Dags för ett nytt mästerskap. Denna gång är det VM i Antalya, Turkiet och det är som vanligt stenhårt motstånd. Regerande mästarinnan Esra från Turkiet är med och ser väldigt stark och säker ut. Ryskan Elizaveta är i sjukt bra form. Sen är viktklassen kryddad med starka armar från Kazakstan, Ukraina och övriga länder. Mitt största mål i den här tävlingen är att vinna över slovakiskan Snezhana Babayieva som jag tidigare bara förlorat mot.

Formen för min egen del inför VM har både sina plus och minus. På plussidan är att jag kan två gånger i veckan träna med Umeås armbrytarklubb Viking kraftsport. Minus är att jag missat några träningar bland annat av att jag drog en visdomstand och av en blindtarmsinflammation (som tur var självläkte den).

Jag (Jonna) tränar inför VM med Victoria Karlsson

Jag har i alla fall ett nytt jobb som jag trivs väldigt bra på, är elevassistent på en högstadieskola i Umeå och kan leva sambolivet med Andrea. Vi har för några dagar sedan passerat 1,5 år tillsammans. Lägenheten är väldigt trivsam med sitt nära-skogen-läge och är inredd med både renhorn och kristallkrona.

Tävlingen som jag var på i USA var helt galen och förtjänar ett eget blogginlägg. Efter min datorkrasch och jag inte har tillgång med pappas dator där jag hade lösenordet in till Maxstyrka bloggen så har jag inte tagit mig in. Jag får erkänna att jag varit lite lat och autosparat lösenordet och inte förrän nu frågade om ett nytt. Men ett inlägg om WAL i USA kommer inom närmsta veckan.

Har ni inte läst Anders Axklos fredagskrönika om vårat grymma landslag i armbrytning så gör det! Vi är strax över 50 tävlande från Sverige som ska delta på årets VM. Vissa åker nu och de flesta seniorer åker liksom jag i mitten på nästa vecka.

Ett extra tack till Norrhelikopter (Arctic air AB) och Marcus Boije som hjälper mig så jag kan åka på såväl EM som VM.

MAXstyrkas bloggerska Jonna Blind var inbjuden till WAL Supermatch Showdown 404 i USA.Där skulle hon få möta den något större armbryterskan Valerie Beach. Efter ett 2-0-underläge lyckades Jonna vända matchen och vinna! Såhär såg det ut:

Inspirerad av det dåliga vädret (snöslask) och lusten att hitta på annat än den nödvändiga städningen så ska jag äntligen ta mig tid till att blogga. Idag har jag bytt däck till farfar på hans bil och igår bytte jag på min. Då Klimpfjäll is the place to be så krävs ordentliga vinterdäck med dubb och bra grepp och eftersom första snön fallit för länge sen så är det ok att byta nu.

MEN TILL DEN STORA FRÅGAN!
Hur gick det för mig på VM?

Life is no Nintendo game men jag måste säga att min kämpaglöd har fler liv än SuperMario. Men jag börjar från början.

Jag körde till Umeå där jag fick skjuts av Sveriges radio ut till flygplatsen där vi gjorde en intervju som går att lyssna på HÄR och sen flög jag iväg till Ungern där jag mötte upp Fia och sen Vicky på vårat hotell. Otroligt skönt att ha hotellet precis vid arenan för en gångs skull måste jag säga. Invägning dagen efter och jag vägde in under 50 kilo som är min viktklass. Lördagsmorgon samlades alla på arenan för att tävla med vänster arm och det var lite panik en stund när inte alla hade fått sin tävlingsbricka man måste visa upp för att få tävla men det löste sig när landslagskaptenen kom på plats. Efter det gick det fort, min klass var först ut och min vänster levererade bättre än nånsin och jag kom 6a. De som placerade sig före mig var de som var förväntade och turkiskan vann lätt. Sjukt nöjd över min insats!

Dagen efter var det dags för höger arm som jag hade större förväntningar på med bland annat två EM brons två år i rad. Första matchen förlorade jag på grund av två armbågslyft!? och det kändes väldigt surt. Jag bråkade på med domaren som nog var väldigt less på mig och krigade mig vidare tills jag mötte ukrainskan Anastasiia Goncharenko som är snabb som en kobra. Jag kände mig starkare men det spelar ingen roll när man startar för sent och jag slutade som 9a. De som kom före mig i resultatet var de som är mina största motståndare med undantag för italienskan som gled in som sexa. Men det var tuffa motståndare, jag gjorde mitt bästa och kom långt ändå och är så här i efterhand nöjd och ännu mer hungrig på medalj till nästa år.

Jag blev överraskad då en vän till mig hörde av sig en dag med tusen frågor om min träning och plötsligt så hade hon donerat sina träningsmaskiner till mig. Dessutom har samebyn ordnat en träningslokal så jag kan numera träna hemmavid. Otroligt glad för det! Just nu så har jag god lust att åka till Polen och tävla den 17-19e November på proffstävlingen Zloty Tur där jag tog dubbla brons förra året.

Efter VM så blev jag även inbjuden till Women in sports + adventures i Umeå. För två år sedan var jag där och höll i en föreläsning men i år så var jag där som åhörare och det var väldigt inspirerande och intressant. Passande nog så var det under samma helg som Umeå Pride så jag gick med i paraden tillsammans med andra samer som visade sitt stöd. Tyvärr så frös jag och hade lagt mobilen i en barnvagn och bar på en liten släkting så inga bilder blev tagna därifrån.

Stort tack till:

Norrhelikopter
HKFjäll
M Boije Bygg AB
Stoorstålka
Vilhelmina Värme och Sanitet

Nu är det dags igen! Många har redan åkt och börjat tävla på VM som i år är i Ungern. Jag åker på torsdag, invägning på fredag, vänster på lördag och höger på söndag.

Dieten har gått bra och jag är i hamn, väskan är så gott som packad och jag ska hämta landslagströjan med nya tryck från Grafiska Verkstan i morgon. Det har känts lite upp och ner över den här tävlingen också då jag inte känner att jag når upp till min fulla potential. Som att jag tappat mycket och vet inte om det är så eller bara i huvudet. När handleden gör ont och hur bra det känns de dagar jag mår toppen och är smärtfri och Hulken. Ska jag ta mig igenom tävlingen? Har jag tappat armmusklerna? Och sen upp igen på fjälltoppen där vindarna försöker blåsa ner en men man står med ryggen rak och uppbackad av familj, flickvän, vänner och förfäders styrka.

Ifall det är bra att köra slut på sig totalt innan ett VM så har jag gjort den bästa uppladdningen i söndags. Jag skulle gå runt hela beteshagen och kolla att stängslet var helt och det skulle inte ta så länge. Efter 5 timmar hade vi bara gått hälften och jag är så tacksam att mamma var med mig för jag hade aldrig orkat med trädet själv bland annat. Sen mötte pappa upp oss och mamma fick åka hem och jag tog crossen och körde resterande. Nu är det ju inte en som en crossbana precis och min lilla 125kubikare är lite väl liten så jag fick kämpa på en del ställen. Några gånger så tänkte jag ge upp för jag var så trött och hade ont. Men så lyfte jag upp crossen och fortsatte när det gick köra igen och tog mig hela vägen runt och till bilen. Så då tänkte jag att hur det nu än går på VM så vet jag att jag tar mig runt om jag vill, hur än träningen sett ut så står jag på benen när dagen är slut och när jag tror jag tappat hammaren så ska jag bara leta lite djupare ner i ryggsäcken.

