MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Den som vinner på lördag är starkast

Strongman har verkligen förändrats sedan jag projektledde mitt första Sveriges Starkaste Man 1998. Grenarna har förändrats, publiken har förändrats, och de tävlande har förändrats. Även om jag har varit med på den absoluta lejonparten av tävlingarna sedan dess, så är det inte oavbrutet. Bland annat kunde jag inte vara med ifjol, trots en artig förfrågan från Kraftkamp. Jag var uppknuten med mitt ordinarie arbete, som också stundtals ordnar event på helgerna, om än av helt annan karaktär. I år blir alltså första gången jag får tillfälle att jobba ihop med Kraftkamp, något jag ser mycket fram emot. Dels för att hyllningskören är samstämmig, de gör helt enkelt bra grejer. Dels min egen bedömning ifrån det jag hört och sett ifrån dem i kontakter, och att de inte bara kopierar det någon annan gjort först, utan skapar eget inom ramen för konceptet styrka. Drängastenarna är ett förträffligt exempel, och det ska bli en fröjd att se.

Det som däremot inte har förändrats är att den starkaste kommer att vinna. Jag vet att många strongman tycker om att tala om teknik, men det är ytterst sällan det är avgörande i strongman. Det är helt enkelt en tävlingsform som ska premiera styrka framför allt annat, vilket den också gör när det är någorlunda rätt arrangerat. I armbrytning, eller för all del tyngdlyftning, är frågan en helt annan, där kan teknisk skicklighet fälla avgörande, även om de som tror att de ska klara sig utan tillräcklig styrka ofta får ett bryskt uppvaknande.

Någon som definitivt inte kommer att vinna är den som inte är med. En oerhört självklar förutsättning i vilken tävling som helst är nämligen att man tar sig till start. Det är möjligt att det finns de som var starkare vid ett tidigare tillfälle, eller kommer att vara starkare vid ett senare tillfälle, men nu är det på lördag tävlingen går. Jag tycker mycket illa om allt spekulerande om vad som skulle ha hänt om den och den var med, av flera olika anledningar. Dels är de inte med av en anledning, skada, formsvacka eller vad du vill. Hade de kunnat vinna på lördag så hade de varit med. Dels tycker jag att det är respektlöst mot de som har tagit sig till start. De har förtjänat att tävla mot riktiga resultat, inte mot fanboygissningar.

Jag är god vän med de flesta av de som skulle kunna förekomma i diskussionerna, och jag vet att de är de första att hålla med mig. Där är nämligen strongman föredömligt, man respekterar sina medtävlande och hyllar de som gör det man själv inte kunde.

En hel drös andra vänner har ägnat sig åt att spå i kaffesump om utfallet på lördag, i flera olika poddar. Jag vet verkligen inte, trots att jag har varit speaker på samtliga kvaltävlingar i år och sett alla som ska vara med på lördag kvala in. Jag ansluter mig till det Mariusz Pudzianowski sa till mig efter första dagen på en Strongman Superseries-tävling i Moskva. Han hade vunnit samtliga grenar första dagen, och jag frågade om han kände att segern var säkrad. Hans svar var episkt. ”First we do competition. Then we count points. Then we see.”

Share

Ska man prova Crossfit?

Jag kan väl knappast förneka min stundtals spydiga hållning till Crossfit, den torde vara relativt väl dokumenterad, inte minst i den här spalten. Faran att jag skulle prova på det hela skulle därmed kunna tyckas obefintlig, av flera orsaker. Dels tycker jag inte om att hålla på med saker som jag känner att jag är dålig på, dels blir det lite genant givet min väldokumenterade skepsis. Jag hade heller knappast strosat in på valfri box för att prova. Ja, de heter så, Crossfitgymmen, oklart varför de tycker att låda är ett bra namn på ett gym. Nu gjorde jag ju inte heller det, men situationen uppstod ändå. Jag är nämligen i Göteborg, huvudsakligen för att vara speaker på världsmästerskapen i Timbersports, men eftersom jag ändå skulle resa var det relevant att göra något nyttigt i anslutning till mitt riktiga jobb.

