Fram med gratinerade hummerstjärtar, franskklingande efterrätter och de fläskigaste av fyrverkeritårtor! Nu är det dags att avtacka decenniet och summera året som har gått.

Jag sitter i detta nu i en soffa framför en öppen spis i Norge och försöker summera året som snart är till ända. Det har varit ett bra år, som dock inte började speciellt lovande. Den 26 februari skadade jag foten så pass allvarligt att jag fick byta ut joggingskorna och träningsambitionen mot kryckor och självömkan. Den 26 juli, exakt fem månader efter att jag ådrog mig fotskadan, stod jag på toppen av norra Europas högsta berg Galdhöpiggen (2469 meter över havet) och funderade över om man skulle spendera drygt 60 kronor på en 33cl burkläsk (ja, det ligger en kiosk på toppen) för att fira bravaden. Smålänningen i mig höll stenhårt fast i plånkan, och läsken uteblev.

Det blev alltså inte mycket till konditionsträning inför bergstrippen. Träningen har på det stora hela varit sparsam det här året, men det ska bli bättring på den biten under 2020 har jag tänkt mig, och det är ju som bekant tanken som räknas.

Jag har också avverkat ännu ett år på lärarutbildningen, så om ett halvår kan jag äntligen titulera mig lärare.

För MAXstyrkas del har det också varit ett bra år. Jag och min trogna parhäst Jimmie Trywall tog upp poddandet igen och spelade in mången poddavsnitt med diverse olika världsstjärnor och profiler, jag arrangerade den nionde upplagan av MAX Grip Challenge på Fitnessfestivalen (artikeln kan ni läsa nu i dagarna), vi hann med att skriva ett antal artiklar och har haft möjlighet att recensera efterfrågade träningsrelaterade produkter. 2020 blir ännu mer späckat, lita på det!

Det har som sagt varit ett bra år, och 2020 ser på förhand ut att kunna bli ännu bättre!

Jag vill som brukligt rikta ett väldigt stort tack till alla som på något sätt bidrar till att göra MAXstyrka till en relevant, kvalitativ styrkemetropol för alla som älskar tung träning och kraftsport. Stort tack till Sveriges främsta demonkrönikör Anders Axklo som varje vecka bjuder på tänkvärda kåserier i sina fredagskrönikor, stort tack till våra bloggare, tack till min vice fruga Jimmie Trywall, stort tack till alla sponsorer och till alla som har varit inne på MAXstyrka.se och följer oss på sociala medier!

/Andreas Johansson

Här kommer MAXstyrkas obligatoriska årsbästalista:

Årets manliga atlet – Martin Forsmark

Det är svårt att ge den här kategorin till någon annan än till just Martin Forsmark. Hans år har bestått av de djupaste av dalar och av toppar som sträcker sig över molntäcket. Inför finalen av Sveriges Starkaste Man 2019 hade han bara tio veckor på sig att förbereda sig och försöka komma i något som skulle kunna kallas för form. Det räckte som bekant till guldet i år igen. Hur bra kan han bli om han får förbereda sig i ett halvår? Martin Forsmark är årets manliga atlet.

Bubblare: Jack Ottendahl

Årets kvinnliga atlet – Martina Andersson

Hon har dominerat den svenska strongwomanscenen i flera år, och samlat på sig SM-guld och EM-guld på löpande band. Det enda hon har saknat i sin samling har varit ett VM-guld, något hon det här året lyckades vinna. Martina är nu inte bara Sveriges och Europas starkaste kvinna, utan också världens starkaste kvinna i klassen -82 kg! Vad ska hon nu komplettera sin meritlista med? Får vi se henne i Let’s Dance framöver, eller kanske i en påkostad tv-serie? Martina är utan tvekan årets kvinnliga atlet.

Bubblare: Elin Janeheim

Årets prestation – Martin Forsmark

I början av året gick han in i väggen, fick brottas med psykisk ohälsa och tvingades lägga träningen på hyllan. Vi var många som trodde att han inte skulle kunna tävla något under året, och absolut inte hinna komma i form för att tävla i finalen av Sveriges Starkaste Man. Martin Forsmark bevisade motsatsen då han inte bara kom till start, utan också så gott som dominerade tävlingen och lyckades försvara sin titel. En bragd väl värd Jerringpriset, och inte minst årets prestation.

Bubblare: Tobias Sporrong

Årets genombrott – Tobias Sporrong

Anders T Bergström har många adepter under sina vingar, och en av de mest framstående är den blott 22-årige armbrytaren vid namn Tobias Sporrong. Tobias är Sveriges just nu främsta tungviktsbrytare, och i år valde han att mäta sina krafter i Zloty Tur mot bästa möjliga motstånd. Det resulterade i ett silver i vänstern och ett brons i högern! Han har därmed slagit sig in bland de absolut främsta och blivit en riktig snackis i armbrytningsvärlden. Årets genombrott är därmed ett faktum.

Bubblare: Gustav Stonegård

Årets comeback – Sarah Bäckman

Sarah Bäckman är en av Sveriges absolut mest meriterade armbryterskor genom tiderna, och när hon 2013 valde att avsluta karriären hade hon bland annat hunnit med att ta åtta VM-guld. I år gjorde hon comeback i de stora tävlingarna då hon började med att gå en WAL-match mot Gabi Vasconcelos (världens bästa armbryterska), vilket tyvärr resulterade i att hon drog sönder högerarmen i den första ronden. Efter en omfattande operation ville hon ändå vara med i Zloty Tur, och fick dispens att bryta med högerarmen vilandes i en mitella. Där vann hon guld i både -75 kg och i +75 kg. Årets comeback tillhör Sarah Bäckman.

Bubblare: –

Årets mest saknade – Johnny Hansson

I år var han av många favorittippad att ta titeln i Sveriges Starkaste Man. Efter att ha tagit ett år fritt från tävlande för att förbereda sig inför årets säsong, och med två kvalsegrar i bagaget, såg han onekligen ut som en segeraspirant. Det gjorde han även när det bara var minuter kvar innan finalen skulle börja, men när han gjorde det sista uppvärmningslyftet inför det inledande marklyftet högg det till i ryggen, och Johnny Hansson tvingades hoppa av finalen innan den ens hade börjat. Väldigt tråkigt för både publik, medtävlande och för Johnny själv. Johnnys deltagande var årets mest saknade.

Bubblare: Malin Kleinsmiths kasserade pokaler

Årets ”snubbla-på-mållinjen” –  Nedzmin Ambeskovic

Årets final av Sveriges Starkaste Man bjöd på många fantastiska prestationer. Frågan är om inte den främsta prestationen bestod av ett underkänt lyft. Nedzmin Ambeskovic är, som vi alla vet, en av världens absolut bästa marklyftare, och det visade han prov på även i årets final. Han lyfte distinkt 410 kg och begärde sedan på 450 kg, en vikt som han sånär lyckades låsa ut. Det saknades någon ynka centimeter för att lyftet skulle ha godkänts, men ett fantastiskt lyft var det oavsett.

Bubblare: Varje gång Jimmie Trywall drar en fräckis i MAXstyrka Radio

Årets avslut – Amelia Mauritzon

Att avsluta en karriär när skador tvingar en till det är en sak. Att avsluta en framgångsrik karriär när man är i toppform, fortfarande är ung, har slagit världsrekord och dessutom är uttagen till landslaget för att tävla i senior-EM är en helt annan sak. Amelia Mauritzon gjorde just detta, inte för att hon var tvungen utan för att hon själv ville. Nu tränar hon det hon vill, när hon vill och hur hon vill. Och ja, hon är såklart fortfarande stark som en oxe.

Bubblare: Jack Ottendahl

Årets humor – Strongmanhumor

När det ska krängas t-shirts gäller det att nå ut till kunderna, och det gör man bäst genom humoristiska filmer på Instagram. Marcus ”Buktryck” Yngvesson var först på bollen och har under året pumpat ut korta reklamfilmer där hans talang för försäljning lyser igenom. Klädmärket ”Buktryck Power” har sedan dess tagit (små) marknadsandelar från både Adidas och Nike. Kort därefter replikerade Andreas Ståhlberg framgångsreceptet och lanserade sitt klädmärke ”Steel Mountain”. I slutet av året kom ännu en aktör i form av Johnny Hansson och sitt klädmärke ”Handsome Hansson”. Roliga filmklipp på Instagram är den gemensamma nämnaren. Fortsätt så, grabbar!

Bubblare: Gymkompaniets Instagramkonto

Årets skägg – Anders Axklo

Storleken har ingen betydelse, sägs det ju (det är mest killar som hävdar det), och visst finns det längre skägg i landet. Det är heller inte tätast, mustigast eller manligast, men ansiktsbehåringen som pryder Anders Axklos anlete är föredömligt välkammat, omsorgsfullt trimmat och ramar in ansiktet perfekt. Ett tidlöst skägg som ser ut att passa lika bra tillsammans med frack, monokel och hög hatt som till skitigt stenlyftande på Sweden Barbell Club.

Bubblare: Mitt, innan jag skalade av det för Musikhjälpen

Stort tack för det här året! Nu välkomnar vi ett fantastiskt 2019! Hoppas ni hänger med oss även nästa år!

Det är alltid lättare att jaga än att bli jagad, sägs det, och jaga är något som poliskonstapeln Martin Forsmark gör dagligen. I årets upplaga av Sveriges Starkaste Man var rollerna ombytta och Martin Forsmark var i form av titelförsvarare den som skulle jagas. På förhand var det dock inte ens säkert att han skulle komma till start. I början av året gick Martin in i väggen ordentligt och tvingades brottas med psykisk ohälsa med månader av sjukskrivning som följd. Han tvingades under perioden prioritera bort allt från styrelseuppdrag och chefspositioner i jobbet till själva träningen för att kunna bli frisk igen och lappa ihop sitt liv. Där och då var det få som trodde att han överhuvudtaget skulle kunna komma tillbaka och tävla i årets final. Att han skulle kunna slåss om titeln var det ännu färre som trodde, i synnerhet med tanke på vilka namn han skulle behöva slå. Men vi tar det från början…

Finalen av Sveriges Starkaste Man 2019 hölls i Solnahallen, som vanligt under Tyngres flagg. Evenemanget kallades det här året för Tyngre VIII Strong Edition; ett passande namn med tanke på vad som rymdes i Solnahallen. Armbrytning, styrkelyft, crossfit, strongwoman och såklart strongman samsades om både utrymmet och uppmärksamheten, och helgens stora dragplåster var såklart Sveriges Starkaste Man 2019 i den öppna klassen. I år låg en biljett till Världens Starkaste Man 2020 i potten för den som kammade hem titeln, något som gav deltagarna en extra stor anledning att ge sitt yttersta.

