När allt bara händer...
Igår morse frågade Erika mej om jag någon gång har funderat över att man kan gå in i väggen om man aldrig tar det lugnt. Jag konstaterade att jag aldrig har tänkte på det och att allt är ju roligt ju. Erika menade på att även om det är kul så kan man faktiskt behöva andras lite. Jag låtsade som att jag fattar ingenting och åkte iväg till Bollnäs. För så fort jag har en ledig dag så kan det vara så att den är planerad, på ett eller annat sätt. (Tack Hedvig för att du lärde mej att använda min almanacka! <3)
Hur som helst så körde jag upp till min stuga utanför Bollnäs och fick två långväga kusiner på besök. Vi konstaterade att det är mer än 10 år sedan vi sågs, men vi kunde inte riktigt komma fram till hur många fler år. Med andra ord var jag ganska så liten då. Det var ett spännande möte där mina kusiner berättade hur det såg ut på gården när de var små, hur vår mormor hade härjat i trädgården och om grisarna som hon hade i ladan. Min mormor var tydligen en riktig krutgumma med många järn i elden. När mina kusiner frågade mej om mitt tävlande i strongwoman konstaterade de på en gång att det är den Sundbergska kraften och envisheten. Vi har den i oss, allihopa. Dit man vill gå, dit går man, end of story.
Jag fortsatte dagen med att hälsa på en före detta kollega, prata skit och dricka kaffe innan jag knatade vidare till Waynes för ännu en kaffe tillsammans med en av de mest fantastiska kvinnor jag känner, Mia. Mia har jag känt större delen av mitt liv och vad som än händer har hon alltid ett klokt råd på lager och sprider mängder med positiv energi vart hon är rör sig. Och rätt som det är så klev min moster och hennes karl in på fiket. De bor egentligen i Stockholm och sist vi sågs så sprang vi på varandra i gaten på Arlanda när jag var på väg till USA. När jag sedan är på väg mot bilen för att fortsätta min kaffe-tour i Kilafors hos barndomskompis Fia så hör jag någon ropa mitt namn och jag tittar rakt upp på min gamla dagisfröken Ewa som jag inte sen jag flyttade från Bollnäs. Vilken dag, vilka människor! Jag kan inte annat än känna kärlek till livet. Och kaffet.
Och när jag tänker på det så har helgen gått i samma team den. I lördags var det dags för den årliga upplagan av Ockelbo Showlifting, den strongmantävling som var den första jag såg en soliga dag för två år sedan. Då satt jag där på läktaren och tittade på de urstarka tjejerna och killarna som bar eller drog tunga saker kors och tvärs över en grusplan, med Anders Bergström glada hejarop skrålade ur högtalarna och med en liten längtan efter att själv få prova på. Även förra året satt jag där och hejjade fram atleterna och tjurade lite över att tävlingen gick bara en vecka innan jag skulle tävla på SM i styrkelyft. Jag kommer ihåg hur otroligt imponerad jag var över hur Anna Roséns totalt dominerade tävlingen och lekte hem segern med ett leende på läpparna. Jäklarns vilken inspiration den kvinnan är! Och kanske var det så att jag sa något i stil med att nästa år, då ska jag fan vara med jag också. Riktigt så blev det inte. Återigen är det bara lite drygt en vecka mellan Ockelbo Showlifting och SM i styrkelyft, och än en gång var jag bara där som åskådare, men nu med en del egen tävlingserfarenhet. I år var jag där för att hjälpa och peppa mina fantastiska vänner som tävlade. Och även om det kliade bra nog i hela kroppen av tävlingssug redan innan det ens hade dragit igång så var det otroligt roligt att få se alla andra kriga för sina liv för att genomföra grenarna.
När jag tävlar själv låser jag in mej i min egen lilla bubbla och hinner inte riktigt med att prata med folk men nu fick jag chansen att surra runt med både en och sju intressanta människor som på sitt sätt berikar sporten. Rolätt, som vi säger i Sandviken, är vad det är och jag är både glad och stolt över att få vara en del utav detta.
På söndagen kom ingen mindre än min grymma teammate Anna Harjapää förbi och tränade med oss på Sandvikens Atletklubb. Vi började med att kötta lite böjar. Jag var upp och gjorde en hyfsat trevlig singel på 130 kg och Anna reppade lös på 140 kg innan vi gick över till att spela bänk tillsammans med Super-Lisa. Bänken har äntligen börjat komma tillbaka för mej och för första gången på ungefär ett år börjar det kännas som att jag kanske kommer kunna bli lite stark i tuttarna någon gång fram över. Hur som helst, när man bänka med två brudar som båda stänger upp 100 kg utan att blinka så kan man inte annat än bli inspirerad. Själv stannade jag på 87 kg men ska den som ger sig. En dag ska jag bli lika stark som dem!
För att inte tala om hur snygga vi är i SAK’s SM-team.
Over and out.
