MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Första veckan i slasket

Sedan jag började med mitt tvångsmässiga springande för ett par år sedan så har jag gjort en poäng av att verkligen hålla på rakt igenom vintern och vädermässiga utmaningar. Visst händer det vid sällsynta tillfälle att jag inte springer till jobbet, men det är nästan enbart de gånger jag ska på någon slags tjänsteresa och åker tidigt direkt hemifrån, eller i värsta fall att jag ska direkt till ett möte någon annanstans än kontoret, och inte kan dyka upp svettig i träningskläder. Vädret beror det däremot aldrig på. Det tillför snarare ett masochistiskt nöje, och eldar på en beslutsamhet som under vanliga rutinmässiga förhållande börjar blekna. Här ska ni allt få se på någon som inte viker sig för lite drivis!

Den här veckans snö och slask har verkat just detta. Måndagens före var inte att leka med i löphänseende, och frågan om att bli blöt om fötterna var löst redan när man klev utanför dörren. Det är faktiskt ytterligare en motivationsfaktor. Med blöta fötter, strumpor och skor är det bara att pinna på för att hindra att det också blir kallt. Håller man bara ångan uppe så blir det snarare en slags våtdräktseffekt.
Den andra för mig positiva effekten är att jag tvingas strunta mina egna krav på tempo. Garminklockornas mätbarhet kan lätt leda till lite tvångsmässighet där, men med varierande underlag så sätts det ur spel.

Det går inte heller att bara sänka kravet, det skulle gå om det var samma skitunderlag hela vägen, men nu varierar det beroende på vem som haft ansvar för snöröjningen på enskilda sträckor. Johanneshovsbrons gång- och cykel är oklanderligt röjd, emedan gångvägen mellan Årsta och Gullmarsplan lämnar lite övrigt att önska, och den trettio meter långa förbindelsen där emellan har ingen brytt sig om alls, utan är ett tilltrampat självmordsprojekt med cykelspår i is. Det går helt enkelt inte att beräkna något förväntat tempo, utan det får gå som det går. Bra tempo där underlaget tillåter, och bara ta sig fram alls där underlaget aktivt är ett hinder. Det är en nyttig läxa, och ganska befriande när man finner sig i det.

Går det att göra någon radioövergång till en allmän livsprincip här? Ja, det är inte alls svårt. Ibland får man lägga ner alla andra ambitioner än att fortsätta att röra sig framåt i den takt omständigheterna tillåter. Förutsättningarna i livet kan vara så varierande från dag till dag att det inte går att sätta upp några mål, för man har ingen aning om vad man har att jobba med. När man vet att det är där man befinner sig så är det faktiskt befriande. Man tar dag för dag, meter för meter på det sätt som går just där och då. Hur lång tid det tar, eller hur det går till spelar ingen roll, för man anpassar sig till omständigheter man inte råder över. Det enda man vet är att man ska fortsätta röra sig framåt, oavsett omständigheterna. Förr eller senare kommer man fram.

Share

Jucka med sten

Eftersom jag tappade tempo i och med ett stegfel i träningen för någon månad sedan så såg den runt bänkpress allvetande Josef Eriksson för gott att instruera mig till en omstart i belastning. Det verkade i sig rimligt, och även om spektrat mellan hög och låg belastning i mitt fall är rätt långt ner på en mer objektiv skala, så verkar berörda muskelgrupper må bra av att få hämta andan lite, och inte ligga precis på gränsen av vad de förmår. Det brukar mest vara belastningen som ändras när coach Josef justerar, men till min stora förvåning dök det nu upp ett par ben/höftövningar i schemat, med någon diffus hänvisning till position på bänken, och en mer specifik hänvisning till att om jag ska gå omkring i kostymbyxor på scen så tusentals människor ser det så kan inte gluteus maximus se ut hur som helst.

Som den styrkefantast han är satt nämligen coach i publiken på Sveriges Starkaste Man och kunde tydligen inte undvika att se sagda gluteus. Jag antar att han skämdes över mig, och ville åtgärda åtminstone lite av problemet. Sålunda splitböj och höftjuck. För en medelålders man som noga undvikit dylika påhitt så är splitböj sjukt svårt. Jag är osäker på om jag tycker att det är så tungt, det återkommer jag till när jag lärt mig hålla balansen och slutat få ont i tårna på den bakre foten. Än så länge måste jag stödja mig med en hand för att inte fara omkull som ett fyllo, och då är det svårt att hålla i nån ytterligare vikt.

Höftjuck, hip thrusts, eller vad man nu kallar det är inte lika svårt att göra, men desto större utmaning psykologiskt. Jag har varit övertygad om att övningens huvudsakliga syfte har varit att driva upp likes och följarsiffror på fitnesstjejers Instagram, och har svårt att förlika mig med den. Nu vill förvisso även jag driva upp sagda siffror på Instagram, men kanske inte med den metodiken. Att ifrågasätta Josef var dock inget alternativ, sålunda kreativitet. Det visar sig att höftjuck går utmärkt att genomföra med atlassten, och därmed är machoidealet räddat. Ingenting som genomförs med atlassten kan anses vara fel.