Jag jobbar på den kristna dagstidningen Dagen, och i Göteborg ligger pingstkyrkan Smyrna, som håller på med ett alldeles fantastiskt projekt i Göteborgs frihamn, som ska stå färdigt nästa år: ett byggprojekt som på många sätt kommer att bli en av Göteborgs stora nya mötesplatser. Dessutom så råkar en god vän arbeta där som en av pastorerna, så det föreföll särskilt lämpligt att boka in tid att se projektet, och träna och äta lunch med kompisen. Jag vet inte vad ni har för bild av pingstpastorer, men troligen är den inte lika välgrundad som min. Jag känner nämligen väldigt många sådana, men just den här killen passar inte alls in i mallen. För några år sedan var han nämligen med mig och tränade på Sweden Barbell Club, och endast hans ödmjukhet stod emellan mig och total förnedring. Jo, jag är givetvis van vid att många av mina vänner är starkare än mig, men jag är definitivt inte van vid att pingstpastorer är det.

eNär nu någon åkte cirklar runt mig redan på mitt hemmagym så följer man helt enkelt med dit han vill träna när man är och hälsar på. Således Crossfit och någon slags prova-på-WOD. De säger så, crossfittarna, det betyder träningspass. Workout Of the Day utläses det. Eftersom jag med mild hand och rekommendation styrdes mot försiktiga vikter och makligt tempo så klarade jag av det hela utan större besvär, och konstaterar det jag faktiskt redan erkänt tidigare, nämligen att det faktiskt är rätt bra träning. Jag brukar säga att man ska prova på allt ett par gånger, eftersom en gång så lätt kan vara påverkat av något annat. Det kommer jag nog att göra också, för jag är nu nyfiken på om jag verkligen tyckte att träningsformen var relevant, eller om det bara var omständigheterna som gjorde att jag hade trevligt.

Kommer jag att tycka det även om jag tar mig förbi prova-på-belastning och utan samma trevliga sällskap? Det är inte lätt att veta, och därför kommer det nog att provas vid något tillfälle igen. Det kan nämligen vara Öhrvall jag trivs med snarare än Crossfit, jag misstänker att han har den effekten på folk i allmänhet. Men det vet jag ju redan, det är Crossfiten som kräver ytterligare efterforskning.

Share

Det finns stollar på mitt gym

Bor man i en mindre stad så kan det där med att träna på gym vara binärt. Det finns bara ett gym på orten, och antingen så tränar man där, eller så tränar man inte. Möjligheterna att träna strongman har historiskt varit begränsat till mera privata anläggningar, läs garage eller andra ouppvärmda ekonomibyggnader.

I Stockholm, och säkert en del andra större städer, så är det inte alls antingen eller. Den uppsjö av variationer som finns är helt fascinerande, och möjliggörs naturligtvis av kundunderlaget. Det finns helt enkelt folk till allt. Det finns det jag kallar för konsumgym utan bemanning som alltid är öppna, det finns ”exklusive” boutiquegym med konstig belysning och svindyra PT:ar på hemliga adresser, det finns lyxspa med träningsavdelningar, simhallar med gymaavdelningar och så vidare. En hel del är ur mitt perspektiv helt odugliga, medan andra är det jag måste tillstå riktigt bra, i alla fall i relation till den kundgrupp de försöker attrahera. Det är ju det allt handlar om, att tillhandahålla det folk vill ha, och alla vill inte ha samma sak.

