MAXstyrka

Före och efter

Eftersom Facebook sällan är nöjda med vår engagemangsnivå så håller de hela tiden på att försöka få oss att agera ännu mer än vi redan gör. Ett synnerligen effektivt sätt är minnen som dyker upp dagligen, med en illa dold uppmaning att dela dem en gång till. Ger man sig hän i detta så blir snart en enda highlight reel och man förfaller till en inte helt smickrande form av mental onani som är vanlig när nostalgi spårar ur.

Ett sätt vi brukar använda för att rättfärdiga återanvändandet av upplevelser och minnen är att konvertera dem till före och efter bilder. I positiva fall kan man lägga till ”Det har hänt en del.” och i negativa fall brukar det finnas en hänvisning om att det är en träningssatsning på gång som ska ta en tillbaka till sitt sanna jag. Eftersom Facebooks minnen är kopplade till datumet och inte hur många år tillbaka det är så kan oftast välja själv vilket minne man vill lyfta fram.

Tittar jag själv på mina senaste 3 år så har det dykt upp bilder från Top8-tävlingen på Borneo. Det är lite kluvet, eftersom 2019 onekligen var ett fantastiskt upplevelserikt år för mig, men våren 2019 var också då jag var som tjockast. Bilderna från när jag och Tim Bresnan var och tatuerade oss med Borneos huvudjägares gamla teknik är fina minnen, men inte smickrande. Det är så pass illa att jag redan året efter, 2020, då jag tagit tag i kosten publicerade en före och efter bild. Efter-bilden är alltså innan jag började löpträna eller bedriva min lite mer målmedvetna gymträning.

Nu är ju jag en av sociala mediers stora tillskyndare, jag tycker att den nytta och glädje vi får ut av dem väl balanserar allt skit som de också får med sig. Jag tycker till och med att minnen har sin charm, i alla fall för eget bruk och inte för att återanvända för att försöka få kredd och likes ytterligare än gång för samma sak. Det är den där statiska bilden av hur det var vid ett visst tillfälle som kan bli fel.

Jag tror att det jag vill ha sagt är att livet inte har något egentligt före eller efter, utan är ständigt pågående. Det jag 2020 publicerade som en efter-bild skulle jag idag kunna ha som en före-bild. Det är möjligt att en bild idag skulle kunna få bli före-bild om något är om jag bestämmer mig för att strikta till kost och optimera allt, men det är nog inget att hålla andan i väntan på. Hur jag såg ut eller vad jag presterade vid ett visst tillfälle är inte det viktiga, inte heller hur det kommer att se ut vid ett visst datum ett år fram. Det är den sammantagna bilden, kurvan över utveckling och/eller förfall som är det intressanta. Livet ska inte vara en serie stillbilder utan ett konstant rörligt material. En film som vi regisserar i realtid helt enkelt. Är det det så kan man unna sig att spola tillbaka ibland.

När är man stark nog?

Ett återkommande tema för mig i såväl arbete som träning är att jag inte tycker om att sätta upp exakta mål. Jag är väl medveten om de olika skolorna som hävdar att det är nödvändigt att sätta upp mål för att nå framgång, men jag håller helt enkelt inte med.

Visserligen kan jag fungera med mål om det är så att målet i sig själv har ett objektivt värde i sig själv, men bara som ett sätt att formulera ett framåtsträvande blir det för genomskinligt. Det är alltid bättre att sälja mer förutsatt att man kan leverera, och att då ha ett volymmål som nöjer sig med en viss summa i stället för lite mer är kontraproduktivt. Det viktiga är inte att uppnå budget, utan att sälja så mycket det går. Att jaga en budget på viss tid leder rätt ofta till att man manipulerar och lånar lite från nästa månad genom att redovisa innan månadsskiftet, Korkat? Ja, absolut, men så blir det om man intalar sig själv att ett visst mål har ett värde i sig själv.

Precis likadant är det med träning. Det är alltid bättre att bli starkare och lyfta mer, det är ju lite det vi håller på med. Men om vi intalar oss att ett visst kiloantal till ett visst datum är nödvändigt så riskerar det ganska snart den långsiktiga utvecklingen. Tävlar man så gör man naturligtvis försök att toppa sin form inför ett specifikt tävlingstillfälle, vilket är logiskt. Då är ju att vinna tävlingen själva poängen med tävlandet. Om poängen däremot är att långsiktigt bli starkare så kan frestelsen att formtoppa för att nå sina delmål bli för stark om man har lagt för stor vikt vid delmålet. En formtopp är ingen varaktig nivå, det ligger i sakens natur. Det är att samla så mycket kraft och resurser som möjligt för leverans under en peak. Helt rätt om det under den peaken är en tävling, betydligt mer tveksamt om det är bara för att du fått för dig att det är en viss siffra som måste skrivas in i appen ett visst datum. Det är nämligen en överhängande risk att du får skriva lägre siffror de kommande veckorna då.