Det är så här jag gör för att fortsätta att tycka att det är roligt att träna trots uppstyrda program. Uppstyrningen är nödvändig om det ska bli något resultat, men att göra det som jag vill är nödvändigt om jag ska tycka att det är roligt. Sålunda gör jag facepulls och hammercurls i kabelhiss med armbrytarägghandtag från Mazurenko, press över huvudet med stock, alltid stenlyft som valfri övning, och som sagt höftjuck med sten. Det funkar, för muskeln bryr sig inte om vad det är som utgör belastning, det gör däremot huvudet. Och egot. Ska vi vara ärliga så utgör egot en rätt stor del av anledningen att träna över huvudtaget, jag vill åtminstone kunna låtsas att jag är stor, stark och frän. Då duger det inte med hip thrusts och gummiband, då måste man ha bänkpress, stockar och stenar. Mer krävs det inte för att ljuga för sig själv.

Share

Dr Pimple Popper borde inte finnas

I det allt magrare utbudet av linjär-TV blir det inte mycket kvar för oss som nu och då bara vill sitta vid TV:n en stund utan att fatta beslut. Påtagligt ofta hamnar jag på någon repris av Dr Pimple Popper. För er som inte har sett det någon gång, hur nu någon skulle ha kunnat undvika det, så är det en mycket snygg och sympatisk dermatolog i Kalifornien som hjälper folk att bli av med fettknölar och andra missväxter. Detta kan man filma och göra TV av, och folk, däribland jag, tittar på det. Det är märkligt i sig, men det jag vill fokusera på är hur behoven uppstår. Ingen av missväxterna uppstår över natt, och skulle rimligen aldrig behöva gå så långt att man behöver fläka ut sig i TV för att bli av med dem.

En del av förklaringen är naturligtvis att det hela utspelar sig i USA, där det inte tycks finnas någorlunda fungerande primärvård om det inte är akut eller man har en väldigt långtgående privat försäkring, kategorin som har det är heller inte precis den grupp som figurerar i Dr Pimple Popper. I Sverige ser man sällan folk med stora fettknölar eller andra hudåkommer som inte åtgärdats, vilket jag antar beror på att vi här får hjälp medan problemet fortfarande är litet. Då blir det inte så drastiskt, och man slipper bli reality-TV content. Jag misstänker dock att det här bara är en del av förklaringen, för så dyrt kan inte en tidig åtgärd vara, ens i USA. Däremot så måste man ändå bestämma sig för att åtgärda det när man upptäcker det.

Det änär man låter det vara som det blir stort och krångligt. När man upptäcker något som inte är som det ska, men tycker att problemet är så pass litet att man inte behöver göra något åt det. Problemet tilltar visserligen, men det sker så väldigt långsamt så att man kan ignorera det ett rätt bra tag. Knölen är ju inte större än förra veckan. Den är troligen större än förra året, men det tänker vi inte på, och plötsligt så undrar vi var fettknölen i handbollsformat kom ifrån. Pimple Popper är inte det enda realityformatet som utnyttjar det här, vi har också My 600 pound life style, och inte minst Lyxfällan. Alla med samma grundorsak. Ett litet problem vi blundar för blir oftast större, och blundar vi tillräckligt länge så kan det bli så stort att det går att göra TV på. Det gäller övervikt, hudåkommor, skulder, klenhet eller vad som helst som vi inte tar tag i när vi först upptäcker det.

Skärper man sig och tar tag i träning, kost, skulder eller för all del konstiga knölar under huden så kommer det aldrig att behöva bli livspåverkande och dramatiskt. Visserligen missar man en massa tillfällen att få vara med i TV, men det finns kanske roligare saker att få uppmärksamhet för än att man vägrade ta tag i sina problem medan de var hanterbara.

Share

Den som vinner på lördag är starkast

Strongman har verkligen förändrats sedan jag projektledde mitt första Sveriges Starkaste Man 1998. Grenarna har förändrats, publiken har förändrats, och de tävlande har förändrats. Även om jag har varit med på den absoluta lejonparten av tävlingarna sedan dess, så är det inte oavbrutet. Bland annat kunde jag inte vara med ifjol, trots en artig förfrågan från Kraftkamp. Jag var uppknuten med mitt ordinarie arbete, som också stundtals ordnar event på helgerna, om än av helt annan karaktär. I år blir alltså första gången jag får tillfälle att jobba ihop med Kraftkamp, något jag ser mycket fram emot. Dels för att hyllningskören är samstämmig, de gör helt enkelt bra grejer. Dels min egen bedömning ifrån det jag hört och sett ifrån dem i kontakter, och att de inte bara kopierar det någon annan gjort först, utan skapar eget inom ramen för konceptet styrka. Drängastenarna är ett förträffligt exempel, och det ska bli en fröjd att se.

Det som däremot inte har förändrats är att den starkaste kommer att vinna. Jag vet att många strongman tycker om att tala om teknik, men det är ytterst sällan det är avgörande i strongman. Det är helt enkelt en tävlingsform som ska premiera styrka framför allt annat, vilket den också gör när det är någorlunda rätt arrangerat. I armbrytning, eller för all del tyngdlyftning, är frågan en helt annan, där kan teknisk skicklighet fälla avgörande, även om de som tror att de ska klara sig utan tillräcklig styrka ofta får ett bryskt uppvaknande.

