VM i Antalya
Dags för ett nytt mästerskap. Denna gång är det VM i Antalya, Turkiet och det är som vanligt stenhårt motstånd. Regerande mästarinnan Esra från Turkiet är med och ser väldigt stark och säker ut. Ryskan Elizaveta är i sjukt bra form. Sen är viktklassen kryddad med starka armar från Kazakstan, Ukraina och övriga länder. Mitt största mål i den här tävlingen är att vinna över slovakiskan Snezhana Babayieva som jag tidigare bara förlorat mot.
Formen för min egen del inför VM har både sina plus och minus. På plussidan är att jag kan två gånger i veckan träna med Umeås armbrytarklubb Viking kraftsport. Minus är att jag missat några träningar bland annat av att jag drog en visdomstand och av en blindtarmsinflammation (som tur var självläkte den).
Jag (Jonna) tränar inför VM med Victoria Karlsson
Jag har i alla fall ett nytt jobb som jag trivs väldigt bra på, är elevassistent på en högstadieskola i Umeå och kan leva sambolivet med Andrea. Vi har för några dagar sedan passerat 1,5 år tillsammans. Lägenheten är väldigt trivsam med sitt nära-skogen-läge och är inredd med både renhorn och kristallkrona.
Tävlingen som jag var på i USA var helt galen och förtjänar ett eget blogginlägg. Efter min datorkrasch och jag inte har tillgång med pappas dator där jag hade lösenordet in till Maxstyrka bloggen så har jag inte tagit mig in. Jag får erkänna att jag varit lite lat och autosparat lösenordet och inte förrän nu frågade om ett nytt. Men ett inlägg om WAL i USA kommer inom närmsta veckan.
Har ni inte läst Anders Axklos fredagskrönika om vårat grymma landslag i armbrytning så gör det! Vi är strax över 50 tävlande från Sverige som ska delta på årets VM. Vissa åker nu och de flesta seniorer åker liksom jag i mitten på nästa vecka.
Ett extra tack till Norrhelikopter (Arctic air AB) och Marcus Boije som hjälper mig så jag kan åka på såväl EM som VM.
Från botten till USA
Den långa vintern hade ett slut. Jag fick jobba säsong med att byta till sommardäck i Umeå och det var långa dagar. Tack vare det stöd jag fick av min numera sambo så lyckades jag ändå få ihop jobb, träning och övrigt och kom hem med mitt tredje brons från EM i Bulgarien. Fast det var tufft innan jag stod där på prispallen, innan jag satt mig på flyget. Jag hade en riktig bottenkänning där efter jobbet och innan EM och kunde knappt kliva upp. Att då ta sig iväg och träna var tufft. Det underlättade ändå en del att vara i Umeå och ha träningen på plats så jag inte var tvungen att köra 20 mil enkel. Jag vet inte vad jag kan säga mer om det annat än att det var skitjobbigt att vilja så mycket men inte orka. Och att även om jag inte är den bästa flickvännen så har jag verkligen den bästa själv.
Så det här EMbronset är betydelsefullt för mig. Både för att jag äntligen vann över Ukrainskan Anastasiia som jag tidigare bara förlorat mot och för att jag klarade av att ta mig samman och prestera.
På midsommar så skulle jag lämna tillbaka vandringspriset till lassokastningstävlingen som jag vann ifjol. Så jag tänkte att då kunde jag lika gärna tävla. Tjejerna som kastade före kastade bra så jag visste att jag skulle vara tvungen att helst kasta fullt för att vinna. När jag missade på det tredje hornet trodde jag att det var kört men då jag stod vid det längsta avståndet så sa de att om jag träffar så får jag nog med poäng och tar ledningen. Så jag träffade och vann, jag ville ju få ta hem vandringspriset igen.
Efter regn kommer solsken så nu när det är soligt, supertorka och värme så har vi fullt upp med kalvmärkning på nätterna. Det är ganska varmt att försöka sova på övervåningen i värmen..
