faktiskt blir av, till ömsesidig glädje. Det fantastiska med hjälp som vi ofta glömmer, är att den givande parten har minst lika stor, om inte större, glädje av det.

Vi behöver inte gå längre än gymmet för att se det här i funktion. Få saker är så tillfredsställande som att hjälpa någon bli bättre på något de verkligen sliter med, tack vare något du kunde göra med relativ enkelhet. Det finns dock en förutsättning för att det inte bara ska slå över till en jobbig gymgubbe som lägger sig i. För det första måste det faktiskt finnas ett problem som det behövs hjälp med. Att någon håller på med något som du tycker kan göras på ett annat sätt räcker inte. De måste tycka att de behöver hjälp. Och det andra fina med formuleringen i sjukhusserien ”Hur kan jag hjälpa”. De måste tro att just du faktiskt kan hjälpa till. Svarar de på frågan om hur du kan hjälpa till så har du fått det vi säljare kallar för ett accept. Då är det bara att sätta igång med vad det nu är som just du kan hjälpa till med. Är du nu allt för fokuserad på din egen träning så kanske du tänker att den måste prioriteras och att du inte hinner hjälpa någon annan. Så fungerar inte gympass eller livet i övrigt heller.

Det finns alltid tid när du ändå måste vila mellan dina egna set, och den kan lika gärna användas till att hjälpa någon annan som att sitta och glo, eller ännu värre driva på ditt eget så pass hårt att du slarvar med din setvila och träningen blir kontraproduktiv. Med andra ord är ganska nyttigt att flytta blicken från ditt eget i några minuter och hjälpa någon annan, till och med för din egen utveckling. Sen gör det ju inget att du hjälper någon annan komma framåt i utvecklingen. Men som sagt, det kräver att den du hjälper tycker att de behöver hjälp, och tror att du kan ge den. Redan att någon tror det är faktiskt en ganska skön känsla, det kanske kan vara något att prova om du tycker att din egen utveckling står still?

Share

Det är ingen uppoffring 

En av mina många återkommande käpphästar i den här krönikan är hur extremt långt jag tycker att individualiseringen har gått i Sverige. För att vara övertydlig så är det alltså inte något jag tycker är bra, snarare direkt destruktivt och ur ett internationellt perspektiv ganska apart. Den absurda tanken att det är fint att tänka på sig själv först har så till den milda grad slagit rot i Sverige att folk stoltserar med det lite överallt. Jag har tidigare påpekat att det inte finns en enda stor världsåskådning som inte säger det diametralt motsatta, så det är verkligen märkligt. Eftersom de sporter vi rör oss runt i allra högsta grad är individuella så blir det tydligare i vårt universum. Jag, mig och mitt är en dygd och något man skryter med.

En lite märklig skruv på det här är det språk som därmed används runt våra olika val, för att framhålla dem som moraliskt föredömliga. Nu menar jag inte att tvunget inte är det, de flesta av våra beslut om träning, kost och tävlingsatsningar finns inte alls på någon moralisk skala, de berör inte sådana frågor. Möjligen om det berör illegala substanser och att bli knarkare för att hävda att man måste i sin sport kommer vi in på moral, men det var inte det jag tänkte på nu.

Det är snarare där vi hamnar när vi accepterar den befängda idén att det är fint att tänka på oss själva först som något märkligt händer. Eftersom vi då tror att det är bra att prioritera oss själva före allt annat så blir därmed beslut i den riktningen nödvändiga, nästan tvungna, och då hamnar vi i den märkliga tanken att vi tror att vi gör uppoffringar för att kunna prioritera oss själva.

Oavsett vilket beslutet är så är det absolut ingen uppoffring om det är något du gör för din egen skull. Det är så fel att jag med något religiöst blicken vill påstå att det i det närmaste är hädelse.

Om du avstår en sak för att själva vinna en annan så offrar du inte något, du bara växlar in det. Att påstå något annat är som att påstå att du fick offra en femhundring för att få fem hundralappar. Du har kvar samma värde, men i en annan form.

Om du tar tid från familj och vänner för att uppnå något bara för dig själv så har inte du offrat något, bara bytt det mot ett annat värde, förhoppningsvis bättre form. Men här kommer det luriga, om du tog tid från familj och vänner så var den gemensam, medan den eventuella bättre formen bara är din. Du har alltså inte offrat något, bara bytt bort det, medan din familj och vänner har blivit av med sin gemensamma tid med dig utan att få något tillbaka. De har med andra ord tvingats offra något för dig. Trots Sveriges hyperindividualistiska världsbild så finns det ingenting vi gör som inte påverkar andra, så är det att vara medmänniska. Det är ganska ofräscht att idka byteshandel för sin egen skull med sådant man tvingat andra att offra.

Share

Inom rimliga gränser

Jag får ofta frågan från människor som är oinsatta i styrkesport om jag tävlar själv, eller om jag har tävlat själv. Ni som känner både mig och styrkesportsvärlden ser naturligtvis det svårt humoristiska i frågan, givet min oerhört låga kapacitet i allt som har med styrka att göra. När jag dementerar allt sådant brukar ibland frågan bli om eventuella målsättningar framåt, och då brukar jag ytterligare förtydliga att hade jag haft några som helst förutsättningar att bli stark så hade det hänt för länge sedan. Jag har sett tillräckligt många naturfenomen genom åren som är på hyfsad tävlingsnivå något halvår efter att de börjat för att förstå att sådana förutsättningar inte finns hos mig. Den här ganska krassa och realistiska synen på min bristande potential kan vid första anblick verka stå i strid med min strävan att bli starkare. Hur kan jag hålla på och slita samtidigt som jag säger att jag vet att jag inte har några förutsättningar för att bli stark på riktigt? Det går faktiskt, eftersom det är möjligt att sträva framåt utan att ljuga för sig själv om sin potential.

Hemligheten är att ärligt erkänna för sig själv att det finns rimliga gränser för vad som kommer att gå att uppnå. För de allra flesta av oss är även denna rimliga gräns ganska svår att uppnå, och det är lite det som är grejen. Att man är ärlig med sig själv om vad som kommer att gå handlar inte om att göra det lätt för sig. Ambition och vilja att lyckas kräver inte att man ljuger för sig själv och påstår att man någon gång kommer att stå där och vara bäst i världen, och att det är bara det som motiverar timmarna på gymmet. Få människor klarar av att ljuga för sig själv speciellt länge när verkligheten gör sig påmind vecka efter vecka. Vi har visserligen alla träffat någon som verkar vara där i huvudet, men det är folk som man ska vara snäll emot, inte ha som förebild.

Hur ska man då veta vad som är en rimlig gräns att acceptera för den egna förmågan? Ja, inte genom att kvantifiera det i kilon eller medaljer, utan genom att vägra acceptera att den gränsen är där du är idag. Det är alltid rimligt att vara bättre i morgon än du är idag. Det är alltid rimligt att vara bättre i nästa tävling än i den förra. Det är med andra ord alltid rimligt att röra sig framåt. Det är inte rimligt att lägga år efter år och hundratals timmar utan det. Det är klart att det är bättre att röra på sig och träna för att hålla sig frisk än att sitta i soffan och bli sämre, men även för att göra det så behöver faktiskt de flesta av oss se att vi utvecklas på något sätt, annars är det inte roligt nog för att hålla på med. Tillhör du dem som har varit världsbäst på något och det inte går att bli bättre, så tycker jag att du ska hitta något som du inte är bra på och börja med. Du kommer att kunna bli bättre på vad som helst, inom rimliga gränser.

Share

Older Entries »

Fredagskrönikan

Share

Translate