MAXstyrka

Först måste jag säga att jag har aldrig känt mig så opeppad inför en tävling någonsin förut. Formen kändes kass, handleden gjorde ont, jag hade knappt planerat i förväg hur jag skulle ta mig till Polen och jag hade knappt någon att prata med. När man åker på en tävling så vill man gärna känna hur träningen sitter och helst ska man känna sig som Hulken. Inte ha världens träningsångest och tänka att alla missade pass är ett steg ifrån motståndarna. Inte känna hur armarna krymper. Innan en tävling bör man inte ha ont så man känner sig begränsad. Utan ont kan man ha efter i några få dagar. Inte ont i över en månad från föregående tävling. Jag brottades med mitt huvud VARJE dag och inte bara en gång utan flera gånger per dag. Att då höra att “jo men du vinner ändå” är bland det mest oseriösa svar man kan höra då. När man vet hur hårt motstånd det är och hur mycket förberedelser som krävs som man inte känner att man gjort och så får man höra att det bara är att åka och ta hem ett guld. Orimligt. “Man kan bara göra sitt bästa” är ett annat svar man kan få höra. Vilket är sant men helt värdelöst då man vill vinna och kunde ha gjort bättre då det krävs mer än just sitt eget bästa där och då för att vinna. Hjärnspöken. Negativa tankar. Kämpa i motvind. Inte så bra förberedelse inför ett mästerskap…

Jag och Sara Nyberg åkte tillsammans

Jag tog mig i alla fall till Polen. Alltid en start. Efter att ha turistat i Krakow och på minuten hunnit med bussen till Katowice så vägde jag in på ynkliga 48.9 kilo dagen efter. Jag har tappat mycket muskler, tänkte förlorarhjärnan. På kvällen kände vi lite på varandras händer och Sara och Elina kändes riktigt starka, jag tyckte mest det kändes segt. Som sirap i musklerna. Kanske var det så också efter allt jag åt efter invägningen. Sen när vi gick och la oss så började jag tänka. Började få in lite solsken i mörkret i skallen och tänkte att det skulle nog bli bra ändå. Inte tänka på att nåt kunde göra ont utan bara bryta och ha kul. Lillvänstern liksom, inga förväntningar och förhoppningar på den så.

I Krakow såg vi många sevärdigheter

Fredag morgon kändes grym! Hade jag önskat att jag kunnat skriva, men så var det inte. Den kändes som en helt vanlig dag. Vi åt frukost och åkte till arenan där jag värmde upp lite. Vår viktklass var först ut på bord nummer ett som det brukar vara så det kändes bra. Fick möta en ung vitryska i första matchen som jag fick ner nästan i kudden men orkade inte trycka ner det sista. Hon började slå  och försöka knuffa av min arm från armbågskudden så jag fick parera men lyckades till slut få ner henne. Helt slut i lillvänstern men glad över hur den lyckats prestera och det räckte till en 5e plats efter att ha förlorat mot de som blev etta och tvåa. Så bra har jag nog aldrig presterat med den efter operationen för två år sedan så det är ett stort framsteg! Det är även min bästa placering på EM med vänster. Synd bara att vitryskan som jag vann över hamnade på 4e plats men så kan det bli då motståndarna lottas.

Högerdagen vaknade jag och var på bra humör. Sällan jag är annat än trött på morgonen annars. Det konstigaste var att handleden inte alls gjorde ont som den annars gjort varje dag. Var inte alls hungrig däremot så jag tvingade i mig lite att äta. Jag sa till både mig själv, till Sara och till Aysu att jag skulle på pallen och att jag kommer säkert bli mer depp om så inte skulle bli fallet men att det var min plan för dagen. Annars samma procedur som dagen innan. Värma upp, pricka av sig på listan och förbereda sig. Gå in i tävlingskänslan och fokusera. Första matchen blev mot samma vitryska som i vänster och jag vet inte vad jag gjorde. Jag måste ha sovit när starten gick för jag hann inte alls med. Skärpning! Tagga om. Vid sidan av scenen är en skärm som visar vilka som är uppe på borden och bryter och vilka matcher som är på tur. När mitt namn dök up igen så sjönk modet en aning kan man säga… Motståndaren var Maryna från Ukraina som jag alltid åkt på råstryk mot. Men så tänkte jag att jag skulle ju faktiskt på pallen. Att allt kan hända. Jag kan ändra. Så jag gick upp och…. tjafsade med domarna. Det blev domarens grepp då vi (mest jag) tjafsade med greppet. Vi båda fick foul för tjuvstart. Vi båda var redo. Jag var redo. Ukrainskan fick en foul. Starten gick, jag bromsade och vi gled ur greppet och det blev även remmar så de binder ihop händerna med en rem. Jag stod helt avslappnad och när starten skulle gå hade händerna rört sig mot hennes håll och hon fick sin andra foul vilket innebär förlust. Hon protesterar och säger nåt till andredomaren och de bestämmer att det blir omstart. Vi vill protestera men måste vänta tills matchen är avslutad. En ny rem läggs, domarna lägger än en gång våra händer och starten går.

På VM 2016 så kom Maryna trea. På EM samma år där jag kom trea så tog hon andraplatsen. Jag har inte haft en chans mot henne.

Tillbaka till bordet. Innan starten så kände jag att remmen de satte blev bra. På att jag inte hade ont. Jag skulle vara snabb. Hon kändes inte lika säker. Starten gick och jag vann. Jag drog ner henne efter lite hookmatch och sen fattade jag knappt vad som hade hänt. Årets prestation för min del liksom. Jag tog ett skakigt kort på skärmen där mitt namn lyste grönt bredvid hennes namn i rött så jag skulle ha bevis att jag faktiskt vunnit över henne. Och jag förstod inte hur i hela världen jag skulle kunna tagga upp för fler matcher.

En tjej från Litauen som stod och stirrade på mig (jag tror det var ett försök till psykning) dunkade jag ner. Vi försökte räkna ut hur jag låg till men kom bara fram till att jag skulle bryta minst en match till. Mot en ryska. Alla vet att ryssar är det största. Tar man en ryss så vill man nästan ta skalpen och hänga på väggen. Jag gav allt, jag skulle på pallen. Hon kändes som att hon knappt ville vara där. Domarens grepp och remmar, igen. Hon såg stark ut i sina tidigare matcher så jag tog starten och slängde mig bakåt och vann den matchen också. SEMIFINAL!

Uppladdningen inför semifinalen var dock ungefär lika bra som jag kände att den varit inför tävlingen. Jag somnade till slut en stund på Starbucks i alla fall och sen var det bara att gå tillbaka till arenan. Semin var mot den andra ukrainskan Anastasiia. När starten gick så fångade jag mer än startade och jag upplevde det som att vi var rätt jämna och att jag eventuellt kunde vara starkare. Det blev remmar och sen startade hon hundradelen före mig så jag fick inte läget jag ville och så drog jag ut min egen vinkel och slutade på tredje plats. Anastasiia vann.

Att komma trea på ett Europamästerskap är inte dåligt. Helst inte för andra året i rad. Men det känns ändå lite bittert, helst då man är så nära. Jag har trots bitterheten gjort en grym tävling. Från hur jag kände innan och lyckas vända på det och först komma 5a med lillvänstern för att sen ta medalj med höger arm dagen efter. Från att må skit till att stå där på pallen med svenska flaggan.

Som vanligt så hade jag inte kunnat göra det på egen hand. Jag har Norrhelikopter, M Boije AB och HKfjäll att tacka. Min familj som inte alltid förstår mig men ändå alltid ställer upp. Mina vänner. Och min finaste som låtit mig gråta var och varannan dag över träning och handled och ändå stöttat och förstått. Som fixat så jag kunnat gymma. Och som tvingat folk att titta på livestreamingen när jag fick ta emot bronsmedaljen på prisutdelningen. Tack. Tack alla!