Årets Arnold Festival blev en sluten tillställning där utomstående inte fick komma in på grund av hotet från Coronaviruset. Vanligtvis fylls expohallarna i Columbus av ca. 250.000 människor, men det här året var bara atleter, funktionärer, coacher och familjemedlemmar till atleterna välkomna. Tävlingarna hölls ändå som vanligt och livestreamades.

Huvudtävlingen var Arnold Strongman Classic, och förhandsfavoriten Hafthor Björnsson lyckades som väntat försvara sin titel. Det här var hans tredje raka titel i tävlingen, något som bara Zydrunas Savickas tidigare har lyckats med (som vann sex år i rad och åtta gånger totalt). Brian Shaw har också tre titlar, men inte i rad. Haftor vann bland annat marklyftet när han drog 465 kg.

I damklassen Arnold Pro Strongwoman tävlade Anna Harjapää, som vann fjolårets amatörklass. Den här gången tävlade hon för första gången som proffs. Det räckte hela vägen till en imponerande fjärdeplats.

Jag sitter hemma vid datorn och reflekterar över hela Barcelonaresan och speciellt tävlingen.  Det är dags att att få ut det till MAXstyrkas följare.

Tävlingen startades med stocklyft, 180 kg för reps på tid (60 sek). I denna gren fick tyvärr både Kim och Nedzmin en nolla. Grabbarna har en hel del att lära sig när det gäller teknik att kicka igång stocken och lyfta på rätt sätt. Vart mest stående snedbänksförsök för båda två och på en stock som väger 180 kg och är dessutom jäkligt lång och obehaglig när det gäller balansen vart det helt enkelt för mäktigt. Båda har lyft denna vikt på träning men att lyfta hemma på en stock man är van vid och sedan på tävling på en helt annan är inte samma sak. Vi diskuterade detta efter tävlingen och båda är överens om att det måste ske ett besök till Fyshuset i Gävle väldigt snart. Får mig att tänka på att de var för några veckor sedan i Gävle hos Forsmark för ett träningspass och jag sa åt grabbarna att besöka Anders Bergström efteråt. Jag ringde upp honom och sa att de skulle komma förbi för en lektion i att pressa saker ovanför huvudet, men det vart inte av då det vart väldigt sent och de hade bråttom hem till sina respektive familjer, vilket är helt acceptabelt. Men coachen hoppas bara att det inte behöver dröja några års övertalning för ett besök hos Anders så som det gjorde för en annan adept. Lite grinig måste man ha rätt att vara nu när man börjar komma upp i åren. Om jag nu minns rätt så vanns grenen av Matteus som gjorde ett 5 reps utan problem. Men man såg att en hel del bra namn hade problem att få upp den. T.ex. Jerry Pritchett vände den två gånger och missade pressen ovanför huvudet två gånger för att till slut sätta dit den på tredje försöket.

Sedan var det dags för oket och det såg inte någon av grabbarna heller fram emot så jätte mycket. 455 kg skulle bäras på snabbast möjliga tid i 20 m. Reglerna var också att man fick bara tappa den en gång. Om man tappade oket en andra gång var det kört och då fick man inte fortsätta. Nedzmin gick in hela vägen i mål men han måste jobba på snabbheten. Kim såg ut att plocka upp den jävligt bra och dra iväg men tappade snabbt oket på golvet, lyfte upp den igen och efter en kort sträcka tappade den igen. Vart runt 5 m. Problemet där var också att vi gjorde en liten chansning att jag lindade knäna på Kim i oket då han haft problem och smärta i ena knät så ville han skydda så mycket så möjligt. Jag lindade rätt så lätt, ungefär 50% av hur hårt jag kan linda då detta gäller ok och inte knäböj så att det inte blir blodstopp utan enbart mer som stöd för knäna. Det som hände var att starten sedan fördröjdes på grund av felutrop och fel höjd på oket så Kims ben började domna i alla fall och när han väl fick starta kände han att det var obehagligt att gå med oket. Nu är vi en erfarenhet rikare av detta och frågan är om man överhuvudtaget ska linda knäna i framtiden. Från oket minns jag att vissa kända namn bokstavligt sprang in i mål! Novikov vann oket då Matteus gjorde misstaget att han sprang så snabbt med 455 kg på ryggen så han tappade balansen och tappade oket en gång men det hann knappt hamna på golvet innan Matteus plockade upp den i farten igen och fortsatte in i mål. Det såg ut som han hade ett tomt ok på ryggen, så snabbt gick det till.

De två jobbigaste grenarna för grabbarna var över, så nu fanns de resterande tre som de kunde se fram emot. Det blev Farmers Walk istället för Frame Cary som var ändrat nära inpå tävlingen, men det är samma för alla. Båda gick in i mål. Nedzmin tappade väskorna en gång. Kim gick in utan problem och båda fick hyfsade tider. I alla fall när det gäller det här gänget. Väskorna vägde 175 kg var.

Den fjärde grenen var raw marklyft. Det såg grabbarna fram emot. Nedzmin visste vi var i bra form och att han skulle utan problem dra några reps på 365 kg. Det var bara frågan om hur många han skulle hinna med innan de 60 sekunderna tog slut. Och han bevisade än en gång att han ligger i den absoluta världstoppen i denna gren. Han fick delad andra plats i mark på hela 6 reps med namn som Jerry Pritchett och Rauno Heimla. Och helt ärlig så såg faktiskt Nedzmins sjätte rep mycket lättare ut än de andras som gjorde sex reps också. Då ska man ha i tanke att detta var fjärde gren och på 60 sek tidslimit så man börjar undra vad en fräsch Nedzmin gör om t.ex. marken skulle varit första gren. 7 kanske 8 reps?! Caron vann marken då han drog sist i gänget och gjorde 7 reps. Vad det gäller Kim i marken så vart jag så imponerad och glad! Vi har jobbat en hel del på att ändra stilen och få bort några gamla dåliga vanor och få in nya bra vanor när det gäller uppsättningen och starten i marken. Vi valde att inte köra på så tunga vikter nära inpå utan låta kroppen vila ut då Kim kände sig rätt sliten. Han brukar annars vara lite otålig och vilja gå på högre vikter inför tävling för att få bekräftat att att han har styrka för att lyfta mycket. Men detta upplägg nu visade sig funka utmärkt! Redan på uppvärmningen så såg jag att idag blir det förmodligen PB i mark då 330 kg flög upp som papper. Och Kims gamla PB i raw mark är 360 kg som han gjorde på Sveriges Råaste 2018 med en stil där han skjuter under knäna och juckar upp vikten efter han kommit ovanför knäna. Idag blev det 2 reps på 365 kg, och det som är ännu mer imponerande är att han lyfte helt perfekt. Inget mer skjuta in knäna, inget juckande utan rak lyftväg rakt upp med fint fottryck hela vägen. Han försökte sig på en trea men där tog kraften slut. Förmodligen gör en fräsch Kim 3 reps på denna vikt när marken inte är fjärde gren, och då kan ni ju räkna ut själva vilken fin siffra han börjar närma sig nuförtiden. Då pratar vi inte om en siffra som börjar med en trea. Att redan ha två atleter i mitt team som är 400 plus-markare känns otroligt! Men nu pratar vi om två till som börjar närma sig den magiska gränsen vilket innebär att inom en snar framtid kommer TEAM @coach_rasputin ha 4 atleter som drar över 400kg i marklyft, för att inte glömma att nämna både med utrustning och utan!

Alla var nöjda och glada efter marken och väntade på sista grenen som var Arm over arm. En väldigt strulig orättvis gren vart det idag som sista gren. Där jag faktiskt måste säga att Kim vart i stort sätt av med en vinst på grund av andra omständigheter runt denna gren. Alla vet hur viktigt det är och vilken skillnad det gör hur bra den funktionären som står bakom matar ut repet när man drar. Gör han det dåligt och repet bli alldeles för slappt så blir det mycket sämre tid. Gör han det riktigt bra och repet är spänt hela tiden går det undan rejält! Dagens funktionär gjorde ett dåligt jobb på alla atleter fram tills det var dags för de sista två Novikov och Matteus. Då gjorde han jobbet extremt bra och det gick undan. Kim ledde ända fram tills dom två gick ut, men sen var det kört. Brian var inte glad och gick och protesterade. Jag pratade med honom och han tyckte att det hade varit bättre om det inte stod någon bakom utan att varje atlet körde helt själv så att det hade varit lika för alla, eftersom det kan skilja så mycket från gång till gång hur pass bra funktionären matar ut repet. Katona som var domare sa till mig att både han och många andra tyckte att man borde ta bort den grenen helt och byta ut mot något annat då förra året vart det samma sak och det var väldigt mycket missnöje med denna gren. Han hade till och med mailat till arrangören innan att byta ut den. Likaså Belsak, men Rouge ville gärna ha kvar den, så den vart kvar.

Nedzmin och Kim hamnade till slut i detta hårda startfält på plats 13 och 14 om jag minns rätt. Har försökt att hitta hela listan på nätet, men hittar tyvärr enbart listan på topp-10. Tror att det var sammanlagt 18 eller 19 tävlande. Här är i alla fall topp-10:

1. Mateusz Kieliszkowski
2. Olexii Novikov
3. JF Caron
4. Mikhail Shivlyakov
5. Jerry Pritchett
6. Jimmy Paquet
7. Brian Shaw
8. Alvers Smauktelis
9. Matjaz Belsak
10. Rauno Heinla

Efteråt vart det en lugn kväll men god mat och reflektering av tävlingen och analysering av vad som måste förbättras och ändras i framtiden för att det ska gå ännu bättre. Summa summarum, en erfarenhet rikare fick vi alla och att få känna på och tävla mot de absolut bästa kan bara göra gott för båda två. Bara att titta på Andreas Ståhlbergs karriär hur den vände efter att han fått vara med på 2019 Worlds Strongest Man som gick juni månad i USA. Här kommer en massa bilder från både tävlingen och efteråt då det vart rena rama foto-partyt på tävlingsarenan där både fansen och atleterna själva tog en hel del bilder med sina medtävlande.

Ja, det får jag ju ändå säga att det senaste året varit, trots att jag vann Arnold Amateur Strongwoman World Championships 2019. Just nu känns det tyngre än någonsin. Och det kommer fortsätta vara tungt.

I maj 2018 låg jag inne med dubbelsidig lunginflammation. Då var jag inte tuff kan jag säga, så vek, matt och orkeslös har jag nog aldrig varit tidigare.
3 veckor senare tävlade jag för andra gången i Norge på Stone of strength World challenge. Att andas var fortfarande inget jag kunde göra ordentligt, men med inbjudan och tillfälle till semester på en otroligt vacker plats på Fefor Högfjällshotell i Vinstra, Norge, ville jag inte låta passera. Det gick trots allt ganska bra och jag slutade då 5;a av 8 tävlande.

Då inte Sveriges starkaste kvinna skulle vara kval till Arnolds, åkte jag i slutet av augusti till södra England för att kvala där. Jag vann och fick min plats till Arnold 2019.
Eftersom jag inte visste OM jag skulle vinna eller inte hade jag även anmält mig till Arnold Barcelona, som även där var för kvalplatser till Arnold amateur 2019, samt Arnold Pro 2019. Som en back-up.
Jag åkte till Barcelona i slutet av september trots att jag redan hade min plats, och slutade 4:a av 7 tävlande. Passade på att turista lite och vilken vacker stad det är, av det lilla som jag hann att se.

Och så kommer oktober och Sveriges starkaste kvinna. Jag var så laddad och taggad inför att få fajtas om titeln igen. Dagen innan tävling och resdagen upp till Stockholm, vaknar jag med ont i halsen. Ganska mycket faktiskt. Under timmarna i bilen växer det till att bli mer och mer, och jag känner att febern är på gång. Det resulterar i att jag bäddar ner mig på hotellet när vi väl kommer fram, och äter så mycket tabletter man får enligt föreskrivarna.
Tävlingen slutade ju som alla nu väl vet, att jag stukar foten kraftigt under duckwalken. Jag fick avbryta tävlingen och så snällt sitta vid sidan av och skrika istället.

Detta kändes otroligt tungt, och med världens starkaste inom snar framtid (7-9 december) var det snabbt på sjukgymnastik och rehab. Det var inget brutet enligt röntgen som gjordes dagen efter, så det var bara fullt ös som gällde. Det var länge ovisst om jag skulle åka eller inte men bestämde mig ganska sent att jag åker.
En vecka innan jag ska åka, var min man på ett rutinbesök på sjukhuset som till slut resulterade i en akut operation där de öppnade hela buken på honom.
Han blev inneliggande på sjukhuset och nu stod jag i ännu ett dilemma. Skulle jag lämna honom där? Och våra tre barn själva hemma utan hjälp med skjuts till affär/buss/skola?
Efter mycket velande fram och tillbaka så bestämde jag mig för att åka. Barnen kan faktiskt handla efter skolan innan skolbussen gick hem, och de kan faktiskt gå ett par kilometer från bussen.

Jag åkte till USA. Kom 6:a i världens starkaste kvinna, med trasig fot, med en man på sjukhus och barn ensamma hemma som knappt märkt att jag var borta. En vecka efter att jag åkte kom jag hem igen, och då hade min man bara dagen innan blivit utskriven från sjukhuset. Så nog var det ett okej beslut av mig att åka ändå. Han var ju ändå på rätt ställe med rätt hjälp.

I januari tröttnade jag på att foten inte blev bra, och gick tillbaka till sjukgymnasten (Som jag tidigare slutat gå till då hon inte tittade på foten utan bara frågade hur rehab övningarna gick) och sa att det är något som inte är rätt. Hon skickade vidare mig till vårdcentralen som skrev en remiss till ortopeden.

Första helgen i mars var det dags för att hälsa på Arnold igen. Grymt taggad var jag och när vi träffades upp för regelgenomgång och träffade de andra atleterna var det flera som frågade om foten och jag sa som det var, den är skit. (Antagligen tändes det hoppets glimtar hos dem )
Jag fick foten hårt tejpad av en idrottsläkare och sedan hade jag även mitt fotledsstöd som jag haft efter att skadan uppstod. Inte för att foten någonsin varit instabil efter att jag trampade snett men för att ändå stärka upp utifall att.
Jag vann de två grenarna som gjordes på dag 1 och sedan vann jag första grenen dag två och kom delad trea i fjärde och sista grenen, det gjorde att jag vann kvalet. Mitt mål för tävlingen var just att kvala till finalen och få vara uppe på stora scenen. Hur det gick där spelade inte så stor roll. Men med den stora ledningen jag hade så insåg jag att det var ju faktiskt möjligt att vinna allt, och det gjorde jag!! Vilken otrolig känsla det var och är!

Det är fortfarande svårt att ta in att jag faktiskt vunnit Arnold Amateur Strongwoman i tungvikten, att jag fått mitt proffskort och att jag är dirketkvalad till Arnold Pro Strongwoman 2020, framförallt med tanke på hur min fot har fortsatt att bråkat med mig.

Innan sommaren hann jag med tid hos ortoped, magnetröntgen och tid hos ny ortoped som säger att jag har en fraktur på språngbenet, samt på skenbenet, och att jag har lite broskskador.
Operation bokas och återigen en väntan. Jag hade trott att sista besöket hos ortopeden var operation, men så var det ju inte, utan nu skulle ortopeden stänga under sommaren och inte öppna förrän v 34-35.
V 34 hade jag Stones of Strength på Fefor igen så jag hade ju hoppats på op innan sommaren eller gärna efter sommaren. De satte upp mig på en ”kort-varsel-lista” så att jag skulle kunna komma in fort när det väl var dags.
Fredag v 33 fick jag reda på att tisdag v 34 blir det operation.

Operationen gick bra, men det var mycket värre än vad magnetröntgen visat.  Det var broskskador av grad 4, vilket är den värsta där brosket är helt borta och ben gnager mot ben. De tog bort inflammerade ledhinnor, och de skalade bort osteofyter (pålagringar av ben) som varit det mekaniska stoppet jag känt i foten. De gjorde även mikrofrakturering som betyder att de gjorde små hål i skelettet för att påskynda läkningen. Läkaren lät rent ut sagt förskräckt när hon kom och pratade med mig och sade att det såg för jävligt ut i leden.

Det känns bra att det är gjort men jag känner mig så fruktansvärt långt efter. Aldrig har väl OK och sandsäck sett så lockande ut som nu när jag verkligen inte kunnat. (Vissa dagar innan operation så HAR det funkat, andra funkade det inte)
Jag vill inget hellre än att vända och pressa tunga Apollon och köra marklyft och stock och säck och farmers och húsafell och frame och, och, och….

På tisdag har det gått tre veckor sedan operation, tre veckor där jag inte fått lägga vikt på foten. Då får jag hiva kryckorna åt fanders, och börja gå igen.  Sedan ska det succesivt börjas tränas och läggas vikt på.
Om jag inte har ont så har jag ju anpassat mig ganska bra till stel robotgång samt hitte-på-böj på benen när jag pressar, så jag siktar givetvis på att kunna vara med på Världens starkaste kvinna för fjärde gången den 1-3 November på Daytona Beach i Florida. Beroende på hur det känns i foten när jag får lägga vikt på samt vad sjukgymnasten säger så kanske kanske jag kan vara med på Sveriges starkaste med! Vill ju verkligen inte missa det!

Ja, det har varit ett tungt år (jag har dessutom bytt jobb mitt upp i alltihopa för att jag inte mådde bra på mitt tidigare) Men jag har också haft det bra. Jag har varit i Norge på Fefor och tittat på när Donna Moore tog nytt världsrekord i atlassten på 161,5kg, när Sandra Bradley tog en 160kg húsafellsten på en promenad på 9 meter, vilket var världsrekord tills Liefia Ingalls också plockade upp den och gick strax över 11m.
Skulle ju varit med och tävlat, men operationen satte ju stopp för det. Men, dagen efter operation satt vi 7½ timmar i bilen för att åka dit och semestra och titta på fantastiska prestationer och umgås och äta god mat.

Nu är det bara uppåt och framåt som gäller, det kan liksom bara bli bättre! 

Anna Harjapää var i helgen på plats i Columbus, Ohio (USA), och tävlade i Arnold Amateur strongwoman för fjärde gången. Tidigare år har hon kommit nia, sexa och åtta, och nu var målet att komma topp-fyra och få köra finalgrenarna. Förutom äran stod ett proffskort på spel för den som vann.

Foto: Magnus Harjapää

Den första grenen var stockpress för reps på 97 kg. Anna gjorde fyra repetitioner och vann grenen stort. Två atleter lyckades göra två reps och en orkade göra en etta. De resterande sex atleterna nollades i grenen.

Den andra grenen var Farmers Walk med väskor på 95 kg per väska, som hon också vann.

Den tredje grenen var marklyft för reps med 204 kg, en vikt som Anna lekte upp elva gånger (!). Den näst bästa gjorde fem reps.

Den fjärde grenen var ett medley med släde (145 kg) och blockbärning (100 kg). Här kom Anna delad trea, och hon ledde därmed med elva poäng framför tvåan i tävlingen.

Finalgrenarna bestod av ett pressmedley (en apollon, en skivstång och en hantel) och Frame Deadlift. I pressmedleyt klarade Anna av att pressa apollonstången, men missade skivstången. Det gjorde att hon blev av med det mesta av ledningen. Hon var därför piskad att vinna den avslutande grenen, vilket hon gjorde!

Anna Harjapää vann därmed Arnold Amateur Strongwoman 2019, och kan nu titulera sig proffs!

Foto: Ray Novak

Det blev Brian Shaw som för andra gången lyckades vinna Arnold Strongman Classic när tävlingen avgjordes i natt. Brian har kommit tvåa de två senaste åren, och vann tävlingen 2011.

Brian vann bl.a. kronlyftsvarianten Hummer Deadlift genom att lyfta 506.6kg (1117lbs). Eddie Hall lyfte 504kg, och tog hem andraplatsen i grenen. Hafthor gick ut för hårt, och bommade samtliga sina försök.

I stocklyftet fick atleterna reppa på 205kg eller 175kg. Många försökte på den tyngre stocken, men ingen lyckades pressa den över huvudet. Ingen utom Zydrunas Savickas, som lyckades göra fyra reps med den. Savickas gjorde en stabil tävling, och tog silvret precis bakom Brian Shaw.

Vinnaren av Arnold Amateur förra året, den 21-åriga polacken Mateusz Kieliskowski, är den yngsta atleten någonsin som har ställt upp i ASC. Han kom trea bakom Shaw och Savickas. Lägg namnet på minnet, för han lär ni få se mer av i framtiden.

Slutresultatet:

1. Brian Shaw – 42,5p
2. Zydrunas Savickas – 41,5p
3. Mateusz Kieliszkowski – 31p
4. Dimitar Savatinov – 30p
5. Michael Burke – 30p
6. Eddie Hall – 29p
7. Hafthor Björnsson – 28p
8. Jerry Pritchett – 23p
9. Benedikt Magnusson – 5p
10. Warrick Brant – 4p

Brian Shaw tränar för fullt inför Arnolds, och han har just lagt upp ett filmklipp på när han drar 517 kg (1140 lbs) i kronlyft, och det ser enkelt ut!

Den tidigare tvåfaldiga mästaren i Arnold Strongman Classic, Derek Poundstone, har lagt upp en film på hur träningen har sett ut inför årets ASC.

Eftersom det bara är fyra grenar i årets tävling så har han fokuserat mycket på de grenarna. Om en dryg vecka avgörs tävlingen. Är är filmen:

Från den första mars och ett par dagar fram är det som bekant Arnold Festival 2013. Det kommer som vanligt att hållas en hel del olika styrketävlingar i samband med festivalen, och i år kommer fem svenskar att vara med i olika styrkelyftstävlingar.

Robin Sjögren kommer att tävla i Raw Challenge på fredagen (8am, lokal tid), Jocke Lakso kommer att tävla i Pro American på lördagen (9am, lokal tid), Erik Gunhamn kommer att tävla i GNC Pro Deadlift på lördagen (3:30pm, lokal tid) och Karolina Arvidson och Peppe Nilsson kommer att tävla i Titan Pro Bench Bash på söndagen (10am, lokal tid).

Tävlingarna kommer man att kunna se livestreamat om man klickar här. På den officiella hemsidan för Arnold Sports Festival kan ni läsa mer om tävlingarna.

Brian Shaw är en av storfavoriterna att vinna Arnold Strongman Classic 2013. Här är ett klipp där han tränar på The Manhood Stone. Två reps på 254 kg.

Jätten från Island och världens tredje starkaste man, Hafthor Björnsson, tränar för fullt inför Arnold Strongman Classic 2013 som hålls om lite drygt en månad. Förutom tung styrketräning så har han deffat ner sig över 20 kg. Här nedanför kan ni se när han leker med en hantel som väger 110 kg.

Den regerande mästaren Mike Jenkins kommer inte att tävla i ASC 2013 på grund av en knäskada som han har låtit operera. Däremot kommer en nu skadefri Brian Shaw att försöka ta tillbaka titeln.