Bland viktskivor och midsommarkransar
Jahopp. Nu har jag landat lite här i Sandviken och börjat smälta det senaste året av studier, träning och tävlingar, typ, lite i alla fall. Egentligen har jag nog inte alls fattat vad som har hänt… Jag har i alla fall börjat mitt nya jobb och lyckats klämma in några pass med styrkelyft i fokus så här veckorna innan SM. I snart ett år har styrkelytandet varit sekundärt för mej men jag har ju kvalat till SM och tänker vara med så det var väl på tiden att göra något vettigt av den träningen också. Eftersom jag har tävlat mer än vad jag har tränat under våren och prioriterat grenträningen framför tunga benböj så har jag oftast kommit ner till gymmet och varit trött och sliten, haft ont lite varstans och inte alls pallat med att göra som coach vill. Efter SSK -82 lovade jag coach att hålla mej borta från tunga stenar och lastbilar tills SM är över och det har jag faktiskt lyckats rätt bra med. Någon morgonpromenad kan ha bjudit på någon press med ett litet träd eller sten eller så men…
Så, första veckan efter SSK -82 bestod mest av att försöka få en envis kramp i länden att släppa. Tävlingen bjöd som sagt på ett pers i kron då jag drog sju reps på 170 kg och det satte sig rätt ordentligt i ryggen på mej. Men det var det fan värt! Nu har i alla det värsta i ryggen släppt och jag kan köra på utan några större hinder, med undantag från mina hjärnspöken då. För att komma tillbaka på banan har jag fått en massa massage, stretchat och jollat runt med lätta vikter i framförallt vändningar och böjar. Det har blivit några lite tyngre pass också. För ungefär två veckor sedan fick jag order om att böja och det gjorde jag. Coach ordinerade två reps och öka vikten med 10 kg varje set. Första setet var 100 kg och kändes varken bra eller dåligt. Jag gnällde lite till coach som morrade och sa åt mej att fokusera, la på en tia till och ja, som vanligt känns det ju bättre om man faktiskt tar i som man ska. Jag tror inte att jag riktigt fattade förrän det var över vad Nicklas hade haft för plan och någonstans där på vägen så slutade jag lägga märke till vad det var för vikt på stången och bara gjorde det jag skulle istället för att tänka och känna efter. Senaste halvåret har jag som bäst gjort en singel på 130 på träning men den här dagen kändes tvåorna på både 120 och 130 som papper. Så låg 140 kg på stången, bara 2,5 kg under vad jag hade som sista vikt på serie 2an, jag laddade, kände adrenalinet rusa i kroppen och ja, det var kanske inte lätt som papper men det gick, och det var någon form av tangerat pers. Här trodde jag nog att jag var klar men så skickade Nicklas ut mej i korridoren för att ladda om medan han la på ytterligare tio kg på stången. Jag gick in i min bubbla, slutade att både höra och se vad som fanns runt mej men när jag kom in igen märkte jag hur hela gymmet liksom stannade upp. Alla mina underbara klubbkompisar hejade på mej och det enda som fanns i mitt huvud var att stången skulle upp. Jag kände återigen hur adrenalinet började sprida sig i kroppen, gick fram till stången, la den till rätta över skuldrorna, backade ut, gick stabilt ner, vände och började trycka och sakta men säkert kom jag upp. Pers på träning! Nu var jag övertygad om att jag var klar men än en gång sa Nicklas åt mej att ladda om. Jag var nästan säker på att det inte var möjligt. Att framkalla de adrenalinpåslagen som jag får är sjukt jobbigt och jag kände mej helt färdig både i kropp och knopp, men har coach sagt att jag ska så är det bara att göra. Så än en gång gick fram och tillbaka i korridoren, försökte hitta energi nog för att lyfta men kände mej egentligen helt tom. Efter några skrik och stamp i backen gick jag ändå fram till stången, tänkte att det kan ju inte gå mer än åt helvete och så var det bara att böja. Någonstans på vägen upp märkte jag att stången faktiskt rörde på sig, och år rätt håll dessutom. Lite långsammare än förra lyftet men på ren tjurskallighet kom den upp. Pers, pers och tangerat pers, det är fan inte varje dag.
Efter det passet fick jag en känsla av att på SM skulle det fan kunna gå bra men då började mina knän att gnälla istället. Troligtvis för att både mina lårmuskler och höftböjare är aningen överspända så med massage, rullande på min rosa bandyboll och en del stretch så ska det nog bli bra. Kanske.
I och med att jag inte har prioriterat styrkelyft så har bänken varit den övning som jag brytt mej minst om och därmed har jag nästan upplevt att jag har gått bakåt på vikterna snarare än att öka sedan förra året. Men så en dag, när jag kom hem från jobbet, var lite halvstressad och skulle ner på gymmet så hade jag fått punktering på bilfan. Förbannad och less cyklad jag ner och coach var inte sen att ta vara på min frustration som resulterade i kanske mitt bästa bänkpass någonsin. Det kändes nästan som att vad han än la på stången så kunde jag trycka det. Så med lite jävlar anamma kan det kanske bli ett nytt pers på SM.
Och marken… Marken borde kanske vara den gren jag känner mej säkrast på men i och med alla tävlingar i strongwoman där jag blivit tvungen att byta från sumo till smal stans och dragit reps från alla möjliga olika höjder så känns den allt annat än naturlig. Den får gå som den går helt enkelt. End of story.