Är det viktiga att göra 150 kg i bänk innan slutet på maj, eller är det att bli starkare i bänk?

Den andra nackdelen med påhittade mål är att det också innebär att man kan få för sig att man är klar, precis som med en säljbudget. Om det går att sälja mer så är du inte klar bara för att en viss summa har uppnåtts. Jag vill visserligen bänka 150% av min kroppsvikt, men jag kommer inte att vara klar då. Det kommer att vara bättre att bänka mer. Jag vill gärna springa milen på under 45 minuter, men jag kommer inte att vara klar då. Att springa snabbare kommer att vara bättre.

Jag vill helt enkelt alltid bli bättre på det jag gör. När kommer det att räcka då? Det kommer det troligen aldrig att göra, för det handlar inte om ett mål. Det handlar om att alltid leva i strävan mot förbättring. Som säljare, bänkare, löpare och som människa. Man kan aldrig bli för bra.

Invägd och klar

På grund av min höga ålder och min 50-årskris så ska jag nu i helgen delta i grand master-klassen på SM i armbrytning. Det ska man inte låta sig förledas och därmed tro att jag är något vidare som armbrytare, det är jag verkligen inte. Inte heller är klassen Grand master något särskilt fint, det betyder helt enkelt att man har fyllt 50. Vän av ordning skulle då kunna hävda att om nu fyllda 50 år en förutsättning för att delta i klassen så borde även konkurrensen vara lika tärda av tidens tand som jag själv. Det kanske det finns någon liten del av dem som är, men efter att ha granskat startlistan konstaterar jag att det i vilket fall inte är armarna. Det är här nämligen folk som jag känner igen från alla speakeruppdrag under gångna år, och då oftast oroväckande högt upp i startlistorna. Vid sentida besiktningar av deras fysiker så ser inget ut att ha blivit sämre, definitivt inte armarna. Om något så har armarna blivit knotigare, vilket inte bådar speciellt gott för mig. Ni som inte har träffat 95 kilos-armbrytare i 50 årsåldern med elitkarriär i ryggen kanske behöver en liten förklaring. Det jag kallar armar ska snarast ses som snöskyfflar med muskelknotor. Händerna är närmast att likna vid hydraulstyrda dasslock. Det här är knappast ens en överdrift, utan det mest korrekt sättet att beskriva det jag ska ställa mig vid ett bord och försöka hålla i.

Den uppenbara frågan är vad jag ska där att göra överhuvudtaget? Inte på SM alltså, där har jag en hel del med genomförandet i år att göra, dels för att jag är ordförande i förbundet, och dels för att vårt SM i år går på Riksidrottsförbundets SM-vecka i Piteå. Eftersom det inte finns någon armbrytarklubb i Piteå blev det nödvändigt att styrelsen tar tag i det mesta kring evenemanget så har jag alltså gott om uppgifter att ägna mig åt. Nej, frågan är snarast vad jag ska i Grandmaster 95:an att göra när jag är så uppenbart medveten om jag kommer att vara en sparv i tranedansen. Kanske var det obetänksamt, jag visste inte vilka jag skulle möta när jag anmälde mig. Det borde jag i och för sig kunnat räkna ut, men som sagt, obetänksam. Det som också spelar in är armbrytningens gräsrotstradition på mästerskapen. De flesta försöker helt enkelt vara med, och det finns oftast en klass som passar alla, givet den ohemula mängd som finns. En del är alltså fråga om delaktighet. Kanske tycker jag att det känns seriöst att väga in, och låta bli frukost och lunch för att klara vikten. Kan jag inte vara någon bra armbrytare så kan jag i alla fall vara hungrig en stund innan invägning, och det känns ju seriöst. Allt detta kan vara sant, men när jag tänker på de jag ska möta, Göran Hellström, Peter Sundlöf, Torbjörn Sjöberg, Jörgen Karlsson och Johan Olofson så framträder en orsak som överskuggar allt annat. Jag är helt enkelt dum i huvudet.

Jag känner inte alla

När mina barn var små och var med mig ute på diverse påhitt i evenemangsvärlden så vande de sig vid att nu och då träffa på folk som hade någon form av kändisstatus, åtminstone i de sammanhangen jag rörde mig. Det ledder så småningom till en period där de mer eller mindre förutsatte att jag kände i princip alla, och aldrig ens blev förvånade när jag berättade om någon som jag tyckte det var fränt att jag träffade. Numera är de vuxna och har en mer realistisk syn på min tillvaro, även om min son fick ett återfall sommaren 2020 när han var med till Sjöbo och Skånes Starkaste Man, och vi där umgicks med Zydrunas Savickas under både några trevliga måltider och en smått surrealistisk promenad tillsamman på Sjöbos huvudgata. Eller huvudgata och huvudgata, på Sjöbos gata, helt enkelt.

