Så var det äntligen dags för mej att sätta mej ner och försöka leva mej tillbaka till förra helgen. Helgen då Sveriges starkaste kvinna öppen klass avgjordes. Inga viktbegränsningar, inget bullshit, bara rå styrka. Och med tanke på att det var just öppen klass och en överlag tung tävling så trodde jag inte riktigt att jag hade någonting där att göra. För mej var det mer en rolig grej, ett tillfälle att få träffa alla underbara människor och kramas mina mates i PFpowerteam.

Så efter en uppladdning som bestod av en förkylning och ett dyngspass på jobbet med ungefär fem timmars sömn mellan torsdag och fredag var jag i ärlighetens namn inte ett dugg pigg på att sätta mej i bilen och köra till Kungsör. På lördagsmorgonen ramlade jag i alla fall ur sängen och druttade ner för trappen lagom till ett dukat frukostbord. Ja, min fostermamma, Erika är en fantastisk människa! Jag vet inte hur många gånger under morgonen jag ifrågasatta vad fan jag hade gett mej in på och varför jag inte bara gick och la mej igen, men det var väl den där tävlingsdjävulen inom mej som spökade antar jag… Likt på SM i stykelyft så hade jag svårt att motivera mej till den här tävlingen då jag redan var klar med mina kval och hade siktet inställt på EM, men så slog det mej att mitt mål med dagen skulle vara att plocka poäng på den urstarka krigarkvinnan och förra årets segrare i den dåvarande -72,8kg klassen, Martina.

Efter någon timmes virrande och packade av allt som jag glömt packa kvällen innan släpade jag mej ut i bilen, parkerade bikinirumpan på det svinkalla lädersätet och körde ikapp med solen mot Kungsör. Väl där började det gå upp för mej att det var tävling på G. Och eftersom Sverige är ett förbannat avlångt land och vi är mer eller mindre utspridda i olika städer allihopa blev det ett stort kramkalas när alla i Strongmanfamiljen möttes där i den förskräckligt gröna idrottshallen. Världens mest underbara Petra kom studsande fram till mej och frågade om jag behövde hjälp med något under dagen och var sedan med mej i allt jag gjorde, höll koll på grenar, resultat och såg till så jag både fick i mej mat och vätska. Vilken klippa!

Vi var 12 atleter som skulle göra upp om vem som var starkast. Efter genomgången av grenarna var det dags att klämma ner sig i markdräkten för första grenen var kronlyft för max med en ingång på 160 kg och sedan 20 kg höjningar. Innan jag började med strongwoman var jag för det första en sumomarkare, jag hatade smalmark och dessutom hatade jag kronlyft. När sedan grenarna till Sveriges starkaste kvinna -82 i Hindås släptes i våras och vi skulle ha reps på 170 kg i kronen dog jag lite. Före den tävlingen lyckades jag grisa upp en etta på gymmet, väl där blev det en sjua som min rygg fick betala dyrt för. När vi nu hade tillåtelse att lyfta i dräkt var det en självklarhet för mej att ta den. Så jag rotade fram min böjdräkt, vände den bakochfram och började kampen om att försöka bli vän med den. Efter två eller tre pass kom tvåhundringen upp och jag var överlycklig. Sedan gick det upp för mej att nästa steg var 220 kg och ungefär där gav jag upp. Jag var tvärsäker på att det inte skulle finnas på världskartan. Nicklas var av en annan uppfattning och sa åt mej att vänta och se vad som skulle hända på tävlingen. Så där stod jag nu, nerklämd i dräkten som får vilken snygg rumpa som helt att planas ut till obefintlighet, och surrade mina remmar runt stången. 160 kg, ingen match, 180, som en jordnöt, 200, enkelt och helt plötsligt var det min tur att gå fram till stången lastad med 220 kg på. Mer än 2,5 gånger min egen kroppsvikt. Och här hände det, det som bara händer på tävling, när fan flyger i en och all beslutsamhet är riktad åt ett enda håll. Stången. Ska. Upp. Ingenting annat. Remmarna var på plats, jag klev fram mot stången, hittade min startposition och började trycka fötterna mot golvet och kände hur stången började röra sig uppåt, över knäna, sakta, sakta över låren där det för, vad som kändes som en evighet, tog stopp. Men den enda tanke som fanns i mitt huvud var att om jag kommit hit så skulle jag fan inte ge upp och som en sann strongwoman kom hitchen till användning och jag kunde tillslut låsa ut höften och domaren, Sebastian, gav nersignal. Lyftet var godkänt och gav mej en delad tredjeplats i grenen, men jag var en vinnare. Pers med 20 kg och ett endorfinrus utöver det vanliga. Plötsligt förstod jag varför jag gör det jag gör. Varför jag sliter på gymmet, varför jag kliver upp på morgonen, varför jag spenderar timmar i bilen för att ta mej till olika träningslokaler, varför jag älskar att utmana mej själv med att lyfta tunga vikter. Känslan går inte att beskriva men den är fantastisk.

Nästa gren var ok. 235 kg för 20 m. Oket som före sommaren hörde till ett av mina absoluta hatobjekt och där 200 kg var dödstungt har gått bättre och bättre de senaste månaderna. Dock har jag för det mesta bara haft möjlighet att träna på 10-12 m sträckor vilket märktes tydligt här. Vikten i sig känns inte oövervinnelig, men 20 m är långt och minsta lilla man vinglar i bålen märks på stegen, gör det obekvämt och drar ner på tiden. Men över kom jag, långsamt men utan nersättningar och det får räknas som godkänt.

Tredje grenen var säckbärning, 100 kg för distans där man först skulle hämta säcken i mitten av banan för att sedan gå 10 m vända, gå 20 m och vända och så vidare. Ungefär hela två gånger sedan grenarna släpptes några månader tidigare har jag fått för mej att träna på detta spektakel, men så när jag stod där och andades som en astmatiker med hjärtat i halsen sa Forsmark åt mej att den typen av träning sällan gör att man blir bättre utan snarare bara sliter på kroppen och jag la gladeligen säcken åt sidan. Hur som helst så blev det min tur, Petra talade om för mej att jag behövde gå minst 35 m för att ta ledningen och sedan var det bara att fortsätta. Jag gick fram till säcken som stod och väntade på stenpodiet, fick direktiv om att ta tag högt upp på säcken så den inte skulle välta framåt över mina armar, men inte för högt upp så den skulle komma i vägen för mina ben. Enkelt… Jag sträckte mej efter säcken, tog ett djupt andetag och kramade den hårt. Efter ungefär tre steg insåg jag att 100 kg som trycker mot både bröstkorgen och magen är tungt och mina tappra försök till att andas var hyfsat lönlösa så jag bestämde mej för att helt enkelt gå så fort jag bara kunde. Efter första vändningen kändes det som att det snarare var säcken som var ute och gick med mej och allt jag behövde göra var att följa efter, jag passerade 35 m och viste att jag hade ledningen, men jag visste också att mina största konkurrenter skulle gå ut efter mej och att om jag skulle ha någon chans att plocka poäng i den här grenen så var jag tvungen att gå tills jag stupade. Efter tredje vändningen rosslade de i mina lungor lika tydligt som hos en pensionär som rökt sedan barnsben, jag kände hur benen blev allt mer ostabila och tillslut släppte jag säcken framför mej och ramlade ner ovanpå den. 58 m han jag springa ihop, var på vi döpte om grenen till ”hur långt kan du komma på ett andetag”. Med god marginal stod jag som vinnare av grenen. Både chockad och överlycklig. Inte nog med ett ordentligt personbästa i kron så kunde jag dessutom plocka med mej en grenseger hem.

