Ja, det får jag ju ändå säga att det senaste året varit, trots att jag vann Arnold Amateur Strongwoman World Championships 2019. Just nu känns det tyngre än någonsin. Och det kommer fortsätta vara tungt.

I maj 2018 låg jag inne med dubbelsidig lunginflammation. Då var jag inte tuff kan jag säga, så vek, matt och orkeslös har jag nog aldrig varit tidigare.
3 veckor senare tävlade jag för andra gången i Norge på Stone of strength World challenge. Att andas var fortfarande inget jag kunde göra ordentligt, men med inbjudan och tillfälle till semester på en otroligt vacker plats på Fefor Högfjällshotell i Vinstra, Norge, ville jag inte låta passera. Det gick trots allt ganska bra och jag slutade då 5;a av 8 tävlande.

Då inte Sveriges starkaste kvinna skulle vara kval till Arnolds, åkte jag i slutet av augusti till södra England för att kvala där. Jag vann och fick min plats till Arnold 2019.
Eftersom jag inte visste OM jag skulle vinna eller inte hade jag även anmält mig till Arnold Barcelona, som även där var för kvalplatser till Arnold amateur 2019, samt Arnold Pro 2019. Som en back-up.
Jag åkte till Barcelona i slutet av september trots att jag redan hade min plats, och slutade 4:a av 7 tävlande. Passade på att turista lite och vilken vacker stad det är, av det lilla som jag hann att se.

Och så kommer oktober och Sveriges starkaste kvinna. Jag var så laddad och taggad inför att få fajtas om titeln igen. Dagen innan tävling och resdagen upp till Stockholm, vaknar jag med ont i halsen. Ganska mycket faktiskt. Under timmarna i bilen växer det till att bli mer och mer, och jag känner att febern är på gång. Det resulterar i att jag bäddar ner mig på hotellet när vi väl kommer fram, och äter så mycket tabletter man får enligt föreskrivarna.
Tävlingen slutade ju som alla nu väl vet, att jag stukar foten kraftigt under duckwalken. Jag fick avbryta tävlingen och så snällt sitta vid sidan av och skrika istället.

Detta kändes otroligt tungt, och med världens starkaste inom snar framtid (7-9 december) var det snabbt på sjukgymnastik och rehab. Det var inget brutet enligt röntgen som gjordes dagen efter, så det var bara fullt ös som gällde. Det var länge ovisst om jag skulle åka eller inte men bestämde mig ganska sent att jag åker.
En vecka innan jag ska åka, var min man på ett rutinbesök på sjukhuset som till slut resulterade i en akut operation där de öppnade hela buken på honom.
Han blev inneliggande på sjukhuset och nu stod jag i ännu ett dilemma. Skulle jag lämna honom där? Och våra tre barn själva hemma utan hjälp med skjuts till affär/buss/skola?
Efter mycket velande fram och tillbaka så bestämde jag mig för att åka. Barnen kan faktiskt handla efter skolan innan skolbussen gick hem, och de kan faktiskt gå ett par kilometer från bussen.

Jag åkte till USA. Kom 6:a i världens starkaste kvinna, med trasig fot, med en man på sjukhus och barn ensamma hemma som knappt märkt att jag var borta. En vecka efter att jag åkte kom jag hem igen, och då hade min man bara dagen innan blivit utskriven från sjukhuset. Så nog var det ett okej beslut av mig att åka ändå. Han var ju ändå på rätt ställe med rätt hjälp.

I januari tröttnade jag på att foten inte blev bra, och gick tillbaka till sjukgymnasten (Som jag tidigare slutat gå till då hon inte tittade på foten utan bara frågade hur rehab övningarna gick) och sa att det är något som inte är rätt. Hon skickade vidare mig till vårdcentralen som skrev en remiss till ortopeden.

Första helgen i mars var det dags för att hälsa på Arnold igen. Grymt taggad var jag och när vi träffades upp för regelgenomgång och träffade de andra atleterna var det flera som frågade om foten och jag sa som det var, den är skit. (Antagligen tändes det hoppets glimtar hos dem )
Jag fick foten hårt tejpad av en idrottsläkare och sedan hade jag även mitt fotledsstöd som jag haft efter att skadan uppstod. Inte för att foten någonsin varit instabil efter att jag trampade snett men för att ändå stärka upp utifall att.
Jag vann de två grenarna som gjordes på dag 1 och sedan vann jag första grenen dag två och kom delad trea i fjärde och sista grenen, det gjorde att jag vann kvalet. Mitt mål för tävlingen var just att kvala till finalen och få vara uppe på stora scenen. Hur det gick där spelade inte så stor roll. Men med den stora ledningen jag hade så insåg jag att det var ju faktiskt möjligt att vinna allt, och det gjorde jag!! Vilken otrolig känsla det var och är!