Solnahallen består av några stora hallar som separeras av korridorer, och när det bara var några minuter kvar innan finalen skulle börja var korridorerna fyllda av hundratals människor som ville komma in och se tävlingen. Jag försökte klämma mig fram i publikströmmen, men med tanke på min blygsamma framtoning och brist på vassa armbågar insåg att det inte var lönt att försöka gå den vanliga vägen. Lyckligtvis hade jag tillstånd att komma in backstage, så jag lyckades komma in i hallen lagom till att atleterna värmde upp inför det inledande marklyftet.

En av de stora guldfavoriterna, Johnny Hansson, var en av dem som värmde upp. Förra året valde han att inte tävla utan hade en lång uppbyggnadsperiod där målet var att bli så bra som möjligt det här året istället. Han har under året ställt upp i två kval och vunnit båda. Den 172 kg tunga jätten från Årjäng har aldrig varit starkare än han var den här dagen, och många hade tippat honom som vinnare. Han har en historia kantad av ryggproblem, men har varit tämligen förskonad de senaste åren. Tyvärr högg det till i ryggen  när han värmde upp på 330 kg, och han kunde inte göra annat än att besviket tacka för sig innan den första grenen ens hade börjat. Otroligt tråkigt både för Johnny personligen, men också för publiken då en av de absolut främsta atleterna och publikfavoriterna föll bort. När ryggen väljer att inte motarbeta honom tillhör han världseliten och har potential att ta sig till final i Världens Starkaste Man, men tyvärr kunde han inte visa det den här dagen.

Daniel Lindqvist var även det här året första reserv, men han valde att inte vara med och värma upp då han inte trodde att han skulle få hoppa in. Snopet blev det som det blev, och Daniel fick finna sig i att se tävlingen från avbytarbänken istället för att vara med och kämpa mot de andra finalisterna.

Den första grenen var som sagt marklyft för max. I förra årets final var marklyftet den fjärde grenen, men i år ville man se atleterna ge sig på marklyftet med fräscha ryggar. Ingångsvikten var 360 kg (precis som förra året), en vikt som samtliga atleter fixade utan större bekymmer. Det kanske låter som en självklarhet att topp-10 i landet bör klara 360 kg i marklyft, men för att förstå vilken skyhög nivå de svenska atleterna har, även internationellt sett, kan vi jämföra med vårt broderland i väst. Norges Starkaste Man 2019 hölls en vecka efter Sveriges Starkaste Man 2019, och precis som i vår final hade även de marklyft för max som förstagren i Norges Starkaste Man 2019. Även där fick atleterna ha dräkt och remmar, men där var ingångsvikten bara 300 kg, alltså 60 kg mindre än i vår final. Ingen atlet orkade lyfta mer än 380 kg där och bara tre av de tolv finalisterna orkade lyfta mer än 350 kg. Två  finalister nollade i grenen, en klarade bara lyfta ingångsvikten (alltså 300 kg) och tre atleter stannade på 320 kg. Det säger en hel del om hur bra de svenska atleterna är.

Bland de svenska atleterna var det faktiskt hela fem atleter som lyckades lyfta drömgränsen 400 kg (eller mer). Marcus Yngvesson och Gustav Stonegård är numera med i den celebra 400-klubben. Fredrik Svensson lyfte 400 kg i förra årets final, men i år hade han inte lyckats pricka formen verkade det som. Andreas Ståhlberg lyfte 410 kg distinkt, och valde sedan att nöja sig där. Martin Forsmark lyfte 415 kg för att hålla Ståhlberg bakom sig och tackade sedan för sig.

Forsmark och Ståhlberg i all ära, men marklyftet handlade egentligen bara om ett enda namn; Nedzmin Ambeskovic. Nedzmin har profilerat sig som en av världens bästa marklyftare, inte minst när han lyfte 440 kg och blev delad trea i Deadlift World Championships 2019. Han var här för att visa publiken och de andra atleterna hur man kör marklyft på riktigt. Efter att ha exploderat upp 410 kg och sedan sett på när Forsmark drog 415 kg begärde han drömgränsen 450 kg (!). Det kan verka kaxigt att inte först göra ett lyft på t.ex. 420 kg för att säkra grensegern, men han var här för nå rekordvikten och han visste att han hade chans att göra det. Han applåderade igång publiken, täckte handflatorna och benen med magnesium och surrade fast händerna i stången. Nedzmin fick upp stången över smalbenen, upp över knäna och upp till slutpositionen, men han lyckades inte sträckte ut benen ordentligt. Domaren Anders Johansson, som tidigare har vunnit Sveriges Starkaste Man tre år i rad, sprang fram under lyftet för att försäkra sig om att Nedzmin lyckades låsa ut vikten, men då det saknades någon ynka centimeter blev lyftet bortdömt. Nedzmin fick därmed se sig snuvad på den på papperet mest självklara grensegern i årets tävling. Det råder dock ingen tvekan om att hans markform just nu ligger kring 450 kg.

Marklyft för max

1. Martin Forsmark – 415 kg
2. Andreas Ståhlberg – 410 kg
2. Nedzmin Ambeskovic – 410 kg
4. Gustav Stonegård – 400 kg
4. Marcus Yngvesson – 400 kg
6. Fredrik Johansson – 380 kg
6. Fredrik Svensson – 380 kg
8. Johan Espenkrona – 360 kg
8. Cim Johansson – 360 kg

Den andra grenen var arm over arm med en VW-buss fylld med barn (både i själva bussen och på taket) och ett släp bestående av en EUR-pall med två fastspända farmersväskor. Greppfantomen Cim Johansson var först ut. Han var en av dem som skulle kunna prestera riktigt bra i den här grenen, men efter att ha kämpat i en dryg minut utan att få ekipaget i rörelse började Johannes Årsjö, som var ansvarig för grenarna, fundera över vad som kunde vara fel. Handbromsen i bussen var frilagd, däcken var välpumpade och med tanke på att Kim Gerhardt (som inte tävlade i årets SSM) kunde slutföra grenen kvällen innan kom man på att det måste bero på temperaturen inne i lokalen. Under kvällen innan var det svalt i lokalen, men med två tusen personer omkring arenan blev det varmt och kvavt, vilket ledde till att friktionen av pallen mot gummigolvet blev betydligt större. Lösningen blev att ta bort en av de båda farmersväskorna. Cim fick köra om grenen efter att resterande atleterna hade kört.

Gustav Stonegård övertygade genom att dra bussen strax över tolv meter vilket räckte till en tredjeplats. Andreas Ståhlberg gjorde en riktigt bra insats och blev tvåa i grenen. Ingen orkade dra bussen i mål, men Martin Forsmark var den som kom längst och kunde kamma hem sin andra grenseger för dagen. Hur gick det då för Cim som fick köra grenen två gånger? Jodå, han lyckades dra bussen ungefär halva sträckan och kom totalt fyra. Väldigt imponerande efter att ha kört slut på nävarna minuterna innan, men så har han också Sveriges kanske starkaste händer.

Arm over arm

1. Martin Forsmark – 15,29 m
2. Andreas Ståhlberg – 14,10 m
3. Gustav Stonegård – 12,03 m
4. Cim Johansson – 9,68 m
5. Nedzmin Ambeskovic – 9,35 m
6. Marcus Yngvesson – 7,92 m
7. Johan Espenkrona – 6,48 m
8. Fredrik Johansson – 6,45 m
9. Fredrik Svensson – 1,81 m

Årets pressgren var en pargren i något så ovanligt som Viking Press. Vikten var uppskattad till runt 160 kg i handtaget och man hade en minut på sig att göra så många reps som möjligt. Atleterna fick ställa ner och sedan fortsätta pressa under hela minuten. Fredrik Svensson fick gå ut ensam då han kom sist i arm over arm och det var ett ojämnt antal atleter. Fredrik är en av tidernas bästa bänkpressare med ett tävlingspers på 400,5 kg, men han har inte riktigt kunnat överföra bänkstyrkan till press över huvudet. Fem stabila repetitioner lyckades han dock fixa.

Den skånska skäggtomten Johan Espenkrona är inte heller känd för att vara något pressmonster, förutom när det kommer till raw bänkpress där han är Sveriges kanske allra främsta, men viking press visade sig passa honom som grädden i såsen. Inte mindre än elva repetitioner lyckades han smälla upp innan tiden var ute, vilket innebar en något otippad grenseger till Espenkrona. Martin Forsmark hittade en bra rytm och fick med sig tio reps för en andraplats. Andreas Ståhlberg påstod innan tävlingen att grenen egentligen inte passade för honom, men trots det tog han tredjeplatsen i grenen.

Viking Press

1. Johan Espenkrona – 11 reps
2. Martin Forsmark – 10 reps
3. Andreas Ståhlberg – 8 reps
4. Gustav Stonegård – 6 reps
5. Marcus Yngvesson – 5 reps
5. Fredrik Svensson – 5 reps
7. Nedzmin Ambeskovic – 4 reps
8. Fredrik Johansson – 3 reps
9. Cim Johansson – 0 reps

Dagens fjärde gren var publikfavoriten Keg Toss. Sju tunnor från 18 till 25 kg skulle kastas över en 4,6 meter hög ribba. I Johnny Hanssons frånvaro (Johnny är en av världens bästa i grenen) var det öppet om grensegern. Andreas Ståhlberg har visat att han kan slutföra en serie med en hand om det skulle behövas, och visst flög tunnorna både högt och långt, men inte alltid så välriktat. En tunna slungades för långt åt sidan mot läktarplatserna, och någon annan tunna kastades rakt in i plakatet vid ribban. Han fick kasta om flera tunnor och förlorade mycket tid. Efter att tävlingen var över kunde ägarna av Solnahallen konstatera att det var sex stora hål i golvet, och man kan nog misstänka att merparten av hålen kom till när Ståhlberg sulade iväg tunnor. Han fick dock över samtliga, efter många om och men, men han var inte helt nöjd efteråt.

Det skiljde bara två ynka sekunder mellan ettan och trean här, och Martin Forsmark var den som vann grenen trots att Keg toss har varit en sämre gren för honom historiskt sett. På fyra grenar hade konstapeln bara förlorat en enda poäng, och såg därför ut att kunna ta en promenadseger. Nedzmin Ambeskovic kom lite förvånande på en andraplats i grenen och skäggkonnässören Johan Espenkrona kom trea.