Mitt i den här så kallade uppladdningen så kan jag ha råkat kladdat lite bläck i armhålan också. Det var inte alls vad jag hade planerat men man får som skylla sig när man råkar säga till Korven att det vore coolt med ett par huggtänder under armen. I ungefär samma sekund som jag hörde mej själv säga det så började han rita i min armhåla och sen fanns det liksom ingen återvändo. Det här med impulskontroll, ja, ni vet… Hur som helst. Efter ungefär en halvtimme hade jag helt slut på kaxighet och pep och skrek och grina lite om vart annat tills vi var klara.
Men vill man vara fin så får man lida pin och såhär fantastiskt fin blev den i alla fall.
Och sen blev det midsommar också. Jag var ledig från jobbet och genom spöregn körde jag ner till Syster i Stockholm. I vanlig ordning så vet man aldrig vad en vistelse i Stockholm kan komma att innebära. Det här midsommarfirandet bestod i alla fall av en hyfsat klassisk midsommarlunch med allt vad det innebär, den enda skillnaden var bara att vi åt den klockan sex på kvällen. Efter det kan det ha blivit en och annan rövkrok, smultronplock och allmänt skitprat. Runt tiotiden kom vi på att vi hade en massa hamburgare som skulle grillas, tände grillen och elda lite mer än nödvändigt, jag menar, vem tycker inte att det är roligt att spruta på extra tändvätska?! Burgarna, självklart med extra bacon, blev i alla fall sjukt goda!
Efter två sena nätter, allt för oregelbundet matintag och fyra dagar med vila från gymmet var jag i alla fall tillbaka. Måndag morgon och vi på Sandvikens AK fick finbesök från Eskilstuna då Emil Gustafsson som har svenskt juniorrekord i bänk i -120 kg och Cattis Hodgkins kom upp för att lyfta tillsammans med vår egen lilla bänkpresstjärna Joel Sundelin. Det här med morgonträning har nog aldrig varit min grej och i vanlig ordning gnällde jag och Joel ikapp samtidigt som Nicklas slet sig i skägget, håret har han redan rakat av i förebyggande syfte. Jag spelade bänk, en drös med lite tyngre singlar och därmed mitt sista tunga pass inför SM. Tisdagen bjöd även den på tidig träning med småpojkarna och vår bänkdrottning Lisa. Jag gjorde några tappra försök att böja, vilket kändes rätt bra tills mina knän sa ifrån lite väl argt. Efter passet drog vi till Monroes och fyllde på med ordentliga mängder av kött och jag blev glad igen.
Igår hade coach ordinerat vila och sa uttryckligen att jag varken fick gå ut och springa, lyfta stenar eller grenar. Men han sa ingenting om att jag inte fick simma, leka med hundarna eller stå på huvudet, så det kan ha varit vad jag pysslade med innan jag klev på ett dygnspass på jobbet och nu sitter jag här med en gofis till valp och väntar på att klockan ska bli träning.
Så, det var vad jag har pysslat med de senaste veckorna och jag SKA bli bättre på att uppdatera här (Erika hotar mej med att jag inte får kramas med hundvalpen) men vad vill ni läsa om? Kom gärna med tips eller frågor!
Over and out!
StrongHer Powermeet - Sveriges starkaste kvinna -82
Lite sent igen men det har hänt mycket och fort har det gått. Efter tre dagar med avslutning, käk och mys med klassen var det till slut dags att kramas hej då en sista gång i fredags.
Direkt efter lunchen, och några fler kramar, packade jag in det sista av mina prylar och hoppade in i Saaben. Med slutdestination Hindås och Sveriges starkaste kvinna -82 körde jag ikapp med två galna göteborgare till Uppsala, stannade för en milkshake och åkte sedan vidare mot Grästorp. Efter en tur på vad som tog närmare åtta timmar med några stopp här och där var jag framme hos familjen Harjapää.
En halvtimme senare kom Kikki och Cicilie som åkt från Norge. Vi laddade med hamburgare och pratade om vår fantastiska sport, idéer om utveckling och allt annat som man kan bli lite lätt hyper utav. Det slår mej så ofta hur glad jag är över att ha människor i mitt liv som är precis som jag. Tack för att ni finns!
Lördagsmorgon. Nerverna började komma krypande, vi laddade med kaffe och frukost, drog på oss våra snygga PF-tröjor och satte oss i bilen för att köra ytterligare 1,5 h till Hindås. Jag var rätt nöjd med att slippa köra nu…
Och själva tävlingen då. Ja. Det var varmt, det var tungt men framför allt så var det jäkligt roligt! Vi var ett litet men starkt gäng tjejer på plats för att göra upp om titeln och om de två kvalplatserna till Arnolds och till EM.
Första grenen var stock för max, last man standing. På grund av diverse strul hann vi inte värma upp men det var i all fall varmt ute. En sådär 30 grader i skuggan typ. Vi började på 50 kg och alla tjejerna klarade första lyftet. Sedan ökades vikten med 5 kg åt gången. Jag och Cicilie från Norge klarade både lätt 65 kg men med dagens förutsättningar fick vi båda se oss besegrade utav 70 kg. Det blev alltså en delad grenseger för mej i första grenen.