Nästa gren var farmers walk. Den gren jag både anser mej själv vara riktigt dålig på och som jag avskyr mest av alla. Den gren som jag upplever göra mest ont i, i princip hela kroppen och som är absolut tråkigast att träna på. Och eftersom den inte kommer på EM så har jag inte ens varit i närheten av att lyckas motivera mej till att träna på den så jag hade noll förväntningar på att det skulle gå ens i närheten av bra och det gjorde det inte heller. Den här dagen skulle vi först gå, springa eller i mitt fall vingla, med 85 kg i vardera näve 20 m åt ena hållet och sedan byta till 113 kg balkarna och knata tillbaka. Jag lyfte upp dem, tog några tappra steg, fick gung på balkarna och tappade ner dem, upp igen gick några steg och så samma visa igen tills det gjorde så pass ont i mina händer att jag inte kunde förmå mej själv att lyfta dem igen. Jag tror jag kom kanske 4 av de 20 metrarna och får trösta mej med att det trots allt är en bedrift jag aldrig lyckats med förut även om jag har svårt att tycka att den på något vis var bra.

Dagens femte gren var en statisk hold med ett 125 kg tungt städ. En sån där järnklump som en smed eller hovslagare använder. Även det här var en sådan gren som jag inte förberett mej på och jag visste att andra tjejer i startfältet kunde stå flera minuter. Jag lyfte upp städet och försökte hitta en något sånär bekväm position att stå i, vilket var omöjligt. Min hjärna började spinna, och rastlös som jag är av naturen var jag mer än uttråkad efter 20 sekunder. Jag försökte koncentrera mej på att andas och att hålla hjärnan lugn, tills det gått ca 1,40 minuter och jag helt plötsligt och utan förvarning tappade städet och ”vaknadeupp” av mitt eget skrik. Jag vet egentligen inte vad som hände men jag tror att mitt nervsystem liksom la av för en millisekund. Som tur var så var roddarna snabba och fångade upp både mej och städet och jag kunde gå därifrån utan någon skada, förutom en dålig placering i grenen.

Näst sista grenen var ett pressmedley. Först en stor stock på 50 kg, sen en smal stock på 65, en Apollon på 75 och sist en skivstång på 90. Pressar är något jag tränat med rätt hög frekvens sedan jag började med strongwoman men ökningarna kommer långsamt. De två stockarna satt enkelt men Apollon var en riktig bitch för många av oss den här dagen. Jag lyckades vända upp den hyfsat enkelt men bommade pressen med så liten marginal att det lika gärna hade kunnat gå. Jag gjorde ett ytterligare försök, tackade mej själv för allt nötande på tyngre Apollovändningar och träningen med fatgripz, men pressen ville sig lik förbannat inte. Jag har inte den blekaste aning om vad jag fick för placering i den här grenen. Två andra klarade av att pressa Apollon och vi andra gjorde upp om tiden på stockarna…

Sista grenen var en klassisk serie av Atlasstenar. 70, 95, 117 och 130 kg som skulle upp på ett 120 cm podium. Jag har som bäst lagt upp en 103 kg sten tidigare och hade en förhoppning om att få upp 117 kg klotet den här dagen. Eftersom det var sista grenen gick vi ut i den ordning som vi låg placerade efter totalt. Anna låg i en självklar ledning med Martina i hälarna. På tredje plats låg den internationella atleten Lisa från England som då endast deltog i Queen of the Vikings och inte i Sveriges starkaste kvinna. Och bara någon poäng efter låg lilla jag med ytterligare några poäng ner till femman. Jag var alltså mer eller mindre garanterad en tredje plats i SSK med en gren kvar och dessutom hade jag chans att plocka igen poängen som skiljde mellan mej och Lisa. Och utan att gnälla för mycket på omständigheterna så ville det sig inte riktigt. Mitt klister var hårt och trotts att jag stod framför hårfön och värmde det precis innan det var min tur så hade det stelnat när jag behövde det som mest. Första och andra stenen slängde jag upp på 8-9 sekunder och så det var dags för den tredje. Jag tog tag runt den, pressade mina armar mot den, kände hur den lättade från golvet men precis innan jag fått den över mina knän släppte mitt grepp och stenen dunsade ner i golvet. Här talade också min orutin sitt tydliga språk. Istället för att ta av det klister som jag lagt på ovansidan av min hand för att ha när jag behövde mer så blev jag frustrerad och stressad, försökte lyfta stenen igen men utan framgång. Förbannad på mej själv lämnade jag stenarna för att bara några minuter senare gå tillbaka och heja på mina fantastiska team mates, förundras över deras styrka och enastående prestationer. En dag ska jag vara lika grym som de är, men den här gången är jag otroligt nöjd med en tredjeplats i Sveriges starkaste kvinna, öppen klass, på mina knappa 80 kg.

Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte grät lite glädjetårar. Att få göra det jag gör, få vara den del av detta och vara med om dessa upplevelser är så jäkla häftigt, fantastiskt, underbart, roligt, ja, jag skulle kunna fortsätta i en evighet men viktigast av allt, att få göra det med dessa människor. Det är ovärderligt. Till var enda en av er. TACK! Till som så många gånger förr min vän och coach Stisse för att du fick mej att börja med detta. Alla grymma personer som jag får möjlighet att träna med både på hemma och bortaplan. Mina sponsorer Proteinfabrikken.se (använd rabattkod SverigeFTW och få 30% på din beställning). Arrangören Oskar som gjorde den här dagen möjlig. Och sist men inte minst publiken som under så många timmar har hejat på oss!

Här är film från alla grenar utom holden. Enjoy.

Over and out.

Ni vet när träningen har gått bra, när allt bara flyter på, när man flänger än hit och än dit och livet bara leker och sen BAAM! Dunderförkyld?! Japp, det är jag just nu. Jag tycker sjukt synd om mej själv, jag snorar, hostar, nyser, svettas och fryser samtidigt och om vart annat. Jag fick till och med lov att sjukanmäla mej från jobbet en dag. Det händer liksom inte… Och som om inte det vore nog så blir jag såå. jäkla. rastlös! Så dör jag inte på grund av förkylningen så lär det bli av tristessen. Snarf.

Helgen var sådär fantastisk som bara en riktig träningshelg kan vara. Fredagen bjöd på finbesök från Göteborg i form av bänkpressaren Sandra Jakobsson, kanonkul träning med gänget på Sandvikens Atletklubb och käk på Monroés. Viktiga samtalsämnen avhandlades. Ni vet, typ hur man bygger snyggast rumpa eller vilken biceps pose som är den bästa.Tydligen är det ljuset som är det viktigaste…

Och på lördagen klev jag upp långt före solen för att köra ner till Kungsör där jag äntligen fick träna med några av mina brudar igen. Och vilket jäkla gäng vi var! Bland annat Sveriges starkaste kvinna i -63, Linnéa som, som allt, imponerade med sin enastående styrka. Min fina vän Stella som en gång för alla visade att Strongman och framgång mest av allt handlar om pannben. Angelica som med bara tre grenpass i ryggen har bestämt sig för att ställa upp i Sveriges starkaste kvinna. Och Emelie som ojar sig över dålig teknik och sedan bara förnedrade 113 kg farmersväskorna?! Helt galet grymma tjejer hela bunten och ja, de motiverade mej till tusen under hela passet.

Vi började med att gå med ok. Det här blir en bra uppvärmning tänkte vi men vägrade att sluta förrän vi alla känt på att gå med 235 kg på axlarna.