Så här ser startlistorna ut i min viktklass i respektive arm. Jag vet vilka de flesta är och jag vet att de är skitstarka och rutinerade. Det kan gå lite hur som helst, har jag helt otur med lottningen så kan jag åka ut direkt men i så fall har jag inte förlorat mot småsten utan mot stora stenblock som ska krossas en annan dag. Men jag siktar ju så klart på en pallplats!

 Bild från EM 2017 då jag förvånade mig själv genom att vinna över ena ukrainskan som
jag aldrig förut tagit och dessutom tog bronsplatsen

Det blev inget Las Vegas för mig efter någon huvudsponsor dragit sig ur tävlingen och allt ändrades. Jag håller självklart på med armbrytning för kärleken till sporten och gemenskapen men jag hade räknat med att åka dit och vinna tillbaka lite pengar. Resan i sig blev dyr då jag inte hade möjlighet att boka samtidigt som de andra eftersom jag var mitt i renflytten i våras då. Men när det blev sagt att bara ettan skulle få prispengar så kände jag helt enkelt att jag inte riktigt hade råd. Det finns tävlingar på närmare håll. Jag kollade på möjligheterna att få boka om resan men det var bara möjligt att boka en ny till samma område, alltså till USA. Det skulle kosta mig 4500 kr att boka om så jag bet i det sura äpplet och avbokade hela resan utan att få någon ersättning. Det blev andra resor än till Las Vegas.

Jag gjorde en liten bild för att illustrera känslan av att den ursprungliga tävlingen ställdes in

Nu i efterhand känner jag också att det var tur att jag inte åkte till Vegas i alla fall. Måndagen när min resa var planerad att avgå så var jag hemma men i stället så lämnade min älskade mormor jordelivet. Hon har varit en så stor del av mitt liv så det var väldigt jobbigt först när hon blev dement och inte längre kom ihåg mig och nu blev det jobbigt igen.

Bara några dagar efter så körde jag till Storuman för att tävla i Wild Arm som några i klubben anordnat. Jag ställde upp i minsta viktklassen som var -60 kg damer. Huvudet var inte alls med mig, jag hade problem med domaren och jag är inte alls nöjd med min insats. Jag borde kanske inte ha ställt upp så mitt självförtroende skulle fått sig en sån törn men det bygger väl upp sig igen. Men jag ställde även upp som domare för första gången på två år och det gick riktigt bra.

Jag är oerhört glad att min flickvän var med mig hela tiden och stöttar mig och torkat alla mina tårar. Hon visade sig vara duktig på lasso också så det är en keeper. På tal om lasso så vann jag en lassokastningstävling på midsommarhelgen i Ankarede. Jag har inte tävlat i lassokastning på många år men kände att det var dags igen. Utan att ha sett hur de andra i damklassen kastat så gick det rätt bra men jag hade inte räknat med att vinna. Så jag vann  en bricka från Stoorstålka och fick ta över vandringspriset.

Stoorstålka har inte bara brickor utan mycket annat fint, bland annat den här mössan som jag fått av dem.

Jag blev vinnare av damklassen och Herman Njaita vann herrklassen i Ankarede

KisseKjell leker med lassot

Kalvmärkningarna har börjat nu så nu är det sommar på riktigt även om det fortfarande är kallt och väldigt regnigt. Nästa steg nu är att bygga upp allt jag tappat inför VM i September!

Först måste jag säga att jag har aldrig känt mig så opeppad inför en tävling någonsin förut. Formen kändes kass, handleden gjorde ont, jag hade knappt planerat i förväg hur jag skulle ta mig till Polen och jag hade knappt någon att prata med. När man åker på en tävling så vill man gärna känna hur träningen sitter och helst ska man känna sig som Hulken. Inte ha världens träningsångest och tänka att alla missade pass är ett steg ifrån motståndarna. Inte känna hur armarna krymper. Innan en tävling bör man inte ha ont så man känner sig begränsad. Utan ont kan man ha efter i några få dagar. Inte ont i över en månad från föregående tävling. Jag brottades med mitt huvud VARJE dag och inte bara en gång utan flera gånger per dag. Att då höra att ”jo men du vinner ändå” är bland det mest oseriösa svar man kan höra då. När man vet hur hårt motstånd det är och hur mycket förberedelser som krävs som man inte känner att man gjort och så får man höra att det bara är att åka och ta hem ett guld. Orimligt. ”Man kan bara göra sitt bästa” är ett annat svar man kan få höra. Vilket är sant men helt värdelöst då man vill vinna och kunde ha gjort bättre då det krävs mer än just sitt eget bästa där och då för att vinna. Hjärnspöken. Negativa tankar. Kämpa i motvind. Inte så bra förberedelse inför ett mästerskap…

Jag och Sara Nyberg åkte tillsammans

Jag tog mig i alla fall till Polen. Alltid en start. Efter att ha turistat i Krakow och på minuten hunnit med bussen till Katowice så vägde jag in på ynkliga 48.9 kilo dagen efter. Jag har tappat mycket muskler, tänkte förlorarhjärnan. På kvällen kände vi lite på varandras händer och Sara och Elina kändes riktigt starka, jag tyckte mest det kändes segt. Som sirap i musklerna. Kanske var det så också efter allt jag åt efter invägningen. Sen när vi gick och la oss så började jag tänka. Började få in lite solsken i mörkret i skallen och tänkte att det skulle nog bli bra ändå. Inte tänka på att nåt kunde göra ont utan bara bryta och ha kul. Lillvänstern liksom, inga förväntningar och förhoppningar på den så.

I Krakow såg vi många sevärdigheter

Fredag morgon kändes grym! Hade jag önskat att jag kunnat skriva, men så var det inte. Den kändes som en helt vanlig dag. Vi åt frukost och åkte till arenan där jag värmde upp lite. Vår viktklass var först ut på bord nummer ett som det brukar vara så det kändes bra. Fick möta en ung vitryska i första matchen som jag fick ner nästan i kudden men orkade inte trycka ner det sista. Hon började slå  och försöka knuffa av min arm från armbågskudden så jag fick parera men lyckades till slut få ner henne. Helt slut i lillvänstern men glad över hur den lyckats prestera och det räckte till en 5e plats efter att ha förlorat mot de som blev etta och tvåa. Så bra har jag nog aldrig presterat med den efter operationen för två år sedan så det är ett stort framsteg! Det är även min bästa placering på EM med vänster. Synd bara att vitryskan som jag vann över hamnade på 4e plats men så kan det bli då motståndarna lottas.