Andra grenen var ett medley med ok 205 kg för 15 meter och farmers 70 kg x2 tillbaka. Roddarna var snabba som fan och innan vi visste ordet av var vi ute på banan igen. Jag hatar att gå med ok, det är verkligen inte min gren och vilken vikt det än är på så känns det både långsamt och vingligt. Så min tanke var att jag tar igen det i väskorna på tillbakavägen. Jag kollade höjden på oket, gick över till väskorna och justerade hur de stod, gick tillbaka, försökte ladda, försökte tänka på att vara hård i bålen. Startsignal och så iväg. Det kändes långsamt, vingligt och jävligt och samtidigt som jag kände att oket ville glida av mina axlar passerade jag linjen. På väskorna. Lätt upplyft och iväg men väskorna var otympliga, slog i benen och fuckade upp min rytm. Jag kände hur det gled vi vänsterhanden och jag ljuger inte om jag säger att den hängde i fingertopparna över mållinjen. Trotts känslan av att vara långsam var jag bara en halv sekund efter Fia som var snabb och smidigt som en vessla och tog sin första grenseger.
Fia 30,03sek
Karin ”Bobby” 30,37sek
Lisa 35,22sek
Linnea 35,71sek
Malin 51,45sek
Cecilie 64,31sek
Tredje grenen var kronlyft för reps på 170 kg, max 75 sekunder. Jag hade tidigare bara dragit en etta på vikten och var lite orolig för hur den här grenen skulle gå. Eftersom det var så galet varmt i solen höll jag mej gömd i skuggan och tittade inte på de andra tjejerna men jag hörde att det drogs både fyra och sex repetitioner och jag tänkte hur i helvete ska jag kunna dra fler? Men så började tävlingsjävulen i mej krypa fram, pulsen ökade, nästan läskigt mycket, och när det var min tur fanns där inget annat än att dra och dra och dra. De tre första lyften kom lätt. Fyran och femman med men sen blev det jobbigt. Jag visste att jag behövde två till. Andades, skrek och drog. Sex repetitioner. Andades igen och övertalade mej själv att dra. Sju repetitioner. 15 sekunder kvar. 7 sekunder kvar, jag började dra men tiden tog slut och jag stannade på sju. Efter mej var Fia som visste precis vad hon behövde göra, gjorde det och stod som segrare i även den grenen.
Fjärde grenen var däckvält. Från början var det sagt att vi skulle välta ett 250 kg däck men det byttes ut mot ett litet men högt och väldigt lätt däck. När det vältes så studsade det och reglerna var därför att däcket måste dödas – ligga stilla mellan varje vält. Fyra åt ena hållet och fyra åt andra. Jag som är mer stark än snabb hade svårt att hålla tempot och slutade på en tredjeplats efter Linnea och Fia.
Fia 22,71sek
Linnea 24,03sek
Karin ”Bobby” 25,83sek
Cecilie 26,75sek
Lisa 27,41sek
Malin 28,82sek
Med 30 grader i skuggan flydde vi in i ett garage mellan grenarna. Det var typ, nästan lite svalt på golvet i alla fall…
Näst sista grenen var medleyt from hell. En jättehantel, kallad helvetes hanteln, skulle bäras 15 m, läggas på en släde och dras tillbaka. Det här var min gren. Det hörs ju på namnet. Släden var lätt men den ville snarare äta upp asfalten än att glida på den. Jag såg att det var tungt att dra den för tjejerna före mej och tackade Stisse för att han tvingade mej att dra riktigt tungt på träning. Jag visste precis hur jag skulle göra och för första gängen under dagen så kände jag att det klaffade. Jag var snabbt över med hanteln, la den på släden, tog tag i handtaget och började dra, med rumpan lågt och snabba steg, bakåt, bakåt, bakåt. Ungefär två meter för mål kände jag mjölksyran komma krypande i benen men det fanns inget stopp. Det blev en ny ledartid och den höll sig även mot Fia. Det här med bikinirumpa är kanske en bra grej ändå…
Karin ”Bobby” 25,97sek
Fia 30,06sek
Malin 34,40sek
Linnea 35,99sek
Cecilie 36,68sek
Lisa 39,15sek
Sista grenen var naturstenar. Tre stenar med varierande vikt där den sista vägde någonstans över 90 kg. Vågen hade tydligen gått sönder sen… Jag låg en poäng efter Fia och gick alltså ut näst sist. Alla tjejerna var snabba på de första två stenarna men den sista ville inte bli lyft. Tills Lisa, en otroligt grym debutant, lyckades lägga upp den och satte ribban åt oss andra. Jag fick snabbt upp det första två stenarna, lyfte den sista lätt ifrån backen, la den i mitt knä men när jag skulle resa mej fick jag inget bra grepp, stenen gled och jag fick trycka den mot kanten av podiet, ändra mitt grepp och på något vis lyckades jag knuffa upp den. Det kändes som att det tog minste en halv evighet och lite till men det räckte i alla fall till en ny ledartid. Tills Fia gick ut och visade hur det skulle gå till. Hon la smidigt upp alla stenarna som om hon aldrig skulle ha gjort något annat och stod därmed som självklar segrare av tävlingen. Inte nog med att hon är världsmästare i armbrytning så är hon nu även Sveriges starkaste kvinna i -82. Så jäkla grym! Jag slutade på en andraplats och på tredjeplats kom Linnea som med sina 63 kg imponerar på mej mer och mer för varje gång jag ser henne tävla.
Fia / 3 stenar på 22,10sek
Karin ”Bobby” / 3 stenar på 28,46sek
Lisa / 3 stenar på 32,03sek
Linnea / 2 stenar på 9,04sek
Cecilie / 2 stenar på 14,29sek
Malin / 2 stenar på 43,35sek
Härmed har både jag och Fia kvalificerat oss till EM i december och 2017 Arnold Amateur Strongwoman World Championships! Eftersom jag och Linnea redan var kvalade till EM så gick min plats vidare till Lisa, som är ny i sporten men förhoppningsvis har hon kommit för att stanna. Med bara ett grenpass i ryggen har hon visat att hon har en potential över det vanliga och det ska bli riktigt spännande att se hur långt hon kan gå.
Den slutgiltiga poängställningen:
1.a Fia Reisek 32,5p
2.a Karin ”Bobby” Nilsson 30,5p
3.a Linnea Pettersson 19p
4.a Lisa Dahlqvist 18,5p
5.a Cecilie Wormdahl 14,5p
6.a Malin Henriksson 13p
Efter tävlingen gick vi och käkade, snackade skit och gnällde lite mer på värmen. För fy fan vad varmt det var. Vi sa hej då och jag följde med familjen Harjapää tillbaka till Grästorp, tog en dusch och försökte skrubba fort all smuts tills jag insåg att det var solbränna. Dagen där på klev jag åter igen in i Saaben och körde upp till Stockholm för att hälsa på syrran och i måndags brummade jag vidare till Sandviken där jag ska bo och jobba under sommaren. Så på fem dagar har jag hunnit sluta skolan, åkt 140 mil, blivit Sveriges näst starkaste kvinna -82 kg, flyttat och börjat nytt jobb. Japp, det går lite fort ibland.
Till slut så vill jag tacka alla som hejat, stöttat, peppat, vrålat och hjälpt mej dit jag är idag. Både vänner, bekanta och er som jag inte ens träffat men som ändå ger mej så mycket positiv energi. Tack! Och Stisse och Nicklas, vad skulle jag göra utan er? Ni som står ut med mej varje träningspass, som tror på mej och som hela tiden finns vid min sida. Tack! Familjen Harjapää som tog emot mej med öppna armar och bjöd på både mat och sovplats under helgen. Tack! Mina fantastiska teammates i PF Powerteam Sweden som kom och hejade. Och våran sponsor Proteinfabrikken.se. Jag är så sjukt glad över att få vara en del av detta! Och som om inte det vore nog så får jag även ge alla mina läsare 30 % rabatt. Ange bara koden SverigeFTW när du gör din beställning.
Stay strong.
Over and out.
Serie 2 i styrkelyft
Jahaja. Tack kroppen… För två veckor sedan var det student-SM i strongwoman, förra helgen serie 2an i styrkelyft och den här helgen körde jag mina sista tunga pass inför SSK -82 och idag vaknade jag med en mindre igelkottsfamilj i halsen. Kanske inte helt otippat men lik förbannat irriterande. JAG HAR INTE TID MED DET HÄR!
Och apropå tid så har jag inte riktigt hunnit eller orkat med att skriva om förra helgens SL-tävling. Hur som helst, på fredags tog jag min turbosaab och blåste ner till Erika och Andreas i Sandviken, fick se rummet jag ska bo i, i sommar och hälsa på Lotti the dog och kanske världen mest fulsöta katt Bajsen. Jag är kär!
På Kvällen kom ett riktigt tungt gäng över och vi käkade mat från Monroes, hinkade rivigt kaffe, åt blåbärskakor, glåmade på 80-tals aerobics, garvade och såklart, laddade för tävling.
På lördagsmorgonen mötte jag en nervös Erika i köket, vi käkade lite frukost och förbannade snön som tydligen ramlade över Dalarna innan vi knölade in oss i bilen och rullade i väg till Långshyttan och som tur var slapp vi snövädret. Väl på plats mötte vi upp våra klubbkompisar från SAK och vi är inte ett litet gäng precis. Inför just den här omgången hade vi även övertalat vår fantastiska bänkpressare Lisa till att köra styrkelyft istället för bara bänk för första gången på tio år. Vi tog ställningshöjder, vägde in, käkade lite till och kikade på några utav bänkpressarna. Bland annat på vår Jessica som gjorde sitt livs första tävling och den galet starka Josefin Almquist som på stänkte upp 100 kg i klass -72!