Foto: Amir Hebib

Sedan var det dags för den efterlängtade bilmarken! Eller ja, Punto-mark. Jag har aldrig lyft en bil, av den enkla anledningen att de bilar vi haft att tillgå alltid har varit för tunga. Men nu var det äntligen dags att lyfta Stellas trogna, lilla Punto. Vi gjorde några tappra försök att checka vikten i toppen men efter en massa krångel resulterade det bara i att vågen gick sönder. Med 50 kg extra i skuffen bestämde vi oss helt enkelt för att uppskatta vikten till ungefär 160-170 kg i toppen. (Jag bad ett mattesnille till vän att kalkylera vikten och han kom fram till detsamma). På EM kommer vi att ha bilmark med handtagen på sidan och någon sådan ställning har vi inte i mina hemtrakter. Därför har jag dragit mark med trapbar eller med en frame men då kommer vikten direkt och banan som objektet rör sig i är inte låst som när man lyfter i en bilmarkställning. Det blir med andra ord ett helt annat lyft som egentligen på minner mer om en knäböj än ett marklyft. Det här passet fokuserades därför mest på att hitta en vettig startposition och att försöka bli kompis med rörelsebanan, vilket jag inbillar mej att jag blev. Kanske. Typ.

Foto: Amir Hebib

Efter marken tog vi några varv med Conans. Och jag HATAR Conans. Men detta är också en gren på EM och den behöver nötas. Så det är helt enkelt bara att göra. Vi vet egentligen inte om den angivna vikten är i korgen eller i handtaget, om vi ska gå åt höger eller vänster, men jag tänker att hur det än blir så är det bara att lyfta och gå tills man stupar. Det här är en typisk sådan gren som handlar om pannben, smärttålighet och någon slags förmåga att inte börja fundera på varför man gör det, utan man bara… gör det!

 Foto: Amir Hebib

Innan vi gav upp gick vi in på gymmet för att kramas lite med Atlasstenarna. Det här med att lyfta utan klister har blivit en utmaning men eftersom vi kommer att ha reps med en så kallad Stone of Steal, där klister inte är tillåtet, på EM så är det bara att vackert foga sig i att nöta med bara armar. Love bitesen är ett faktum och ja, det börjar nog se ut som om jag har någon form av envisa eksem på mina stackars underarmar nu. Men som sagt, det är bara kärleksfulla bilmärken efter att jag kramats med stenarna… (På jobbet har de slutat att fråga mej vad jag har gjort när jag kommer med suspekta blåmärken eller skrapsår vid det här laget).

Som ni kanske märker så ligger fokus på EM men det har såklart inte hindrat mej från att anmäla mej till Sveriges starkaste kvinna öppen klass som går om mindre än två veckor. Den 22 oktober för att vara exakt. Och som vanligt så har jag alltså dragit på mej en dunderförkylning precis före tävling. Det här börjar bli mer regel än undantag och jag borde kanske vara van men det är såå sjukt irriterande.

Så i söndags satt jag alltså här, med en träningsvärk som vittnade om en helt grym helg och gnällde i sällskap av typ fyra olika nässprayar, askar med Alvedon, Ibumetin, Strepsils och jag vet inte allt. Men som ni kanske vet så är jag inneboende hos en av de mest fantastiska människor jag känner, Erika, min träningskompanjon, min vän, ja min alldeles egen fostermamma och hon vet precis hur man ser till så att livet ändå känns rätt ok trotts att man ligger på dödsbädden och räknar sina sista timmar i plågor. Eller ja, först tvingade hon mej att dricka någon häxbrygd med äckliga bli-frisk-droppar men sedan frågade hon mej vad jag vill ha till lunch, gav mej en påse nötter, ingefära shots och snälla pappersnäsdukar. Och jag fick helt enkelt finna mej i att tillbringa två dagar i sängen.

På något mirakulöst vis lyckades hon se till att jag överlevde och på tisdagen var jag på benen igen. Ja, ja, jag borde kanske inte ha varit det men vi hade ju planerat att vi skulle flytta in stenpodiet som stått utomhus till källaren på Gävle KK och sådana viktiga saker kan man ju inte låta en förkylning stå i vägen för. Efter ungefär en timmes slit konstaterade vi att det här projektet var lättare sagt en gjort då podiet satt fastkilat mellan två betongväggar. Efter att Forsmark hade försökt slå ut podiet med en slägga bestämde vi oss helt enkelt för att såga lös det. Sen var det bara att konka in alla delar och börja bygga ihop det igen. Och efter att vi hade hamrat, härjat och dragit otaliga skruvar i en sådär tre timmar så står det nu där och stoltserar med sina olika fem olika höjder, från 130 till 170 cm och bara väntar på att få ta emot den första stenen.

Nu är det torsdag och jag ska inte påstå att jag är frisk men så var det, det här med rastlösheten och nej, jag kan verkligen inte hålla mej från gymmet längre! Så ikväll blir det dags för veckans första och förmodligen enda träningspass för sedan väntar ett dygn på jobbet och på söndagen är det äntligen dags för Tyngre Classic IV som för första gången har med Strongman i programmet. Och det är inte vilken Strongmantävling som helst utan Tyngre Giants Live Qualifier där några av Sveriges absolut bästa tungviktare kommer att göra upp om den sista kvalplatsen till Giants Live i Norrköping. Bland annat så kommer vår egen Stisse ”Trucken” Bergquist att vara på plats för att visa att gammal är äldst och fightas mot ungtupparna. Så det här får man ju bara inte missa!

Over and out.

Jahopp. Nu har jag landat lite här i Sandviken och börjat smälta det senaste året av studier, träning och tävlingar, typ, lite i alla fall. Egentligen har jag nog inte alls fattat vad som har hänt… Jag har i alla fall börjat mitt nya jobb och lyckats klämma in några pass med styrkelyft i fokus så här veckorna innan SM. I snart ett år har styrkelytandet varit sekundärt för mej men jag har ju kvalat till SM och tänker vara med så det var väl på tiden att göra något vettigt av den träningen också. Eftersom jag har tävlat mer än vad jag har tränat under våren och prioriterat grenträningen framför tunga benböj så har jag oftast kommit ner till gymmet och varit trött och sliten, haft ont lite varstans och inte alls pallat med att göra som coach vill. Efter SSK -82 lovade jag coach att hålla mej borta från tunga stenar och lastbilar tills SM är över och det har jag faktiskt lyckats rätt bra med. Någon morgonpromenad kan ha bjudit på någon press med ett litet träd eller sten eller så men…