Keg Toss

1. Martin Forsmark – 7 st på 25,00 sek
2. Nedzmin Ambeskovic – 7 st på 26,78 sek
3. Johan Espenkrona – 7 st på 27,00 sek
4. Andreas Ståhlberg – 7 st på 43,85 sek
5. Fredrik Johansson – 6 st på 36,71 sek
6. Gustav Stonegård – 5 st på 15,64 sek
7. Cim Johansson – 5 st på 23,57 sek
8. Marcus Yngvesson – 5 st på 50,02 sek
9. Fredrik Svensson – 4 st på 15,90 sek

Den näst sista grenen var Farmers Walk med väskor som vägde 180 kg styck, en väl tilltagen vikt som man sällan ser ens i WSM-sammanhang. Vi var nog många som trodde att Martin Forsmark skulle kunna landa ännu en grenseger här, men händerna ville annorlunda. Väskorna gled ur greppet hela tiden och upplyften blev många. Jag frågade honom direkt efteråt varför han inte lyckades bättre i grenen och fick till svar att händerna var helt slut efter den otroligt tuffa Arm over arm. Det var bara tre atleter som lyckades gå hela sträckan, och bäst av alla var Cim Johansson som var den som fick köra just Arm over arm två gånger. Det gör hans prestation ännu mer imponerande. Näst bäst var Fredrik Johansson som hade skadat bicepsfästen ett par veckor innan finalen. Att han kom i mål med de förutsättningarna var också väldigt imponerande. Johan Espenkrona var som väntat väldigt bra och knep tredjeplatsen.

Farmers Walk

1. Cim Johansson – 27 sek
2. Fredrik Johansson – 38,81 sek
3. Johan Espenkrona – 40,17 sek
4. Andreas Ståhlberg – 17,25 m
5. Marcus Yngvesson – 13,73 m
6. Martin Forsmark – 10,35 m
7. Nedzmin Ambeskovic – 8,65 m
8. Gustav Stonegård – 3,04 m
9. Fredrik Svensson – 0,4 m

Den avslutande grenen var som vanligt Atlasstenar. Sex stenar vägandes från 120 kg till 190 kg skulle lastas upp på plattformar som var från 170 cm till 130 cm höga, och grenen var utformad som en pargren. Förra året hade Martin Forsmark i princip säkrat segern redan innan den sista grenen, men den här gången fanns det en liten chans att Andreas Ståhlberg skulle kunna gå om honom i totalen om Martin fumlade bort sig i grenen. Nu var den risken relativ liten då Martin är en av världens bästa stenlyftare och har vunnit grenen i de fyra senaste finalerna, men Andreas tog chansen och genomförde den bästa stenserie han någonsin har gjort. Martin Forsmark kom efter direkt på den första stenen som inte ville placeras på plattformen, men kom närmre och närmre Ståhlberg för varje sten som lades upp. På den sista stenen var de extremt nära varandra, men Ståhlberg lyckades lasta upp den sista stenen en halvsekund snabbare än Forsmark och vann grenen före konstapeln.

Fredrik Johansson, ni vet han med den trasiga bicepsen, sa på förhand att han var rädd för att skada sig mer om han körde stenarna så han visste inte hur han skulle göra där. Nu vet jag inte vad som fick honom att strunta i sin bicepsskada, men han lekte upp stenarna på en kanontid, trots skadan. En om möjligt ännu större prestation än hans insats i Farmers Walk.

Atlasstenar

1. Andreas Ståhlberg – 5 st på 27,09 sek
2. Martin Forsmark – 5 st på 27,54 sek
3. Fredrik Johansson – 5 st på 38,25 sek
4. Johan Espenkrona – 5 st på 44,06 sek
5. Gustav Stonegård – 4 st på 27,36 sek
6. Fredrik Svensson – 3 st på 21,64 sek
7. Marcus Yngvesson – 3 st på 22,36 sek
8. Cim Johansson – 3 st på 25,58 sek
9. Nedzmin Ambeskovic – 3 st på 32,03 sek

Till slut kan vi konstatera att ingenting verkar kunna stoppa supersnuten Martin Forsmark nu när Johannes Årsjö har lagt bältet och ammoniakdunken på hyllan. Efter en mardrömsstart på året där träningen fick läggas på is började han så sakteliga lappa ihop livet igen, och när livspusslet väl var lagt hade han bara tio veckors förberedelse inför finalen. Det räckte för att briljera, dominera och försvara sin titel från fjolåret. En bragd väl värd Jerringpriset och något som borde leda till ett filmmanus! Nu väntar Världens Starkaste Man 2020 för Martin, och med tanke på att han har ett drygt halvår på sig att förbereda sig inför den tävlingen så ligger WSM-finalen inom räckhåll, om han nu väljer att köra. En väldigt värdig guldmedaljör helt enkelt.

Andreas Ståhlberg gjorde en kanontävling där han hade lite stolpe ut i vissa grenar. Han vann en gren, kom tvåa i två grenar och var som sämst fyra. Det visar vilken skyhög nivå han har, och om han inte hade fått stolpe ut i vissa grenar hade han kunnat närma sig Forsmark ännu mer. Förhoppningsvis får han chansen att tävla i Världens Starkaste Man 2020 tillsammans med Martin Forsmark, och om det blir så lär han kunna nå finalen om allt klaffar.

Johan Espenkrona försvarade sin tredjeplats från ifjol. Vi visste redan att han är ruskigt bra i löpgrenar som Farmers Walk, men han imponerade allra mest när han vann Viking Press. Om han lyckas få upp marklyftet ännu mer kommer han vara väldigt farlig i fortsättningen. Vi kan konstatera att man aldrig kan räkna bort den skånska skäggmurveln!

Gustav Stonegård var lättast i startfältet och debuterade i en SSM-final (i den öppna klassen), men höll en jämn och hög nivå tävlingen igenom. Inte nog med att han lyckades dra 400 kg i marklyftet, han låg där uppe och stressade de övriga toppnamnen i så gott som varje gren. Han lär kunna aspirera på titeln om några år.

Nedzmin Ambeskovic behöver bli lite jämnare för att kunna utmana om guldet ordentligt, men han har tagit ett stort kliv när det kommer till de rörliga momenten. Det är ändå i marklyftet som han verkligen skiljer sig från de övriga. Det är inte så att han är lite bättre än resten av atleterna; det är som att jämföra min styrka med den hos en silverrygg. Han spelar i en annan liga. Den här gången var han någon centimeter från att klara 450 kg i marklyft, och om han håller sig skadefri lär femhundringen ligga löst inom några år.

Fredrik Johansson är historiskt sett väldigt skadebenägen, och den här gången kom han till start med en bicepsskada, men trots att skadan lär ha hämmat honom i vissa grenar briljerade han Farmers Walk och i Atlasstenar. Hur bra han hade varit om han kom till start utan skador kan man bara spekulera i, men att han skulle varit en pallkandidat är nog ingen högoddsare ändå. Vi får hålla tummarna för att han kan få ett skadefritt 2020.

Vi var många som hade tippat Marcus ”Buktryck” Yngvesson betydligt högre upp än en sjundeplats. Det är jämnt i toppen och det gäller att ha marginalerna på sin sida, något som Yngvesson inte riktigt hade den här dagen. Nu får han glädjas över sitt eminenta 400-kiloslyft i marklyftet.

Cim Johansson debuterade, likt Gustav Stonegård, i SSM-finalen. Ett par bottennoteringar i de statiska övningarna sänkte hans totalplacering, men hans prestationer i Arm over arm och Farmers Walk var verkligen minnesvärda. Jag tror att han kommer kunna vara med och fightas ordentligt om något år.

Vi visste på förhand att årets final skulle bli jobbig för Fredrik Svensson. Han hade en väldig otur med grenvalet, och han lyckades inte få ut det han kan i marklyftet som är den grenen han brukar kunna plocka bra poäng i. Formen var kanske inte riktigt där den här dagen, och det tillsammans med grenarna gjorde att han kom sist. Fredrik har väldigt höga toppar, men också en del dalar som han behöver fylla igen för att bli en toppkandidat. Han satsar nu inför Master-VM (Stefan ”Stisse” Bergqvist också kommer tävla där) där han lär ha stor chans att placera sig högt.

Slutresultat

1. Martin Forsmark – 53 p
2. Andreas Ståhlberg – 49,5 p
3. Johan Espenkrona – 39,5 p
4. Gustav Stonegård – 35,5 p
5. Nedzmin Ambeskovic – 33,5 p
6. Fredrik Johansson – 33,5 p
7. Marcus Yngvesson – 30 p
8. Cim Johansson – 26,5 p
9. Fredrik Svensson – 21 p

Sveriges Starkaste Man 2019 bjöd på minnesvärda rekordförsök, rafflande dueller och kämpainsatser utan dess like. Grenarna var roliga, publiktrycket var grymt, domarinsatserna från Sebastian D. Liljeblad och Anders ”Starkeanders” Johansson var utmärkta, roddarna var påpassliga och demonspeakern Anders Axklo var som vanligt fenomenal i sin roll. De enda synpunkterna jag hörde från publiken var att en del tyckte att det var lite väl mörkt i lokalen och att det tog för lång tid mellan grenarna. Annars var det en idel hyllningskör man hörde när man pratade med besökarna. Bra jobbat, ni som såg till att göra Sveriges Starkaste Man 2019 till den succé det blev!

Om ni vill arrangera ett kval eller finalen i Sveriges Starkaste Man 2020 kan ni läsa mer om det här.

På söndag är det dags för årets största strongmantävling här i Svergie, nämligen finalen av Sveriges Starkaste Man 2019. Vi har frågat samtliga finalister fem snabba frågor för att ta pulsen på atleterna såhär dagarna innan tävlingen.

Martin Forsmark

1. Hur är formen inför finalen?

Formen känns ok, känner mig stark men inte så uthållig.

2. Vilken gren ser du mest/minst fram emot?

Jag ser mest fram mot atlasstenar, minst keg toss.

3. Vilka blir topp-3? (Gärna i ordning)

Jag vinner, Hansson blir tvåa och Ståhlberg trea.

4. Vilken plats satsar du själv på?

Jag siktar på vinst.

5. Vem tror du kan skrälla?

Stonegård står för årets skräll.

