Det är något jag gör ofta. I mångt och mycket. Oavsett om det gäller vänner, jobb eller träning. Är jag tillräckligt bra? Klarar jag av detta? Kan jag detta?
Då återkommer jag till en bild jag snubblade över innan jag vågade säga upp mig från ett jobb jag haft i nästan 9 år, vilket snart är 4 år sedan. Ungefär lika länge som jag sysslat med strongwoman.

Det är svårt att lämna sin trygga plats, man vet vad man har men inte vad man får. Och det okända är många gånger skrämmande. Tvivlet kommer som ett oönskat bitcoinmail, gärna flera gånger varje dag, och jag tror inte att jag kan.

Efter operationen av min fot, som gick bra trots att allt var mycket värre än vad MR:n hade visat, så tvivlar jag oändligt mycket.
Jag VET ju att jag ligger mycket efter för tillfället, även om träningen har gått bra och går bra. Så är ju inte foten bra. Rörligheten är inte tillbaks, jag har mycket smärta och har ännu inte vågat/kunnat köra rörliga grenar speciellt mycket.
Jag valde i år bort Sveriges starkaste kvinna som är den 12:e oktober, för att kunna fokusera på rehab och Världens starkaste kvinna som jag om 30 dagar sitter jag på flyget på väg till. Jag har inte helt bestämt ATT jag ska tävla, vi får se hur väl foten vill samarbeta, och vill den inte det, så vilar jag och rehabar ordentligt så att jag kan vara i topp inför Arnold PRO Strongwoman i Columbus OHIO i mars istället.

Tvivlet på mig själv ökar alltid inför tävling, men denna gången har det nog slagit till lite tidigare och lite hårdare. Men, jag ger inte upp!
Jag lyssnar på mig själv och mitt motto #vågavarastark för nog fasen hjälper det att tro på sig själv. Trots tvivel.

Vill du stoltsera med att du också tror på dig själv och samtidigt stötta mig på min väg mot WSW, Världens starkaste kvinna, och Arnold PRO Strongwoman? Klicka då in HÄR och välj och vraka!

Ja, det får jag ju ändå säga att det senaste året varit, trots att jag vann Arnold Amateur Strongwoman World Championships 2019. Just nu känns det tyngre än någonsin. Och det kommer fortsätta vara tungt.

I maj 2018 låg jag inne med dubbelsidig lunginflammation. Då var jag inte tuff kan jag säga, så vek, matt och orkeslös har jag nog aldrig varit tidigare.
3 veckor senare tävlade jag för andra gången i Norge på Stone of strength World challenge. Att andas var fortfarande inget jag kunde göra ordentligt, men med inbjudan och tillfälle till semester på en otroligt vacker plats på Fefor Högfjällshotell i Vinstra, Norge, ville jag inte låta passera. Det gick trots allt ganska bra och jag slutade då 5;a av 8 tävlande.

Då inte Sveriges starkaste kvinna skulle vara kval till Arnolds, åkte jag i slutet av augusti till södra England för att kvala där. Jag vann och fick min plats till Arnold 2019.
Eftersom jag inte visste OM jag skulle vinna eller inte hade jag även anmält mig till Arnold Barcelona, som även där var för kvalplatser till Arnold amateur 2019, samt Arnold Pro 2019. Som en back-up.
Jag åkte till Barcelona i slutet av september trots att jag redan hade min plats, och slutade 4:a av 7 tävlande. Passade på att turista lite och vilken vacker stad det är, av det lilla som jag hann att se.

Och så kommer oktober och Sveriges starkaste kvinna. Jag var så laddad och taggad inför att få fajtas om titeln igen. Dagen innan tävling och resdagen upp till Stockholm, vaknar jag med ont i halsen. Ganska mycket faktiskt. Under timmarna i bilen växer det till att bli mer och mer, och jag känner att febern är på gång. Det resulterar i att jag bäddar ner mig på hotellet när vi väl kommer fram, och äter så mycket tabletter man får enligt föreskrivarna.
Tävlingen slutade ju som alla nu väl vet, att jag stukar foten kraftigt under duckwalken. Jag fick avbryta tävlingen och så snällt sitta vid sidan av och skrika istället.