Så, första veckan efter SSK -82 bestod mest av att försöka få en envis kramp i länden att släppa. Tävlingen bjöd som sagt på ett pers i kron då jag drog sju reps på 170 kg och det satte sig rätt ordentligt i ryggen på mej. Men det var det fan värt! Nu har i alla det värsta i ryggen släppt och jag kan köra på utan några större hinder, med undantag från mina hjärnspöken då. För att komma tillbaka på banan har jag fått en massa massage, stretchat och jollat runt med lätta vikter i framförallt vändningar och böjar. Det har blivit några lite tyngre pass också. För ungefär två veckor sedan fick jag order om att böja och det gjorde jag. Coach ordinerade två reps och öka vikten med 10 kg varje set. Första setet var 100 kg och kändes varken bra eller dåligt. Jag gnällde lite till coach som morrade och sa åt mej att fokusera, la på en tia till och ja, som vanligt känns det ju bättre om man faktiskt tar i som man ska. Jag tror inte att jag riktigt fattade förrän det var över vad Nicklas hade haft för plan och någonstans där på vägen så slutade jag lägga märke till vad det var för vikt på stången och bara gjorde det jag skulle istället för att tänka och känna efter. Senaste halvåret har jag som bäst gjort en singel på 130 på träning men den här dagen kändes tvåorna på både 120 och 130 som papper. Så låg 140 kg på stången, bara 2,5 kg under vad jag hade som sista vikt på serie 2an, jag laddade, kände adrenalinet rusa i kroppen och ja, det var kanske inte lätt som papper men det gick, och det var någon form av tangerat pers. Här trodde jag nog att jag var klar men så skickade Nicklas ut mej i korridoren för att ladda om medan han la på ytterligare tio kg på stången. Jag gick in i min bubbla, slutade att både höra och se vad som fanns runt mej men när jag kom in igen märkte jag hur hela gymmet liksom stannade upp. Alla mina underbara klubbkompisar hejade på mej och det enda som fanns i mitt huvud var att stången skulle upp. Jag kände återigen hur adrenalinet började sprida sig i kroppen, gick fram till stången, la den till rätta över skuldrorna, backade ut, gick stabilt ner, vände och började trycka och sakta men säkert kom jag upp. Pers på träning! Nu var jag övertygad om att jag var klar men än en gång sa Nicklas åt mej att ladda om. Jag var nästan säker på att det inte var möjligt. Att framkalla de adrenalinpåslagen som jag får är sjukt jobbigt och jag kände mej helt färdig både i kropp och knopp, men har coach sagt att jag ska så är det bara att göra. Så än en gång gick fram och tillbaka i korridoren, försökte hitta energi nog för att lyfta men kände mej egentligen helt tom. Efter några skrik och stamp i backen gick jag ändå fram till stången, tänkte att det kan ju inte gå mer än åt helvete och så var det bara att böja. Någonstans på vägen upp märkte jag att stången faktiskt rörde på sig, och år rätt håll dessutom. Lite långsammare än förra lyftet men på ren tjurskallighet kom den upp. Pers, pers och tangerat pers, det är fan inte varje dag.

Efter det passet fick jag en känsla av att på SM skulle det fan kunna gå bra men då började mina knän att gnälla istället. Troligtvis för att både mina lårmuskler och höftböjare är aningen överspända så med massage, rullande på min rosa bandyboll och en del stretch så ska det nog bli bra. Kanske.

I och med att jag inte har prioriterat styrkelyft så har bänken varit den övning som jag brytt mej minst om och därmed har jag nästan upplevt att jag har gått bakåt på vikterna snarare än att öka sedan förra året. Men så en dag, när jag kom hem från jobbet, var lite halvstressad och skulle ner på gymmet så hade jag fått punktering på bilfan. Förbannad och less cyklad jag ner och coach var inte sen att ta vara på min frustration som resulterade i kanske mitt bästa bänkpass någonsin. Det kändes nästan som att vad han än la på stången så kunde jag trycka det. Så med lite jävlar anamma kan det kanske bli ett nytt pers på SM.

Och marken… Marken borde kanske vara den gren jag känner mej säkrast på men i och med alla tävlingar i strongwoman där jag blivit tvungen att byta från sumo till smal stans och dragit reps från alla möjliga olika höjder så känns den allt annat än naturlig. Den får gå som den går helt enkelt. End of story.

Mitt i den här så kallade uppladdningen så kan jag ha råkat kladdat lite bläck i armhålan också. Det var inte alls vad jag hade planerat men man får som skylla sig när man råkar säga till Korven att det vore coolt med ett par huggtänder under armen. I ungefär samma sekund som jag hörde mej själv säga det så började han rita i min armhåla och sen fanns det liksom ingen återvändo. Det här med impulskontroll, ja, ni vet… Hur som helst. Efter ungefär en halvtimme hade jag helt slut på kaxighet och pep och skrek och grina lite om vart annat tills vi var klara.

Men vill man vara fin så får man lida pin och såhär fantastiskt fin blev den i alla fall.

Och sen blev det midsommar också. Jag var ledig från jobbet och genom spöregn körde jag ner till Syster i Stockholm. I vanlig ordning så vet man aldrig vad en vistelse i Stockholm kan komma att innebära. Det här midsommarfirandet bestod i alla fall av en hyfsat klassisk midsommarlunch med allt vad det innebär, den enda skillnaden var bara att vi åt den klockan sex på kvällen. Efter det kan det ha blivit en och annan rövkrok, smultronplock och allmänt skitprat. Runt tiotiden kom vi på att vi hade en massa hamburgare som skulle grillas, tände grillen och elda lite mer än nödvändigt, jag menar, vem tycker inte att det är roligt att spruta på extra tändvätska?! Burgarna, självklart med extra bacon, blev i alla fall sjukt goda!

Efter två sena nätter, allt för oregelbundet matintag och fyra dagar med vila från gymmet var jag i alla fall tillbaka. Måndag morgon och vi på Sandvikens AK fick finbesök från Eskilstuna då Emil Gustafsson som har svenskt juniorrekord i bänk i -120 kg och Cattis Hodgkins kom upp för att lyfta tillsammans med vår egen lilla bänkpresstjärna Joel Sundelin. Det här med morgonträning har nog aldrig varit min grej och i vanlig ordning gnällde jag och Joel ikapp samtidigt som Nicklas slet sig i skägget, håret har han redan rakat av i förebyggande syfte. Jag spelade bänk, en drös med lite tyngre singlar och därmed mitt sista tunga pass inför SM. Tisdagen bjöd även den på tidig träning med småpojkarna och vår bänkdrottning Lisa. Jag gjorde några tappra försök att böja, vilket kändes rätt bra tills mina knän sa ifrån lite väl argt. Efter passet drog vi till Monroes och fyllde på med ordentliga mängder av kött och jag blev glad igen.

Igår hade coach ordinerat vila och sa uttryckligen att jag varken fick gå ut och springa, lyfta stenar eller grenar. Men han sa ingenting om att jag inte fick simma, leka med hundarna eller stå på huvudet, så det kan ha varit vad jag pysslade med innan jag klev på ett dygnspass på jobbet och nu sitter jag här med en gofis till valp och väntar på att klockan ska bli träning.

Så, det var vad jag har pysslat med de senaste veckorna och jag SKA bli bättre på att uppdatera här (Erika hotar mej med att jag inte får kramas med hundvalpen) men vad vill ni läsa om? Kom gärna med tips eller frågor!

Over and out!

Lite sent igen men det har hänt mycket och fort har det gått. Efter tre dagar med avslutning, käk och mys med klassen var det till slut dags att kramas hej då en sista gång i fredags.

Direkt efter lunchen, och några fler kramar, packade jag in det sista av mina prylar och hoppade in i Saaben. Med slutdestination Hindås och Sveriges starkaste kvinna -82 körde jag ikapp med två galna göteborgare till Uppsala, stannade för en milkshake och åkte sedan vidare mot Grästorp. Efter en tur på vad som tog närmare åtta timmar med några stopp här och där var jag framme hos familjen Harjapää.

En halvtimme senare kom Kikki och Cicilie som åkt från Norge. Vi laddade med hamburgare och pratade om vår fantastiska sport, idéer om utveckling och allt annat som man kan bli lite lätt hyper utav. Det slår mej så ofta hur glad jag är över att ha människor i mitt liv som är precis som jag. Tack för att ni finns!

Lördagsmorgon. Nerverna började komma krypande, vi laddade med kaffe och frukost, drog på oss våra snygga PF-tröjor och satte oss i bilen för att köra ytterligare 1,5 h till Hindås. Jag var rätt nöjd med att slippa köra nu…

Och själva tävlingen då. Ja. Det var varmt, det var tungt men framför allt så var det jäkligt roligt! Vi var ett litet men starkt gäng tjejer på plats för att göra upp om titeln och om de två kvalplatserna till Arnolds och till EM.