Andreas Ståhlberg

1. Hur är formen inför finalen?

Formen är grym. Förkyld för tillfället men är övertygad att vara frisk på söndag.

2. Vilken gren ser du mest/minst fram emot?

Jag ser mest fram emot arm over arm och marklyft, och minst vikingpress. Min struliga axel gillar den inte.

3. Vilka blir topp-3? (Gärna i ordning)

Topp-3: Ståhlberg, Forsmark och Hansson.

4. Vilken plats satsar du själv på?

Se ovan.

5. Vem tror du kan skrälla?

Jag vet ej vad skrälla betyder.

Gustav Stonegård

1. Hur är formen inför finalen?

Vrålstark!

2. Vilken gren ser du mest/minst fram emot?

Mest marklyft för max. Minst Farmers walk.

3. Vilka blir topp-3? (Gärna i ordning)

Forzmark, Johnny och Buktryck (Yngvesson).

4. Vilken plats satsar du själv på?

Topp-5.

5. Vem tror du kan skrälla?

Jag.

Johnny Hansson

1. Hur är formen inför finalen?

Rund.

2. Vilken gren ser du mest/minst fram emot?

Mest mark, minst sten.

3. Vilka blir topp-3? (Gärna i ordning)

Hansson, Forsmark och Yngvesson.

4. Vilken plats satsar du själv på?

Vinst.

5. Vem tror du kan skrälla?

Det känns inte som det finns någon i detta startfältet som är en skräll om de skulle gå bra.

Fredrik Svensson

1. Hur är formen inför finalen?

Styrkeformen är rätt bra, framförallt i axlar. Lite krångel med ryggen, så hoppas vilan veckan innan nu gör så man kan prestera i mark.

2. Vilken gren ser du mest/minst fram emot?

Ser mest fram emot Atlassten, men även Vikingpress. Arm over arm är en stor mardröm.

3. Vilka blir topp-3? (Gärna i ordning)

Forsmark etta, Johnny tvåa och Ståhlberg trea, men det är väldigt tajt så dagsformen avgör. Vem som helst av dom 3 kan vinna.

4. Vilken plats satsar du själv på?

Med årets grenar får jag det väldigt tufft. Jag har flera dåliga grenar. Topp-7.

5. Vem tror du kan skrälla?

Gustav Stonegård kommer skrälla. Han kan ta fjärdeplatsen om allt stämmer.

Cim Johansson

1. Hur är formen inför finalen?

Formen är bra, förutom en ljumske som bråkar lite och en fot som ska opereras kort efter finalen så är kroppen starkare än någonsin.

2. Vilken gren ser du mest/minst fram emot?

Det är nog likvärdigt hur mycket jag ser fram emot grenarna, men keg toss är väl den jag ser minst fram emot på grund av att det så lätt blir en tabbe där.

3. Vilka blir topp-3? (Gärna i ordning)

Forsmark etta, Stålberg tvåa och Hansson trea.

4. Vilken plats satsar du själv på?

Då det är mitt första år i SM så är, till att börja med, finalen i sig en seger, men vad jag satsar på är för att vara realistisk, att hålla mig så långt ifrån sistaplatsen som jag kan, jag slåss om att slippa den.

5. Vem tror du kan skrälla?

Stonegård har mer att komma med än vad många räknar med.

Johan Espenkrona

1. Hur är formen inför finalen?

Den känns ok.

2. Vilken gren ser du mest/minst fram emot?

Mest farmers, minst marklyft.

3. Vilka blir topp-3? (Gärna i ordning)

Forsmark etta, Hansson tvåa och Ståhlberg trea.

4. Vilken plats satsar du själv på?

Fjärdeplatsen.

5. Vem tror du kan skrälla?

Ingen.

Nedzmin Ambeskovic

1. Hur är formen inför finalen?

My shape is quite good (only I’m tired since as I know I competed more than all the other athletes this year).

2. Vilken gren ser du mest/minst fram emot?

I’m looking forward for deadlift, keg toss and viking press (if I pick up weights fast and properly). This can be problem for me because off stiff shoulders. Stones and arm over arm I didn’t train almost at because I didn’t have time for this preparation because of Arnold Classic.

3. Vilka blir topp-3? (Gärna i ordning)

1. Forsmark, 2. Johnny, 3. Andreas/Buktryck.

4. Vilken plats satsar du själv på?

I’m aiming to be in worst case as last year, 5th. So top-5.

5. Vem tror du kan skrälla?

I would not say there can be some suprices because all finalist are so good so everyone can be in top-5. If everything goes according to plan I think I can be top-3 in 3 events and take points from other 3 events as well, so me. Haha. Buktryck is future!

Marcus Yngvesson

1. Hur är formen inför finalen?

Bästa formen jag någonsin haft.

2. Vilken gren ser du mest/minst fram emot?

Ser mest fram emot marklyftet och minst fram emot keg toss.

3. Vilka blir topp-3? (Gärna i ordning)

Forsmark etta, Hansson tvåa och Ståhlberg trea.

4. Vilken plats satsar du själv på?

Behålla min fjärdeplats.

5. Vem tror du kan skrälla?

Ståhlberg.

Fredrik Johansson

1. Hur är formen inför finalen?

Inte alls på grund av skador.

2. Vilken gren ser du mest/minst fram emot?

Innan min ruptur i höger biceps för tre veckor sedan var det sten som jag såg mest fram emot. Nu vet jag inte. Ser minst fram mot stenarna på grund av rädsla för skador.

3. Vilka blir topp-3? (Gärna i ordning)

Forsmark etta, Ståhlberg tvåa och Hansson trea.

4. Vilken plats satsar du själv på?

Mitt mål har hela säsongen varit topp-3, men nu blir jag mest glad om jag inte skadar mig.

5. Vem tror du kan skrälla?

Stonegård.

För att kunna tävla i Världens Starkaste Man har det tidigare krävts att man som atlet har lyckats kvala dit genom att göra bra ifrån sig på en Giants Live-tävling. På samma sätt har man varit tvungen att kvala för att ha chans att få tävla i Arnold Strongman Classic. Sedan Johannes Årsjö arrangerade sitt sista Giants Live 2017 såg det ut att bli svårt för de svenska atleterna att kunna få tävla på de största internationella tävlingarna. Anders Lindbladh ville dock annorlunda, och drog förra året ihop en tävling kallad Sveriges Råaste där vinnaren fick en biljett till Arnold Strongman Classic i Europa (Spanien), vilket i sin tur kan leda till att man får möjlighet att tävla i fler stora tävlingar om man gör bra ifrån sig där.

Förra året vann Kim Gerhardt Sveriges Råaste 2018 och kommer därmed få tävla mot några av världens starkaste män om ett par månader. Det här året arrangerades återigen tävlingen på stranden i Ystad, och förutom en hel del vinstpengar, 20 kg tunga granitpokaler (ej vitrinskåpskompatibla) och äran låg det även biljetter till Arnold Strongman Classic Europe 2020 i potten för ettan och tvåan. Sex svenskar, en norrman, en dansk och en polack var på plats för att kämpa om priserna.

Förra året gjorde grepplegenden Kalle Lane sin sista strongmantävling i just Sveriges Råaste 2018. Det här året gjorde han sitt första speakeruppdrag. Domare var arrangören Anders Lindbladh.

Den första grenen var precis som förra året marklyft för max. Remmar och bälte var tillåtet, men ingen dräkt eller dylikt. Förra året drog marklyftsmonstret Nedzmin Ambeskovic 400 kg här, något som ingen annan svensk har varit i närheten av de senaste 30 åren. Den här gången var han tillbaka, men med sämre förutsättningar än sist. Nu var han nedtränad och förkyld, och hade dessutom dragit 440 kg (med dräkt) bara en vecka innan den här tävlingen. Han sa att han dessutom hade dragit 400 kg eller mer sex veckor i rad nu och var väldigt sliten i ryggen. Den här dagen drog han 380 kg smidigt och gjorde sedan ett försök på 407,5 kg, vilket hade varit ett nytt svenskt rekord i raw-mark. Det gick tyvärr inte den här gången, men han fick i alla fall med sig en delad grenseger med Andreas Ståhlberg som också lyckades dra 380 kg. Inte mindre än fyra atleter orkade dra 360 kg och fick dela på tredjeplatsen.

Dagens andra gren var stockpress för reps på 160 kg. Förra året vann Danmarks starkaste man Mikkel Leicht grenen genom att göra fem repetitioner. Det här året var han på plats igen för att leka hem grenen. En som ville sätta stopp för det var den presstarka göteborgaren Joachim Gustavsson som nu gjorde comeback efter drygt ett och ett halvt år. Han hade lyckats lägga på sig en sisådär 20 kg vikt under uppehållet och är nu ungefär lika bred som en normalstor enplansvilla. Joachim trodde själv att han var god för 200 kg i stockpress nu, så det fanns goda skäl att hoppas på ett bra resultat här. Ett bra resultat blev det också för Joachim som fick med sig fem repetitioner, men dansken (som har ett personbästa i stockpress på 210 kg) fick med sig sex repetitioner och vann grenen i år igen. Andreas Ståhlberg gjorde fyra reps och kom trea i grenen.

Den tredje grenen var Pole Push. Atleterna skulle med hjälp av en stolpe försöka knuffa ut varandra från en cirkel i sanden, ungefär som sumobrottning på sand alltså. Det här är en riktig publikgren då det går snabbt, atleterna dyker och faller om vartannat och sand skvätter som mindre fyrverkerier. Ett problem för domaren var att den cirkel som atleterna skulle hålla sig inom inte var en fysisk sådan, utan små orangea plattor utgjorde hörnen. Det gjorde det lite svårt att se om någon atlet trampade utanför. I ett fall trodde Mikkel att han hade vunnit, men då båda atleterna hade trampat utanför fick matchen tas om. Här var det fjolårsvinnaren Kim Gerhardts tur att skina. Kim var totalt ohotad i grenen och kunde enkelt plocka hem sin första grenseger för dagen. Lättviktaren i sammanhanget, Ola Nilsson, utnyttjade sin rörlighet bra och kom tvåa. Danmarks starkaste man Mikkel Leicht och Norges starkaste man Ole Martin Kristiansen fick dela på tredjeplatsen.