Högerdagen vaknade jag och var på bra humör. Sällan jag är annat än trött på morgonen annars. Det konstigaste var att handleden inte alls gjorde ont som den annars gjort varje dag. Var inte alls hungrig däremot så jag tvingade i mig lite att äta. Jag sa till både mig själv, till Sara och till Aysu att jag skulle på pallen och att jag kommer säkert bli mer depp om så inte skulle bli fallet men att det var min plan för dagen. Annars samma procedur som dagen innan. Värma upp, pricka av sig på listan och förbereda sig. Gå in i tävlingskänslan och fokusera. Första matchen blev mot samma vitryska som i vänster och jag vet inte vad jag gjorde. Jag måste ha sovit när starten gick för jag hann inte alls med. Skärpning! Tagga om. Vid sidan av scenen är en skärm som visar vilka som är uppe på borden och bryter och vilka matcher som är på tur. När mitt namn dök up igen så sjönk modet en aning kan man säga… Motståndaren var Maryna från Ukraina som jag alltid åkt på råstryk mot. Men så tänkte jag att jag skulle ju faktiskt på pallen. Att allt kan hända. Jag kan ändra. Så jag gick upp och…. tjafsade med domarna. Det blev domarens grepp då vi (mest jag) tjafsade med greppet. Vi båda fick foul för tjuvstart. Vi båda var redo. Jag var redo. Ukrainskan fick en foul. Starten gick, jag bromsade och vi gled ur greppet och det blev även remmar så de binder ihop händerna med en rem. Jag stod helt avslappnad och när starten skulle gå hade händerna rört sig mot hennes håll och hon fick sin andra foul vilket innebär förlust. Hon protesterar och säger nåt till andredomaren och de bestämmer att det blir omstart. Vi vill protestera men måste vänta tills matchen är avslutad. En ny rem läggs, domarna lägger än en gång våra händer och starten går.

På VM 2016 så kom Maryna trea. På EM samma år där jag kom trea så tog hon andraplatsen. Jag har inte haft en chans mot henne.

Tillbaka till bordet. Innan starten så kände jag att remmen de satte blev bra. På att jag inte hade ont. Jag skulle vara snabb. Hon kändes inte lika säker. Starten gick och jag vann. Jag drog ner henne efter lite hookmatch och sen fattade jag knappt vad som hade hänt. Årets prestation för min del liksom. Jag tog ett skakigt kort på skärmen där mitt namn lyste grönt bredvid hennes namn i rött så jag skulle ha bevis att jag faktiskt vunnit över henne. Och jag förstod inte hur i hela världen jag skulle kunna tagga upp för fler matcher.

En tjej från Litauen som stod och stirrade på mig (jag tror det var ett försök till psykning) dunkade jag ner. Vi försökte räkna ut hur jag låg till men kom bara fram till att jag skulle bryta minst en match till. Mot en ryska. Alla vet att ryssar är det största. Tar man en ryss så vill man nästan ta skalpen och hänga på väggen. Jag gav allt, jag skulle på pallen. Hon kändes som att hon knappt ville vara där. Domarens grepp och remmar, igen. Hon såg stark ut i sina tidigare matcher så jag tog starten och slängde mig bakåt och vann den matchen också. SEMIFINAL!

Uppladdningen inför semifinalen var dock ungefär lika bra som jag kände att den varit inför tävlingen. Jag somnade till slut en stund på Starbucks i alla fall och sen var det bara att gå tillbaka till arenan. Semin var mot den andra ukrainskan Anastasiia. När starten gick så fångade jag mer än startade och jag upplevde det som att vi var rätt jämna och att jag eventuellt kunde vara starkare. Det blev remmar och sen startade hon hundradelen före mig så jag fick inte läget jag ville och så drog jag ut min egen vinkel och slutade på tredje plats. Anastasiia vann.

Att komma trea på ett Europamästerskap är inte dåligt. Helst inte för andra året i rad. Men det känns ändå lite bittert, helst då man är så nära. Jag har trots bitterheten gjort en grym tävling. Från hur jag kände innan och lyckas vända på det och först komma 5a med lillvänstern för att sen ta medalj med höger arm dagen efter. Från att må skit till att stå där på pallen med svenska flaggan.

Som vanligt så hade jag inte kunnat göra det på egen hand. Jag har Norrhelikopter, M Boije AB och HKfjäll att tacka. Min familj som inte alltid förstår mig men ändå alltid ställer upp. Mina vänner. Och min finaste som låtit mig gråta var och varannan dag över träning och handled och ändå stöttat och förstått. Som fixat så jag kunnat gymma. Och som tvingat folk att titta på livestreamingen när jag fick ta emot bronsmedaljen på prisutdelningen. Tack. Tack alla!

I slutet av November förra året så hade vi ”Sverigekvalet” till att få gå vidare till Europakvalet i WAL – World of Armwrestling League. Det hölls under Fitnessfestivalen i Stockholm. Helgen före hade jag tävlat på Zloty i Polen och hade ont i vänster armbåge och bröt därför inte fullt ut i den armen men lyckades ändå kvala den vidare. I högern kom jag tvåa efter ha vunnit en finalmatch men förlorade sen den avgörande. Nu var det alltså dags för Europakvalet där vi tävlade om platserna för finalerna som går av i Las Vegas i sommar.

Från början var vi flera som skulle åka och dela rum men i sista minuten var jag plötsligt ensam tjej från Sverige som skulle åka. Så jag fick panikordna med boendet då jag inte har råd att bo själv i ett dubbelrum. Det löste sig och fick även en säng att sova i då de inte tyckte att jag skulle behöva sova på golvet på hotellet. Så jag packade och drog iväg, mötte upp med Krigg och Sköneus på Arlanda för att sen flyga vidare till Manchester i England. Det var med blandade känslor jag återvände till det landet då jag för så lite som för ett halvår sen trodde att det var där jag skulle arbeta de kommande åren. Vi flög över Skottland som bjöd på en majestätisk utsikt och så fick jag gå in med inställningen att göra nya minnen av England i stället.

Någonstans över England en liten stund före landning

Efter lite taxikrångel så kom vi fram till Crofters Hotel och vägde in, då jag 10 dagar innan vägt in på strax över 48 så var det med enkelhet jag vägde in under 58 kilo som är minsta viktklassen i WAL för damer. Jag behövde inte ens ta av min ryggsäck.

Lördag! Första tävlingsdagen och eftersom England är lite bakvänt så började vi med höger arm. Uppvärmningen kändes bra och det kändes även bra under tävlingen. Det är lite annorlunda regler i WAL som är ovana men jag lyckades fokusera och framförallt så var jag SNABB trots all väntan på att min klass skulle börja. Var obesegrad tills jag mötte Katrin Mook från Tyskland som är riktigt stark. Det var även henne jag mötte i finalen där det var bäst av tre men jag lyckades inte sätta stopp för henne. En andraplats i högern och kvalad till Las Vegas.

Katrin Mook, Tyskland, vann både höger och vänster. Och så jag då!

Vänster arm på söndagen och jag kan inte säga att jag var lika taggad då. Mitt mål var att vinna i alla fall en match och inte få ont eller dra upp skadan från Zloty. Men då vi väl började bryta så kom fokuset och jag kom i semifinal och fick bryta om 3e platsen som jag knep. Nu efteråt hade jag gärna gjort om matchen mot finskan där jag inte alls var med på hennes invridning innan start men det spelar ingen roll för jag är hel och kvalade även med vänster arm till Las Vegas.

Måndagen blev en resdag hem och jag är väldigt nöjd över min brytning. Nu blir det några dagar med rehab (vem försöker jag lura, kommer säkert bryta för kung och fosterland på träningen i morgonkväll) och ladda upp och förbereda inför EM.

Tack åter igen till Norrhelikopter, HK Fjäll och M Boije AB för ert stöd! Stort tack även till min kollega Philip och hans familj som hjälpte mig med skjuts till och från flyget och till Elina som inte bara kollade alla hackiga livesändningar utan också stöttade nästan dygnet runt. Och så klart min familj, vänner och bybor!

Over and out.

Jag sliter på! Har inte hunnit/kunnat träna så många gånger än på året men de gånger jag har gjort det så har det varit med glädje. Senast var då jag passerade Strömsund och fick köra helt slut på armarna. Tove Norelius var där och är urstark så det var riktigt kul att få känna lite på henne.

Februari har varit samernas månad hittills känner jag. Började med samernas ”nationaldag” (vi har ingen egen nation) eller folkets dag som man även kan kalla det, den 6e februari. Den dagen bjöds det på fika i Vilhelmina och därefter en förvisning av långfilmen Sameblod. Filmen har blivit väl uppmärksammad och har fått flera priser som den även förtjänar. Jag närvarade en natt som statist tillsammans med min bror och hundar. Det är en väldigt utbildande, viktig och stark film så se den gärna!

Poddinspelning. Marika Renhuvud, Jonna Blind och Johan Sandberg McGuinne. Foto: AnaMaria Fjellgren

Redan då hade firandet i Trondheim startat. Det är nämligen 100 år sedan det första samiska landsmötet var precis där och det ska så klart uppmärksammas. Jag åkte dit på torsdagen och hoppade rakt in i alla intressanta seminarier. På kvällen var det Sápmi Soaré som var en trerätters middag (inte så impad av norrmännens matlagning) tillsammans med uppträdanden av bland annat Sofia Jannok. På fredagen spelade vi in en podd som går att lyssna på HÄR. Tyvärr blev ljudupptagningen lite dålig och vem är det som hörs sämst? Jo jag. Känns ganska skit att man gör en bra prestation och så händer något man inte kan styra över så det blir en dålig prestation och det är den som ska visas upp..
I vilket fall, på kvällen var en kick ass konsert med Maxida Märak, Ailu Valle och SlinCraze. Det häftigaste var ändå att vi samer var verkligen överallt och ”tog över” en hel stad. Jag hade packat en hel väska med kläder men använde mest bara kolt (samisk traditionell klädsel) som de flesta andra.

Röda Mattan. Jonna Blind, AnaMaria och Marika Renhuvud

Det hade varit trevligt med lite mer snö. I vanliga fall så har vi betydligt mer snö vid den här tiden. Men det är tillräckligt för att åka längdskidor i alla fall! Så jag och mamma har åkt en del och utforskar tillsammans med hundarna.

I veckan har jag hjälpt att slakta och stycka så nu har jag mer kött igen, passande då jag går på diet inför SM. Anmälan är gjord och det är inte länge kvar nu. Det är i Örnsköldsvik den 9-12e mars och jag ska som vanligt tävla i -50 kilosklassen.

Att tappa bort sig själv men ändå sikta framåt. Att bli nedtryckt men ändå hålla huvudet högt. Att ärligt talat må ganska dåligt men ändå lyckas prestera. Att hålla sig själv sällskap i mörkret utan att fly. Det är ungefär vad jag har sysslat med. När man har en ganska klar bild av hur man är som person och känner att man gör sitt bästa hela tiden och sen får höra att man inte gett allt. Då är det lite svårt att inte tro på det. Plus höra klagomål och tjat. När dagen kommer då man knappt orkar kliva upp och inte har lust med något och lyssnar på tankarna som virvlar runt som höstlöv på en folktom gata. Tankarna är mina. Jag är jag. Ingen ska kunna ta det ifrån mig. Varför tänker man så mycket skit i så fall? Varför lyssna på munnar som gapar över sånt de inte ens vet någonting om likt guldfiskar som simmar omkring i sin konstgjorda värld? Att fly löser ingenting, skuggan följer alltid med. Skuggan är också en del av mig. Då är det bättre att bekanta sig med den och kanske ljusnar då omvärlden upp lite så skuggan kanske blir lite otydligare.

Jag åkte till Bulgarien på VM med min skugga. Jag har bekantat mig med den de mornar jag inte orkat kliva upp. Jag har tryckt undan tankar som inte är mina. Gjort mig redo. Jag var så redo jag kunnat bli.

Foto: Ante Fahlén, Grafiska Verkstan

Invägningen flöt förbi och äntligen var dieten över, känslan att få äta vad man vill och hur mycket man vill är ganska underbar. Det är som en belöning för att man tycker sig ha varit duktig och de där första tuggorna är svåra att beskriva för de som själva inte testat på en diet. Den största belöningen när man tävlar i en sport med viktklasser är dock att man faktiskt får tävla. Jag hade haft lite ont i vänster handled innan jag åkte men tänkte att jag testar så länge det inte gör ont. Så jag tävlade. Jag förväntade mig inte att vinna någon match riktigt utan hade som mål att det inte skulle göra ont, hinna starta och bli förberedd mentalt inför högertävlingen dagen efter. Första matchen ut var jag och det blev en riktig rysare. En sån som jag absolut inte vill ha. Det blev domarens grepp för min motståndare inte var nöjd med greppet. I domarens grepp får man inte röra sig förrän starten går och den går efter att domaren har lagt greppet färdigt. Jag blev dömd till tjuvstart fast det var min bulgariska motstånderska som tjuvstartat. En foul till mig. Sen fick hon en foul för tjuvstart. Får man två fouls så förlorar man matchen. Tredje gången domarna startade fick jag en perfekt start och bröt ned henne till kuddnivån. Men domarna bröt aldrig matchen och jag gungade ned henne ytterligare. Då bröt de – armbågsfoul till mig, min andra foul. Jag blev förbannad och gick ned från scenen och i vanliga fall har jag svårt att fokusera om snabbt efter en sån sak. Men den gången lyckades jag. Så det är en av de grejer jag är mest stolt över nu i efterhand. Så matchen efter det vann jag. I vänster slutade jag på 10e plats och var nöjd.

Tänk dig hur all din energi är i ett glas. Är glaset fullt? Tomt? Dricker du själv ur glaset? Bjuder du bort och om du gör det, får du tillbaka? Eller tar någon utan lov? Är energin eldig och sprakande och påminner om lava? Är den färglös och kanske vattnig? Mitt glas hade gått från tomt till halvt. Lagom för att jag skulle orka tävla, vara social och resa. Det fylldes på mer där men samtidigt så var det något som jag kände drog ur. Så jag laddade om.

Ny dag. Ny arm. Nya domare. Ny startordning. Ny energi.

Jag låg ganska länge i gruppen med obesegrade. Sen mötte jag ukrainskan. Hon kom på tredje plats. Jag halkade ner till gruppen med en förlust i bagaget. Sen mötte jag turkiskan. Efter två förluster är det klart. Efter två förluster sprang jag ut.

Jag bestämde mig ganska snabbt att jag inte skriver ut något resultat för höger arm. Det går att hitta på internet om man nu verkligen vill veta men jag tycker inte det är viktigt den här gången. Jag kom långt ifrån sist. Jag kom inte på medaljplats. Placeringen spelar ingen roll för jag SKA vara nöjd. Jag bröt ner Turkiet, Ryssland, Kazakstan. Länder som är topplacerade och man kan vara säker på att de verkligen skickar de bästa de har. Jag placerade mig före många på resultatlistan. Jag rubbade turkiskan, gav allt, gjorde mitt absoluta bästa och jag är nöjd. Jag mötte fel personer men måste bli starkare så det inte spelar någon roll. Jag måste bli starkare så jag inte bryts ner både bokstavligen och bildligt.

Tack alla för allt stöd. Helst de som funnits när det varit mörkt. Tack till mina samarbetspartners M Boije Bygg, HK Fjäll och Norrhelikopter som gör allt möjligt. Tack till alla som tror på mig. Tack till alla som läst igenom allt. Och kom ihåg att det gäller även dig.

Tankarna är mina. Jag är jag. Ingen kan ta det ifrån mig.

Foto: Ante Fahlén på Grafiska Verkstan

Nu är det återigen dags! Jag håller på att packa för fullt och jag tar för en gångs skull med mig mer än typ bara tävlingskläder. Kommer säkert slänga ut allt onödigt innan jag står på flygplatsen.. VM har redan dragit igång med juniorer och masters och Lill-Elin har dragit hem ett guld och ett brons. Jag kör till Lycksele idag och i morgon ska jag och Vicky försöka ragga skjuts eller ta bussen till Umeå och flyga vidare mot Bulgarien.

Det har varit ganska kämpigt här till och från. Det är huvudet som inte riktigt varit på plats men det känns bättre nu och allt kan hända. Tankar har snurrat och jag har känt mig svag och inte redo, men samtidigt så har vikten bara klaffat och jag vet innerst inne att jag inte blivit svagare. Jag VET att när jag står där och det är dags så kommer jag göra mitt bästa och ingenting annat spelar någon roll.

Foto: Ante Fahlén 

Jag vill välkomna mina nya supporters/samarbetspartners! HK Fjäll – http://klimpfjall.se/ och M Boije Bygg – http://www.boije.com/
Norrhelikopter vill flyga med ett år till och det tackar jag för – http://norrhelikopter.se/

Samtidigt vill jag åter tacka Folkes Bil, Klimpfjälls idrott och intresseförening och Norrhelikopter för det som varit. Med hjälp av Ante Johansson gjorde jag en liten kort film:

Nu har jag börjat landa efter allt som har hänt på senaste tiden. Rumänien börjar kännas lite avlägset och det är nästan så man måste kolla bilder och titta på medaljen för att veta att det verkligen är sant. Nu är det ju ”bara” ett EMbrons men ändå stort.

Sista middagen i Rumänien, precis efter jag fått ta emot bronsmedaljen

Att ta sig hem från Rumänien tog tid och det var nästan så att jag blev kvar. Jag hade tydligen inte tänkt åka hem med de andra utan stanna en månad till, det blir att trippelkolla allt i framtiden! Som tur var gick det att lösa. Sen fanns inga lediga platser på flyget till Vilhelmina så jag blev tvungen att flyga till Umeå och därifrån ta buss till Vilhelmina och fixa skjuts ut till flygplatsen där jag hade min bil. Efter midnatt var jag hemma i Klimpfjäll så jag la medaljen på köksbordet så mina föräldrar fick se den på morgonen.

Renkalven Faamoe

Lycka!

Åkte Volvo PV i cruisingen

Någon dag senare körde jag åter till Umeå och hämtade på flygplatsen, mitt besök från England. Det blev ett par dagar med massor av olika äventyr så som att hälsa på en renkalv som är bästis med tre hundar, invigning av vägen över Stekenjokk och bilcruising. Vi hade turen också att få en privat föreställning av den duktiga jojkaren Tanja Nordfjell! På måndagen var vi i Storuman och tränade. Jag visade och instruerade armbrytning och fick köra mig trött och sen visade hon mig lite kampsport så det blev lite lek på lokalens brottarmatta. Tidig tisdagmorgon körde jag och lämnade av henne på flyget igen och sen var det dags att lämna tillbaka bilen till Folkes Bil. Efter att ha fått provköra den i ett halvår kändes det plötsligt lite konstigt att inte ha den längre men jag är tacksam för ett gott sammarbete och för deras stöd!

JA, det är snö kvar uppe på Stekenjokk

Sista bilden med och på bilen

Sen blev det storm ute och jag körde till Skellefteå för att jobba. Ingen trevlig körning då det blåste massor och det var träd som hade blåst ner under natten till onsdagen. Nu har jag varit här i Skellefteå och jobbat sen dess, blir 10 jobbnätter totalt, och på lördag kör jag hem igen bara för att packa om väskan. Snart är det nämligen dags för WAL tävlingen i Las Vegas!

Jobbet går som på räls

Jag har hunnit med en del träning också. Ett pass i Storuman med Heidi och sen varje dag på hotellet. Scandic är bra att de har gym på sina hotell och Scandic Skellefteå ska ha creds för att de är så hjälpsamma och tillmötesgående. Ett pass på stora gymmet i stan blev det också men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig för de hade gruppträning i den lokal som jag ville vara i. Men i det stora hela så har det varit en bra arbetsperiod där jag mest bara har jobbat, ätit, sovit och tränat!

På min instagram gör jag en exklusiv rundvandring på mitt hotellrum, där finns även fler bilder och videos
@blindedition

ÄNTLIGEN!

Min första medalj på ett Europeiskt mästerskap. Jag har varit på väg länge men då har inte allt klaffat så bra. Tidigare bästa resultat på ett EM har varit en 5e plats med högern. Sen gick vänstern sönder och jag tyckte det var svårt att tagga ordentligt. Men så i år, efter att ha tränat upp vänstern och tagit SM guld med båda armarna. Jag har känt mig stark och ryskan som alltid brukar vinna klev upp en viktklass. Då kände jag att i år, i år kan det gå vägen.

Redo för invägning

Jag laddade upp med att jobba några dagar/nätter innan jag hoppade på flyget till Bukarest i Rumänien. Dieten hade gått bra, jag var bara oerhört sugen på choklad och kolhydrater. Väl i Rumänien började det krångla lite med en transfer som inte kom och jag var oerhört trött. Dagen efter fick vi vänta länge på invägningen som inte flöt på som den skulle men jag vägde in med över ett kilo i marginal. Sen åt vi flera gånger om och besökte gamla stan. Bukarest är ingen fin stad, den har några lite mysiga platser men det är väldigt slitet och väldigt många människor. Mycket fattigdom. Maten var okej men ingen riktigt höjdare.

Jag sov i vilket fall bra och på fredagen när det var tävlingsdag för vänster arm så kändes det som en bra dag. Min klass var först ut som den brukar vara och jag kände att jag värmt upp rätt lagom. Min första match var mot en vitryska som är kort, har små händer och brukar krångla en del. Så när jag vände mig till förste domaren och anmärkte om tumknogar så ignorerade han mig och startade matchen vilket jag inte alls var beredd på. Det hade nog inte gått igenom om jag överklagat så jag får ta det som en lärdom helt enkelt trots att det var riktigt surt att inte ens hinna starta den matchen som jag annars tror hade gått rätt bra. Hur som helst så slutade jag på en 6e plats.

Remmar mot en ryska

Efter god sömn så var det ytterligare en bra dag kände jag då jag vaknade. Högern var laddad och allt bara stämde. För en gångs skull så hade jag lite mer flyt och jag vann bland annat en match i remmar mot en ryska utan problem. Jag var obesegrad fram tills jag mötte turkiskan som också var obesegrad, vinnaren skulle gå direkt till final. Hon lät mig starta och jag kunde inte göra ett skit. Ja, förutom att skratta. Hon är verkligen en klass för sig. Så jag hamnade i semifinal mot en Ukrainska som jag mött tidigare år.

Semifinalen mot Ukrainskan

Jag åt lunch och tillbaka på hotellet sov jag en stund för att ladda. Taggade upp igen och klev upp på scenen för att ge allt för att knipa silvret. Jag gjorde vad jag kunde men hon är starkare. Hon drog ut min vinkel men inte min handled i alla fall. Ett EM brons som jag är väldigt nöjd med blev det. Den enda medaljen som Sveriges seniorer tog. En medalj som jag kämpat länge för att få ta.

Åter igen; Tack för allt stöd jag får! Både hemifrån, från min hemby, släkt, vänner och så självklart från Klimpfjälls Idrott och IntresseFörening (KIIF), Norrhelikopter och Folkes Bil! Det är jag som tränar, kämpar och sliter men det är ni som ger mig energi, bygger på min kämpaglöd och gör det möjligt för mig att kunna åka.

Om en vecka så åker jag på EM!!

Sista armbrytningsträningen är gjord i måndags i Storuman. Veckan innan gästtränade jag i Flen. Jag känner mig stark, det är bara hoppas att dagsformen är bra och att jag är snabb. Dieten går som den ska, blir varje gång imponerad av kroppen hur den reagerar och till slut gör som jag vill utan att tappa ork och muskler. I lördags fyllde min lillebror år så jag tog en ätardag och fuskade med smörgåstårta. Jag åt ordentligt för jag anser att ska man unna sig en ätardag så ska man äta ordentligt så man blir nöjd, det är mindre risk att man går och är sugen sen om man gör det.

Så här glad blir man av bra sparring på träning

I veckan startade jag upp min cross, den gick igång på första kicket och igår körde jag lite med en vän. Men all snö är inte borta än så vi hittade inget bra ställe att köra på.

Jag har en liten 125cc 4-takt, har svårt att nå ner annars med mina korta ben.
Men den skulle nog behöva dekalkittas snyggare

Det nya året fick börja med ett stort reportage om mig på 5 sidor i Västerbottens-Kuriren. Det är fotografen Torbjörn Jaksobsson som stått bakom kameran på alla fina bilder och han har följt mig på olika saker under sammanlagt 17 månader. Torbjörn gjorde även ett kort bildspel och spelade in då jag läser upp en text jag skrev i somras. Följ med på bland annat kalvmärkning, Sapmi Pride, träning och jobb:

https://youtu.be/rlNPavVKw3M?list=LLRTJavRXQLH4RgWB4NDDz5A

Kortfattat med mycket bilder om år 2015. I slutet har jag skrivit lite mer om tankarna runt om. Börjar med en bild på hur hela 2015 började!

Förra året inledde jag med rehab där jag först kämpade på med en enkiloshantel för att sedan sakta men säkert öka. Öka gjorde även armens storlek från nyfödd fågelvinge till normalstor och mot slutet av året ha nått samma omkrets ungefär som innan operation. Gummiband som jag drog i för att aktivera olika muskler hjälpte mig också mycket under rehaben. I slutet av januari friskförklarade sjukgymnasten mig då hon imponerat inte hade något mer att göra eller säga. Högern tränades på som vanligt också under tiden och kändes bra.

Jag och Fredrik startade en ny armbrytarklubb som håller till i Vilhelmina. Där har jag mestadels fungerat som tränare även om det blev sämre med möjlighet till det på slutet av året. Här är några av oss i Arctic Armsport Vilhelmina, och de har lärt sig bra tycker jag!

Jag var med i Maxstyrkas egna radio; https://maxstyrka.se/2015/02/maxstyrka-radio-avsnitt-9-jonna-blind/ och jag jobbade i Dikanäs på skolan som elevassistent. Där fick jag även spela innebandy och åka slalom som lite omväxling i all träning. Vi hade ett grymt bra träningsläger i Storuman med supercoach Roine och Janis Amolins. Så gjorde jag en föreläsning om mig och mitt liv i Falun på Café Nyfiken.

Så närmade sig SM som detta år skulle vara i Vilhelmina, alltså på hemmaplan. Jag fick två sponsorer; Norrhelikopter och Klimpfjälls Idrott och Intresseförening. Dieten gick bra, genom att jag tappat vikt då vänstern opererades så det gick lugnt. Jag passade även på att köra lite skoter och fiska. Fisk och renkött är väl vad jag äter som allra mest i köttväg.

Så blev det dags för SM och som ni ser på bilden så ställde jag upp med båda armarna. Jag hade inte alls tänkt bryta med vänstern men så råkade jag gå nån match ändå men la mig sen i final mot Skånes Elina. Så det blev obesegrat guld i höger och silver i vänster.

Jag jobbade extra på helgerna på HK Klimpfjäll som är hotellet i Klimpfjäll. Annars så tränade jag på och det var snabbt dags för nästa diet inför EM som gick i Bulgarien. Så den 22a maj packade jag väskor för att de kommande 2-3 veckorna skulle jag besöka 5 länder om jag räknade med mellanlandningar. Jag hann ändå med nån sista armbrytarträning innan, här är med Heidi. Det ser faktiskt ut som att hon tar i mot mig men jag tror hon bara spänner upp sig för bildens skull.

Jag var med och anordnade Sapmi Pride uppe i Karasjok i Nordnorge. Det gick över förväntan bra och då jag kom tillbaka till Sverige var jag nästan i mitt livs form. Och nästan den enda bilden på mig som jag har från Pride är då jag gick modell för en modevisning.

Sen var det äntligen dags för EM och jag bröt bra med högern som var den enda arm jag ställde upp med. Det slutade med en 6e plats och jag var nöjd.

Kom hem och var på två skolavslutningar och plötsligt var det midsommar. En kväll var jag chaufför och kollade läget i Fatmomakke och andra så körde vi över de snötäckta fjällen och kollade läget i Ankarede/Blåsjön på ”samefesten”. Jag hade kolten på.

Vi hade klassåterträff då det var 10-11 år sedan vi gick ut grundskolan. Min enda kusin konfirmerade sig. Jag tävlade på Wild Arm i Storuman. Jag jobbade nästan dagligen i Saxnäs. Tränade på. Heidi och Fia med familjer mötte mig i Vilhelmina så vi lekte en dag på badhuset. Fyllde år. Kalvmärkningar. Festival i Nordnorge. Det var med andra ord en riktigt bra men intensiv sommar. I början av augusti så flög jag ned till Stockholm och deltog i en paneldebatt under Eurogames.