Första grenen var stock för max, last man standing. På grund av diverse strul hann vi inte värma upp men det var i all fall varmt ute. En sådär 30 grader i skuggan typ. Vi började på 50 kg och alla tjejerna klarade första lyftet. Sedan ökades vikten med 5 kg åt gången. Jag och Cicilie från Norge klarade både lätt 65 kg men med dagens förutsättningar fick vi båda se oss besegrade utav 70 kg. Det blev alltså en delad grenseger för mej i första grenen.

Andra grenen var ett medley med ok 205 kg för 15 meter och farmers 70 kg x2 tillbaka. Roddarna var snabba som fan och innan vi visste ordet av var vi ute på banan igen. Jag hatar att gå med ok, det är verkligen inte min gren och vilken vikt det än är på så känns det både långsamt och vingligt. Så min tanke var att jag tar igen det i väskorna på tillbakavägen. Jag kollade höjden på oket, gick över till väskorna och justerade hur de stod, gick tillbaka, försökte ladda, försökte tänka på att vara hård i bålen. Startsignal och så iväg. Det kändes långsamt, vingligt och jävligt och samtidigt som jag kände att oket ville glida av mina axlar passerade jag linjen. På väskorna. Lätt upplyft och iväg men väskorna var otympliga, slog i benen och fuckade upp min rytm. Jag kände hur det gled vi vänsterhanden och jag ljuger inte om jag säger att den hängde i fingertopparna över mållinjen. Trotts känslan av att vara långsam var jag bara en halv sekund efter Fia som var snabb och smidigt som en vessla och tog sin första grenseger.

Fia 30,03sek
Karin ”Bobby” 30,37sek
Lisa 35,22sek
Linnea 35,71sek
Malin 51,45sek
Cecilie 64,31sek

Tredje grenen var kronlyft för reps på 170 kg, max 75 sekunder. Jag hade tidigare bara dragit en etta på vikten och var lite orolig för hur den här grenen skulle gå. Eftersom det var så galet varmt i solen höll jag mej gömd i skuggan och tittade inte på de andra tjejerna men jag hörde att det drogs både fyra och sex repetitioner och jag tänkte hur i helvete ska jag kunna dra fler? Men så började tävlingsjävulen i mej krypa fram, pulsen ökade, nästan läskigt mycket, och när det var min tur fanns där inget annat än att dra och dra och dra. De tre första lyften kom lätt. Fyran och femman med men sen blev det jobbigt. Jag visste att jag behövde två till. Andades, skrek och drog. Sex repetitioner. Andades igen och övertalade mej själv att dra. Sju repetitioner. 15 sekunder kvar. 7 sekunder kvar, jag började dra men tiden tog slut och jag stannade på sju. Efter mej var Fia som visste precis vad hon behövde göra, gjorde det och stod som segrare i även den grenen.

Fjärde grenen var däckvält. Från början var det sagt att vi skulle välta ett 250 kg däck men det byttes ut mot ett litet men högt och väldigt lätt däck. När det vältes så studsade det och reglerna var därför att däcket måste dödas – ligga stilla mellan varje vält. Fyra åt ena hållet och fyra åt andra. Jag som är mer stark än snabb hade svårt att hålla tempot och slutade på en tredjeplats efter Linnea och Fia.

Fia 22,71sek
Linnea 24,03sek
Karin ”Bobby” 25,83sek
Cecilie 26,75sek
Lisa 27,41sek
Malin 28,82sek

Med 30 grader i skuggan flydde vi in i ett garage mellan grenarna. Det var typ, nästan lite svalt på golvet i alla fall…

Näst sista grenen var medleyt from hell. En jättehantel, kallad helvetes hanteln, skulle bäras 15 m, läggas på en släde och dras tillbaka. Det här var min gren. Det hörs ju på namnet. Släden var lätt men den ville snarare äta upp asfalten än att glida på den. Jag såg att det var tungt att dra den för tjejerna före mej och tackade Stisse för att han tvingade mej att dra riktigt tungt på träning. Jag visste precis hur jag skulle göra och för första gängen under dagen så kände jag att det klaffade. Jag var snabbt över med hanteln, la den på släden, tog tag i handtaget och började dra, med rumpan lågt och snabba steg, bakåt, bakåt, bakåt. Ungefär två meter för mål kände jag mjölksyran komma krypande i benen men det fanns inget stopp. Det blev en ny ledartid och den höll sig även mot Fia. Det här med bikinirumpa är kanske en bra grej ändå…

Karin ”Bobby” 25,97sek
Fia 30,06sek
Malin 34,40sek
Linnea 35,99sek
Cecilie 36,68sek
Lisa 39,15sek

Sista grenen var naturstenar. Tre stenar med varierande vikt där den sista vägde någonstans över 90 kg. Vågen hade tydligen gått sönder sen… Jag låg en poäng efter Fia och gick alltså ut näst sist. Alla tjejerna var snabba på de första två stenarna men den sista ville inte bli lyft. Tills Lisa, en otroligt grym debutant, lyckades lägga upp den och satte ribban åt oss andra. Jag fick snabbt upp det första två stenarna, lyfte den sista lätt ifrån backen, la den i mitt knä men när jag skulle resa mej fick jag inget bra grepp, stenen gled och jag fick trycka den mot kanten av podiet, ändra mitt grepp och på något vis lyckades jag knuffa upp den. Det kändes som att det tog minste en halv evighet och lite till men det räckte i alla fall till en ny ledartid. Tills Fia gick ut och visade hur det skulle gå till. Hon la smidigt upp alla stenarna som om hon aldrig skulle ha gjort något annat och stod därmed som självklar segrare av tävlingen. Inte nog med att hon är världsmästare i armbrytning så är hon nu även Sveriges starkaste kvinna i -82. Så jäkla grym! Jag slutade på en andraplats och på tredjeplats kom Linnea som med sina 63 kg imponerar på mej mer och mer för varje gång jag ser henne tävla.

Fia / 3 stenar på 22,10sek
Karin ”Bobby” / 3 stenar på 28,46sek
Lisa / 3 stenar på 32,03sek
Linnea / 2 stenar på 9,04sek
Cecilie / 2 stenar på 14,29sek
Malin / 2 stenar på 43,35sek

Härmed har både jag och Fia kvalificerat oss till EM i december och 2017 Arnold Amateur Strongwoman World Championships! Eftersom jag och Linnea redan var kvalade till EM så gick min plats vidare till Lisa, som är ny i sporten men förhoppningsvis har hon kommit för att stanna. Med bara ett grenpass i ryggen har hon visat att hon har en potential över det vanliga och det ska bli riktigt spännande att se hur långt hon kan gå.

Den slutgiltiga poängställningen:

1.a Fia Reisek 32,5p
2.a Karin ”Bobby” Nilsson 30,5p
3.a Linnea Pettersson 19p
4.a Lisa Dahlqvist 18,5p
5.a Cecilie Wormdahl 14,5p
6.a Malin Henriksson 13p

Efter tävlingen gick vi och käkade, snackade skit och gnällde lite mer på värmen. För fy fan vad varmt det var. Vi sa hej då och jag följde med familjen Harjapää tillbaka till Grästorp, tog en dusch och försökte skrubba fort all smuts tills jag insåg att det var solbränna. Dagen där på klev jag åter igen in i Saaben och körde upp till Stockholm för att hälsa på syrran och i måndags brummade jag vidare till Sandviken där jag ska bo och jobba under sommaren. Så på fem dagar har jag hunnit sluta skolan, åkt 140 mil, blivit Sveriges näst starkaste kvinna -82 kg, flyttat och börjat nytt jobb. Japp, det går lite fort ibland.