Detta kändes otroligt tungt, och med världens starkaste inom snar framtid (7-9 december) var det snabbt på sjukgymnastik och rehab. Det var inget brutet enligt röntgen som gjordes dagen efter, så det var bara fullt ös som gällde. Det var länge ovisst om jag skulle åka eller inte men bestämde mig ganska sent att jag åker.
En vecka innan jag ska åka, var min man på ett rutinbesök på sjukhuset som till slut resulterade i en akut operation där de öppnade hela buken på honom.
Han blev inneliggande på sjukhuset och nu stod jag i ännu ett dilemma. Skulle jag lämna honom där? Och våra tre barn själva hemma utan hjälp med skjuts till affär/buss/skola?
Efter mycket velande fram och tillbaka så bestämde jag mig för att åka. Barnen kan faktiskt handla efter skolan innan skolbussen gick hem, och de kan faktiskt gå ett par kilometer från bussen.

Jag åkte till USA. Kom 6:a i världens starkaste kvinna, med trasig fot, med en man på sjukhus och barn ensamma hemma som knappt märkt att jag var borta. En vecka efter att jag åkte kom jag hem igen, och då hade min man bara dagen innan blivit utskriven från sjukhuset. Så nog var det ett okej beslut av mig att åka ändå. Han var ju ändå på rätt ställe med rätt hjälp.

I januari tröttnade jag på att foten inte blev bra, och gick tillbaka till sjukgymnasten (Som jag tidigare slutat gå till då hon inte tittade på foten utan bara frågade hur rehab övningarna gick) och sa att det är något som inte är rätt. Hon skickade vidare mig till vårdcentralen som skrev en remiss till ortopeden.

Första helgen i mars var det dags för att hälsa på Arnold igen. Grymt taggad var jag och när vi träffades upp för regelgenomgång och träffade de andra atleterna var det flera som frågade om foten och jag sa som det var, den är skit. (Antagligen tändes det hoppets glimtar hos dem )
Jag fick foten hårt tejpad av en idrottsläkare och sedan hade jag även mitt fotledsstöd som jag haft efter att skadan uppstod. Inte för att foten någonsin varit instabil efter att jag trampade snett men för att ändå stärka upp utifall att.
Jag vann de två grenarna som gjordes på dag 1 och sedan vann jag första grenen dag två och kom delad trea i fjärde och sista grenen, det gjorde att jag vann kvalet. Mitt mål för tävlingen var just att kvala till finalen och få vara uppe på stora scenen. Hur det gick där spelade inte så stor roll. Men med den stora ledningen jag hade så insåg jag att det var ju faktiskt möjligt att vinna allt, och det gjorde jag!! Vilken otrolig känsla det var och är!

Det är fortfarande svårt att ta in att jag faktiskt vunnit Arnold Amateur Strongwoman i tungvikten, att jag fått mitt proffskort och att jag är dirketkvalad till Arnold Pro Strongwoman 2020, framförallt med tanke på hur min fot har fortsatt att bråkat med mig.

Innan sommaren hann jag med tid hos ortoped, magnetröntgen och tid hos ny ortoped som säger att jag har en fraktur på språngbenet, samt på skenbenet, och att jag har lite broskskador.
Operation bokas och återigen en väntan. Jag hade trott att sista besöket hos ortopeden var operation, men så var det ju inte, utan nu skulle ortopeden stänga under sommaren och inte öppna förrän v 34-35.
V 34 hade jag Stones of Strength på Fefor igen så jag hade ju hoppats på op innan sommaren eller gärna efter sommaren. De satte upp mig på en ”kort-varsel-lista” så att jag skulle kunna komma in fort när det väl var dags.
Fredag v 33 fick jag reda på att tisdag v 34 blir det operation.

Operationen gick bra, men det var mycket värre än vad magnetröntgen visat.  Det var broskskador av grad 4, vilket är den värsta där brosket är helt borta och ben gnager mot ben. De tog bort inflammerade ledhinnor, och de skalade bort osteofyter (pålagringar av ben) som varit det mekaniska stoppet jag känt i foten. De gjorde även mikrofrakturering som betyder att de gjorde små hål i skelettet för att påskynda läkningen. Läkaren lät rent ut sagt förskräckt när hon kom och pratade med mig och sade att det såg för jävligt ut i leden.

Det känns bra att det är gjort men jag känner mig så fruktansvärt långt efter. Aldrig har väl OK och sandsäck sett så lockande ut som nu när jag verkligen inte kunnat. (Vissa dagar innan operation så HAR det funkat, andra funkade det inte)
Jag vill inget hellre än att vända och pressa tunga Apollon och köra marklyft och stock och säck och farmers och húsafell och frame och, och, och….

På tisdag har det gått tre veckor sedan operation, tre veckor där jag inte fått lägga vikt på foten. Då får jag hiva kryckorna åt fanders, och börja gå igen.  Sedan ska det succesivt börjas tränas och läggas vikt på.
Om jag inte har ont så har jag ju anpassat mig ganska bra till stel robotgång samt hitte-på-böj på benen när jag pressar, så jag siktar givetvis på att kunna vara med på Världens starkaste kvinna för fjärde gången den 1-3 November på Daytona Beach i Florida. Beroende på hur det känns i foten när jag får lägga vikt på samt vad sjukgymnasten säger så kanske kanske jag kan vara med på Sveriges starkaste med! Vill ju verkligen inte missa det!

Ja, det har varit ett tungt år (jag har dessutom bytt jobb mitt upp i alltihopa för att jag inte mådde bra på mitt tidigare) Men jag har också haft det bra. Jag har varit i Norge på Fefor och tittat på när Donna Moore tog nytt världsrekord i atlassten på 161,5kg, när Sandra Bradley tog en 160kg húsafellsten på en promenad på 9 meter, vilket var världsrekord tills Liefia Ingalls också plockade upp den och gick strax över 11m.
Skulle ju varit med och tävlat, men operationen satte ju stopp för det. Men, dagen efter operation satt vi 7½ timmar i bilen för att åka dit och semestra och titta på fantastiska prestationer och umgås och äta god mat.

Nu är det bara uppåt och framåt som gäller, det kan liksom bara bli bättre! 

Idag är det det 23 dagar kvar tills jag hoppar på flyget till Raleigh, NC, USA.
Det är typ 3 veckor.

Att för andra gången i min 2 år och 3 månader långa karriär bli inbjuden till Världens starkaste kvinna känns ganska stort. Eller så jävla stort! Och det är med ärofylld tacksamhet som jag om tre veckor åker och representerar Sverige och mig själv. Men också med stor skräck.
Jag har under det senaste året brottats med tron på mig själv. På många plan.

För att ni ska få en liten bild av det hela sammanfattar jag det här:

I april 2016 bytte jag arbete efter att ha jobbat i 9 år på samma ställe. Största anledningen var att det var för långt att åka. 8.7 mil enkel väg är lite att ta i tycker jag, när man samtidigt har tre barn, och ska försöka bli bäst. Tid och ork fanns inte helt enkelt.
Ett år ungefär hade jag pendlat den långa vägen. Tidigare fanns vi på en ort närmre hem, men efter att min tidigare avdelning lagt ner,  flyttade resterande till annan ort.
Jag sökte nytt jobb och hittade ett. Jag började i April 2016. Ca 2½ månad in frågade jag vänner om hur länge man skulle ge det nya jobbet en chans innan man kände att det inte skulle funka. Fick rådet att ”vänta tills efter semestern i alla fall”
Jag tänkte att ok, jag väntar. Det är ju ett nytt jobb, nya saker att tänka på och nya sätt att arbeta på. Klart att det var mycket att tänka på, men som många gånger även kändes övermäktigt.

I slutet av november mådde jag såpass dåligt att jag gick till läkaren. Då hade jag en tid brottats med något jag trodde var ångest, med ett stort tryck över bröstkorgen.
Med några turer på vårdcentralen och sedan företagshälsovården blev jag sjukskriven hela december och januari. Läkaren konstaterade magkatarr pga stressig arbetssituation.
Under tiden som jag var sjukskriven bestämde jag mig för att #F*ckthis och jag sökte annat jobb. Dagen efter att jag skickat mitt CV till en bemanningsbyrå fick jag svar om att de ville ha mig då de hade den perfekta tjänsten för mig. Det slutade med att jag sa upp mig – igen- och i mars 2017  började jag på nytt. Nu inte längre som tjänsteman.

Jag har fortfarande problem med magkatarr och äter mediciner för det.
Jag funderar över om jag är på rätt arbetsplats. Även om jag trivs bra med det jag gör nu, så är det ändå en känsla som gnager inom mig; skulle jag kunna göra något annat? Som jag verkligen tycker är kul? Som inte kör helt slut på mig?
För helt slut är jag. Att få orken till att träna på den nivån jag måste är svårt. Riktigt svårt. Jag önskar emellanåt att jag kunde ligga kvar på sängen efter min tupplur efter maten och slippa åka till gymet eller gå ut i garaget. Jag tänker ibland  att varför i hela fridens namn elitsatsade jag på något som är så förbannat jobbigt? Jag funderar på om jag är stark nog? Ska verkligen jag ställa upp i Världens starkaste kvinna, WSW? Ska jag verkligen åka en tredje gång och tävla på Arnolds i mars 2018?

Men så slår det mig. Det är ju så förbannat kul. Det är så förbannat trevliga människor. Jag trivs med att tävla och jag trivs med människorna i och runtomkring strongwoman.
Och jag är faktiskt förbannat stark! Och två år inom sporten är ju inte ett skvatt! Jag har så mycket mer att lära och så mycket mer att ge. Även om jag började sent, jag är ju faktiskt 38år , så vill jag bli bäst. Jag vill vara starkast. Och det blir man inte på två år. Det blir man av många år och av erfarenhet. Erfarenhet får man inte om man inte åker och tävlar. Och så är jag ju faktiskt inbjuden! Jag har inte behövt kvala in, såsom 2/3 av startfältet behövt göra! Någon vet att jag är stark och vill se mig där.
Så. Om tre veckor åker jag!

Är jag redo? Jag vet inte. Jag tror det. Jag ska göra mitt bästa. Jag måste #vågavarastark och då inte bara kroppsligt.
Jag kommer verkligen att tävla mot världens starkaste. Det kommer bli tufft. Men det kommer bli ack så roligt. Att få träffa nästan hela gänget som tävlade förra året igen kommer bli helt fantastiskt.

Kolla bara det fantastiska gänget på Världens starkaste kvinna 2016.

Då har 2017 kickat igång på riktigt, och jag kan bara säga; jag är redo!

Jag avslutade 2016 med att vinna Europas starkaste kvinna i början av december, och efter det så har träningen känts väldigt bra.

Jag har tränat på samma sätt som jag gjorde innan jag började med strongwoman, vilket är något som jag saknat lite grann då 2016 har varit väldigt mycket förberedelse-för-tävling-träning med mycket grenträning.
Men sedan EM har jag ökat på mina personbästa i både bänk och mark, och det känns riktigt kul.

Det är många roliga grejer på gång och jag känner att 2017 kommer att bli ett bra år!
Det är:
* MAXstyrka´s strongwoman tävling som ska gå av stapeln 11/2-2017, spana in Jimmie Trywalls  inlägg i ”Strongman i Sverige” angående det och anmäl ditt intresse! Ju fler det är desto roligare blir det!
* Arnold Sport Festival i USA
* BodyPower i UK. Kval till WSW
* Worlds Strongest Woman
* Strongest woman in the world i USA. (Kvalade hit på EM)
* Sveriges Starkaste kvinna
* Europas starkaste kvinna

Och det här är ju bara vad jag vet om i dagsläget. Kanske dyker upp mera kul som man vill vara med på!  Jag skriver vill, för det är ju inte säkert att jag ens kommer iväg på allt ovanstående då det är plånboken som styr. Men jag vill, och jag tänker träna med siktet inställt på dessa tävlingar, så får vi se vad som blir av!

I avsnitt 21 av MAXstyrka Radio intervjuas Sveriges mest meriterade strongwoman, Anna Rosén. Anna pratar om framtiden för strongwoman, arga hundar och hur det är att dra 230kg i marklyft med avsliten biceps.

00:01 – Värdarna pratar om frukosttjuvar

05:54 – Veckans Sant eller falskt

11:18 – Intervju med Anna Rosén

54:36– Gabriels fråga

01:00:53 – Värdarna rundar av

RSS: http://maxstyrka.libsyn.com/rss

Ladda ner avsnittet.

Sveriges Starkaste Kvinna 2014 hölls i helgen i Kungsörs Sporthall. Topp-5 kvalade in till United Strongman Världens Starkaste Kvinna 2014.

I den lättare klassen (-70kg) vann Malou Bernström, och gästtävlande Linda Gausland från Norge kom tvåa. Eftersom Linda inte räknas in bland Sveriges starkaste kvinnor så blev topp-3 såhär:

1. Malou Bernström
2. Elisabet Nilsson
3. Felicia Rydstedt

I den tyngre klassen (+70kg) vann Donna Moore från England, före den regerande mästarinnan Anki Öberg. Bland svenskarna såg resultatlistan i den tyngre klassen ut såhär:

1. Anki Öberg
2. Clara Dahlin
3. Marilea Nrdström

En längre artikel om tävlingen kommer förhoppningsvis framöver!