Den fjärde grenen var den enda nya grenen för i år jämfört med förra årets tävling, nämligen kulstötning med en dubbelt så tung kula (14,5 kg) som friidrottarna stöter med. Atleterna hade tre försök på sig. Grenen har tidigare förekommit på SSM-kvalen i Ystad, och 2017 satte Johnny Hansson det gällande världsrekordet i grenen på 9,09 m. Då var också fem atleter med som även var med i Sveriges Råaste 2019, så det blir lätt att jämföra resultaten. I SSM-kvalet kom Fredrik Svensson sist på 6,50 m. Det gjorde han även denna gången, men hans längsta kast den här dagen blev ”bara” 6,09 m. Styrkan har han, men Fredrik borde nöta mer teknik för att få det att klaffa. Joachim Gustavsson stötte 7,32 m i Ystad-kvalet. Den här gången stötte han 7,70 m och kom sexa i grenen. Mikkel Leicht ökade på sitt resultat från 2017 med 15 cm till 7,84 m och kom fyra. Ola Nilsson var bra i grenen även 2017 och stötte då 8,23 m. Nu stötte han 8,50 m, vilket räckte till en andraplats i grenen. I kvalet 2017 kom Andreas Ståhlberg tvåa efter Johnny Hansson med en fin stöt på 8,60 m. På två år har han uppenbarligen blivit en bra mycket bättre kulstötare, så hans första kast mättes till 9,19 m, alltså en decimeter längre än Johnnys före detta världsrekord. Ståhlbergs andra stöt mättes till hela 9,47 m, och det rekordet bättrades på ytterligare i hans tredje stöt som låg på 9,51 m! En överlägsen grenseger med andra ord, och en ordentlig putsning av världsrekordet.

Den avslutande grenen var natursten till axel. Den otympliga stenen vägde 150 kg och det porösa underlaget gjorde det knappast smidigare att få upp den till axeln. Mikkel Lecht ledde här tävlingen med två poäng före Gerhardt och 1,5 poäng före Ståhlberg, och i och med att han fick en delad grenseger i grenen tillsammans med Kim Gerhardt förra året kände han nog att vinsten var nära. Det här året gjorde Kim Gerhardt fyra reps, och Andreas Ståhlberg gjorde fem repetitioner. Mikkel var alltså tvungen att göra minst fyra reps för att vinna tävlingen. Han fick dock problem med stenen och lyckades snöpligt nog bara få två reps, vilket gjorde att Ståhlberg gick om honom i totalen.

Topp-3 i tävlingen var i en egen liga den här dagen och medan Kim förbereder sig för att tävla i Arnold Strongman Classic Europe nu i höst så kan Andreas Ståhlberg och Mikkel Leicht se fram emot att få tävla där nästa år. Riktigt roligt att vi fortfarande har en proffstävling i Sverige som kan fungera som språngbräda ut till den internationella scenen. Tävlingen blev väldigt lyckad med bra väder, grymma resultat och ett bra arrangemang. Kalle Lane gjorde en riktigt bra insats som speaker och vi lär få se honom i rollen fler gånger framöver.

Slutresultatet

1. Andreas Ståhlberg – 34,5 p
2. Mikkel Liecht – 34 p
3. Kim Gerhardt – 33 p
4. Ola Nilsson – 26,5 p
5. Joachim Gustavsson – 26,5 p
6. Nedzmin Ambeskovic – 24 p
7. Ole Martin Kristiansen – 21 p
8. Fredrik Svensson – 14,5 p
9. Artur Patyk – 9 p

Den svenska rekordinnehavaren i marklyft, Nedzmin Ambeskovic, var i helgen inbjuden som gästlyftare till World Deadlift Championship 2019 som hölls i Wembley. Nedzmin ställdes emot några av världens absolut bästa strongmanatleter, bland andra världens starkaste man Martins Licis.

Nedzmin lyfte först 400 kg, som såg ut som ett uppvärmningslyft. Även 420 kg kom upp till synes utan problem. Nästa vikt var 440 kg, alltså 17,5 kg över hans svenska rekord som han satte i finalen av Sveriges Starkaste Man 2018. Den här vikten såg väldigt tung ut för Nedzmin, men han lyckades få upp den och låsa ut. Mycket imponerande! 454 kg (1001 lbs) blev för tungt den här dagen, men ett präktigt nytt svenskt rekord på 440 kg blev det för Nedzmin. Det räckte till en delad tredjeplats i tävlingen framför bland andra Martins Licis.

Slutresultatet i marklyftet blev:

1. Jerry Pritchett – 454 kg
1. Rauno Heinla – 454 kg
3. Nedzmin Ambeskovic – 440 kg
3. Rob Kearney – 440 kg
3. Adam Bishop – 440 kg
6. Mikhail Shivlyakov – 420 kg
6. Martins Licis – 420 kg
6. Mark Felix – 420 kg
9. Mateusz Kieliszkowski – 400 kg
10. Luke Stoltman – 0

Söndagen den 21 oktober var äntligen här. Jag hade försäkrat mig om att väckarklockan på mobilen skulle skrämma upp mig redan kl. 05:00, långt innan solen brukar våga sig upp. Årets styrkerelaterade högtidsstund var kommen, och precis som förra året var den stationerad i den kungliga huvudstaden. Eftersom undertecknad har den goda smaken att bo en sisådär 30 mil söder om Stockholm så var man illa tvungen att offra mysmorgonen för att tillsammans med den äldsta sonen tillbringa morgontimmarna i bilen. Finalerna av Sveriges Starkaste Man 2018 och Sveriges Starkaste Kvinna 2018 skulle nämligen avgöras, och dessa årliga evenemang är finkultur som man bäst bevittnar på plats.

Vi svängde in i Kista vid niotiden. Solnahallen, som användes förra året, hade bytts ut mot den maffigare Kistamässan, vilket innebar betydligt generösare parkeringsmöjligheter. Vi hade knappt hunnit in i byggnaden innan vi träffade på den skäggiga charmören Andreas Guiance från Tyngre, alltså en av initiativtagarna och arrangörerna till evenemanget. Andreas (och hans radarpar Alex Danielsson) både älskar och förstår tjusningen med kraftsport, och därför är styrkerelaterade sporter lika självklara inslag som bedömningssporter och kroppskultur, och det såg man överallt inne i mässhallen. När jag vandrade backstage gick jag förbi ett stort rum där blanka deffade människor i små glittrande poseringsplagg drog i gummiband för att tvinga ut blod till musklerna och bättra på vaskulariteten på de svällande armarna. Några meter därifrån värmde Sveriges starkaste män upp, utan vare sig magrutor, paljettbeklädda trosor, renrakade bikinilinjer eller ådriga armar. Två ytterligheter i två olika discipliner under ett och samma tak, på samma evenemang, med den gemensamma nämnaren att de gillar att lyfta skrot. Det är matchmaking av finaste sort.

Sveriges Starkaste Man 2018, utan Sveriges starkaste man

Förhandsfavoriten i finalen av Sveriges Starkaste Man 2018 var såklart den regerande mästaren, han som har abonnerat på titeln de senaste nio åren, han som har dominerat sporten i Sverige under så lång tid trots skador och krämpor. Att han här skulle ta sin tionde raka titel var mer eller mindre klart på förhand, trodde de flesta. Det här året har han kunnat träna på förhållandevis bekymmersfritt, och skadorna verkar äntligen ha gett med sig. Det, tillsammans med grenar som passar honom som handen i handsken och en formkurva som pekade mot Valhall (eller annan valfri vikingareferens), skvallrade om en final där det bara fanns en aspirant på förstaplatsen. Aspiranten, som lystrar till namnet Johannes Årsjö, var dock inte på plats timmarna innan finalen.

Johannes hade nämligen blivit pappa (för fjärde gången) dagen innan tävlingen, och han prioriterade därför att vara vid sin familjs sida istället för att leka hem sin tionde raka seger i Sveriges Starkaste Man. När speakern Anders Axklo berättade för publiken att den regerande mästaren valde att stötta sin tjej efter förlossningen istället för att förbättra sin rekordsvit ställde sig folk upp och gav honom en stående ovation som antagligen hördes hela vägen till sjukhuset. Tävlingen heter trots allt Sveriges Starkaste Man, och om Johannes hade valt att tävla den här dagen så hade han inte varit någon man. Ingen kan hävda att han inte valde helt rätt, men nog kändes det som att finalen inte var helt komplett utan den regerande mästaren.

Daniel Lindqvist, som var förste reserv, fick ett telefonsamtal bara några timmar innan tävlingsstart där han fick veta att han skulle få hoppa in i finalfältet och ta Johannes plats. Nu var finalen betydligt mer öppen och svårtippad än den har varit på många år. Skulle världens starkaste konstapel nu äntligen få kliva upp ett steg och ta sin efterlängtade guldmedalj efter så många snöpliga andraplatser? Skulle björnen från Orsa, han som vann årets två första kval, gå segrande ur striden? En annan fråga som många ställde sig var om marklyftsmonstret Nedzmin Ambeskovic skulle krossa Johannes svenska marklyftsrekord.

Farmers Walk

Den första grenen för dagen var en pargren i form av Farmers Walk som vägde 135 kg/st. 135 kg per hand låter kanske inte så blodigt i de här sammanhangen, men man skulle gå 60 meter med vändningar så snabbt som möjligt. En som är erkänt bra på den här typen av grenar är den skäggiga och svårtydda Skånepågen Johan Espenkrona som gjorde comeback i år efter ett par års skadefrånvaro. Han må ha dialekten emot sig när det kommer till att göra sig förstådd, men han har istället begåvats med en ”viktspringarkropp” av rang. Han dundrade iväg med väskorna som om de vore viktlösa, vilket gav honom en fin grenseger. Torbjörn Persson och Martin Forsmark bevisade att de kan springa som gaseller, trots kroppshyddor som mer liknar den hos bisonoxar.

Farmers Walk

1. Johan Espenkrona
2. Torbjörn Persson
3. Martin Forsmark
4. Ola Nilsson
5. Nedzmin Ambeskovic
6. Marcus Yngvesson
7. Kim Gerhardt Holmqvist
8. Fredrik Svensson
9. Andreas Ståhlberg
10. Daniel Lindquist

Pressmedley

Den andra grenen var också den en pargren som bestod av ett pressmedley. En hantel på 90 kg skulle pressas över huvudet (med en hand) två gånger med nedsättning, och därefter följde en Apollons axel på 150 kg (som senare kontrollvägdes till 162 kg) som även den skulle pressas två gånger. Martin Forsmark är inte känd för att vara någon pressexpert, men tillhör trots det toppskiktet i Sverige även i den här typen av grenar. Hans patenterade ostbågspressar i stocklyft (han kör ”liggande” bänkpress ståendes) har fått sjukgymnaster och kiropraktorer landet runt att förgäves förbereda massagebänkarna (storlek XXXXL). Trots hans anatomiska styggelse till press har han undvikit skador, och istället gradvis blivit starkare. Det visade han inte minst här då han vann grenen på ett övertygande sätt. Andreas Ståhlberg, som för bara några månader sedan opererade fast sitt bicepsfäste, drog axeln ur led när han skulle pressa hanteln. Han drog tillbaka axeln, och tackade för sig. Orsabjörnen kom tvåa, och Marcus Yngvesson knep tredjeplatsen.

Pressmedley

1. Martin Forsmark
2. Torbjörn Persson
3. Marcus Yngvesson
4. Johan Espenkrona
5. Ola Nilsson
6. Nedzmin Ambeskovic
7. Daniel Lindquist
8. Kim Gerhardt Holmqvist
9. Andreas Ståhlberg
10. Fredrik Svensson

Ok

Nästa gren var ryggmarodören oket. 430 kg skulle transporteras 20 meter. Johan Espenkrona må ha dialekten emot sig när det kommer till att göra sig förstådd, men när det kommer till att springa med tunga vikter är han som tidigare bevisat en av landets absolut bästa. Precis som i den inledande grenen fick han här en tid som som nästan hade kunnat stå sig mot världstoppen. En av dem som tillhör just världstoppen är Martin Forsmark som har tävlat i Världens Starkaste Man vid två tillfällen. Martin har en specialförstärkt polisbil (då han inte får plats i en vanlig Volvo-kombi), och således skulle man kunna tro att han inte är speciellt snabb utanför sitt arbetsfordon. Han har dock något som kallas för ”jaga-cykeltjuv-till-fots-modus”, vilket tydligen går utmärkt att applicera även i strongman. Han rusade in i mål snabbare än någon annan och tog därmed sin andra grenseger för dagen. Fredrik Svensson plockade hem tredjeplatsen i grenen. Kim Gerhardt Holmqvist kände av skador efter oket, och tvingades bryta tävlingen.

Ok

1. Martin Forsmark
2. Johan Espenkrona
3. Fredrik Svensson
4. Marcus Yngvesson
5. Nedzmin Ambeskovic
6. Torbjörn Persson
7. Ola Nilsson
8. Daniel Lindquist
9. Kim Gerhardt Holmqvist

Marklyft

En strongmantävling utan någon form av marklyft hade inte varit värd namnet, och på förhand var det tänkt att årets final skulle ha en marklyftsstege där toppvikten skulle vara 380 kg. Efter att många människor på sociala medier hade skrivit arga kommentarer i versaler bytta styrgruppen ut grenen mot marklyft för max, vilket lugnade kritikerna. En av anledningarna till Facebookstormen var att vi nu har ett namn i Sverige som i somras drog 400 kg i marklyft raw, och som på träning har gjort en tvåa på 422,5 kg med dräkt. Johannes Årsjö drog 420 kg den 9 augusti 2014 under Europas Starkaste Man, och det har gällt som svenskt rekord sedan dess. Ingen har ens varit i närheten av att kunna matcha det rekordet, förrän nu. Nedzmin Ambeskovic har blåst fram som en marklyftsorkan det senaste året, och många hoppades få se ett svenskt rekord, trots tre tunga grenar i ryggen. Ingångsvikten var satt till 360 kg, precis som förra året. Då klarade nio av tio ingångsvikten. Det var bara Marcus Yngvesson som missade det året. I år var han tillbaka, sugen på revansch och starkare än någonsin. 360 kg åkte upp utan större bekymmer för Sävsjösonen. Han fick sällskap av ytterligare fyra atleter som alla stannade på 360 kg.

Torbjörn Persson, som är god för en sisådär 400 kg i marklyft, var här redo att slänga in handduken efter att inte ha kunnat återhämta sig efter grenarna. Han sa till Axklo att han måste bryta tävlingen, varpå Axklo svarade att han kan bestämma sig när det är hans tur att lyfta. Han gjorde som Axklo tyckte, och väntade ut tiden tills det var hans tur att gå ut. Efter en femminutersvila valde han att testa att lyfta, och klarade 360 kg galant. Han har en hyfsad lägstanivå, den gode björnen! Fredrik Svensson valde att göra ett försök på drömgränsen 400 kg, en vikt som han på förhand hade sagt att han skulle göra ett försök på. Han kanske inte hade jättemånga fler kilon i kroppen denna dag, men 400 kg gled upp! Riktigt imponerande! En annan som imponerade var lagens långa arm (-ar) som här valde att förbättra sitt tävlingspers. 410 kg låg på stången, och stången flög upp för Martin! Han hade säkerligen kunnat smäcka upp någon tia till den här dagen.

Till slut var det dags för Nedzmin Ambeskovic att bekänna färg. 422,5 kg, alltså 2,5 kg mer än det svenska rekordet, skulle lyftas från marken. Han hade känningar i ryggen (kanske inte så konstigt efter att ha avverkat tre tunga grenar), men han hade lovat sig själv och publiken att han skulle slå rekordet i finalen. Sagt och gjort, nu skulle han dra mer än någon annan svensk har gjort genom tiderna. Han taggade till, vacklade fram till stången och drog upp den utan att hitcha! Det syntes att han har kapacitet att dra betydligt mer under mer gynnsamma förhållanden. Kan vi få se 450 kg från Nedzmin nästa år?

Marklyft

1. Nedzmin Ambeskovic – 422,5 kg
2. Martin Forsmark – 410 kg
3. Fredrik Svensson – 400 kg
4. Daniel Lindquist – 360 kg
4. Ola Nilsson – 360 kg
4. Torbjörn Persson – 360 kg
4. Marcus Yngvesson – 360 kg
4. Johan Espenkrona – 360 kg

Medley (Fingal fingers och säckbärning)

Finalens näst sista gren var ett medley beståendes av Fingal fingers och säckbärning. Orsabjörnen Torbjörn Persson hade lyckats hämta andan efter marklyftet, och det behövdes inför en gren som denna. Torbjörn kan numer titulera sig gymägare, vilket har lett till ideala träningsmöjligheter för honom. Huruvida han har lyckats stuva in en så pass utrymmeskrävande utrustning som Fingal fingers i gymmet vet jag inte, men att han har flippat några fingrar tidigare gick det inte att ta miste på. Även de 120 kg tunga säckarna gick som en dans. Hörde du det, Tony Irving? Näst snabbast var Martin Forsmark, och Marcus Yngvesson fick ytterligare en fin tredjeplats i protokollet.

Medley

1. Torbjörn Persson
2. Martin Forsmark
3. Marcus Yngvesson
4. Johan Espenkrona
5. Ola Nilsson
6. Daniel Lindquist
7. Nedzmin Ambeskovic
8. Fredrik Svensson

Atlasstenar

Inför atlasstenarna hade Martin Forsmark redan vunnit tävlingen. Känner vi igen det scenariot från Johannes Årsjös tidigare prestationer? Det är lite synd att Martin, som verkligen hade prickat formen, inte fick möta Johannes. Det hade blivit en riktigt spännande batalj. Nu var Martin lite för bra jämfört med de övriga, vilket gjorde att den där riktiga spänningen om guldet uteblev. Trots att guldet redan var i hamn körde han grenen, och briljerade hem sin tredje grenseger för dagen. Arrangörerna visste också att guldstriden var obefintlig, så istället valde man att ha en slutstrid om silverpengen. Torbjörn Persson och Johan Espenkrona låg lika inför stenarna, vilket innebar att den av dem som var snabbast att lägga upp stenarna skulle få kalla sig för Sveriges näst starkaste man. Det blev ett jämt race fram till den sista stenen, men Torbjörn var säkerheten själv och kunde plocka hem silverpokalen. Johan Espenkrona har tidigare kommit fyra i finalen som bäst, så han var minst sagt nöjd med dagens prestation, trots att han föll på målsnöret.

Atlasstenar

1. Martin Forsmark
2. Torbjörn Persson
3. Johan Espenkrona
4. Marcus Yngvesson
5. Fredrik Svensson
6. Nedzmin Ambeskovic
7. Ola Nilsson
8. Daniel Lindquist

En annan som också var nöjd var Marcus Yngvesson som gjorde en fenomenalt bra insats och lyckades avancera från fjolårets jumboplats till en fin fjärdeplats i årets final. Nedzmin Ambeskovic gjorde en bra final, där marklyftet såklart står ut lite särskilt. Han är Sveriges bästa marklyftare någonsin, och Sveriges femte starkaste man. Ola Nilsson må ha varit startfältets lättaste man, men styrkan räckte långt. Han putsade till sin åttondeplats från förra året, och kom till slut sexa här. Fredrik Svensson gjorde en något ojämn, men väldigt bra, tävling. Hans 400 kg i marklyft hade räckt till en grenseger förra året, men räckte bara till en tredjeplats i år. Det säger en del om nivån på deltagarna. Fredrik avancerade från en niondeplats förra året till en sjundeplats i år. Daniel Lindquist kom till tävlingen som reserv, men gjorde det bra. Han visade att han hör hemma i en final, så bli inte förvånade om han är en av de ordinära finalisterna nästa år. Andreas Ståhlberg och Kim Gerhardt Holmqvist hade otur som fick skadebekymmer under tävlingens gång. Om de hade varit hela är jag säker på att de hade varit däruppe och nosat på medaljerna.

Trots en extremt hög nivå på atleterna fanns det en som var några storlekar för stor för de övriga. Med en jämnhet tävlingen igenom, och med toppar som ingen annan kunde matcha, vann Martin Forsmark äntligen sitt efterlängtade guld i Sveriges Starkaste Man 2018, och det i överlägsen stil. I samtliga grenar kom han topp-3, och på det vann han tre grenar. När han är såhär bra så känns Sveriges Starkaste Man nästan lite fjuttigt. Han hör hemma i internationella stortävlingar som Världens Starkaste Man, Europas Starkaste Man och Arnold Strongman Classic. Nu är han inte bara världens starkaste polis: han är också Sveriges starkaste man 2018!