Till slut så vill jag tacka alla som hejat, stöttat, peppat, vrålat och hjälpt mej dit jag är idag. Både vänner, bekanta och er som jag inte ens träffat men som ändå ger mej så mycket positiv energi. Tack! Och Stisse och Nicklas, vad skulle jag göra utan er? Ni som står ut med mej varje träningspass, som tror på mej och som hela tiden finns vid min sida. Tack! Familjen Harjapää som tog emot mej med öppna armar och bjöd på både mat och sovplats under helgen. Tack! Mina fantastiska teammates i PF Powerteam Sweden som kom och hejade. Och våran sponsor Proteinfabrikken.se. Jag är så sjukt glad över att få vara en del av detta! Och som om inte det vore nog så får jag även ge alla mina läsare 30 % rabatt. Ange bara koden SverigeFTW när du gör din beställning.

Stay strong.
Over and out.

I onsdags tiggde vi till oss en ledig eftermiddag från plugget och efter lunchen knölade jag och Stella in oss och våra träningsväskor i hennes lilla, gröna Punto för att rulla söderut. Vad vi lantisar inte tänkt på var fenomenet rusningstrafik. Vad jag inte heller visste var att Punton har en förmåga att vilja koka när det går i snigelfart. Så där satt vi, i bilkö in i Stockholm, i strålande solsken, med nedvevade rutor, fläkten på full värme och med lite lätt panik över att eventuellt bli stående. Men Punton överlevde och Stella släppte av mej hos syrran bara någon timme senare än beräknat.

Eftersom det var dags för ännu en tävling på lördagen var jag beordrad att äta och vila och äta lite till, så min plan var helt enkelt att slappa på soffan och bli matad. Vad har man annars syskon till menar jag? Men så blev det ju inte riktigt. Den här plötsliga, och helt fantastiska, sommarvärmen gjorde att min aptit totalt försvann och vi glömde väl mer eller mindre bort att äta. Min uppladning bestod där med av att åka hoj och äta sallad. Så med en tejpad fot och träningsvärk i rumpan körde vi till Uppsala och Vaksala tork där Student-SM i strongwoman/strongman skulle hållas. Väl där mötte jag upp Stella och Sofia och alla andra som skulle tävla. Vi var tio atleter totalt, sex brudar och fyra killar.

Solen sken, det var fullt av folk på torget, stämningen var på topp trotts det tidiga klockslaget (09.00) och allt fler förväntansfulla och lite nervösa deltagare började dyka upp. För några var det här deras allra första tävling och för några andra en allvarlig fight om titeln Sveriges starkaste student. Efter en genomgång av grenarna och en spurt till toaletten var det dags för första grenen som var ok, 170 kg för 20 m. På kullerstenar! Jag har fortfarande inte riktigt blivit kompis med oket, även om det känns bättre och bättre så vågar jag fortfarande inte trampa på ordentligt och det ojämna underlaget gjorde ju inte saken bättre… Efter en vinglig färd över torget så stannade klockan på 14.75 vilket höll som ledartid tills Veronika, som var sist ut och hade bråttom som fan sprang i mål på 11.72. Hatten av säger jag bara. Du är grym bruden! Även Stella höll på att göra en riktig kanontid men fick tyvärr en nedsättning och kom i mål på 17.25 och kom trea i grenen. En stolt coach sitter här vill jag lova!

Nästa gren var ett pressmedley med ett däck på knappa 40 kg, stock på 42 kg, Apollon på 51 kg och sist en liten jättehantel på 28 kg. Vi var flera stycken som aldrig ens kommit på tanken att pressa ett däck över huvudet och det visade sig vara ett ordentligt test på balansen men efter lite om och men klarade alla tjejerna av att pressa det. Sara, regerande studentmästare från 2015, tog sig förbi både stocken och Apollon med bra fart men fick tyvärr inte upp hanteln. När det var min tur visste jag att jag måste vara snabb på de tre första objekten för att ta ledningen men eftersom jag kom tvåa i första grenen hade jag Veronika efter mej igen. Sebastian blåste i visselpipan och jag sprang fram till däcket som kom upp med lite vingel, stocken flög upp i en striktpress av bara farten och Apolln kändes nästan lika lätt. Jag sprang fram till hanteln, slängde upp den på höger axel, letade balansen, tog lite fart med benen och försökte pressa, men hanteln ville inte upp. Hittade balansen på axeln igen och tog i lite mer, men i stället för att röra mej in under hanteln lutade jag mej bort från den. Samma sak i försök nummer tre och med ett krigarvrål följde jag med hanteln ner på backen för att vila. Jag hörde Alex säga att jag hade gott om tid, tänkte igenom hur man pressar hantel, tog ett djupt andetag och la upp den på axeln igen, tog fart med benen och kickade iväg. Kraften kom åt rätt håll den här gången och jag kunde hålla balansen tillräckligt länge för att låsa ut armbågen. Hanteln var uppe, ett pers med i alla fall tre kg och därmed också grenseger.

Tredje grenen var farmers walk. Ytterligare en gren jag inte riktigt känner att jag kommer överens med. Vi skulle först bära 65 kg i varje hand för 20 meter för att sedan byta till nästa par väskor som vägde 80 kg styck och bära dem samma sträcka tillbaka. Veronika visade än en gång hur fort hon rör sig med vikter och sprang i mål på tiden 24,56. Vid det här laget hade jag förträngt både min tejpade fotled och kullerstenarna. Jag kände bara pressen på mej att göra en bättre tid. Innan start korrigerade jag väskornas placering, la extra magnesia på de smala och blanka handtagen på 80 kg-väskorna och gick morrandes mot start. Pulsen steg och i samma ögonblick som jag hörde ljudet från Sebastians visselpipa var jag iväg med 65 kg-väskorna. Det 20 metrarna gick snabbt och bytet lika så. Jag trampade i väg med 80 kg-väskorna, kände hur jag vinglade fram och hur handtagen ville glida ur mina händer samtidigt som jag hörde Alex säga i mikrofonen att jag måste skynda mej om jag skulle slå Veronika. Jag hade alltså en chans. Orden vinna eller försvinna for genom mitt huvud och trotts känslan av total obalans ökade jag takten ett snäpp och skar mållinjen på tiden 24.37, alltså knappt två hundradelar snabbare än Veronika. Puh!

Roddarna var snabba som fan och eftersom killarna bara var fyra i sin klass gick det otroligt fort mellan grenarna. Solen stekte på det öppna torget och vi letade skugga bakom tältet, men ju mer solen steg desto varmare blev det. Jag drack Resorb och energidryck om vart annat och min högsta önskan var nog en hink med is. Att äta var inte att tänka på och förutom en isglass som syrran kom med var en Tvix allt jag fick i mej under tävlingen.

Den fjärde grenen var marklyft för reps på 125 kg. Jag visste att det borde gå enkelt, men eftersom jag har haft strul med min rygg senaste tiden har mina marklyftspass inte direkt lämnat mej med en positiv känsla. Jag fick frågan hur många repetitioner jag satsade på och det enda jag kunde svara var ”så många som behövs”. Jag var ärligt talat orolig för att det skulle krävas många och att jag inte skulle kunna leva upp till min prestation på SSK – 72,8 då jag drog en tia på 140 kg. Sofia var först ut i grenen och som den styrkelyftare hon är så satte hon ribban riktigt högt då hon drog till med tio lätta reps. Och utan remmar! Jag vet också att det här var ett stort repspers för henne. Så jäkla grymt! Hennes tio reps höll också för ledning enda tills Veronika, som var näst sist ut, drog 11 reps för att överta ledningen. Sist ut, med vetskapen om att jag behövde göra 12 reps och med ett ordentligt adrenalinpåslag gick jag fram till stången, fäste mina remmar och drog min första repetition. Lätt! Eller som papper, som Alex sa. Stången flög upp och jag visste på en gång att det här var en bra markdag. Sju reps och jag hör Alex säga att det ser lika lätt ut som första, och ja, det var så det kändes. Även den tolfte repetitionen kändes lätt och jag kunde stanna upp och bjuda publiken på ett stort smile. Äntligen känns det som att vi är polare igen, marken och jag, och det bådar ju gott inför nästa helgs serietävling i styrkelyft.