Hösten närmade sig och jag arbetade min sista dag på jobbet i Saxnäs. Körde och besökte Mittådalen och Härjedalen Pride som ett perfekt avslut på sommaren och fick bada utomhus utan att frysa ihjäl. Så började jag på jobbet som elevassistent i Dikanäs igen. Jag skrev ett Viktigt inlägg här på bloggen: https://maxstyrka.se/2015/08/vikt-igt/ 

Så körde jag till Umeå och deltog på Women in Sport+ Adventure där jag instruerade armbrytning och hade en kort föreläsning om vem jag är och hur mitt liv ser ut. Där vann jag en chinstävling och 500 kr att äta för på Allstar! Så var det ju även dags för nästa diet och fick hjälp av matan på skolan att äta nyttig och proteinrik mat. Tävlingen som jag dietade för då var ingen mindre än VM i Malaysia och så fick vi nya landslagskläder. Eller ja fick… Fick köpa.

Jag jobbade i slakteriet under renslakten som jag brukar och så vann min mamma två stycken cyklar. En från Postkodslotteriet och en annan från Fjällbrynt Messmör. Så jag var med och hjälpte henne fota de två vinsterna..

Dags för VM! Det var en tung diet då vänster sida tagit ikapp en hel del och jag säkert ökat i muskler i högern också. Positivt var att jag fick veta svart på vitt att min diet fungerade som den skulle och tog bort nästan bara fett och inga muskler. Väl i Malaysia så gick det sådär på tävlingen då jag mötte några av de bästa direkt men det var ändå roligt att vi är så många som slåss och har en chans om de 6 bästa platserna. Så stannade jag, Lisa, Sara och Kristina en vecka extra och reste runt lite. Det var välbehövligt och otroligt roligt!

Med ont i hjärtat lämnade jag sen jobbet i Dikanäs på skolan för att byta spår helt till järnväg. Så jag flyttade till Skellefteå och utbildar mig till typ en maskinoperatör. Där har jag för en gångs skull nära till gymmet bara man orkar dit efter långa arbetsdagar.

Som ensam representant åkte jag och tävlade i Flen och tävlade för första gången sen operationen med vänster arm på riktigt. Kom hem med ett guld, ett silver och ett brons. Så åkte jag även till Stockholm några veckor senare och tävlade i WAL kvalet där jag tog två andraplatser.

Som avslut på året och en lite tidig julklapp så fick jag en ny samarbetspartner och får provköra en ny bil. Folkes Bil i Vilhelmina levererar!

Julafton var bra och mysig med endast familjen och självklart ingen alkohol. Nyårsafton var bra med vänner och jag var nöjd och gick hem tidigt. Det nya året hade kunnat få en betydligt bättre start men idioter finns det gott om och de är bara att radera ur sitt liv. Jag har haft ett känslomässigt stormigt 2015 då jag i början av året träffat The love of my life som fortfarande inte förstått det. Men är det meningen så händer det då vi är redo. Och då övriga relationer varit hit och dit. Vissa vänskaper har glidit iväg och andra har stärkts.

Träningsmässigt så måste jag nog säga att det varit ett rätt bra år. Nya erfarenheter och en lyckad rehab. Fortfarande inte så kontinuerligt som jag önskar men det dröjer nog en stund till innan det ordnar sig eftersom utbildningen ska bli klar, jag ska på praktik och sen börja jobba på riktigt i det nya jobbet. Jag har lärt mig ännu mer genom att träna klubben i Vilhelmina och allt stöd jag får hemifrån och från omgivningen gör otroligt mycket.

Tävlingsåret har varit okej. Mest nöjd är jag nog över tävlingen i Flen då vänstern levererade och jag kunde se att jag utvecklats även i erfarenhet. Och så på EM där jag gick några riktigt bra matcher.

Just nu så är jag i Storuman. Läker själen lite efter nyårsdagen. Tränat och umgåtts med HulkFia och HjälteHeidi. Tänker att det kanske ordnar sig ändå, det här är bara början. Början på ett nytt kapitel och ett nytt år.

Jag har haft ett nytt samarbete på gång nu under hösten och nu blev det äntligen färdigt så jag har hämtat ut en Mitsubishi ASX från Folkes Bil. Det är en SUV med fyrhjulsdrift som man kan låsa eller stänga av helt och hittills har den gått riktigt bra. Jag har tänkt köra och träna i Storuman så jag får se hur den klarar den enorma ishalka som har drabbat oss. Det är noll julstämning då det är plusgrader och snön trycks ihop och träden står mörka och kala.

Förra helgen besökte jag Heidi och tränade och lekte med Dante. Det var saknat och behövligt! Sen har jag fått jullov från utbildningen så jag har kört hem till Klimpfjäll. Min bror borde komma hem i natt efter alla hans jobb, han kör renbil. Sen så är familjen samlad och det blir en lugn jul här i Klimpfjäll med familjen bara. Mest troligt farfar också.

Jag riktigt längtar efter att få bryta lite arm nu! Det är fortfarande svårt att lyckas träna regelbundet då man antingen har långt till gymmet, inte kan träna om man är krasslig eller är på tok för trött efter jobbet. Men det är ändå betydligt lättare medan man är i Skellefteå. Jag ska ta någon tur till Saxnäs och träna under ledigheten också.

I våras kom ett tv-team till klubben i Storuman och vi spelade in ett avsnitt av Äkta Hjältar där vår ordförande Andreas ”Lill-Andte” Johansson blivit vald som en äkta hjälte. Det är han också och varför kan ni se en glimt av i programmet som nu ligger ute!

”Stark, stor och snäll som Bamse.” Så beskriver bland annat jag honom och jag är glad att tillhöra Storuman Armsport!

Så var Fitnessfestivalen över för denna gång. Det var stort, väldigt mycket folk och många montrar. Jag gick igenom allt lite snabbt en gång men annars var jag mest bara vid armbrytningen. Som jag nämnt tidigare var detta en kvaltävling för WAL (World Armwrestling League) där de 6 bästa gick vidare till nästa tävling som är i London.

Tävlingen började med vänsterbrytning och med min klass; -58 kilo. Jag kan ju säga att jag klarade invägningen med sådär 7 kilo.. I alla fall, första matchen var mot Hanna Goding från Isbrytarna som jag vann och fick sen möta Erika Lorentsson från Göteborg. Henne har jag alltid upplevt som jättestark så jag satsade järnet och… vi slippade och jag slog en ordentlig fläskläpp på mig själv. Med blödande läpp vann jag sen över henne i rem. Sen som alltid på mindre tävlingar fick jag möta Maria Lundkvist; 55kilos brytare från Hammarby, Stockholm. Där förlorade jag men var ändå i final mot henne.
Sen i höger arm gick det egentligen precis likadant. Vann över Goding, i rem mot Lorentsson och förlorade mot Maria och hamnade i final mot henne senare.

Finalerna gick på stora scenen och det var grymt! Mycket publik och förhoppningsvis så intresserade man någon och det är ännu ett steg i att armbrytning blir en mer uppmärksammad sport. Först upp var min och Marias vänsterfinal och där lyckades jag vinna så det blev lika och vi fick gå en match till om vem som skulle vinna förstaplatsen. Tyvärr blev det två andraplatser för mig men det viktigaste är att jag är hel, inte har ont, att jag kvalade vidare och bara att vänstern utvecklas så bra är en sak att vara glad över.

