MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Same same, but different

Nu i påsk återupptar jag min mångåriga påsktradition att vara på Bilsport Performance&Custom Show som speaker på stuntarenan. Det är med stor spänning och förväntan, för det är det första riktigt stora eventet jag jobbar på sedan pandemin. Ja, det har förekommit andra sedan februari, armbrytnings-sm kanske först och främst, men också andra. Det är roliga evenemang, men till Elmia kommer det 80 000 besökare under påskhelgen. När jag kom in till mässkontoret för att hämta papper och annat som behövs så slogs jag av att allt kändes precis som vanligt. Som om inte två hela år försvunnit från eventkalendrar och planering och allt bara rullat på. Så är det ju inte, men flera gånger har jag kommit på mig själv med att säga ”förra året” om olika evenemang , när jag menar 2019. Det var ju faktiskt då vi sågs senast i de olika kretsarna som samlas runt olika evenemang. Tre år har gått, och frågan är om världen är annorlunda? Är vi annorlunda? Jag är definitivt det när det gäller träning och allmän form, och jag kanske inte riktigt hade hunnit på ett år det jag har hunnit på tre. Motorhobbyn är kanske lite likadan, man hinner bara så mycket hemma i garaget på ett år. Nu har man haft tre år på sig med sina byggen istället för ett. Det jag tror min spänning och förväntan i huvudsak beror på är att jag nu i helgen ska få ett besked om de gångna åren har tagits tillvara, eller om tiden har varit bortkastad? Kanske är det så att det jag kommer att se är samma förändring som tidigare hade skett över tre år också, det är bara det att vi då hade avstämningspunkter så att vi inte sen blivit överraskade. Nu har vi inte kunnat kolla av på tre år, utan får se hela förändringen på en gång.

Jag tror kanske att det är så att några kommer att visa tre års förändring och utveckling, och några ett år års utveckling. Några kommer inte att visa någon utveckling alls, och skillnaden oss emellan kommer inte att bero på någon annan än oss själva. Tid är nämligen det rättvisaste som finns, och trots alla klagomål om att vi inte har tid så har vi alla exakt lika mycket. 24 timmar per dygn, och det har för oss alla gått tre år sedan pandemin bröt ut. En del har byggt i garaget, andra på gymmet, några har suttit i tv-soffan och andra har avvaktat. Var och en har valt hur de har använt den tid som kommit att klumpas ihop i ett två år långt sjok som historien kommer att kalla ”pandemin”.

Det valet är gjort och verkställt, och kan inte ändras nu. Inom den nordiska motorhobbyn ska det på sätt och vis redovisas nu i helgen på Elmia. Det är nu vi ser vad alla har gjort. Tycker man att man har valt fel och att man inte har någon förändring att visa upp så är det så. Det går inte att förändra. De kommande två åren däremot, kan man fatta nya beslut om.

Share

Före och efter

Eftersom Facebook sällan är nöjda med vår engagemangsnivå så håller de hela tiden på att försöka få oss att agera ännu mer än vi redan gör. Ett synnerligen effektivt sätt är minnen som dyker upp dagligen, med en illa dold uppmaning att dela dem en gång till. Ger man sig hän i detta så blir snart en enda highlight reel och man förfaller till en inte helt smickrande form av mental onani som är vanlig när nostalgi spårar ur.

Ett sätt vi brukar använda för att rättfärdiga återanvändandet av upplevelser och minnen är att konvertera dem till före och efter bilder. I positiva fall kan man lägga till ”Det har hänt en del.” och i negativa fall brukar det finnas en hänvisning om att det är en träningssatsning på gång som ska ta en tillbaka till sitt sanna jag. Eftersom Facebooks minnen är kopplade till datumet och inte hur många år tillbaka det är så kan oftast välja själv vilket minne man vill lyfta fram.

Tittar jag själv på mina senaste 3 år så har det dykt upp bilder från Top8-tävlingen på Borneo. Det är lite kluvet, eftersom 2019 onekligen var ett fantastiskt upplevelserikt år för mig, men våren 2019 var också då jag var som tjockast. Bilderna från när jag och Tim Bresnan var och tatuerade oss med Borneos huvudjägares gamla teknik är fina minnen, men inte smickrande. Det är så pass illa att jag redan året efter, 2020, då jag tagit tag i kosten publicerade en före och efter bild. Efter-bilden är alltså innan jag började löpträna eller bedriva min lite mer målmedvetna gymträning.

Nu är ju jag en av sociala mediers stora tillskyndare, jag tycker att den nytta och glädje vi får ut av dem väl balanserar allt skit som de också får med sig. Jag tycker till och med att minnen har sin charm, i alla fall för eget bruk och inte för att återanvända för att försöka få kredd och likes ytterligare än gång för samma sak. Det är den där statiska bilden av hur det var vid ett visst tillfälle som kan bli fel.