Sen var det dags för uppvärmning. Det var trångt, det var varmt, det var bökigt, ont om ställningar och stänger men på något vis gick det. En bit in i uppvärmningen hör jag Erika säga att mina ögon blir svartare och svartare för varje lyft. Ja, nog var jag på väg in i tävlings mode allt för ungefär här märkte jag att böjarna kändes som de skulle, inget gjorde ont och den där explosiviteten som jag så ofta saknar på träning var liksom där den skulle. Nicklas plan var att jag bara skulle ta det lugnt och göra lätta lyft den här dagen så min ingång var satt till 127,5 kg. Någon vecka tidigare var 130 kg oförskämt tungt men med lite tävlingsadrenalin kändes stången som papper. Som vanligt på tävling gick jag runt med arg musik i öronen, kastade mördarflickar på allt som rörde sig och morrade för mej själv. Som vanligt så får jag heller inte veta vad det är för vikter jag ska lyfta men 135 kg i andra kom också lätt och 142,5 kg i sista kändes även den bra.
I bänken gick jag in på 80, som kom lätt, men 85 i andra ville inte alls den här dagen. Jag vet inte om jag tänker skylla på avsaknaden av bänkpressträning sista veckorna eller på ohyggligt långa stoppsignaler, men trycker i tuttarna var inte där det skulle i alla fall. Lisa däremot, som till skillnad från mej och Erika skuttar runt helt avslappnat och dansar vals med coachen mellan lyften kasta upp 92,5 kg som ingenting i sitt andra lyft. Så jäkla bra! För övrigt så bommade hela gruppen sina sista pressar, så något skumt var det…
Inför marken visste jag i princip ingenting. Ingångsvikterna sätts i samband med invägningen och jag hade fått order av Nicklas att sätta 120 kg i marken. När han sa det förstod jag att han hade en plan som jag inte skulle få ta del av och när det väl var dags hade jag ingen aning om vad som väntade mej. Ingången var tydligen satt till 140 kg, vilket var löjligt lätt och efter andra lyftet som tydligen var 157,5, också lätt, började jag ana vad som skulle hända. Jag gick in i min bubbla, frammanade all ilska och energi jag kunde, morrade och fräste medan Nicklas knådade sönder mina öron och Stisse tom mina lurar. Jag stampade i backen, gick fram till stången, tog tag i den och drog. Sakta men säkert följde den med och där stod jag med vad jag anade var ett nytt pers i händerna, flinade åt publiken, släppte ner stången och fick tre vida flaggor. 165 kg var det och ett tävlingspers i styrkelyft. Så jäkla skönt efter att inte ökat alls på ett år.
Och Erika som gjorde en superbra andra tävling, ökade sin total med hela 12,5 kg, blev rankad nia i sin viktklass och får därmed vara med och tävla på SM i Norrköping i sommar. Efter inte ens ett år i sporten! Vilken inspiration! Behöver jag säga att mina klubbkamrater är de bästa?!
Som om inte det vore nog så gick Sump in och drog upp ett löjligt lätt distriktsrekord i sin andra mark för att sedan gå ut och höja det ännu lite till i sitt tredje lyft.
Åh. Jag är så jäkla glad över att få vara en del av detta fantastiska gäng!
Over and out.
Sveriges starkaste student 2016
I onsdags tiggde vi till oss en ledig eftermiddag från plugget och efter lunchen knölade jag och Stella in oss och våra träningsväskor i hennes lilla, gröna Punto för att rulla söderut. Vad vi lantisar inte tänkt på var fenomenet rusningstrafik. Vad jag inte heller visste var att Punton har en förmåga att vilja koka när det går i snigelfart. Så där satt vi, i bilkö in i Stockholm, i strålande solsken, med nedvevade rutor, fläkten på full värme och med lite lätt panik över att eventuellt bli stående. Men Punton överlevde och Stella släppte av mej hos syrran bara någon timme senare än beräknat.
Eftersom det var dags för ännu en tävling på lördagen var jag beordrad att äta och vila och äta lite till, så min plan var helt enkelt att slappa på soffan och bli matad. Vad har man annars syskon till menar jag? Men så blev det ju inte riktigt. Den här plötsliga, och helt fantastiska, sommarvärmen gjorde att min aptit totalt försvann och vi glömde väl mer eller mindre bort att äta. Min uppladning bestod där med av att åka hoj och äta sallad. Så med en tejpad fot och träningsvärk i rumpan körde vi till Uppsala och Vaksala tork där Student-SM i strongwoman/strongman skulle hållas. Väl där mötte jag upp Stella och Sofia och alla andra som skulle tävla. Vi var tio atleter totalt, sex brudar och fyra killar.
Solen sken, det var fullt av folk på torget, stämningen var på topp trotts det tidiga klockslaget (09.00) och allt fler förväntansfulla och lite nervösa deltagare började dyka upp. För några var det här deras allra första tävling och för några andra en allvarlig fight om titeln Sveriges starkaste student. Efter en genomgång av grenarna och en spurt till toaletten var det dags för första grenen som var ok, 170 kg för 20 m. På kullerstenar! Jag har fortfarande inte riktigt blivit kompis med oket, även om det känns bättre och bättre så vågar jag fortfarande inte trampa på ordentligt och det ojämna underlaget gjorde ju inte saken bättre… Efter en vinglig färd över torget så stannade klockan på 14.75 vilket höll som ledartid tills Veronika, som var sist ut och hade bråttom som fan sprang i mål på 11.72. Hatten av säger jag bara. Du är grym bruden! Även Stella höll på att göra en riktig kanontid men fick tyvärr en nedsättning och kom i mål på 17.25 och kom trea i grenen. En stolt coach sitter här vill jag lova!