Till veckan så åker jag dock från Sverige för att tävla i USA. Jag åker ensam och kommer även att fylla år där borta. Känns alltid konstigt att vara borta på ens födelsedag då jag är bortskämd att fira den med massor av tårta med massor av släktingar och ofta på fjället.
Jag ska gå en supermatch mot Valerie Beach den 19e Juli, det ska bli kul att möta henne! Länk till WAL: HÄR.
Jag klämde dock handen i natt så den är svullen och öm så håll gärna tummarna att den ska hinna bli bra innan tävlingen…
Målgång
Min dator bestämde sig för att göra en helkrasch mitt i en film. Den är i stort sett ganska ny och näst intill oanvänd då jag efter jag köpt den fick en jobbdator som jag hade i ett år. Men det är väl så att saker inte håller mer än cirka 2 år oavsett användning.
Kroppen däremot, skulle den lägga av efter två år så skulle världen dö ut väldigt fort. Ganska extrem liknelse, jag vet. Med kroppen så funkar det tvärtom att om du inte använder vissa muskler så försvinner dem, pratar du inte kontinuerligt det språk du hade som språkval i skolan så glömmer du det och den behöver inte uppdateras för att kunna användas. Samtidigt kan det vara så man inte cyklat på flera år men ändå minns hur man gör. Jag pratar numera knaggliga standardfraser på spanska och mina brännmärken på knäna efter hårda innebandymatcher har sedan länge bleknat. Men jag vet att om jag skulle hoppa på en ny kurs i spanska skulle jag komma ihåg mer och mer. Jag minns fortfarande också hur det känns att rusa efter den lilla vita bollen och känslan av att göra mål.
Konsten att bryta arm ska sitta i ryggmärgen. Styrkan och vanan kan gå i vågor. Desto fler tillfällen jag får till att hålla i nya händer och försöka hitta vägen ner till kudden och vinst, desto mer både vana och styrka får jag. Har ni varit med om det tillfället då man provar någonting nytt och det går inte riktigt. Antingen så saknas styrkan, skallen eller balansen eller vad som helst. Att då inte ge upp utan fortsätta försöka trots att målet kanske inte korsas de första veckorna, kanske inte ens åren. Vad är det då som sporrar en till att fortsätta försöka? Är det för att bevisa för de andra? Vilka andra? Är det för att motgången tänder en gnista som gör att du verkligen vill komma i mål? Får du en belöning? Är det som i ett mobilspel där Candy Crush blandar svåra och lätta banor där de lätta får dig att känna dig duktig och du därför inte ger upp på de svåra för du vill fortsätta känna dig duktig? Var det ditt val att testa korsa målgången eller gör du det för någon annan? Oavsett anledning till att fortsätta försöka så kommer det till slut en dag då du antingen står där på andra sidan av målsnöret eller har hittat ett annat mål.
Jag spelade inte innebandy för att jag en dag ville bli ett proffs utan för att jag alltid älskat fysisk aktivitet och gemenskapen. Det är mer än två år sedan jag spelade sist och jag kan fortfarande sakna att springa efter en liten boll med en plastklubba i händerna. Men jag hittade en annan sport, som blev snabbt en kärlek där styrka och gemenskap är större än i någonting annat jag testat på. Som utmanar och tar mig till de tillfällen där jag kämpar för att ta mig över mållinjen på olika sätt. Först var det att lära mig grundtekniken. Sen ta mod till sig och börja tävla och kanske vinna en start eller till och med en match. Oftast när man börjar med något kan utgången bli hur som helst och är svår att förutse. Till exempel det här blogginlägget som började handla om en trasig dator…
2017 i bilder
Började år 2017 med att köpa nya tröjor som nu är välanvända, eller ja spiderman är det. Supermantröjan har jag använt två gånger, första gången var jag med om ett armbrott och fick hålla armen tills vi fick iväg personen till sjukan. Andra gången fick jag leka sjuksyster ute i skogen till ett djupt skärsår och jag har inte riktigt velat ta reda på vad som händer om jag tar på den tröjan igen.