Jag tror att det jag vill ha sagt är att livet inte har något egentligt före eller efter, utan är ständigt pågående. Det jag 2020 publicerade som en efter-bild skulle jag idag kunna ha som en före-bild. Det är möjligt att en bild idag skulle kunna få bli före-bild om något är om jag bestämmer mig för att strikta till kost och optimera allt, men det är nog inget att hålla andan i väntan på. Hur jag såg ut eller vad jag presterade vid ett visst tillfälle är inte det viktiga, inte heller hur det kommer att se ut vid ett visst datum ett år fram. Det är den sammantagna bilden, kurvan över utveckling och/eller förfall som är det intressanta. Livet ska inte vara en serie stillbilder utan ett konstant rörligt material. En film som vi regisserar i realtid helt enkelt. Är det det så kan man unna sig att spola tillbaka ibland.

Share

När är man stark nog?

Ett återkommande tema för mig i såväl arbete som träning är att jag inte tycker om att sätta upp exakta mål. Jag är väl medveten om de olika skolorna som hävdar att det är nödvändigt att sätta upp mål för att nå framgång, men jag håller helt enkelt inte med.

Visserligen kan jag fungera med mål om det är så att målet i sig själv har ett objektivt värde i sig själv, men bara som ett sätt att formulera ett framåtsträvande blir det för genomskinligt. Det är alltid bättre att sälja mer förutsatt att man kan leverera, och att då ha ett volymmål som nöjer sig med en viss summa i stället för lite mer är kontraproduktivt. Det viktiga är inte att uppnå budget, utan att sälja så mycket det går. Att jaga en budget på viss tid leder rätt ofta till att man manipulerar och lånar lite från nästa månad genom att redovisa innan månadsskiftet, Korkat? Ja, absolut, men så blir det om man intalar sig själv att ett visst mål har ett värde i sig själv.

Precis likadant är det med träning. Det är alltid bättre att bli starkare och lyfta mer, det är ju lite det vi håller på med. Men om vi intalar oss att ett visst kiloantal till ett visst datum är nödvändigt så riskerar det ganska snart den långsiktiga utvecklingen. Tävlar man så gör man naturligtvis försök att toppa sin form inför ett specifikt tävlingstillfälle, vilket är logiskt. Då är ju att vinna tävlingen själva poängen med tävlandet. Om poängen däremot är att långsiktigt bli starkare så kan frestelsen att formtoppa för att nå sina delmål bli för stark om man har lagt för stor vikt vid delmålet. En formtopp är ingen varaktig nivå, det ligger i sakens natur. Det är att samla så mycket kraft och resurser som möjligt för leverans under en peak. Helt rätt om det under den peaken är en tävling, betydligt mer tveksamt om det är bara för att du fått för dig att det är en viss siffra som måste skrivas in i appen ett visst datum. Det är nämligen en överhängande risk att du får skriva lägre siffror de kommande veckorna då.

Är det viktiga att göra 150 kg i bänk innan slutet på maj, eller är det att bli starkare i bänk?

Den andra nackdelen med påhittade mål är att det också innebär att man kan få för sig att man är klar, precis som med en säljbudget. Om det går att sälja mer så är du inte klar bara för att en viss summa har uppnåtts. Jag vill visserligen bänka 150% av min kroppsvikt, men jag kommer inte att vara klar då. Det kommer att vara bättre att bänka mer. Jag vill gärna springa milen på under 45 minuter, men jag kommer inte att vara klar då. Att springa snabbare kommer att vara bättre.

Jag vill helt enkelt alltid bli bättre på det jag gör. När kommer det att räcka då? Det kommer det troligen aldrig att göra, för det handlar inte om ett mål. Det handlar om att alltid leva i strävan mot förbättring. Som säljare, bänkare, löpare och som människa. Man kan aldrig bli för bra.

Share

Invägd och klar

På grund av min höga ålder och min 50-årskris så ska jag nu i helgen delta i grand master-klassen på SM i armbrytning. Det ska man inte låta sig förledas och därmed tro att jag är något vidare som armbrytare, det är jag verkligen inte. Inte heller är klassen Grand master något särskilt fint, det betyder helt enkelt att man har fyllt 50. Vän av ordning skulle då kunna hävda att om nu fyllda 50 år en förutsättning för att delta i klassen så borde även konkurrensen vara lika tärda av tidens tand som jag själv. Det kanske det finns någon liten del av dem som är, men efter att ha granskat startlistan konstaterar jag att det i vilket fall inte är armarna. Det är här nämligen folk som jag känner igen från alla speakeruppdrag under gångna år, och då oftast oroväckande högt upp i startlistorna. Vid sentida besiktningar av deras fysiker så ser inget ut att ha blivit sämre, definitivt inte armarna. Om något så har armarna blivit knotigare, vilket inte bådar speciellt gott för mig. Ni som inte har träffat 95 kilos-armbrytare i 50 årsåldern med elitkarriär i ryggen kanske behöver en liten förklaring. Det jag kallar armar ska snarast ses som snöskyfflar med muskelknotor. Händerna är närmast att likna vid hydraulstyrda dasslock. Det här är knappast ens en överdrift, utan det mest korrekt sättet att beskriva det jag ska ställa mig vid ett bord och försöka hålla i.