Jag har inte haft mina barns vanföreställningar om vem jag känner, däremot så har jag nog under perioder haft bilden att jag känner alla i de kretsar och sporter där jag verkar, alltså strongman och armbrytning. Kanske fanns det en tid då det mer eller mindre var sant, men det är det definitivt inte nu. Dels för att åren går, och aktiva byts ut, men kanske framför allt för att det är så många fler numera. När jag började arbeta runt Sveriges Starkaste Man så var det inte så många som höll på, och träffade man finalfältet i SSM och deras vänner så kände man i princip alla. Så är det inte nu, och jag blir ständigt förvånad över nya motionärer som dyker upp på Sweden Barbell Club som har en relation till strongman och de typiska övningarna utifrån ett gräsrotsperspektiv. Sådana fanns inte för 20 år sedan.

Inom armbrytningen är det dels tillväxten i våra uppemot 40 klubbar runt om i landet, men också alla som har blivit intresserade av sporten genom youtubestjärnorna. Jag har jobbat med både Levan och Devon, och har lätt för att glömma bort hur stora och välkända de numera är, långt utanför den personliga bekantskapskrets som under stor del av min aktiva tid varit det som definierat armbrytning. Alla känner varandra, tänker man. Så är det inte längre, det finns gott om folk som är mycket insatta i armbrytning och strongman som jag inte känner, och som inte känner mig, eller ens de jag känner. Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att hur trevligt känslan än är av att vara en familj där vi alla hör ihop och känner varandra, så är det bra att det inte längre är så. Det betyder nämligen att sporterna växer, och att det idag finns så många engagerade att vi omöjligen kan känna varandra allihop. Hur nostalgisk man än är så måste man ta ett steg tillbaka, och upptäcka hur fränt det är en sport man älskar är större än det man kan hålla koll på. Det är något bra, och helt nödvändigt i en mycket välkommen utveckling.

Framgångar ska in på kontot

Mitt bänkpressprogram den här veckan har relativt sett varit lite lättare, vilket jag förmodar inte är en slump, utan mycket avsiktligt av coach Josef. Eftersom jag har valt att lita på hans kompetens så håller jag själv ingen vidare ordning på mönstret i träningen, utan gör helt enkelt det som står på schemat. Den lilla luckan som han har lämnat är att jag i två av tre pass i veckan får avsluta passet med ”valfri övning”, det vill säga sten.

En vecka som den här när själva bänkpressandet och kompletterande övningar är lite lättare så är det förmodligen för att det behövs en lägre belastning ett tag för att utvecklingen ska fortsätta. Vilan och den sparade energin ska helt enkelt in på kontot för framtida bruk. Det kan tyckas självklart, men eftersom jag tycker om att lyfta sten så blir ju frestelsen väldigt uppenbar att utnyttja den insparande energin till att lyfta just sten. Det här riskerar ju att haverera hela idén med lättare belastning. Om jag missbrukar konceptet ”valfri övning” och bränner all insparad energi och kraft från en i övrigt lättare vecka så förstör jag hela upplägget. Lösning hitintills är inte att låta bli att lyfta sten, utan att göra även det på en lättare nivå de veckor som ska vara lättare.

Samma princip kommer ofta igen när det gäller mat och dieter. Jag har en god vän som för många år sedan då vi höll på att gemensamt beställa nattamat i den lokala grillkiosken efter en strongmantävling med vidhängande efterfest. Vi beställde båda den största hamburgaren som fanns på menyn, allt annat är fel efter strongmantävlingar, men vid frågan om menytillval svarade vännen ”Nej, inga pommes!” Då varken tidigare erfarenheter av hans matvanor eller hans kroppshydda i sig antydde att han brukade vara försiktig med kalorierna, blev jag positivt överraskad. Ändå ett näringsmässigt rimligt beslut, tänkte jag. Den tanken släppte mär kompletteringen kom. ”Jag kan ta en slev räksallad på”. Nu var vid det här skedet i livet inte vännens mål att gå ner i vikt, det var mest mitt tankefel. Det finns dock de som har det målet som ändå gör likadant. Ett klokt beslut förstörs genom att omedelbart förslösa det intjänade. Man blir så nöjde med att ha avstått pommes, att man tycker att man kan unna sig räksallad. Är man helt nöjd med det tillstånd man befinner sig så är naturligtvis ett sådant nollsummespel ok. Men om avsikten är att förändra, så kan man inte kompensera det intjänade med att omedelbart förslösa på något annat.

Vanligast är det här när man kombinerar mat och träning. Förbränningstränar du för att gå ner i vikt så har du inte efter passet förtjänat en bulle. Det är i och för sig filosofiskt, du kanske har förtjänat den, men du kan inte äta den, för då är allt ogjort. Om du i strävar efter att förändra form och tillvaro, vilket väldigt många gör, så måste du vara konsekvent md det målet. Då måste uppkommen vinst in på kontot, inte brännas så snart du får den.