100 årsjubileum i Trondheim, Norge. Spelade in podd och gick på röda mattan
Filmen Sameblod kom ut på bio och senare under året på DVD. Filmen handlar om hur samer behandlats och bemötts, om att vilja ta avstånd från sin kultur och om att minnas och hitta tillbaka. I filmen syns mina hundar ZZBell och Tjirri, jag och min bror var uppe på fjället en hel natt för att delta som statister
Hängde en hel del i Österstrand/Åsele där vi har hus, där brukar vi ha renar på utfodring. Farfar bor där på vintern så jag fick umgås med honom mycket och även testa gymmet inne i Åsele.
Har åkt skidor på olika sätt, mest på längden och mest vanliga turskidor. Men kände att jag även var tvungen att testa åka som de gjorde förr
Kan inte jag ta mig till armbrytningen kan i alla fall Krigge komma till mig. Då är det bra med ett armbrytarbord på rummet
Dubbla SM guld!! SM i Örnsköldsvik
Andra kvaltävlingen för proffligan WAL gick i England. Då det är lite andra viktklasser kunde jag väga in fullt påklädd med ryggsäck och ändå klara vikten. Klarade även kvalet och gick vidare till WALfinal i Las Vegas
Första våren på länge som jag kunnat delta på hela vårflytten. Vi flyttar samebyns renar från Ö-vikstrakten upp till Vilhelminafjällen
9e april 2017 åkte jag till tandläkaren på en söndag och drabbades av sötchock och så var hon min. Trots hon är lite bildskygg och så, så har hon varit med i tidning och film flera gånger senaste halvåret
EM 2017 gick i Polen och jag åkte hem med ett brons!
Tillsammans med Carina Olofsson berättade vi på högstadiet om samers hantverk och så vidare
Biljetten för 10.000 kr var bokad, allt var klart men så ändrades tävlingen och i stort sett alla prispengar uteblev då sponsorerna dragit sig ur. Vi var många som bestämde oss för att inte åka alls då vi skulle förlora ännu mer pengar på att vara i Las Vegas i en vecka.
Midsommar och lassokastningstävling. I sista sekund anmälde jag mig och vann damklassen. Fick en bricka av Stoorstålka och vandringspriset får bo hos mig till nästa midsommar.
Sommar = kalvmärkning
Min mormor lämnade oss. Hon bodde sina sista år på demensboende och har inte kunnat följa mina framgångar men jag är säker på att hon skulle varit mitt största fan.
Jag har egentligen bara passerat Sundsvall tidigare men pga kärleken har jag under 2017 varit där ofta och har då passat på att bryta med deras klubb
Pga kärleken besökte jag andra fjäll än hemfjällen då hennes familj har stuga i Jämtland. Där fjällvandrade vi, kollade på vattenfall och hängde en dag med Tanja (Miss Freerider)
Lite crosskörning hanns med men konstaterade att den är lite liten och klen för arbete men den är rolig ändå
VM i Ungern. Gick hyfsat bra med tungt motstånd
Träna hemma är sällan lätt, det har känts lättare då samebyn fixat en träningslokal och Marlene sponsrade mig med lite utrustning
Det resulterade i att folk skrattat åt min kroppsbyggnad
Under hösten hann jag med på både slakten och några skiljningar
För första gången var det inte bara jag som åkte på Zloty tur i Polen. Motståndet i min viktklass var det bästa (värsta) jag sett men jag placerade mig i toppskiktet men dock utan medaljplats
Direkt efter Polen åkte jag vidare till Norge och var med i direktsänd radio och spelade in ett avsnitt av Studio Sápmi som sändes i Sverige nu i Januari 2018 och går att se på SVT Play HÄR
Träningsläger i Gävle med bästa Roine. Jag hade grym migrän på förmiddagen men lyckades ändå få till några lyft
Då tjejen bor i Umeå så har jag varit där en del också. Toni och Natanael som gått armbrytargymnasiet i Storuman har tagit över ett gym och startat klubb. Så när jag varit i Umeå har jag brutit arm med Viking Kraftsport
Julen firades med tjejen och hennes familj i deras stuga i Jämtland. Nyår firades hemma i Klimpfjäll
Tack till mina samarbetspartners under 2017!