De människor som frekventerar alla dessa gym har knappt någon gemensam nämnare alls, så olika varandra är de. De flesta gym är trots allt av rena volymskäl inriktade på hyfsat normala människor, det är ju trots allt sådana det finns flest av. Tack och lov behöver jag inte gå på sådana gym. Den del av min tillvaro som finns inom träningsvärlden är nämligen inte normal, utan exceptionell och fantastisk. Även om jag själv oftast står på sidolinjen så finns här overkligt starka människor med mycket märklig inställning till kroppen. Folk som lyfter så tungt att ångesten innan varje set tar sig rent fysiska uttryck, och som inte vill använda någon visualiseringsteknik, för de vill inte tänka på hur insidan av toalettstolen ser ut sedan när de kanske spyr. För att inte tala om armbrytare som glatt meddelar att panikvärken i armen går över efter de första 10 åren, som tycker att inflammationsdämpande och smärtstillande är det absolut bästa man kan äta i samband med träning, eftersom man alls vill kunna använda armarna till mer vardagliga saker som att torka sig på muggen.

De här människorna finns inte på konsumgym, det finns till och med flera exempel på att de inte fått vara kvar där eftersom de skrämt vanliga gymbesökare, och detta bara genom att uppfattas som konstiga. En liten varningsklocka om du är i farozonen för att bli utkastat från ditt gym är att de inte tillåter magnesium. Får man inte ha det så kommer de förmodligen att kinka om man spiller ammoniak också. Då är det bättre att söka sig till en miljö med likartade stollar. Här i Stockholm innebär det Sweden Barbell Club där det förvisso finns en del helt vanliga människor som tränar, men också den andra sorten. Ni vet vilka jag menar. Det är ett av min tillvaros största glädjeämnen att få träna i närheten av dem. De är vansinniga, och jag älskar det.

Share

Mätbarhetens välsignelse och förbannelse

En av de negativa sakerna med Världsmästerskapen i Dieppe i Frankrike för ett par veckor sedan var att jag inte hittade något gym att träna på. Det var verkligen min avsikt att hinna med mitt gymmande. Jag har gjort det på andra resor de senaste åren, Så vad det gäller min avsikt tycker jag att jag är höjd över varje misstanke. Det är dock en rätt liten stad med i huvudsak turistisk inriktning på äldre nordamerikaner, som det finns något gym där alls så hittade jag det i vilket fall inte. Gällande löpningen så gjordes den ett par morgnar, men allt eftersom dagarna intensifierades så blev stressen och oro inför dagen på morgnarna lite för stor för att inte gå direkt till tävlingsarenan på morgonen.

Denna ur mitt perspektiv oerhörda slapphet betingade ett högt pris, eftersom ork och styrka när jag började igen vid hemkomst var under all kritik. Detta naturligtvis i mitt huvud, det rör sig om några sekunder per kilometer i löpningen och några rep i bänkseten.

Hade jag inte haft mätbarheten via Garminklockan så hade jag kanske inte ens märkt det, och det är möjligen mätbarhetens förbannelse. Hade jag inte mätt så hade jag sluppit irritationen och stressen över prestandasänkningen, och bara känt mig lite sliten. Å andra sidan så hade jag då inte heller kunnat se det tydliga sambandet mellan den nu dokumenterat dåliga sömnen under VM-veckan, den goda men inte helt näringsriktiga maten, och den förhöjda vilopulsen och stressmätningen i klockan. Jag får med andra ord bevis i realtid för det man annars alltid hör om mat, sömn och vila. Men till priset av att vara lite stressad över det.

Å andra sidan hade jag förmodligen inte alls tränat på den nivån jag gör om jag inte kunnat mäta via klockan. Det som kallas gamification, att allt med rätt verktyg kan göras till en lek, tävling eller spel, är den förhärskande orsaken till att jag håller på. Det, och att jag därmed kan fiska bekräftelse på sociala medier med dokumenterade resultat.