Nästa gren var ett pressmedley med ett däck på knappa 40 kg, stock på 42 kg, Apollon på 51 kg och sist en liten jättehantel på 28 kg. Vi var flera stycken som aldrig ens kommit på tanken att pressa ett däck över huvudet och det visade sig vara ett ordentligt test på balansen men efter lite om och men klarade alla tjejerna av att pressa det. Sara, regerande studentmästare från 2015, tog sig förbi både stocken och Apollon med bra fart men fick tyvärr inte upp hanteln. När det var min tur visste jag att jag måste vara snabb på de tre första objekten för att ta ledningen men eftersom jag kom tvåa i första grenen hade jag Veronika efter mej igen. Sebastian blåste i visselpipan och jag sprang fram till däcket som kom upp med lite vingel, stocken flög upp i en striktpress av bara farten och Apolln kändes nästan lika lätt. Jag sprang fram till hanteln, slängde upp den på höger axel, letade balansen, tog lite fart med benen och försökte pressa, men hanteln ville inte upp. Hittade balansen på axeln igen och tog i lite mer, men i stället för att röra mej in under hanteln lutade jag mej bort från den. Samma sak i försök nummer tre och med ett krigarvrål följde jag med hanteln ner på backen för att vila. Jag hörde Alex säga att jag hade gott om tid, tänkte igenom hur man pressar hantel, tog ett djupt andetag och la upp den på axeln igen, tog fart med benen och kickade iväg. Kraften kom åt rätt håll den här gången och jag kunde hålla balansen tillräckligt länge för att låsa ut armbågen. Hanteln var uppe, ett pers med i alla fall tre kg och därmed också grenseger.
Tredje grenen var farmers walk. Ytterligare en gren jag inte riktigt känner att jag kommer överens med. Vi skulle först bära 65 kg i varje hand för 20 meter för att sedan byta till nästa par väskor som vägde 80 kg styck och bära dem samma sträcka tillbaka. Veronika visade än en gång hur fort hon rör sig med vikter och sprang i mål på tiden 24,56. Vid det här laget hade jag förträngt både min tejpade fotled och kullerstenarna. Jag kände bara pressen på mej att göra en bättre tid. Innan start korrigerade jag väskornas placering, la extra magnesia på de smala och blanka handtagen på 80 kg-väskorna och gick morrandes mot start. Pulsen steg och i samma ögonblick som jag hörde ljudet från Sebastians visselpipa var jag iväg med 65 kg-väskorna. Det 20 metrarna gick snabbt och bytet lika så. Jag trampade i väg med 80 kg-väskorna, kände hur jag vinglade fram och hur handtagen ville glida ur mina händer samtidigt som jag hörde Alex säga i mikrofonen att jag måste skynda mej om jag skulle slå Veronika. Jag hade alltså en chans. Orden vinna eller försvinna for genom mitt huvud och trotts känslan av total obalans ökade jag takten ett snäpp och skar mållinjen på tiden 24.37, alltså knappt två hundradelar snabbare än Veronika. Puh!
Roddarna var snabba som fan och eftersom killarna bara var fyra i sin klass gick det otroligt fort mellan grenarna. Solen stekte på det öppna torget och vi letade skugga bakom tältet, men ju mer solen steg desto varmare blev det. Jag drack Resorb och energidryck om vart annat och min högsta önskan var nog en hink med is. Att äta var inte att tänka på och förutom en isglass som syrran kom med var en Tvix allt jag fick i mej under tävlingen.
Den fjärde grenen var marklyft för reps på 125 kg. Jag visste att det borde gå enkelt, men eftersom jag har haft strul med min rygg senaste tiden har mina marklyftspass inte direkt lämnat mej med en positiv känsla. Jag fick frågan hur många repetitioner jag satsade på och det enda jag kunde svara var ”så många som behövs”. Jag var ärligt talat orolig för att det skulle krävas många och att jag inte skulle kunna leva upp till min prestation på SSK – 72,8 då jag drog en tia på 140 kg. Sofia var först ut i grenen och som den styrkelyftare hon är så satte hon ribban riktigt högt då hon drog till med tio lätta reps. Och utan remmar! Jag vet också att det här var ett stort repspers för henne. Så jäkla grymt! Hennes tio reps höll också för ledning enda tills Veronika, som var näst sist ut, drog 11 reps för att överta ledningen. Sist ut, med vetskapen om att jag behövde göra 12 reps och med ett ordentligt adrenalinpåslag gick jag fram till stången, fäste mina remmar och drog min första repetition. Lätt! Eller som papper, som Alex sa. Stången flög upp och jag visste på en gång att det här var en bra markdag. Sju reps och jag hör Alex säga att det ser lika lätt ut som första, och ja, det var så det kändes. Även den tolfte repetitionen kändes lätt och jag kunde stanna upp och bjuda publiken på ett stort smile. Äntligen känns det som att vi är polare igen, marken och jag, och det bådar ju gott inför nästa helgs serietävling i styrkelyft.