Det är fortfarande svårt att ta in att jag faktiskt vunnit Arnold Amateur Strongwoman i tungvikten, att jag fått mitt proffskort och att jag är dirketkvalad till Arnold Pro Strongwoman 2020, framförallt med tanke på hur min fot har fortsatt att bråkat med mig.

Innan sommaren hann jag med tid hos ortoped, magnetröntgen och tid hos ny ortoped som säger att jag har en fraktur på språngbenet, samt på skenbenet, och att jag har lite broskskador.
Operation bokas och återigen en väntan. Jag hade trott att sista besöket hos ortopeden var operation, men så var det ju inte, utan nu skulle ortopeden stänga under sommaren och inte öppna förrän v 34-35.
V 34 hade jag Stones of Strength på Fefor igen så jag hade ju hoppats på op innan sommaren eller gärna efter sommaren. De satte upp mig på en ”kort-varsel-lista” så att jag skulle kunna komma in fort när det väl var dags.
Fredag v 33 fick jag reda på att tisdag v 34 blir det operation.

Operationen gick bra, men det var mycket värre än vad magnetröntgen visat.  Det var broskskador av grad 4, vilket är den värsta där brosket är helt borta och ben gnager mot ben. De tog bort inflammerade ledhinnor, och de skalade bort osteofyter (pålagringar av ben) som varit det mekaniska stoppet jag känt i foten. De gjorde även mikrofrakturering som betyder att de gjorde små hål i skelettet för att påskynda läkningen. Läkaren lät rent ut sagt förskräckt när hon kom och pratade med mig och sade att det såg för jävligt ut i leden.

Det känns bra att det är gjort men jag känner mig så fruktansvärt långt efter. Aldrig har väl OK och sandsäck sett så lockande ut som nu när jag verkligen inte kunnat. (Vissa dagar innan operation så HAR det funkat, andra funkade det inte)
Jag vill inget hellre än att vända och pressa tunga Apollon och köra marklyft och stock och säck och farmers och húsafell och frame och, och, och….

På tisdag har det gått tre veckor sedan operation, tre veckor där jag inte fått lägga vikt på foten. Då får jag hiva kryckorna åt fanders, och börja gå igen.  Sedan ska det succesivt börjas tränas och läggas vikt på.
Om jag inte har ont så har jag ju anpassat mig ganska bra till stel robotgång samt hitte-på-böj på benen när jag pressar, så jag siktar givetvis på att kunna vara med på Världens starkaste kvinna för fjärde gången den 1-3 November på Daytona Beach i Florida. Beroende på hur det känns i foten när jag får lägga vikt på samt vad sjukgymnasten säger så kanske kanske jag kan vara med på Sveriges starkaste med! Vill ju verkligen inte missa det!

Ja, det har varit ett tungt år (jag har dessutom bytt jobb mitt upp i alltihopa för att jag inte mådde bra på mitt tidigare) Men jag har också haft det bra. Jag har varit i Norge på Fefor och tittat på när Donna Moore tog nytt världsrekord i atlassten på 161,5kg, när Sandra Bradley tog en 160kg húsafellsten på en promenad på 9 meter, vilket var världsrekord tills Liefia Ingalls också plockade upp den och gick strax över 11m.
Skulle ju varit med och tävlat, men operationen satte ju stopp för det. Men, dagen efter operation satt vi 7½ timmar i bilen för att åka dit och semestra och titta på fantastiska prestationer och umgås och äta god mat.

Nu är det bara uppåt och framåt som gäller, det kan liksom bara bli bättre! 

Ett köldbitet och snövitt Norge stod som skådeplats för den första tävlingen i Strongman Champions League 2015, och man skulle kröna världens starkaste viking. Tävlingen hade premiär förra året, men då under Giants Live. Den isländska jätten Hafthor Björnsson var på plats för att försvara sin titel från förra året. Förra årets silvermedaljör, David Nyström, var också där för att försöka sätta några väl placerade käppar i det gigantiska, isländska hjulet. David hade inte tränat bra de senaste tre månaderna, men hade tackat ja till tävlingen för att få upp motivationen till WSM 2015 (som han kvalade till under förra årets upplaga av tävlingen). Utöver dessa två fanns bl.a. polacken Krzystof Radzikowski, serben Ervin Katona och kanadensaren Jean-Francois Caron på startlistan.