Femte grenen var Husafellsten för distans. Ingen av oss hade tidigare gått med något liknande föremål och det rådde en skräckblandad förtjusning inför prövningen. Stenen var gjuten i betong, hade riktigt vassa kanter och vägde 76 kg. Som tur var fick vi starta med stenen uppe på ett gäng lastpallar och slapp alltså lyfta den från backen. Den var både bred och hög och man fick liksom välja om man ville se någonting eller om man ville ta ett grepp längre ner på stenen, där den var smalare, för att kunna låsa händerna i varandra. För att försvåra grenen ytterligare fick man inte släppa eller tappa stenen utan att be funktionärerna om däck att släppa ner den på först. Om man skulle släppa stenen innan man bett om däcken skulle man bli nollad i grenen. Veronika som var näst sist ut igen var fast besluten att gör allt för att vinna den här grenen och som hon redan hade visat i både oket och farmers är hon riktigt jäkla grym på att bära saker, och fort går det. Så hon satte i väg med stenen och gick sträcka efter sträcka och slutade på helt otroliga 149,3 meter innan hon mer eller mindre ramlade ihop. Hur är det ens möjligt?! Att gå ut med vetskapen om att behöva gå 150 för vinst var inte direkt upplyftande men självklart ville jag ge det ett försök. Jag kopplade mitt grepp om stenen lyfte den från pallarna och började gå. Så länge jag kunde hålla fingrarna ihopkrokade gick det bra men när ag närmade mej 100 m kände jag hur greppet började glida. Jag viste att jag låg på en andraplats i grenen och att om det nu ens hade varit möjligt att slå Veronikas prestation så skulle jag vara sopslut efteråt. Därmed bestämde jag mej för att lägga mej efter 105,5 meter och gratulerar gladeligen Veronika till dagens absolut tyngsta prestation!

Den sista grenen för dagen var ett loadingrace. Objekten var en rissäck på 40 kg, en mjölkkanna på 45 kg, två traktorvikter på 40 kg vardera och slutligen en Atlassten på 67 kg. Alla objekt var placerade ca tio meter från podiet, förutom Atlasstenen som låg direkt nedanför. Klister var inte tillåtet att använda och många fick problem med stenen som Sara var första tjej att lägga upp och klockan stannade på 72,09. Veronika var nästa sist ut, eftersom startordningen gick efter den totala poängställningen inför sista grenen, men fick tyvärr problem med mjölkkannan. Jag tror att hon snubblade och kannan flög i backen, vilket kostade henne mycket tid. När kannan åkte i backen lossnade kanten som den stod på och därmed blev det sämre greppmöjlighet. Domare Sebastian frågade mej om jag var OK med att köra ändå, jag frågade vad jag behövde göra för att vinna och fick till svar att de tre första objekten skulle upp på podiet på under en minut. Jag provade lyfta mjölkkannan och konstaterade att den gick lätt att lyfta om jag först la den i knät och sedan reste mej istället för att ta den i ett svep, så det var bara att köra. Säcken flög upp, och kannan var inte heller något problem. Traktorvikterna gick att ta en i vardera hand och var inte heller några problem att kasta upp på podiet. Jag kände att det hade gått snabbt och att jag hade gott om tid på mej att försöka få upp Atlasstenen. Detta var mitt största orosmoment inför tävlingen då jag aldrig har lyckats att lyfta ett klot utan klister tidigare. Efter några djupa andetag spottade jag i nävarna, tröck in fingrarna djupt under stenen, hittade fort balansen, klämde åt med underarmarna och till min stora lättnad så följde stenen med utan minsta bekymmer. Upp i knät, omtag och lätt upp på podiet. 52,94 sekunder, ytterligare en grenseger och det stod klart att jag vunnit titeln Sveriges starkaste student år 2016.

Men det bästa av allt är ändå den totala glädje jag upplever tillsammans med de här människorna, som är lika tokig i att lyfta tungt som jag är. Jag må vara en tävlingsmänniska ut i fingertopparna, som gör allt för att vinna, men utan den fantastiska sammanhållning vi har inom sporten så vore det nog inte hälften så roligt. Det slog mej flera gånger under dagen hur lyckligt lottad jag är som får vara med och uppleva det här och som har en kropp som klarar av att prestera så pass bra, trotts stekande sol, för lite sömn och utan mat. Det är fan fantastiskt och kan man vara kär i en sport så tror jag ta mej fan att det är precis vad jag är. Så tack till alla som gjorde den här tävlingen möjlig. NNIF för arrangemanget, Sebastian Davidsson för sin insats som domare och inte minst publiken för ert stöd. Jag vill också rikta ett speciellt tack till alla atleter som vågade ställa upp – vare sig de har tidigare erfarenhet av tävling eller inte. Det finns inget som motiverar mej mer än att se er kriga och utan er hade jag aldrig kommit dit jag är idag.  Och till sist tack till alla, såväl kända som okända personer som har kommit fram och gratulerat och gett så fina kommentarer att jag blir alldeles generad. Det värmer verkligen och ni kan aldrig ana hur glad jag är att kunna inspirera någon annan till att våga lyfta och göra det man vill. Det är tillsammans som vi får sporten att växa. Fan, tack!

Alla utom sista grenen fastnade på film.

Over and out.

Jag sa ju att jag skulle försöka ta det lite lugnt de senaste två veckorna och det har jag typ lyckats göra med undantag för några tyngre pass. Min kropp har varit riktigt grinig och gnällt om allt från stelhet i vaderna upp till axlarna men med timmar av uppvärmning, rullande på min foam roll och bandyboll och massage så blir det bättre.

Sååå, efter två inte så deloadiga dealodveckor var det dags att dra till Norge. Fredagen började med att jag vaknade lätt förvirrad av att alarmet vrålade. Kokade kaffe och byggde gröt i vanlig ordning. Satt alldeles för länge i soffan innan jag insåg att det var dags att ge sig iväg. Packade ner allt jag hade glömt att packa kvällen innan och kastade in mej och väskan i bilen för att börja köra mina dryga 50 mil. Ungefär sex timmar senare mötte jag upp Linnea i Moss.

Vi parkerade min bil och tillsammans tog vi färjan över Oslofjorden och fortsatte till Stokke och den lilla lägenheten som hyrt över helgen. När vi burit in våra prylar gav vi oss iväg för att leta reda på tävlingsplatsen Holmene Kraftwerk, vilket var lättare sagt än gjort då GPS’n lurade in oss på en grusväg som blev till gångväg och slutade vid en bom. Efter ett antal u-svängar, en vända in till Stokke för att handla käk, ytterligare en u-sväng för att åka tillbaka till bankomaten och för att inte tala om den förbannade cyklisten som uppenbarligen inte uppskattade våra u-svängar så hittade vi äntligen dit. Stället var tomt och tyst och vi dubbelkollade mer än två gånger om det verkligen var rätt adress. Vi drog hem till lyan, käkade och gjorde tidig kväll.

På lördagen vaknade vi tidigt, käkade frukost och försökte dryga ut tiden. Tävlingen skulle inte börja förrän kl 12 men strax före 10 var vi så rastlösa att vi bestämde oss för att åka ner. Väl där var det fortfarande tomt och vi blev än mer konfunderade. Vi tog en promenad och när vi kom tillbaka en stund senare var Egil och några till på plats så vi fick väga in. Puh, det var rätt ställe!