Norrhelikopter
HKFjäll
M Boije AB
Stoorstålka
Vilhelmina Värme & Sanitet
Fler liv än SuperMario
Inspirerad av det dåliga vädret (snöslask) och lusten att hitta på annat än den nödvändiga städningen så ska jag äntligen ta mig tid till att blogga. Idag har jag bytt däck till farfar på hans bil och igår bytte jag på min. Då Klimpfjäll is the place to be så krävs ordentliga vinterdäck med dubb och bra grepp och eftersom första snön fallit för länge sen så är det ok att byta nu.
MEN TILL DEN STORA FRÅGAN!
Hur gick det för mig på VM?
Life is no Nintendo game men jag måste säga att min kämpaglöd har fler liv än SuperMario. Men jag börjar från början.
Jag körde till Umeå där jag fick skjuts av Sveriges radio ut till flygplatsen där vi gjorde en intervju som går att lyssna på HÄR och sen flög jag iväg till Ungern där jag mötte upp Fia och sen Vicky på vårat hotell. Otroligt skönt att ha hotellet precis vid arenan för en gångs skull måste jag säga. Invägning dagen efter och jag vägde in under 50 kilo som är min viktklass. Lördagsmorgon samlades alla på arenan för att tävla med vänster arm och det var lite panik en stund när inte alla hade fått sin tävlingsbricka man måste visa upp för att få tävla men det löste sig när landslagskaptenen kom på plats. Efter det gick det fort, min klass var först ut och min vänster levererade bättre än nånsin och jag kom 6a. De som placerade sig före mig var de som var förväntade och turkiskan vann lätt. Sjukt nöjd över min insats!
Dagen efter var det dags för höger arm som jag hade större förväntningar på med bland annat två EM brons två år i rad. Första matchen förlorade jag på grund av två armbågslyft!? och det kändes väldigt surt. Jag bråkade på med domaren som nog var väldigt less på mig och krigade mig vidare tills jag mötte ukrainskan Anastasiia Goncharenko som är snabb som en kobra. Jag kände mig starkare men det spelar ingen roll när man startar för sent och jag slutade som 9a. De som kom före mig i resultatet var de som är mina största motståndare med undantag för italienskan som gled in som sexa. Men det var tuffa motståndare, jag gjorde mitt bästa och kom långt ändå och är så här i efterhand nöjd och ännu mer hungrig på medalj till nästa år.
Jag blev överraskad då en vän till mig hörde av sig en dag med tusen frågor om min träning och plötsligt så hade hon donerat sina träningsmaskiner till mig. Dessutom har samebyn ordnat en träningslokal så jag kan numera träna hemmavid. Otroligt glad för det! Just nu så har jag god lust att åka till Polen och tävla den 17-19e November på proffstävlingen Zloty Tur där jag tog dubbla brons förra året.
Efter VM så blev jag även inbjuden till Women in sports + adventures i Umeå. För två år sedan var jag där och höll i en föreläsning men i år så var jag där som åhörare och det var väldigt inspirerande och intressant. Passande nog så var det under samma helg som Umeå Pride så jag gick med i paraden tillsammans med andra samer som visade sitt stöd. Tyvärr så frös jag och hade lagt mobilen i en barnvagn och bar på en liten släkting så inga bilder blev tagna därifrån.
Stort tack till:
Norrhelikopter
HKFjäll
M Boije Bygg AB
Stoorstålka
Vilhelmina Värme och Sanitet