Vädret var klart, vinden stilla, den tunna luften var iskall och snöflingorna svävade långsamt ner över den lilla tävlingsarenan som låg 930 meter över havet. Den första grenen hölls på fredagskvällen, och det var återigen Front hold med ett svärd på drygt 27kg som fick dra i gång tävlingen. David Nyström vann den grenen framför Bjørn Andre Solvang förra året, och var favoriten på papperet det här året också. Efter att ha stått i en minut och elva sekunder kunde han konstatera att han hade vunnit i år igen, och göra sin patenterade hjulning. Bjørn Andre Solvang fick alltså återigen se sig slagen av svensken, även om han såg ganska nöjd ut över att ha försvarat sin andraplats från ifjol.

Front Hold

1. David Nyström – 1,11,77
2. Bjørn Andre Solvang – 1,05,89
3. Krzysztof Radzikowski – 1,00,81
4. Ole Martin Hansen – 59,63
5. Alex Moonen – 59,59
6. Antti Mourujärvi – 59,08
7. Ervin Katona – 58,15
8. Hafthor Björnsson – 56,74
9. Mariusz Lalas – 54,92
10. JF Caron – 53,50
11. Glenn Erik Iversen – 45,97
12. Lauri Nämi – 43,78

De andra grenarna hölls på lördagen med start runt kl. 11. En Boat Pull var tävlingens andra gren, och den gick ut på att dra en stor vikingabåt på ett par ton på en släde. Svårigheten här var starten, att få fart på ekipaget på den hala marken, men när man väl hade fått igång det så var det bara att tugga på. Det här året hade alla atleter trevligt nog fått ett par dobbar att sätta på skorna. Radzikowski, som bar den gula ledartröjan, hade stora problem att få fart på båten, och den stod länge tvärstill. Han sa att de hade glömt att lägga ur bromsen, vilket funktionärerna fick dubbelkolla att de inte hade gjort. Han fick en omstart, och då fick han till slut fart på båten, med glåpord och skratt från de andra atleterna på köpet. Ole Martin Hansen tappade sin ena skos dobbar, vilket gjorde det mycket svårare att få fäste, och han tappade en hel del poäng på det. Hafthor Björnsson var som vanligt överlägsen i den här typen av gren, och spurtade in i mål så snabbt att funktionärerna knappt fick stopp på båten efteråt.

Boat Pull

1. Hafthor Björnsson – 18,87
2. Antti Mourujärvi – 20,31
3. Mariusz Lalas – 20,98
4. Ervin Katona – 21,50
5. Alex Moonen – 21,73
6. JF Caron – 21,87
7. David Nyström – 22,97
8. Krzysztof Radzikowski – 26,72
9. Bjørn Andre Solvang – 27,19
10. Lauri Nämi – 28,16
11. Ole Martin Hansen – 31,29
12. Glenn Erik Iversen – 32,82

Den tredje grenen var en av Davids paradgrenar, Viking press. En stock på runt 155kg skulle pressas över huvudet så många gånger som möjligt. Man gick ut två och två, och det såg ut som att det kunde ha varit lite skillnad på vilken sida man valde. Det är svårt att få identiska stockar i en sådan här gren, vilket gör att vikten kan skilja något mellan de olika sidorna. David gjorde bra ifrån sig (trots att han fick den till synes svårare sidan) och klarade 8 repetitioner, men det var flera som gjorde lika många och därför tappade han viktiga poäng här. Radzikowski, han som har axlar i basketbollstorlek ni vet, gjorde 12 enkla reps och trodde nog att grensegern var fixad. Hafthor ville dock annorlunda, och segade upp 13 reps för sin andra grenseger. Oväntat, och väldigt imponerande från den väldiga islänningen.

Viking Press

1. Hafthor Björnsson – 13
2. Krzysztof Radzikowski – 12
3. Ervin Katona – 10
3. Bjørn Andre Solvang – 10
4. David Nyström – 8
4. Alex Moonen – 8
4. JF Caron – 8
5. Mariusz Lalas – 6
6. Ole Martin Hansen – 4
6. Lauri Nämi – 4
7. Antti Mourujärvi – 1
8. Glenn Erik Iversen – 0

Den fjärde grenen var en ny typ av ok som jag aldrig har sett förut. En enorm trästock som vägde ca. 420kg låg uppställd på en stor träram som var fyra meter lång. Uppgiften var att lyfta upp stocken på axlarna, gå med den de fyra meterna och göra så många vändor som möjligt under en minut. Det var många som inte fick någon balans med stocken, antagligen för att stocken var något för lång och lite för tung. Dessutom var grenen svårbedömd då många gled fram med stocken på ställningen, och den sträckan skulle då räknas bort. De två som bemästrade grenen bäst var föga förvånande Radzikowski och Hafthor, som både gjorde fyra vändor vardera. David hade ont i ryggen, och hade dubbla bälten på sig. Trots smärtan lyckades han gå en sträcka.