Någon som definitivt inte kommer att vinna är den som inte är med. En oerhört självklar förutsättning i vilken tävling som helst är nämligen att man tar sig till start. Det är möjligt att det finns de som var starkare vid ett tidigare tillfälle, eller kommer att vara starkare vid ett senare tillfälle, men nu är det på lördag tävlingen går. Jag tycker mycket illa om allt spekulerande om vad som skulle ha hänt om den och den var med, av flera olika anledningar. Dels är de inte med av en anledning, skada, formsvacka eller vad du vill. Hade de kunnat vinna på lördag så hade de varit med. Dels tycker jag att det är respektlöst mot de som har tagit sig till start. De har förtjänat att tävla mot riktiga resultat, inte mot fanboygissningar.

Jag är god vän med de flesta av de som skulle kunna förekomma i diskussionerna, och jag vet att de är de första att hålla med mig. Där är nämligen strongman föredömligt, man respekterar sina medtävlande och hyllar de som gör det man själv inte kunde.

En hel drös andra vänner har ägnat sig åt att spå i kaffesump om utfallet på lördag, i flera olika poddar. Jag vet verkligen inte, trots att jag har varit speaker på samtliga kvaltävlingar i år och sett alla som ska vara med på lördag kvala in. Jag ansluter mig till det Mariusz Pudzianowski sa till mig efter första dagen på en Strongman Superseries-tävling i Moskva. Han hade vunnit samtliga grenar första dagen, och jag frågade om han kände att segern var säkrad. Hans svar var episkt. ”First we do competition. Then we count points. Then we see.”

Share

Ska man prova Crossfit?

Jag kan väl knappast förneka min stundtals spydiga hållning till Crossfit, den torde vara relativt väl dokumenterad, inte minst i den här spalten. Faran att jag skulle prova på det hela skulle därmed kunna tyckas obefintlig, av flera orsaker. Dels tycker jag inte om att hålla på med saker som jag känner att jag är dålig på, dels blir det lite genant givet min väldokumenterade skepsis. Jag hade heller knappast strosat in på valfri box för att prova. Ja, de heter så, Crossfitgymmen, oklart varför de tycker att låda är ett bra namn på ett gym. Nu gjorde jag ju inte heller det, men situationen uppstod ändå. Jag är nämligen i Göteborg, huvudsakligen för att vara speaker på världsmästerskapen i Timbersports, men eftersom jag ändå skulle resa var det relevant att göra något nyttigt i anslutning till mitt riktiga jobb.

Jag jobbar på den kristna dagstidningen Dagen, och i Göteborg ligger pingstkyrkan Smyrna, som håller på med ett alldeles fantastiskt projekt i Göteborgs frihamn, som ska stå färdigt nästa år: ett byggprojekt som på många sätt kommer att bli en av Göteborgs stora nya mötesplatser. Dessutom så råkar en god vän arbeta där som en av pastorerna, så det föreföll särskilt lämpligt att boka in tid att se projektet, och träna och äta lunch med kompisen. Jag vet inte vad ni har för bild av pingstpastorer, men troligen är den inte lika välgrundad som min. Jag känner nämligen väldigt många sådana, men just den här killen passar inte alls in i mallen. För några år sedan var han nämligen med mig och tränade på Sweden Barbell Club, och endast hans ödmjukhet stod emellan mig och total förnedring. Jo, jag är givetvis van vid att många av mina vänner är starkare än mig, men jag är definitivt inte van vid att pingstpastorer är det.

eNär nu någon åkte cirklar runt mig redan på mitt hemmagym så följer man helt enkelt med dit han vill träna när man är och hälsar på. Således Crossfit och någon slags prova-på-WOD. De säger så, crossfittarna, det betyder träningspass. Workout Of the Day utläses det. Eftersom jag med mild hand och rekommendation styrdes mot försiktiga vikter och makligt tempo så klarade jag av det hela utan större besvär, och konstaterar det jag faktiskt redan erkänt tidigare, nämligen att det faktiskt är rätt bra träning. Jag brukar säga att man ska prova på allt ett par gånger, eftersom en gång så lätt kan vara påverkat av något annat. Det kommer jag nog att göra också, för jag är nu nyfiken på om jag verkligen tyckte att träningsformen var relevant, eller om det bara var omständigheterna som gjorde att jag hade trevligt.

Kommer jag att tycka det även om jag tar mig förbi prova-på-belastning och utan samma trevliga sällskap? Det är inte lätt att veta, och därför kommer det nog att provas vid något tillfälle igen. Det kan nämligen vara Öhrvall jag trivs med snarare än Crossfit, jag misstänker att han har den effekten på folk i allmänhet. Men det vet jag ju redan, det är Crossfiten som kräver ytterligare efterforskning.

Share

« Newer EntriesOlder Entries »

Fredagskrönikan

Share

Translate