På söndagen hjälpte jag till lite och visade armbrytning för intresserade. Passade på att gå och få några proffstips i lite street workout också och efter det så skrek mina armar av smärta, tandvärk som vi kallar det. Jag passade även på att göra en ny Tanitavägning och se hur jag ligger till nu under en period då jag inte gå på någon diet eller tänker speciellt mycket på vad jag äter. Där fick jag veta att min högra arm har 2 hekto mer muskler än min vänstra! Hon som hjälpte mig med vägningen konstaterade också att mina muskler främst är i överkroppen, inte så konstigt och inte så oväntat. Oväntat var däremot fetthalten, trots att jag inte ätit speciellt nyttigt så ligger den väldigt lågt. Men min förbränning är väldigt hög.

Det var en väldigt trevlig helg, att träffa armbrytare från hela Sverige är det bästa förutom att tävla i sporten man älskar. Tack Agnes och hennes mamma för boendet och tack till Norrhelikopter och KIIF. Ett snabbt hej till Gustaf Ollas, grundare till ICANIWILL, hann jag med. Även Danijela och Nisse som jag träffade på Women in Sports i Umeå. Stort tack också till alla som fixat tävlingen så den blev av!

  Varselkläder, hjälm och lagom smutsig. En vanlig dag på jobbet alltså!

Till vänster är en bild på hur mina armar såg ut efter att jag haft ett helgips från knogarna upp till armhålan i 6 veckor på min vänstra arm. Jag slet av ett ledband inne i handleden som de opererade fast. När gipset togs bort kunde jag knappt röra armen och ännu mindre på handleden. Jag träffade en sjukgymnast som gav några övningar och en tid 3 veckor senare. Jag gick därifrån med en miniarm och en beslutsamhet att göra en så bra rehab som de aldrig sett förut. Sagt och gjort, jag gjorde en planering och gjorde mina övningar flera gånger per dag. Inte bara de övningar som sjukgymnasten gav. Sen tränade jag även på som vanligt och försökte involvera vänstern så mycket det gick. Så var de tre veckorna över och jag åkte åter till sjukgymnasten i Umeå. Där fick jag göra några tester hur rörligheten och styrkan var och det var en något förvånad sjukgymnast som friskförklarade mig och ville veta hur jag hade gjort så hon kunde berätta för sina kollegor.

Efter det har jag inte behövt göra fler återbesök men jag funderar på att göra ett ändå. För inte länge sedan gjorde jag ju dessutom min första ordentliga tävling med vänstern i Flen där den tog silver i -55kg. Det skiljer numera endast kring 2 cm i omkrets mellan vänster och höger och jag kan göra det mesta. Armhävningar med klapp, viktade chins, hålla fast en ren, skruva bultar på jobbet osv.

Det är ändå med en viss försiktighet jag gör allt. Till exempel i armbrytning så släpper jag efter då jag inte orkar eller det känns obehagligt. Jag har inte arbetat upp samma uthållighet och styrka än men det är på god väg. Får se hur det känns på WAL på Fitnessfestivalen i helgen!

______________________________

Efter WAL har jag konstaterat att jag är grymt nöjd med operationen då jag bröt till en andraplats med vänster. Sen att det skiljer 2 hg i muskler mellan armarna är en annan sak men det är nu nästa mål att arbeta ikapp ännu mer!

Till helgen är det dags för Fitnessfestivalen igen som i år har expanderat och flyttat till Stockholm. Där kommer kvaltävlingen till World Armwrestling League hålla till under lördagen. Sverige är värdland för Skandinavien och har två viktklasser för damer; -58 och +58 kilo. De bästa i alla klasser på dam och herrsidan kvalificerar sig vidare till England. Läs mer om detta HÄR! Jag tävlar i båda armarna i den lättare viktklassen.

Jag har varit ledig för en gångs skull och har spenderat helgen hemma i Klimpfjäll. Jag hann även bli frisk och har hunnit vara några kvällar på gymmet. På onsdagen blev det bröst och det kändes lagom till torsdagkväll då jag var i Storuman och tränade armbrytning. Helst under uppvärmningen. En rolig och bra sak var att min Vilhelminaklubb kom dit den kvällen och tränade med Storuman och fick utvecklas ännu mer! Jag har ju varit rätt frånvarande som tränare nu då jag flyttat så, men de är väldigt duktiga.

I lördags var det julmarknad i Saxnäs så jag körde dit tillsammans med morsan. Vi gick på en samisk konsert i kyrkan som var grymt bra och sen sprang vi igenom marknaden lite snabbt för att komma till det viktigaste. Jag hade nämligen övertalat mamma att hon skulle följa på gymmet och så fick hon basta efteråt. Så då blev det lite rygg för mig. Nu på väg tillbaka till Skellefteå ska jag först stanna till i Vilhelmina och träna armbrytning för att sen stanna i Storuman för att träna lite till armbrytning.

Imorgon lyfter även mitt flyg till Malaysia där jag ska delta på mitt tredje VM. Jag har inte börjat tagga upp än utan jag gör det först när jag är där och mitt namn ropas i uppropet. Det kommer bli tight på Arlanda då mitt flyg från Lycksele landar bara en timme innan nästa flyg går. Det känns lite pirrigt. Dieten går bra och jag tror jag är i mål, jag säger tror då jag inte litar fullt ut på min våg. Men jag vet att jag har gått ner minst 2 kilo i fett och nästan inget i muskler, för i måndags var jag och gjorde en ny vägning på en Tanitavåg.

Den här gången får jag hjälp att sy fast loggorna på mina sponsorer på tävlingströjan av Nästansjös stolthet. Landslagskläderna kom som vanligt väldigt i sista minuten, jag förstår inte hur det alltid lyckas bli så fast man beställer i god tid i förväg. Det är i alla fall tack vare Norrhelikopter och Klimpfjälls Idrott och Intresseförening som jag har möjligheten att åka på ett VM så långt borta.

Veckans träning har bestått av ett lättare armbrytarpass i Vilhelmina i måndags. Körde några starter och det kändes rätt bra. Träffade en som jag haft som lärare i grundskolan vars son var på judon i lokalen bredvid så vi körde ett sportutbyte. Jag visade henne armbrytning och efter min träning var slut så lärde hon mig att skjuta pilbåge. det var grymt kul!
I tisdags blev det två timmar innebandy, det gick också bra förutom att jag blev skadeskjuten på insida smalben och fick en bula så jag knappt kunde gå. Det är okej nu, bara en liten bula och blått.
Onsdagen blev ”vilodag” och i torsdags tog jag barnen i en av mina bonusfamiljer och körde till Storuman. Där tränade vi armbrytning, jag gjorde en fotografering och en intervju och så körde vi hem sent. Det blev en bra sista träning, inte för hård och det kändes bra.

Idag har jag och Nästansjöjäntan hjälpt mamma att fotografera cyklarna hon vunnit. Sen fotade vi farfar också så han kan skicka en bild till sin brevvän som han hade för 70 år sedan och nu återfått kontakt med.

Foto: Görpöl’s-Malin