Ok med stock

1. Hafthor Björnsson – 14m
1. Krzysztof Radzikowski – 14m
3. JF Caron – 11,6m
4. Mariusz Lalas – 11,4m
5. Alex Moonen – 8,6m
6. Lauri Nämi – 7,9m
7. Ole Martin Hansen – 6,8m
8. David Nyström – 3,8m
9. Antti Mourujärvi – 2,8m
10. Bjørn Andre Solvang – 1,0m
11. Ervin Katona – 0,5m
12. Glenn Erik Iversen – 0m

Den femte grenen var ett medley som bestod av två sträckor farmers walk (125kg/st), och sedan loading med fyra tunga objekt. Det sista objektet var en stor natursten modell jättestor, vilket skulle visa sig bli en svårbemästrad historia. Bara fyra atleter lyckades besegra den sista stenen. David sprang på bra med väskorna, och fick planenligt upp tre objekt. Bäst av alla var Hafthor, som närmast kastade över objekten över plattformen och fixade enkelt sin tredje grenseger.

Medley

1. Hafthor Björnsson
2. Krzysztof Radzikowski
3. JF Caron
4. Mariusz Lalas
5. Alex Moonen
5. Lauri Nämi
5. Ole Martin Hansen
5. David Nyström
5. Antti Mourujärvi
5. Bjørn Andre Solvang
11. Ervin Katona
12. Glenn Erik Iversen

Solen gick ner och det började skymma under den sista grenen, som var Hercules hold. Handtagen var fästa i kedjor som höll uppe två enorma timmerstockar. Grenen var otroligt läcker rent visuellt, faktiskt en av de snyggaste grenar jag någonsin har sett. Tyvärr tyckte en del atleter att den var obalanserad, och det högra handtaget var mycket tyngre än den vänstra. Det resulterade i att ett par atleter åkte med den högra stocken ner samtidigt som de höll fast i båda handtagen. David låg här på en sjätteplats, bara 1,5 poäng bakom tredjeplatsen, men tappade en del poäng i stället för att ta in på topptrion. Därmed gick Bjørn Andre Solvang om David i totalen, och David blev till sist tävlingens tredje bästa från Norden. Hafthor ledde tävlingen, men var ändå tvungen att göra en bra sistagren för att hålla undan och vinna. Det gjorde han, och kunde precis vinna över Radzikowski.

Hercules Hold

1. JF Caron – 1,00,8
2. Ole Martin Hansen – 58,96
3. Krzysztof Radzikowski – 54,88
4. Hafthor Björnsson – 53,60
5. Bjørn Andre Solvang – 52,9
6. Ervin Katona – 51,32
7. Mariusz Lalas – 49,13
8. Antti Mourujärvi – 46,38
9. Alex Moonen – 43,94
10. David Nyström – 42,47
11. Glenn Erik Iversen – 42,27
12. Lauri Nämi – 5,53

Efter tävlingen var över gjorde Hafthor ett försök att gå några steg i oket med en ännu större stock på 640kg. Legenden säger att vikingen Orm Storolfson bar masten till sitt vikingaskepp ”Ormen Lange” på sina axlar. Han klarade enligt sägnen att gå med masten ett par steg innan ryggen bröts på honom. Hafthor lyckades gå fem steg med den här stocken, och hans rygg gick inte sönder.

Allt som allt var det en spännande tävling. Själva invigningen var läcker, inramningen var häftig och Fefor är en mäktig plats för den här typen av tävlingar. Det man kan ha synpunkter på är att lördagens fem grenar (inklusive en kort priscermoni) tog hela 6,5 timmar, och då var inte Hafthors rekordförsök inräknat. En tävling av det här slaget tjänar på att vara snabb och intensiv i stället för långsam och utdragen. Dessutom var det väldigt svårt (för att inte säga helt omöjligt) för publiken att hänga med i poängställningen, och grenarna var utplacerade så att man inte kunde se samtliga grenar så bra från samma läktarplats. Att ha en gren dagen innan är heller inte önskvärt ur ett publikt perspektiv.

Jag ser fram emot att komma tillbaka till Fefor nästa år, och med tanke på hur snygga vissa av grenarna var så kan nästa års upplaga av Världens Starkaste Viking bli något alldeles speciellt.

Slutresultat

1. Hafthor Björnsson – 61,5p
2. Krzysztof Radzikowski – 58,5p
3. JF Caron – 49p
4. Mariusz Lalas – 43p
5. Bjørn Andre Solvang – 41p
6. Alex Moonen – 40,5p
7. David Nyström – 38,5p
8. Ole Martin Hansen – 37p
9. Ervin Katona – 35,5p
10. Antti Mourujärvi – 34,5p
11. Lauri Nämi – 21p
12. Glenn Erik Iversen – 6p

Här är lite filmer på Davids prestationer: