Det nya året fick börja med ett stort reportage om mig på 5 sidor i Västerbottens-Kuriren. Det är fotografen Torbjörn Jaksobsson som stått bakom kameran på alla fina bilder och han har följt mig på olika saker under sammanlagt 17 månader. Torbjörn gjorde även ett kort bildspel och spelade in då jag läser upp en text jag skrev i somras. Följ med på bland annat kalvmärkning, Sapmi Pride, träning och jobb:

https://youtu.be/rlNPavVKw3M?list=LLRTJavRXQLH4RgWB4NDDz5A

Kortfattat med mycket bilder om år 2015. I slutet har jag skrivit lite mer om tankarna runt om. Börjar med en bild på hur hela 2015 började!

Förra året inledde jag med rehab där jag först kämpade på med en enkiloshantel för att sedan sakta men säkert öka. Öka gjorde även armens storlek från nyfödd fågelvinge till normalstor och mot slutet av året ha nått samma omkrets ungefär som innan operation. Gummiband som jag drog i för att aktivera olika muskler hjälpte mig också mycket under rehaben. I slutet av januari friskförklarade sjukgymnasten mig då hon imponerat inte hade något mer att göra eller säga. Högern tränades på som vanligt också under tiden och kändes bra.

Jag och Fredrik startade en ny armbrytarklubb som håller till i Vilhelmina. Där har jag mestadels fungerat som tränare även om det blev sämre med möjlighet till det på slutet av året. Här är några av oss i Arctic Armsport Vilhelmina, och de har lärt sig bra tycker jag!

Jag var med i Maxstyrkas egna radio; https://maxstyrka.se/2015/02/maxstyrka-radio-avsnitt-9-jonna-blind/ och jag jobbade i Dikanäs på skolan som elevassistent. Där fick jag även spela innebandy och åka slalom som lite omväxling i all träning. Vi hade ett grymt bra träningsläger i Storuman med supercoach Roine och Janis Amolins. Så gjorde jag en föreläsning om mig och mitt liv i Falun på Café Nyfiken.

Så närmade sig SM som detta år skulle vara i Vilhelmina, alltså på hemmaplan. Jag fick två sponsorer; Norrhelikopter och Klimpfjälls Idrott och Intresseförening. Dieten gick bra, genom att jag tappat vikt då vänstern opererades så det gick lugnt. Jag passade även på att köra lite skoter och fiska. Fisk och renkött är väl vad jag äter som allra mest i köttväg.

Så blev det dags för SM och som ni ser på bilden så ställde jag upp med båda armarna. Jag hade inte alls tänkt bryta med vänstern men så råkade jag gå nån match ändå men la mig sen i final mot Skånes Elina. Så det blev obesegrat guld i höger och silver i vänster.

Jag jobbade extra på helgerna på HK Klimpfjäll som är hotellet i Klimpfjäll. Annars så tränade jag på och det var snabbt dags för nästa diet inför EM som gick i Bulgarien. Så den 22a maj packade jag väskor för att de kommande 2-3 veckorna skulle jag besöka 5 länder om jag räknade med mellanlandningar. Jag hann ändå med nån sista armbrytarträning innan, här är med Heidi. Det ser faktiskt ut som att hon tar i mot mig men jag tror hon bara spänner upp sig för bildens skull.

Jag var med och anordnade Sapmi Pride uppe i Karasjok i Nordnorge. Det gick över förväntan bra och då jag kom tillbaka till Sverige var jag nästan i mitt livs form. Och nästan den enda bilden på mig som jag har från Pride är då jag gick modell för en modevisning.

Sen var det äntligen dags för EM och jag bröt bra med högern som var den enda arm jag ställde upp med. Det slutade med en 6e plats och jag var nöjd.

Kom hem och var på två skolavslutningar och plötsligt var det midsommar. En kväll var jag chaufför och kollade läget i Fatmomakke och andra så körde vi över de snötäckta fjällen och kollade läget i Ankarede/Blåsjön på ”samefesten”. Jag hade kolten på.

Vi hade klassåterträff då det var 10-11 år sedan vi gick ut grundskolan. Min enda kusin konfirmerade sig. Jag tävlade på Wild Arm i Storuman. Jag jobbade nästan dagligen i Saxnäs. Tränade på. Heidi och Fia med familjer mötte mig i Vilhelmina så vi lekte en dag på badhuset. Fyllde år. Kalvmärkningar. Festival i Nordnorge. Det var med andra ord en riktigt bra men intensiv sommar. I början av augusti så flög jag ned till Stockholm och deltog i en paneldebatt under Eurogames.

Hösten närmade sig och jag arbetade min sista dag på jobbet i Saxnäs. Körde och besökte Mittådalen och Härjedalen Pride som ett perfekt avslut på sommaren och fick bada utomhus utan att frysa ihjäl. Så började jag på jobbet som elevassistent i Dikanäs igen. Jag skrev ett Viktigt inlägg här på bloggen: https://maxstyrka.se/2015/08/vikt-igt/ 

Så körde jag till Umeå och deltog på Women in Sport+ Adventure där jag instruerade armbrytning och hade en kort föreläsning om vem jag är och hur mitt liv ser ut. Där vann jag en chinstävling och 500 kr att äta för på Allstar! Så var det ju även dags för nästa diet och fick hjälp av matan på skolan att äta nyttig och proteinrik mat. Tävlingen som jag dietade för då var ingen mindre än VM i Malaysia och så fick vi nya landslagskläder. Eller ja fick… Fick köpa.

Jag jobbade i slakteriet under renslakten som jag brukar och så vann min mamma två stycken cyklar. En från Postkodslotteriet och en annan från Fjällbrynt Messmör. Så jag var med och hjälpte henne fota de två vinsterna..

Dags för VM! Det var en tung diet då vänster sida tagit ikapp en hel del och jag säkert ökat i muskler i högern också. Positivt var att jag fick veta svart på vitt att min diet fungerade som den skulle och tog bort nästan bara fett och inga muskler. Väl i Malaysia så gick det sådär på tävlingen då jag mötte några av de bästa direkt men det var ändå roligt att vi är så många som slåss och har en chans om de 6 bästa platserna. Så stannade jag, Lisa, Sara och Kristina en vecka extra och reste runt lite. Det var välbehövligt och otroligt roligt!

Med ont i hjärtat lämnade jag sen jobbet i Dikanäs på skolan för att byta spår helt till järnväg. Så jag flyttade till Skellefteå och utbildar mig till typ en maskinoperatör. Där har jag för en gångs skull nära till gymmet bara man orkar dit efter långa arbetsdagar.

Som ensam representant åkte jag och tävlade i Flen och tävlade för första gången sen operationen med vänster arm på riktigt. Kom hem med ett guld, ett silver och ett brons. Så åkte jag även till Stockholm några veckor senare och tävlade i WAL kvalet där jag tog två andraplatser.

Som avslut på året och en lite tidig julklapp så fick jag en ny samarbetspartner och får provköra en ny bil. Folkes Bil i Vilhelmina levererar!

Julafton var bra och mysig med endast familjen och självklart ingen alkohol. Nyårsafton var bra med vänner och jag var nöjd och gick hem tidigt. Det nya året hade kunnat få en betydligt bättre start men idioter finns det gott om och de är bara att radera ur sitt liv. Jag har haft ett känslomässigt stormigt 2015 då jag i början av året träffat The love of my life som fortfarande inte förstått det. Men är det meningen så händer det då vi är redo. Och då övriga relationer varit hit och dit. Vissa vänskaper har glidit iväg och andra har stärkts.

Träningsmässigt så måste jag nog säga att det varit ett rätt bra år. Nya erfarenheter och en lyckad rehab. Fortfarande inte så kontinuerligt som jag önskar men det dröjer nog en stund till innan det ordnar sig eftersom utbildningen ska bli klar, jag ska på praktik och sen börja jobba på riktigt i det nya jobbet. Jag har lärt mig ännu mer genom att träna klubben i Vilhelmina och allt stöd jag får hemifrån och från omgivningen gör otroligt mycket.

Tävlingsåret har varit okej. Mest nöjd är jag nog över tävlingen i Flen då vänstern levererade och jag kunde se att jag utvecklats även i erfarenhet. Och så på EM där jag gick några riktigt bra matcher.

Just nu så är jag i Storuman. Läker själen lite efter nyårsdagen. Tränat och umgåtts med HulkFia och HjälteHeidi. Tänker att det kanske ordnar sig ändå, det här är bara början. Början på ett nytt kapitel och ett nytt år.

Till helgen är det dags för Fitnessfestivalen igen som i år har expanderat och flyttat till Stockholm. Där kommer kvaltävlingen till World Armwrestling League hålla till under lördagen. Sverige är värdland för Skandinavien och har två viktklasser för damer; -58 och +58 kilo. De bästa i alla klasser på dam och herrsidan kvalificerar sig vidare till England. Läs mer om detta HÄR! Jag tävlar i båda armarna i den lättare viktklassen.

Jag har varit ledig för en gångs skull och har spenderat helgen hemma i Klimpfjäll. Jag hann även bli frisk och har hunnit vara några kvällar på gymmet. På onsdagen blev det bröst och det kändes lagom till torsdagkväll då jag var i Storuman och tränade armbrytning. Helst under uppvärmningen. En rolig och bra sak var att min Vilhelminaklubb kom dit den kvällen och tränade med Storuman och fick utvecklas ännu mer! Jag har ju varit rätt frånvarande som tränare nu då jag flyttat så, men de är väldigt duktiga.

I lördags var det julmarknad i Saxnäs så jag körde dit tillsammans med morsan. Vi gick på en samisk konsert i kyrkan som var grymt bra och sen sprang vi igenom marknaden lite snabbt för att komma till det viktigaste. Jag hade nämligen övertalat mamma att hon skulle följa på gymmet och så fick hon basta efteråt. Så då blev det lite rygg för mig. Nu på väg tillbaka till Skellefteå ska jag först stanna till i Vilhelmina och träna armbrytning för att sen stanna i Storuman för att träna lite till armbrytning.

I avsnitt 18 av MAXstyrka Radio intervjuas världsarmbryterskan, Fia Reisek. Fia pratar om avhuggna penis-attrapper, berättar varför Heidi är hennes tuffaste motståndare och jämför sina underarmar mot Andreas och Jimmies.

00:01 – Värdarna pratar om masserande sjukgymnaster och viktgränser på gym

06:56 – Veckans MAX & miss

11:16 – Intervju med Fia Reisek

51:20– Gabriels fråga

01:07:31 – Värdarna rundar av

RSS: http://maxstyrka.libsyn.com/rss

Ladda ner avsnittet.

Klicka på bilden nedanför för att komma till Fias företag Fixas.

Helgen som var tillbringades i Storuman på träningsläger. Skönt att det för en gångs skull var nära (20 mil) och jag bodde hos Heidi. Vi hade bjudit in världsmästaren i -75kg; Janis Amolins från Lettland, Lisa Skoglund från Hammarby IF armbrytarförening och Armsport Elites tränare Roine Eklund. Det började på fredag kväll med lite rörlighet där jag konstaterade att mina kycklingben har samma rörlighet som en kall kycklingklubba. Men resterande av kroppen kändes rätt bra och det var inte lika tråkigt att utföra som i december då jag hade gips och var ensam om att traggla mig igenom det utan någon som kunde peta till en rätt.

Lördag började 9.00 med gym med lite olika övningar och utmaningar. Vänstern fick vila. Efter lunch blev det armbrytning och där kändes det att det var tredje armbrytningen på en vecka för mig. Jag tog slut trots att huvudet ville bryta mer så var högern som är den enda jag bryter med helt borta. Dessutom har jag en massa muskelknutar under skulderbladet som trycker på nerver så det strålar nerför armen. Fick en del tips av Janis som även är sjukgymnast. Tror jag ska göra lite rehab efter jag skrivit klart detta för armen krampar just nu med jämna mellanrum.

Jag var helt slut även på söndagen på Ryzzträningen och jag vågar inte heller belasta vänstern för mycket än så jag gick bara ett varv runt vår armbrytaranpassade cirkelträning. Sen körde jag Roine och Janis till flyget i Umeå. Tanken var att jag skulle köra hela vägen hem till Klimpfjäll men det orkade jag inte utan sov en natt extra hos Heidi och tränade på måndagen innan jag körde hem.

Det känns ändå rätt bra inför SM som är 9-11 april i Vilhelmina. Det är på hemmaplan (12 mil) och jag kommer tävla för Storuman Armsport trots att jag startat klubben i Vilhelmina. Vi beställde nya klubbtröjor till Storumanklubben från Gröna Tryck i söndags så jag hoppas att jag valde rätt storlekar.

I det stora jubileumsavsnittet av MAXstyrka Radio intervjuas världens bästa armbryterska, Heidi Andersson. Få svar på om hon är starkare än hennes man Björn Ferry, vad hon gör i bänkpress, vad hennes planer är efter karriären och ta del av hennes favoritrecept på pizza.

00:01 – Värdarna pratar om dragremmar i benpress, bänkpressrekord och batmanskurkarnas mjölkkonsumtion

06:27 – Veckans MAX & miss

10:55 – Intervju med Heidi Andersson

01:00:01 – Gabriels fråga

01:13:40 – Värdarna rundar av

RSS: http://maxstyrka.libsyn.com/rss

Ladda ner avsnittet.

Hennes hemsida hittar ni här.

För andra året nu i rad så åkte jag på träningsläger med Heidi så här precis innan jul. Så det har varit några dagar blandade med träning, lek och mys. Idag är det en vecka sen jag tog av gipset och jag kan redan se lite skillnad. Lite mer rörelser och lite mer kraft. Jag tror att träningen vi körde på lägret har hjälpt till en del också då det ökar blodcirkulationen.

Egentligen var det tänkt att vi skulle åka ner till Flen och Eskilstuna till de andra i Armsport Elite men då jag har min arm och inte kan göra allt, det var dyra resor och långt att köra och Fia är uppe så bestämde vi oss för att köra samma som dem fast på hemmaplan. Mina resultat i styrkeutmaningarna var bedrövliga men tiden som jag körde en träningsrutin på är jag ändå nöjd med fast jag kunnat köra hårdare. 21 minuter och 10 sekunder är helt okej då det var fyra varv på 8 övningar. Vi avslutade med lite armbrytning innan helgen gick mot sitt slut. Åt chili con carne en sista gång innan jag körde hem till Klimpfjäll till 2 kärlekskranka hundar och en tik som är i löpen.

(Klicka på bilden så kommer ni till ett klipp på Instagram)

Här har du historien om Storumanarmsport! Jag letade igenom Storumanarmsport´s historiearkiv och jag kom mig an dess historia om hur den startade, som är skriven av min mentor Andreas Johansson, som är ordförande för klubben och jag tänkte dela den historien med er idag.

Att armbrytarklubben i Storuman är en av landets framgångsrikaste klubbar kanske du kände till vid det här laget. Men miljondollar-frågar är… Hur började det egentligen? Hur kan man komma på tanken att starta en armbrytarklubb i prestigens näste Lappland? Visste du att en frustrerad kvinna låg bakom starten, trots att hon inte tänkt att hennes handlingar skulle resultera i denna framgångssagan? Ja, det hela har en naturlig förklaring, men vi måste gå ungefär 20 år bakåt i tiden. För det var då som allt startade.

I Storuman och Lappland har vi alltid brutit arm. För att på ett enkelt sätt mäta våra krafter har vi naglat fast oss vid ett bord, en stubbe eller vad som för tillfället fanns till hands. På dessa har vi utövat kraftmätning med pulserande armar. Detta har följt oss i många generationer. Det är numera en inbyggd mekanism i våra hjärnor. Vi utövar i bland armbrytning utan att egentligen veta varför. Likt en stövare som förvandlas till en hetsig förföljare så fort den känner doften av en hare, förvandlas vi till armbrytare så fort en skjortärm kavlas upp. Det här beteendet var just det som fick Jeanette Andersson att skicka ner sin man, Kent Andersson, och hans bror Lars tillsammans med en gammal spjutkastare, Lage Rönnholm på den första tävlingen i klubbens historia – Golden Arm i Eskilstuna. Jeanette hade sett ett inslag om armbrytning på tv, och fick då idén att skicka dessa herrar på en ”vansinnesfärd”. Nu skulle nog armbrytningen en gång för alla ta slut, och trasiga stolar och köksbord skulle vara ett minne blott. Föga anade hon vad hon hade ställt till med.

Kent, Lars och Lage åkte ner till Eskilstuna en kall februarimorgon, med gott mod i sinnet, för att pröva lyckan i armbrytning på en ”riktig” tävling. Väl framme i Eskilstuna och på plats vid tävlingsarenan insåg de att armbrytning är mer än köksbord och stubbar. Här fanns riktigt svetsade bord med konstiga tvärställda pinnar för att hålla fast sig i. Domare cirkulerade runt borden och höll koll på att skinkorna inte lättade från stolarna. Det tävlande begick många grova ”fel” som att böja handlederna och dra armen bakåt med hjälp av ryggkraft. Nu gick det ändå bra för de tre herrarna från Lappmarken, någon tog medalj och någon blev ”utskåpad” vid bordet. Och hemma i Storuman väntade fru Andersson spännande på besked om tävlingens resultat och att de tre nog skulle fått sin kraftmätarlust stillad för ett långt tag framöver. Oj vad det blev annorlunda…

1993 bildades Lappmarkens Armbrytarklubb. Som den första organiserade armbrytarklubben norr om Dalälven växte vi lavinartat. 1993 åkte vi iväg med en minibuss till Golden Arm, tävlingen därpå var vi 18 personer, nästa 24 personer… Ja kort sagt så gick det väldigt bra för oss från Storuman i våra tävlingsfärder ner över landet. Och hela tiden fick vi nya medlemmar. De första året tränade vi i en nerlagd styrkelokal, sedan hamnade vi ett snickeri i Ensamheten för att efter det få tillgång till en alldeles egen klubblokal. Bara en lite bit utanför Storuman. Just den lokalen har fostrat många mästare och mästarinnor genom åren. Många var de som tyckte att vi gjorde en bra insats för kommunen och stödet var stort bland människorna i bygden. Men som alla mynt så fanns här även en baksida. Några tycket att vi ”lekte” sportmän och kvinnor, andra tyckte att vi fick för mycket uppmärksamhet för våra framgångar. En del tyckte till och med att det vi sysslade mer var skadligt för ungdomar. – De ska hålla på med en riktig idrott, som skidåkning till exempel, var det någon som sa.

2004 brann vår lokal ned. Någon eller några tycket nog att armbrytningen i Storuman vuxit sig så starkt att en manifestation mot detta var ett måste. De tände eld på lite inredning i vår klubblokal och snart var det ett brinnande inferno. Köket var utbrunnet och lokalen där vi hade våra bord var kraftigt rökskadad. Vem ville oss så ont? Men, som det gamla ordspråket säger, inget ont som inte för något gått med sig. Vid årsmötet i maj 2005 bestämde vi oss för att byta namn på vår förening från Lappmarkens Armbrytarklubb till Storuman Armsport, Lappmarken. Detta bland annat för att fler klubbar i ”lappmarken” har sett dagens ljus och vi kände att vi positionerar oss bättre om vi lägger till namnet på den ort där vi verkar. Idag tränar vi i en lokal, längst Blåvägen som skolan själv sponsrar oss med. Här trivs vi och tränar tillsammans och växer oss starkare än någonsin.

Idag vet alla att det vi gör och älskar att göra är att utöva en idrott. Den idrott som vi kallar armbrytning. Idag vet alla att vi gör en stor insats för kommunen marknadsföringsmässigt och att vi ger många ungdomar en chans att förverkliga sig. En chans att visa att de är en i gemenskapen. Idag vet alla att vi är seriösa i vår satsning. Om det var så här Jeanette tänkt sig, vet jag inte. Men jag vet att vi har henne att tacka för mycket. För alla upplevelser vi fått under åren tillsammans, för alla glädjetårar vi fällt och för alla fina saker vi gjort tillsammans. Och själv har hon fått en dotter som numer är världsmästare. Då förstår ni att jag talar om Heidi. Denna historia har sammanfattat av min mentor Andreas Johansson, Ordförande för Storuman Armsport. Så det var StorumanArmsports lilla historia om hur de startade.

Från och med i dag kommer MAXstyrka att börja samarbeta med Kristian Wiklund och S.A.TV Productions (Sweden Armwrestling Television) som Kristian har grundat. Kristian kommer börja skriva nyheter och reportage om armbrytning på MAXstyrka, samtidigt som ni kommer kunna se filmklipp här från armbrytningstävlingar m.m.

Här ser ni ett filmklipp från StorumanArmsports träning inför SM i Armbrytning. Ni kan följa S.A.TV på Facebooksidan.

Nu i helgen var det dags igen för Storumandagarna som lockar både marknadsbesökare, danssugna, hemvändare och sist men absolut inte minst; armbrytare. För Storuman har förutom sin natur och sitt norrländska lugn, ett armbrytargymnasium som bland annat anordnar tävlingen Wild Arm. På www.armbrytargymnasiet.se finns mer information om gymnasiet!

I år var klubbar från Skåne i söder till Kiruna i norr representerade och även några brytare från Norge och Finland kom. På fredagskvällen under invägningen öste regnet ner och jag vägde in mig på 52 kilo, på kvällen och jag hade just ätit middag. Så vikten inför VM är inget jag behöver oroa mig för. Jag anmälde mig till tre klasser i dam senior, -55, -60 och -70.

Lördagen kom och strax efter halv 11 drog tävlingen igång och det var fint väder hela dagen så jag fick en hemskt vacker solbränna. Kvalen gick på två bord och direkt efter jag brutit mig till final i -55 så fortsatte det med -60 där jag också gick till final. I -70 gick det tyngre för mig och jag gick inte till final men var ändå väldigt nöjd med min insats, helst eftersom det var med min vänster som jag inte riktigt litar på. Klasserna fortsatte och jag hejade på mina vänner, det blev en kort paus och sen var det dags för högerkvalen. Kom till final i -55 men hade inte lika tur med lottningen i -60 så där fick jag nöja mig med en tredjeplats. Min sista match där var mot en av finskorna och det blev en lite mer utdragen match där vi hamnade ut på fingrarna och hur jag än kämpade så fick jag inte tillbaka greppet och hon tvingade ner mig till förlust. Det tog hårt på musklerna i underarmen så jag var stenhård och det gjorde ont att bara greppa men jag hade matcherna i -70 kvar att gå. Det var synd att jag inte var fräschare i armen för jag kunde inte ta i som jag ville och åkte på två raka förluster men jag var glad ändå!

Vänster -60, jag mot finskan Erika Ketola

Vänster -70, jag mot norskan

Höger -70, min klubbkamrat Victoria Karlsson och jag

De tog bort ena bordet och körde finalerna med direkt prisutdelning. I -55 tog jag guldet i båda armarna, sedan blev det ett silver i vänster och ett brons i höger i -60. Det var en riktigt bra tävling, fina medaljer och det är alltid som en stor familjeträff då armbrytare möts. Även om de är rivaler på bordet så är det också bra vänner och bra träningspartners!

Vänster -50. Hanna Goding, jag och Therese Söderling

Heidi Andersson är armbryterskan från den lilla orten Ensamheten strax utanför Storuman. Heidi har vunnit åtta VM-guld i armbrytning och har figurerat relativt flitigt i media de senaste åren, både som programledare och i den prisade dokumentären Armbryterskan från Ensamheten. Detta har gjort att Heidi har blivit ansiktet utåt för sporten i Sverige, och hon har bidragit till att armbrytning inte längre räknas som en kroglek utan som en seriös kraftsport.

Här är en intervju med världens bästa armbryterska, Heidi Andersson.

——————————————————————————————————————————————————

MAXstyrka: Först frågar vi alltid om namn, ålder, vikt och ort, samt personliga rekord i bänkpress, marklyft och knäböj.

Heidi Andersson: Namn: Heidi Andersson, Ålder: 30, väger 65 kg, kommer från byn Ensamheten, 1 mil nordväst om Storuman. Bor i en lägenhet i Storuman.

Bänkpress är inget jag tränar eftersom det inte är någon givande övning för armbrytare då axlarna slits. Jag testade för drygt sex år sedan och då tog jag 65 kg.
Knäböj har aldrig testat. Eventuellt en gång i samband med en TV-inspelning, men jag kommer inte ihåg resultatet.
Marklyft är en övning som jag planerar att lära mig. Jag har testat det ett fåtal gånger, men aldrig maxat.

I handledscurl med skivstång (bänkpresstång) har jag gjort 80 kg x 2 reps. I handledscurl med skivstång med skydd (alltså grovt grepp, man sätter axelskydd på stången för att försvåra grepptagningen) har jag gjort 47,5 kg x 4 reps. I vinkellyft med Z-stång (dvs knogarna snett uppåt) har jag gjort 60 kg x 3 reps.

MAXstyrka: Grattis till ditt åttonde VM-guld! Grymt bra gjort!

Heidi Andersson: Tack!

MAXstyrka: När började du med armbrytning, och varför blev det just den sporten?

Heidi Andersson: Jag började 1992, 11 år gammal. Jag har alltid fascinerats av kraft och kampidrotter, kvinna mot kvinna, man mot man. Mitt mål var att vinna en match. Det tog tre år. Min första seger är min största seger. Jag började bryta sittande 1992. 1993 började vi med stående armbrytning. Idag är det bara disabled (handikapp-klass) som bryter sittande.

MAXstyrka: Hur ofta tränar du, och hur länge blir varje pass?

Heidi Andersson: På medelveckor hemma i Storuman tillsammans med armbrytargymnasiet blir det 10 till 12 pass i veckan. Varje pass är mellan 30 till 90 minuter långt. Tunga veckor blir det fem pass i veckan, och då blir passen ca en timme långa.

MAXstyrka: Är det någon regelrätt gymträning, eller blir det uteslutande specialövningar?

Heidi Andersson: Jag tränar småmusklerna rund skuldror som uppvärmning (rehabträning) och därefter är det i stort sett bara specialövningar.

MAXstyrka: Är det mest armar som krävs för att bli en bra armbrytare, eller måste man träna ben, rygg, mage och axlar också?

Heidi Andersson: Bra bålstabilitet är oerhört viktigt. Jag kör löpträning och kompletterar med olika övningar för att stärka knän m.m. så jag håller i längden.

MAXstyrka: Hur viktig är kosten när det kommer till en sport som armbrytning?

Heidi Andersson: Kosten är alltid viktig. Maten är ju bränslet.

MAXstyrka: Tar du några kosttillskott, eller blir det bara vanlig mat?

Heidi Andersson: Bara vanlig mat utan onödiga tillsatser och annan dynga. Miljömärkt, kravmärkt och lokalproducerat så långt det är möjligt. Kosttillskott behövs inte om man äter bra råvaror.

MAXstyrka: Hur laddar du upp inför en tävling?

Heidi Andersson: Jag gör färdigt så mycket företagsfix som möjligt, betalar räkningar, skriver fakturor, skickar offerter o.s.v. Jag gör undan allt så jag kan koppla bort företagandet och fokusera på tävlandet.

MAXstyrka: Har du någon ritual som du brukar göra innan tävlingen eller någon lyckoamulett?

Heidi Andersson: Det hade jag som tonåring, speciella resekläder, tävlingskläder m.m, men nu för tiden behöver jag inga ritualer eller ”lyckotriggers”, det går lika bra eller dåligt ändå.

MAXstyrka: Många säger att armbrytning uteslutande handlar om teknik. Är det styrkan eller tekniken som är viktigast i armbrytning?

Heidi Andersson: Hehe! Vilka säger det? De som är klena? Det handlar mestadels om styrka, armbrytning är en kraftsport. Grundtekniken är så enkel så den kan i stort sett vem som helst lära sig på ett par minuter, med rätt instruktör. Sen handlar det om att vara stark i hand, handled, underarm och vinkel.

MAXstyrka: Jag antar att du ofta blir utmanad av killar som vill bryta arm mot dig. Brukar du oftast vinna mot killar?

Heidi Andersson: Jag tränar enbart med killar. De har större händer och är starkare vilket ger optimal träning. Killar som inte tränar armbrytning vinner jag i regel mot, men på senare år undviker jag att bryta mot dem som är mer än tre viktklasser tyngre än mig, alltså 15 kg tyngre. Mina armbågar och axlar börjar bli slitna efter 18 års armbrytande. Mot armbrytare kan jag bryta mot vem som helst i vilken viktklass som helst för då riskerar man inte försättas i skumma vinklar som riskerar att skada mig och motståndaren.

MAXstyrka: Vem vinner i armbrytning av dig och din man Björn Ferry?

Heidi Andersson: Jag är armbrytare och han är skidskytt. Hehe! Armbrytning är min grej så jag vinner! I vänster arm brukar vi däremot kunna bryta riktigt jämnt, men det var bra många år sedan vi bröt senast.

MAXstyrka: Du är en av världens bästa armbryterskor med åtta VM-guld bl.a. Vad är det som får dig att fortsätta?

Heidi Andersson: Sportens potential och min egna personliga utveckling, mentalt och fysiskt. Jag drivs av att utveckla sporten, sprida sporten, arrangera nya typer av tävlingar och själv delta i allt detta.
Björn och jag tillverkar armbrytarbord och har lyckats få ut över 200 bord på skolor i Sverige, och fler ska det bli.
Min målsättning är att bli världens äldsta armbytare. Den äldsta nu levande som har ställt upp på ett VM är 83 år gammal brasilianare, så får jag leva till jag är 84 år så ska jag ”Rocky-träna” med målsättning att ta en landslagsplats i Senior Grand Master +60 år. Sen ser jag framemot att tävla i master +40 år och Grand Master +50 år.

MAXstyrka: Du har hur många medaljer som helst, blivit korad till Årets Västerbottning 2004 och Årets Vildkvinna 2001 m.m. Vilken av alla dina meriter är du mest stolt över?

Heidi Andersson: Mitt första VM-guld som jag vann 1999 är min största idrottsliga merit, och John Hron-stipendiet för mitt arbete som projektledare mot ungdomsvåld är den största meriten utanför idrotten. Den utmärkelsen fick jag som 19-åring. Jag och John Hron är födda samma år och vi hade varit lika gamla om han inte hade blivit ihjältorterad av nynazister.

MAXstyrka: Har du någon förebild inom idrotten?

Heidi Andersson: Finskan Tarja Tähtinen. Hon är en livs levande Ronja Rövardotter och var min förebild inom sporten när jag började bryta som liten 11-åring.

MAXstyrka: Har du råkat ut för någon skada till följd av sporten?

Heidi Andersson: Ja, smällar i armbågarna, på insidan.

MAXstyrka: Vilket är ditt kortsiktiga mål med träningen, nu när VM är över, och vilket är ditt långsiktiga mål?

Heidi Andersson: Jag tävlar om ett par dagar på World Challenge den 8 mars. Världens åtta bästa armbryterskor möts i en over all – alla möter alla.

Mitt långsiktiga mål är att fortsätta bygga upp stabiliteten i småmusklerna i höger axel, vilket jag har jobbat på i många år.

MAXstyrka: Har du något tips på hur man, som vanlig lekman, kan bli bättre på armbrytning? Har du något hemligt tips som du kan dela med dig av?

Heidi Andersson: Det finns inga hemliga tips och inga genvägar. Att vara stark i hand och handled är en bra början, men sen måste man ha ett ”klipp” och en timing som en boxare. Det är bara att kontakta närmsta armbrytarklubb och börja träna.

MAXstyrka: När kan vi se dig tävla nästa gång?

Heidi Andersson: I World Challenge den 8 mars.

MAXstyrka: Tack för att du tog dig tid att svara på frågorna!

——————————————————————————————————————————————————

Ni kan läsa mer om Heidi Andersson på hennes hemsida.