Femte grenen var Husafellsten för distans. Ingen av oss hade tidigare gått med något liknande föremål och det rådde en skräckblandad förtjusning inför prövningen. Stenen var gjuten i betong, hade riktigt vassa kanter och vägde 76 kg. Som tur var fick vi starta med stenen uppe på ett gäng lastpallar och slapp alltså lyfta den från backen. Den var både bred och hög och man fick liksom välja om man ville se någonting eller om man ville ta ett grepp längre ner på stenen, där den var smalare, för att kunna låsa händerna i varandra. För att försvåra grenen ytterligare fick man inte släppa eller tappa stenen utan att be funktionärerna om däck att släppa ner den på först. Om man skulle släppa stenen innan man bett om däcken skulle man bli nollad i grenen. Veronika som var näst sist ut igen var fast besluten att gör allt för att vinna den här grenen och som hon redan hade visat i både oket och farmers är hon riktigt jäkla grym på att bära saker, och fort går det. Så hon satte i väg med stenen och gick sträcka efter sträcka och slutade på helt otroliga 149,3 meter innan hon mer eller mindre ramlade ihop. Hur är det ens möjligt?! Att gå ut med vetskapen om att behöva gå 150 för vinst var inte direkt upplyftande men självklart ville jag ge det ett försök. Jag kopplade mitt grepp om stenen lyfte den från pallarna och började gå. Så länge jag kunde hålla fingrarna ihopkrokade gick det bra men när ag närmade mej 100 m kände jag hur greppet började glida. Jag viste att jag låg på en andraplats i grenen och att om det nu ens hade varit möjligt att slå Veronikas prestation så skulle jag vara sopslut efteråt. Därmed bestämde jag mej för att lägga mej efter 105,5 meter och gratulerar gladeligen Veronika till dagens absolut tyngsta prestation!
Den sista grenen för dagen var ett loadingrace. Objekten var en rissäck på 40 kg, en mjölkkanna på 45 kg, två traktorvikter på 40 kg vardera och slutligen en Atlassten på 67 kg. Alla objekt var placerade ca tio meter från podiet, förutom Atlasstenen som låg direkt nedanför. Klister var inte tillåtet att använda och många fick problem med stenen som Sara var första tjej att lägga upp och klockan stannade på 72,09. Veronika var nästa sist ut, eftersom startordningen gick efter den totala poängställningen inför sista grenen, men fick tyvärr problem med mjölkkannan. Jag tror att hon snubblade och kannan flög i backen, vilket kostade henne mycket tid. När kannan åkte i backen lossnade kanten som den stod på och därmed blev det sämre greppmöjlighet. Domare Sebastian frågade mej om jag var OK med att köra ändå, jag frågade vad jag behövde göra för att vinna och fick till svar att de tre första objekten skulle upp på podiet på under en minut. Jag provade lyfta mjölkkannan och konstaterade att den gick lätt att lyfta om jag först la den i knät och sedan reste mej istället för att ta den i ett svep, så det var bara att köra. Säcken flög upp, och kannan var inte heller något problem. Traktorvikterna gick att ta en i vardera hand och var inte heller några problem att kasta upp på podiet. Jag kände att det hade gått snabbt och att jag hade gott om tid på mej att försöka få upp Atlasstenen. Detta var mitt största orosmoment inför tävlingen då jag aldrig har lyckats att lyfta ett klot utan klister tidigare. Efter några djupa andetag spottade jag i nävarna, tröck in fingrarna djupt under stenen, hittade fort balansen, klämde åt med underarmarna och till min stora lättnad så följde stenen med utan minsta bekymmer. Upp i knät, omtag och lätt upp på podiet. 52,94 sekunder, ytterligare en grenseger och det stod klart att jag vunnit titeln Sveriges starkaste student år 2016.
Men det bästa av allt är ändå den totala glädje jag upplever tillsammans med de här människorna, som är lika tokig i att lyfta tungt som jag är. Jag må vara en tävlingsmänniska ut i fingertopparna, som gör allt för att vinna, men utan den fantastiska sammanhållning vi har inom sporten så vore det nog inte hälften så roligt. Det slog mej flera gånger under dagen hur lyckligt lottad jag är som får vara med och uppleva det här och som har en kropp som klarar av att prestera så pass bra, trotts stekande sol, för lite sömn och utan mat. Det är fan fantastiskt och kan man vara kär i en sport så tror jag ta mej fan att det är precis vad jag är. Så tack till alla som gjorde den här tävlingen möjlig. NNIF för arrangemanget, Sebastian Davidsson för sin insats som domare och inte minst publiken för ert stöd. Jag vill också rikta ett speciellt tack till alla atleter som vågade ställa upp – vare sig de har tidigare erfarenhet av tävling eller inte. Det finns inget som motiverar mej mer än att se er kriga och utan er hade jag aldrig kommit dit jag är idag. Och till sist tack till alla, såväl kända som okända personer som har kommit fram och gratulerat och gett så fina kommentarer att jag blir alldeles generad. Det värmer verkligen och ni kan aldrig ana hur glad jag är att kunna inspirera någon annan till att våga lyfta och göra det man vill. Det är tillsammans som vi får sporten att växa. Fan, tack!
Alla utom sista grenen fastnade på film.
Over and out.