Slutresultat:

1. Martin Forsmark – 56 p
2. Torbjörn Persson – 47 p
3. Johan Espenkrona – 46 p
4. Marcus Yngvesson – 40 p
5. Nedzmin Ambeskovic – 36 p
6. Ola Nilsson – 32 p
7. Fredrik Svensson – 28 p
8. Daniel Lindquist – 21 p
9. Kim Gerhardt Holmqvist – 9 p
10. Andreas Ståhlberg – 4 p

Finalen var välarrangerad, snygg och adrenalinfylld. Den alltid så fenomenala speakern Anders Axklo eldade på publiken, vars jubel lyfte taket på Kistamässan vid ett flertal tillfällen. Stämningen var magisk, precis som snacksbordet som stod backstage. Tyngre-gänget ska ha en eloge för ett lysande arrangemang rakt igenom!

Ett reportage om Sveriges Starkaste Kvinna 2018 kommer så småningom här på MAXstyrka.

Sveriges Starkaste Man 2018 hölls i helgen, och det kommer självklart komma ett matigt reportage om tävlingen i veckan. Tills dess kan ni se när Nedzmin Ambeskovic drar 422,5 kg för ett nytt svenskt rekord i marklyft. Sägas ska också att marklyftet var den fjärde grenen för dagen, och Nedzmin hade känningar i ryggen.

Här är det makalösa lyftet:

På den vidsträckta sandstranden vid Östersjöns sydspets, ett stenkast från Ystad Saltsjöbad, skulle strongmantävlingen Sveriges Råaste 2018 hållas. Förutom sand mellan tårna, prispengar och specialgjorda pokaler skulle vinnaren även få tävla i proffsklassen under Arnold Strongman Classic Europe 2019 som hålls i Spanien nästa år.

Precis som namnet antyder var det här en raw-tävling där marklyftsdräkter, böjlindor och klister (ja, praktiskt taget allt som kan underlätta lyftandet) var förbjudna. För att riktigt göra skäl för namnet, och kanske för att locka dit åskådare som ville få lite ögongodis, skulle atleterna till största del utföra grenarna med bar överkropp. Tur då att vädret till en början lämpade sig bra för toplesslyftning.

Pokalerna bestod av slipade granitblock på 20 kg vardera som liknande små gravstenar, och kanske var det just därför grepp- och strongmanlegenden Kalle Lane valde just den här tävlingen för att binda ihop sin tjugo (!) år långa strongmankarriär. Två decennium är en lång tid, så för att få lite perspektiv började jag tänka på vad jag själv gjorde för tjugo år sedan. 1998 köpte jag min allra första mobiltelefon, den då splitternya Nokia 5110 som stoltserade med finesser såsom sms, Snake och valbara ringsignaler. Jag spelade också en hel del Banjo-Kazooie på Nintendo 64 och smygdiggade till Here I Go Again med E-Type. Samma år tävlade alltså Kalle Lane i sin första strongmantävling, och sedan dess har han år efter år ställt upp i tävlingar, trots att kroppen har gjort sitt bästa för att motarbeta honom. Sveriges kanske mest sargade strongmanatlet skulle nu snart få lägga bältet på hyllan och få sin efterlängtade och välförtjänta vila, men innan dess skulle han avverka fem tunga grenar mot tuffast möjliga motstånd.

Motståndet bestod nämligen av Mikkel Leicht (Danmarks starkaste man), Ole Martin Kristiansen (Norges näst starkaste man), Bjarni Nielsen (Färöarnas starkaste man), Martin Forsmark (världens starkaste polis), Andreas Ståhlberg (världens starkaste schackspelare), Nedzmin Ambeskovic (världens starkaste Nedzmin) och Kim Gerhardt (Sveriges nya strongmanfenomen). Arrangören Anders Lindbladh hade noggrant valt ut och bjudit in atleter som på allvar skulle kunna hävda sig i en tävling mot internationellt motstånd av bästa klass.

Dagens första gren var marklyft för max med en vanlig Eleikostång. Dräkter och lindor var som sagt förbjudna, men remmar, bälte och knävärmare var godkända. Ingångsvikten var satt till 320 kg, och därefter var det tjugokiloshöjningar. Kalle Lane gjorde ett tappert försök att lyfta stången, men det gick inte den här dagen. Andreas Ståhlberg, som slet av sitt bicepsfäste den 9 juni, hade inga problem att lyfta upp ingångsvikten. För att inte dra upp skadan och riskera att inte kunna vara med i det viktiga sista SSM-kvalet tackade han för sig här och hoppade av fortsatt tävlande. Martin Forsmark har haft blandade resultat i år, och formen har milt uttryckt sett lite svajig ut. Han är dock känd som ett markmonster av rang, så vi var många som hoppades få se stora vikter av konstapeln. Här drog han ingångsvikten, men bommade lite oväntat ut sig redan på 340 kg. Förhoppningsvis kan han återigen finna formen lagom till SSM-finalen.

”The New Kid” (Kim Gerhardt) verkade ha formtoppat sig ordentligt, och segade upp 360 kg för ett nytt präktigt personbästa. Till slut återstod det bara den danska kubiken Mikkel Leicht och Nedzmin Ambeskovic som båda drog 380 kg. Mikkel hade lite ont i ryggen (därav hans ”blygsamma” markresultat), och valde att nöja sig med den vikten, men Nedzmin var inte färdig. Han begärde på drömgränsen 400 kg, en vikt som ingen annan svensk strongman någonsin har dragit raw på tävling. Han drog vikten bestämt och distinkt, utan att hitcha. Enormt imponerande! Johannes Årsjö innehar fortfarande det svenska marklyftsrekordet på 420 kg (med dräkt), men jag är övertygad om att Nedzmin skulle kunna bättra på det ordentligt om tillfälle ges.

Nästa gren var stocklyft för reps. Vikten var 160 kg, en vikt som få i Sverige har lyckats pressa, än mindre reppat på. Kalle Lane har en historia som är präglad av axelskador (bland annat), och även om han den här dagen hade varit hel, nyduschad och sådär lagom mätt hade 160 kg varit i överkant för honom. Han valde därför att inte ens försöka lyfta och spara sig inför nästkommande grenar. Nedzmin hade stora problem att hålla balansen, och tappade många poäng här. Forsmark och Gerhardt fick med sig en repetition vardera, men svenskarna fick se sig överkörda av både norrmannen och dansken. Ole Martin fixade upp tre reps, och Mikkel Leicht, som innehar det nordiska rekordet i stockpress på 210 kg, lekte upp fem reps hur enkelt som helst. En solklar grenseger för Mikkel, som väntat.

Nästa gren var Pole Push, en form av sumobrottning som jag senast såg i en SCL-tävling i Norge för några år sedan, då David Nyström fick gå en match mot jätten Hafthor Björnsson. Grenen är publikvänlig och lättförståelig, och går helt enkelt ut på att trycka motståndaren ur ringen. Det tog lite tid innan konstapeln Forsmark vaknade, men när han väl hade gnuggat ur ögonen och fixat till morgonfrillan var det ingen som kunde stå emot honom här. Sensationen Gerhardt kom tvåa, och Nedzmin tog tredjeplatsen.

Den fjärde grenen bestod av något så ovanligt som naturstenslyft till axeln. En natursten på 150 kg skulle lyftas upp, placeras på axeln och hållas på plats med en arm för att ta poäng. Man fick också poäng för halva lyft. Mikkel Leicht är tydligen van att smiska upp objekt i huvudhöjd, även om han inte behöver pressa dem efteråt. Det såg oförskämt lätt ut för dansken, och grensegern såg ut att vara i hamn. Kim Gerhardt ville dock inte ge bort poängen i onödan, och precis som dansken började han bolla med stenen. Det blev en delad grenseger mellan Mikkel och Kim. Trea i grenen blev Martin Forsmark.

Dagens sista gren var en loading med tre sandsäckar. Kalle Lane gick ut först och lastade upp den första säcken utan större problem. Att springa i sand med sandsäckar tar dock på krafterna, och han hann därför inte lasta upp fler säckar. I och med den säcken avslutades en av Sveriges längsta strongmankarriärer genom tiderna, och det på ett ytterst värdigt sätt. Kalle Lane har varit ett stående och självklart inslag på den svenska strongmanscenen under två decennium, en bedrift som få kan mäta sig med. Vi lyfter på hatten, bugar oss i respekt och ser fram emot att se honom dominera (som vanligt) i diverse grepptävlingar framöver.

Lagom till att Kalle avslutade grenen började de mörkgrå molnen tömmas på vatten, och den tidigare så soldränkta stranden förvandlades till något som mer liknade en småländsk midsommartillställning. Regnet forsade ner och föste undan publiken, men skuren avtog lyckligtvis efter några minuter. Den starka norrmannen Ole Martin Kristiansen konkade på ordentligt och fick en bra tid på de två första säckarna, men när han skulle greppa den sista säcken small bicepsfästet av. Det blev en tråkig sorti för Kristiansen. Mikkel Leicht ledde tävlingen med ett par poäng inför den sista grenen, och kunde säkra segern om han lyckades lasta upp samtliga säckar på podiet och komma sämst trea i grenen. Nära var han, men energin var slut och ryggen likaså. Istället kunde Kim Gerhardt slänga upp samtliga säckar och vinna grenen, strax före Martin Forsmark som också slutförde grenen. Mikkel kom till slut bara femma i grenen, och kunde därför se när Kim snuvade honom på vinsten med två ynka poäng. Snöpligt för dansken, roligt för svensken.

Kim Gerhard tog äntligen sin första stora seger, och det när det gällde som mest. Vi har efter hans tävlingsinsatser under året fått ännu ett toppnamn när vi framöver ska försöka tippa utgången i Sveriges Starkaste Man 2018. Kan han ta en pallplats redan i sin debut?

Martin Forsmark kom till slut på en tredjeplats. Han har tävlat mycket de senaste åren, och det märks kanske främst genom att han är lite segstartad. När konstapeln taggar till finns det få som mäta sig med honom, det vet vi sedan tidigare. Nu gäller det bara att han toppar formen till finalen, så lär han vara där uppe och nosa på förstaplatsen.

Nedzmins otroliga marklyft är redan historiskt i Sverige, och det lär inte dröja länge innan han lägger beslag på det utrustade markrekordet också. Han har fortfarande lite skadebekymmer, men förhoppningsvis hinner han bli hel till SSM-finalen.

Det var en snabbt avklarad och välarrangerad tävling med roliga grenar och en snygg tävlingsplats. Jag hoppas att Sveriges Råaste blir en årlig återkommande tävling, och då får gärna regnmolnen hålla sig under tävlingens gång.