En stund innan tävlingen skulle börja samlades alla för att Egil skulle berätta hur tävlingen skulle gå till. Men först stämde alla upp i Ja må hon leva på svenska då både jag och en av killarna fyllde år. Otroligt vackert och framför allt oväntat. Sedan var det äntligen dags att få reda på grenarna, som lottades fram. Det blev Car pull’n puch, Stock för max, Keg carry för distans på 1 min, Vertical bar och Atlasstenar.

I första grenen var det meningen att vi skulle dra en bil 15 m och sedan bromsa den och knuffa den tillbaka. Tyvärr var det lite lutning i backen precis där det var meningen att vi skulle börja knuffa. Linnea som var ensam i -63 kg klassen var först ut. Hon drog bilen, bromsade och började knuffa men det hände ta mej fan inte ett skit. Samma visa blev det för mej som var först  ut i -82 kg klassen. Egil bestämde då att puch-momentet skulle strykas från grenen i den klassen och resterande tjejer fick bara dra och sedan bromsa bilen. Min tid här blev rätt usel eftersom jag började bromsa bilen tidigt för att ha en chans att kunna knuffa tillbaka den och gav mej en tredjeplats av fyra tjejer. Till öppna klassen och killarna körde de fram bilen en bit så de slapp lutningen och kunde knuffa bilen tillbaka. Anna var snabb som blixten och visade på en gång att svenskarna inte var där för att leka.

Nästa gren var alltså stock för max där vi fick tre försök var. Vi började på 50 kg, gjorde 5 kg ökningar och fick hoppa över de vikter vi inte ville göra. Linnea satte 60 kg hur lätt som helst. Alltså bara 2 kg mindre än vad hon själv väger. Så jäkla grymt! Jag kikade lite vad de andra tjejerna i -82an gjorde och väntade till 60 kg och gjorde mitt första lyft som kändes riktigt lätt. 65 i andra kom också upp utan några större bekymmer. Här hade de andra tjejerna avverkat sina tre lyft och jag behövde alltså göra 70 kg för grenseger. Lyftet blev aningen knöligt då jag blev lite väl bakåtlutad och kände mej lite så som Forsmark ser ut när han pressar stock. Stående brygga är inget jag rekommenderar… Men stocken kom upp och grensegern var min. Anna fortsatte att dominera när hon först satte 90 kg hur jäkla lätt som helst och sedan gjorde hon ett försök på 100 som var ungefär precis så nära som det bara kan bli. Hur som helst så verkar 90 kg vara ett Svenskt rekord i Stock på tävling. Stort grattis till dej Anna, du är grym!

Nästa gren, Keg carry för distans på 1 minut. Linnea bestämde att hon ville köra på samma vikt, 60 kg, som oss i -82an för att kunna tävla trotts att hon var ensam i sin viktklass. Så hon var först ut och traskade tre vändor på 25 m, alltså 75 m innan hon satte ner keggen. Jag var sist ut och visste att jag behövde gå minst 94 m för att vinna. Jag lyfte upp keggen och började gå. Första vändan kändes lätt. Andra vändan också. Tredje vändan började det suga i baklåren och axlarna. Att gå för distans är verkligen en typisk sådan övning som handlar om pannben. Mind over body. När jag vänder för att börja gå den fjärde sträckan hör jag de andra svenskarna ropa ”hela vägen” och ja för fan tänkte jag och pinnade på. Jag förstod att tiden började bli knapp och att jag var tvungen att gå fortare men med ungefär tio meter kvar var det svårt att få benen att lyda. Stapplande hann jag ändå fram till sträcket i gruset som markerad 25 m och jag kunde till och med flina lite innan jag satte ner keggen. 1 minut, 100 m och min andra grenseger för dagen. Sedan var det Annas tur att knata med en 70 kg kegg, hon kom dock bara 7 m innan hon bröt en nagel och tappade keggen…

Den fjärde grenen var greppövningen vertical bar, något som var helt nytt för mej. En smal stång som står rakt upp ur en viktskiva skulle lyftas med en hand. Precis som i stocken hade vi tre försök och den som lyft mest vikt vinner. Vi började på 55 kg och jag konstaterade på en gång att det här inte var min grej. I andra gick jag på 60, som trotts att det gled lite grann följde med hela vägen upp. För att inte komma allt för långt bakom de andra tjejerna bestämde jag mej för att koppa 65 och ge 70 ett försök, men det lättade bara från backen innan det gled ur handen och jag fick nöja mej med en tredjeplats i den grenen med. Linnea fick däremot upp 70 kg och Anna stannade på 75, vilket var grenseger i öppna klassen.

Sista grenen var Atlasstenar. Fyra stenar på 65, 70, 90 och 100 kg skulle lyftas till ett 130 (?) cm högt podium. Linnea var först ut och slängde lätt upp alla stenarna. Jag låg 0,5 poäng efter ledaren i min klass och visste att jag var tvungen att göra en snabb serie för att ha en chans att vinna. I bakhuvudet hade jag att det var länge sedan jag lyft en atlassten och att jag dessutom aldrig lyft en 100 kg sten, än mindre i en serie. Jag kände verkligen hur tävlingsnerverna slog till, pulsen gick upp och hornen växte fram. Nu var det vinna eller försvinna och efter att ha sett Linneas fina serie visste jag att det var möjligt. Den första stenen flög upp innan jag ens han tänka på vad jag pysslade med. Vid den andra fick jag en liten balansmiss men räddade det och fick lätt upp den. 90 kg stenen följde också med fint och så var det bara den sista på 100 kg kvar. Jag greppade den, fick precis upp den i knät, tog ett nytt tag och bröt upp den! Japp, stenarna var uppe och tiden blev 24,3 vilket räckte till grenseger, seger totalt och en plats till EM i vinter. Tjoho! När det var dags för öppna klassen rullades den lättaste stenen bort och istället rullades en 130 kg sten fram. Men det gjorde ingen skillnad för Anna som slängde upp stenarna lika lätt som om det hade varit badbollar. Där med hade även hon vunnit sin klass och vi svenskar stod alla tre som stolta segrare. Tre svenskar, tre klasser, tre guld och framförallt, tre platser på EM!

På kvällen samlades vi svenskar hemma hos Kikki och Egil och spenderade många timmar vid deras köksbord, käkade pizza, pratade om träningsupplägg, strongwoman i Norge kontra Sverige, hur vi kan få sporten att växa och smidde lite planer för framtiden. Kvällen gick fort och klockan blev mycket innan jag och Linnea var tvungna att åka tillbaka till lägenheten för att sova lite. Precis när vi lagt oss slog det mej att, shit, undra om vi hittar min bil imorgon?!

Innan vi lämnade Stokke på söndagsmorgonen åkte vi förbi gymmet igen för att testa några fler greppövningar. Jag måste säga att den här lokalen verkligen var grym. Där fanns verkligen allt man kunde önska sig och lite till.

Vi körde vidare till färjan och väl i Moss svängde vi runt i några rondeller, gjorde en, faktiskt bara en(!), u-sväng och hittade min bil. Sa hej då för den här gången och så började jag köra mot Storvik. Det var minst sagt växlande väderlek. Allt från sol, till regn, till hagel, till snö, 0-gradigt och snorhalt, till sol igen.

Men fram kom jag i alla fall och väl tillbaka i Storvik började jag städa ur mitt rum och packa bilen för igår var det dags att köra vidare upp till Forsa och fortsätta i plugget. Så nu har jag installerat mej i mitt gamla rum på skolan och har sex veckor i skolbänken att se fram emot. Den 3 juni är jag färdig beroende terapeut, den 4 juni tävlar jag på SSK -82 och den 6 juni börjar jag mitt nya jobb! Hä svänger fort hänne.

Over and out.