Den tillfälliga setbacken har i alla fall hanterats så att jag har fått bakläxa på den senaste veckans bänkträning av coach Josef, med justerad belastning, jag är tillbaka i rutinen att springa till kontoret på Kungsholmstorg från hemmet i Årsta så att jag får upp träningsvolymen igen, och jag äter kvarg och frukt till frukost igen, i stället för croissant och pain au chocolate.

Det ger inte omedelbart utslag, men det känns bättre nu än förra veckan, och i morgon ska jag försöka reparera det undermåliga resultatet på veckans maxset i bänk. Just där gör faktiskt inte klockan så väldigt stor skillnad, jag kan räkna reps i bänken analogt.

På det hela taget så är det nog ingen panik. Visst är jag gammal, men inte så pass att jag inte har råd med en veckas setback i träningen, och det var ändå rätt trevligt att tillsammans med min hustru äta ostron och moules frites till middag på kvällarna istället för matlåda och träning.

Share

Och ändå står du här

De relativt olyckliga månader av mitt liv som jag försökte mig på att vara bilförsäljare kan ha varit några av de mest lärorika jag har haft. Dels för att jag verkligen lärde mig att jag inte kan sälja allt, det är inte så mitt huvud fungerar. Men också för att jag faktiskt lärde mig mycket om försäljning. Jag vet inte om det gäller alla bilförsäljare, men kollegorna där jag jobbade var sjukt duktiga på sitt hantverk. En viktig aspekt av att vara bilförsäljare är att hantera alla de som tror sig vara mästerförhandlare de gånger vart femte år de byter bil.

De blir nämligen allra gladast när de tror att de har vunnit förhandlingen, vilket de nästan alltid tror, och nästan aldrig har. Bilförsäljare har nämligen samma samtal flera gånger varje dag året runt, medan köparen har det den enda gången vart femte år, möjligen något kortare beroende på privatekonomi. En skicklig säljare vet att det är när kunden är glad när de åker hem som det är en bra affär, inte att kunden känner att de fick ge sig i en förhandling.

Ibland är dock amatörerna så klantiga i sina försök att förhandla att det blir oundvikligt att slå en stoppboll. Ett mycket vanligt försök är att titta på en bil, för att sedan påstå att det står en likadan hos konkurrenten för ett lägre pris. Förhoppningen att en erfaren säljare då genast skulle börja pruta är naiv, gränsande till skrattretande. Svaret från en erfaren bilhandlare blir i det närmste oundvikligen: -Då tycker jag att du åker dit och köper den, för här är den ju dyrare. Vill man sedan skriva genomskådningen på kundens näsa så lägger man till: – Men nu står du ju ändå här, av någon anledning.

Lite riskabelt är det, för man vill inte genera kunden, men med vissa amatörförsök är det svårt att undvika.

Poängen jag vill ta med härifrån är att vi lite till mans uppför oss som amatörförhandlare i bilaffärer, men även när det gäller träning och andra saker som vi faktiskt själva väljer.

Det är inte ovanligt med ett väldigt klagande på något man själv har sökt sig till. Dåligt gym? Du har själv gått dit. Tråkigt folk i klubben? Du är själv medlem. Att bara klaga på ett sammanhang man själv har sökt sig till blir helt enkelt inte ärligt. Att alltför mycket klaga på en diet eller ett träningsupplägg blir lite samma sak. Du deltar helt frivilligt. Det finns naturligtvis en orsak till det, du tycker egentligen att det är roligt, du tycker om klubben eller gymmet men vill ha förändring på någon punkt, och har fått för dig att klaga och påpeka att andra alternativ bättre är rätt sätt att få till en förändring. Det är det inte, och du kommer när folk blir tillräckligt irriterade i slutänden får svaret: Åk dit, då!

Så med risk för att genera en del läsare lägger jag till: Ändå står du här. Det finns något som du tycker är bra som gör att du håller dieten eller går till gymmet. Vi kanske ska fokusera på det istället?

Share

« Newer EntriesOlder Entries »

Fredagskrönikan

Share

Translate