Slutresultat:

1. Kim Gerhardt – 33,5 p
2. Mikkel Leicht – 31,5 p
3. Martin Forsmark – 28,5 p
4. Ole Martin Kristiansen – 26 p
5. Nedzmin Ambeskovic – 22 p
6. Bjarni Nielsen – 16 p
7. Kalle Lane – 8 p
8. Andreas Ståhlberg – 2,5 p

Vaggeryd är orten som har satt sitt namn på kartan genom charkuteriprodukter. Mycket mer än korv och lufttorkad skinka finns inte där. Eller jo, det finns ju en sporthall också där en viss David Nyström (även känd som ”Fitness-David”) tränar. David tävlar inte själv längre, så i stället hade han återigen tagit på sig arrangörsmössan och, precis som de senaste åren, arrangerade årets final av Sveriges Starkaste Man.

Vädret hade inte kunnat bli bättre. Uppskattningsvis 500 människor (och lika många getingar?) hade samlats för att se Sveriges tio starkaste män göra upp om titeln. David (även känd som ”Sveriges MacGyver”) hade fixat läktare genom att stapla ett stort antal pallar i lastbilssläp, och samtidigt ringade han in tävlingsplatsen på ett snyggt sätt.

Johannes Årsjö hade vunnit tävlingen de sju senaste åren, och han var såklart på plats för att försvara titeln och den halvt omänskliga sviten. Mindre än två veckor tidigare hade han tvingats bryta Världens Starkaste Man 2016 på grund av en bristning i ljumsken, vilket nog fick utmanarna att känna blodvittring. Var det någon gång de skulle kunna rå på Norrköpings Chuck Norris så var det nu.

Utmanarna bestod på papperet främst av två atleter: jätten Johnny Hansson, som även han just hade kommit hem från Världens Starkaste Man 2016 men utan skadekänningar, och konstapeln Martin Forsmark som var hungrig och utvilad.

Första grenen bestod av stockpress för reps. Vikten var satt till ca. 150 kg, och man duellerade två och två. David (som också är känd som ”Matchmaking-David”) hade parat ihop dem som han ansåg vara jämnbra, för att skapa spänning och dramatik. Den stora duellen stod Johannes Årsjö och Joachim Gustavsson för. Joachim fick en repetition underkänd då domaren (och TV-bonden) Sebastian Davidsson ansåg att han inte kontrollerade den. Det gjorde att han totalt fick med sig fyra repetitioner. Johannes Årsjö tog det lugnt och kontrollerat, och gjorde bara det som behövdes för att vinna. Han hade säkert kunnat göra några reps till, om han hade känt för det.

Stock för reps (ca. 150 kg)

Johannes Årsjö – 6 reps
Martin Forsmark – 5 reps
Joachim Gustavsson – 4 reps
Johan Liljeblad – 4 reps
Johnny Hansson – 3 reps
Stefan Bergqvist – 3 reps
Andreas Ståhlberg – 2 reps
Nedzmin Ambeskovic – 1 reps
Fredrik Johansson – 0 reps
Anders Lindbladh – 0 reps

Den andra grenen var publikfavoriten Keg Toss. Debutanten Nedzmin Ambeskovic hade stora problem att få över den första tunnan, och såg länge ut att nolla i grenen. Sen löste han koden och förstod hur man skulle göra, och då åkte fyra tunnor upp till synes helt utan problem. Det här var grenen där Johnny skulle ta mycket poäng på Martin Forsmark, men Martin hade uppenbarligen gjort sin hemläxa, och fick över samtliga tunnor. Johnny gjorde en bra tid, som Johannes på sedvanligt manér sedan kapade fem sekunder på.

Keg Toss

Johannes Årsjö – 7 st på 15:97
Johnny Hansson – 7 st på 20,90
Martin Forsmark – 7 st på 46:08
Joachim Gustavsson – 6 st på 29:87
Stefan Bergqvist – 6 st på 1:13:28
Andreas Ståhlberg – 5 st på 56:76
Johan Liljeblad – 5 st på 1:09:51
Anders Lindbladh – 4 st
Nedzmin Ambeskovic – 4 st
Fredrik Johansson – 2 st

I strongman-Sverige har vi två marklyftsmonster som befinner sig i en egen liga, och grensegern skulle på förhand stå mellan dem. Johannes Årsjö har det svenska rekordet på 420 kg, och Martin Forsmark som kanske är mer repsstark än maxstark har tidigare dragit 380 kg i SSM. Det fanns också andra som tydligen hade lyft stänger från marknivå. Andreas Ståhlberg har dubbla medborgarskap och debuterade här i Sveriges Starkaste Man efter att tidigare ha briljerat i Finlands Starkaste Man. Marklyft var hans grej, och 370 kg var inga problem. Även Joachim Gustavsson klarade den vikten. Johnny Hansson klarade nätt och jämt ingångsvikten, och kunde bara se på när Martin Forsmark drog drömvikten 400 kg och sprang i från honom ytterligare i poängställningen. Johannes försökte sig aldrig på den vikten, men tog andraplatsen.

Marklyft för max

Martin Forsmark – 400 kg
Johannes Årsjö – 380 kg
Joachim Gustavsson – 370 kg
Andreas Ståhlberg – 370 kg
Stefan Bergqvist – 360 kg
Fredrik Johansson – 360 kg
Nedzmin Ambeskovic – 350 kg
Johan Liljeblad – 340 kg
Anders Lindbladh – 340 kg
Johnny Hansson – 340 kg

Den fjärde grenen bestod av en klassisk bilskottkärra med en nyvaxad Volvo 240. David (även känd som ”barnnäven”) hade godkänt remmar, till stor glädje för mången strongman. Johan Liljeblad (ytterligare en debutant) imponerade stort och jogga in på en mycket fin tid. Johannes Årsjö, vars sargade ljumske inte vållade några större problem den här dagen, lekte dock hem segern.

Bilskottkärra

Johannes Årsjö – 12,25 sek
Johan Liljeblad – 16,20 sek
Martin Forsmark – 16,32 sek
Johnny Hansson – 18,10 sek
Fredrik Johansson – 55,01 sek
Nedzmin Ambeskovic – 13,96 m
Joachim Gustavsson – 13,85 m
Andreas Ståhlberg – 9,70 m
Stefan Bergqvist – 8,77 m
Anders Lindbladh – 5,15 m

Den näst sista grenen var loading. David (även känd som ”Säck-David”) hade valt två säckar och en natursten som objekt. Dessa skulle lastas upp på en pallstuv. Här visade konstapel Forsmark hur praktiskt det är att ha ett jobb där man (antagligen?) får bära runt på snattare och allehanda fyllisar (i annat fall visade han att han bemästrar den förmågan rent praktiskt). Han vann grenen, tätt följt av Johannes och Johnny.

Loading – 3 objekt

Martin Forsmark – 43,50 sek
Johannes Årsjö – 44,74 sek
Johnny Hansson – 46,97 sek
Fredrik Johansson – 52,97 sek
Andreas Ståhlberg – 1:00:68 sek
Nedzmin Ambeskovic – 1:11:23 sek
Johan Liljeblad – 2 på 27,97 sek
Joachim Gustavsson – 2 på 28,63 sek
Stefan Bergqvist – 2 på 34,25 sek
Anders Lindbladh – 2 på 35,03 sek

Vanligtvis brukar Johannes redan ha säkrat segern inför den sista grenen. Så var det dock inte den här gången, även om han ledde med tre poäng inför den sista grenen. Martin Forsmark låg och frustade honom i nacken, och när Forsmark frustar skakar man (gammalt strongmanordspråk).

Den sista grenen var som vanligt en stenserie. David (även känd som T-Rex) tyckte att 200 kg fick räcka som slutvikt på stenarna, och det tyckte atleterna också. Återigen visade Martin Forsmark hur bra han är när han verkligen vill. Samtliga stenar på dryga 33 sekunder är imponerande, och det innebar att Johannes var tvungen att ge allt för att inte tappa sin ledning. Tappa den gjorde han såklart inte, utan han kastade upp stenarna nästan lika fort som polisen. Forsmark vann grenen, sin tredje för dagen, men Johannes vann totalen med två poäng före Martin.

Johnny Hansson tappade i sista grenen, vilket fick den eviga femman, Joachim Gustavsson, att gå förbi honom, och ta bronsmedaljen. WSM 2016 hade antagligen tagit ut sin rätt på Johnny, och med facit i hand var det nog rutinen som gjorde att Johannes hoppade av den tävlingen för att inte riskera att tappa sin åttonde raka vinst i SSM. Om man inte har huvudet med sig så spelar det nämligen ingen roll hur mycket muskler som sitter under det.

Atlasstenarna

Martin Forsmark – 5 på 33,59 sek
Johannes Årsjö – 5 på 33,75 sek
Joachim Gustavsson – 4 på 23,68 sek
Andreas Ståhlberg – 4 på 25,79 sek
Johan Liljeblad – 4 på 27,89 sek
Fredrik Johansson – 4 på 34,71 sek
Johnny Hansson – 4 på 38,00 sek
Stefan Bergqvist – 3 på 22,79 sek
Nedzmin Ambeskovic – 3 på 51,72 sek
Anders Lindbladh – 3 på 59,04 sek

Tävlingen blev rafflande och spännande, väl planerad och varierad. Roddarna var rutinerade och grymma, speakern Anders Axklo (förövrigt Sveriges bästa krönikör) var som vanligt världsklass och nivån på tävlingen var ruskigt hög. Det var intressant att se hur bra Fredrik Johansson är när han lyckas undvika skador, det var roligt att se nivån som Johan Liljeblad håller trots att han fortfarande är en färsking i sporten och väldigt kul att se Stefan ”Stisse” Bergqvist kriga i sin tolfte raka final i SSM (!). Johannes må ha fått svettats mer än någonsin tidigare för att inte bli av med titeln, men precis som så många gånger förr gjorde han vad som krävdes och tog hem titeln till Norrköping. Mycket kan man säga om Sverige, men att vi har några av världens absolut starkaste män finns det inga tvivel om.

SSM 2016 – Slutresultat

1. Johannes Årsjö – 57 p
2. Martin Forsmark – 55 p
3. Joachim Gustavsson – 37 p
4. Johnny Hansson – 35,5 p
5. Johan Liljeblad – 32,5 p
6. Andreas Ståhlberg – 32,5 p
7. Fredrik Johansson – 24,5 p
8. Stefan Bergqvist – 23 p
9. Nedzmin Ambeskovic – 21 p
10. Anders Lindbladh – 8 p

(Tider och placeringar är inte officiella)