Den uppenbara frågan är vad jag ska där att göra överhuvudtaget? Inte på SM alltså, där har jag en hel del med genomförandet i år att göra, dels för att jag är ordförande i förbundet, och dels för att vårt SM i år går på Riksidrottsförbundets SM-vecka i Piteå. Eftersom det inte finns någon armbrytarklubb i Piteå blev det nödvändigt att styrelsen tar tag i det mesta kring evenemanget så har jag alltså gott om uppgifter att ägna mig åt. Nej, frågan är snarast vad jag ska i Grandmaster 95:an att göra när jag är så uppenbart medveten om jag kommer att vara en sparv i tranedansen. Kanske var det obetänksamt, jag visste inte vilka jag skulle möta när jag anmälde mig. Det borde jag i och för sig kunnat räkna ut, men som sagt, obetänksam. Det som också spelar in är armbrytningens gräsrotstradition på mästerskapen. De flesta försöker helt enkelt vara med, och det finns oftast en klass som passar alla, givet den ohemula mängd som finns. En del är alltså fråga om delaktighet. Kanske tycker jag att det känns seriöst att väga in, och låta bli frukost och lunch för att klara vikten. Kan jag inte vara någon bra armbrytare så kan jag i alla fall vara hungrig en stund innan invägning, och det känns ju seriöst. Allt detta kan vara sant, men när jag tänker på de jag ska möta, Göran Hellström, Peter Sundlöf, Torbjörn Sjöberg, Jörgen Karlsson och Johan Olofson så framträder en orsak som överskuggar allt annat. Jag är helt enkelt dum i huvudet.

Share

Jag känner inte alla

När mina barn var små och var med mig ute på diverse påhitt i evenemangsvärlden så vande de sig vid att nu och då träffa på folk som hade någon form av kändisstatus, åtminstone i de sammanhangen jag rörde mig. Det ledder så småningom till en period där de mer eller mindre förutsatte att jag kände i princip alla, och aldrig ens blev förvånade när jag berättade om någon som jag tyckte det var fränt att jag träffade. Numera är de vuxna och har en mer realistisk syn på min tillvaro, även om min son fick ett återfall sommaren 2020 när han var med till Sjöbo och Skånes Starkaste Man, och vi där umgicks med Zydrunas Savickas under både några trevliga måltider och en smått surrealistisk promenad tillsamman på Sjöbos huvudgata. Eller huvudgata och huvudgata, på Sjöbos gata, helt enkelt.

Jag har inte haft mina barns vanföreställningar om vem jag känner, däremot så har jag nog under perioder haft bilden att jag känner alla i de kretsar och sporter där jag verkar, alltså strongman och armbrytning. Kanske fanns det en tid då det mer eller mindre var sant, men det är det definitivt inte nu. Dels för att åren går, och aktiva byts ut, men kanske framför allt för att det är så många fler numera. När jag började arbeta runt Sveriges Starkaste Man så var det inte så många som höll på, och träffade man finalfältet i SSM och deras vänner så kände man i princip alla. Så är det inte nu, och jag blir ständigt förvånad över nya motionärer som dyker upp på Sweden Barbell Club som har en relation till strongman och de typiska övningarna utifrån ett gräsrotsperspektiv. Sådana fanns inte för 20 år sedan.

Inom armbrytningen är det dels tillväxten i våra uppemot 40 klubbar runt om i landet, men också alla som har blivit intresserade av sporten genom youtubestjärnorna. Jag har jobbat med både Levan och Devon, och har lätt för att glömma bort hur stora och välkända de numera är, långt utanför den personliga bekantskapskrets som under stor del av min aktiva tid varit det som definierat armbrytning. Alla känner varandra, tänker man. Så är det inte längre, det finns gott om folk som är mycket insatta i armbrytning och strongman som jag inte känner, och som inte känner mig, eller ens de jag känner. Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att hur trevligt känslan än är av att vara en familj där vi alla hör ihop och känner varandra, så är det bra att det inte längre är så. Det betyder nämligen att sporterna växer, och att det idag finns så många engagerade att vi omöjligen kan känna varandra allihop. Hur nostalgisk man än är så måste man ta ett steg tillbaka, och upptäcka hur fränt det är en sport man älskar är större än det man kan hålla koll på. Det är något bra, och helt nödvändigt i en mycket välkommen utveckling.

Share

« Newer EntriesOlder Entries »

Coach Rasputins Blogg

Fredagskrönikan

Styrgrupperna Information

Träningsartiklar

Share

Translate