Jag tycker visserligen att ordet mentor är väldigt överanvänt, och därmed lite urvattnat i det moderna svenska språkbruket, men det finns något där jag vill beröra. Orsaken att jag tycker att ordet mentor slår lite fel, är att jag inte riktigt tycker att det inrymmer den ödmjukhet från den lärande parten som jag tycker är en stor del av att faktiskt utvecklas. Lärling är ett betydligt starkare ord när det gäller beskrivningen av relationen, och också ett som borde utnyttjas bredare. Inom hantverksyrken finns begreppet kvar, och har dessutom en lämplig betydelse. När verkaren har ätit färdigt på frukosten och reser sig, så reser sig också lärlingen, färdigätet eller inte. Den tydliga skillnaden i hierarki är helt nödvändig för att man verkligen reservationslöst ska ta till sig kunskap. Det handlar inte om att välja små bitar här och där, det handlar om att härma den som gör rätt tills man också gör rätt. Det blir tillfälle att utveckla sina egna idéer tids nog.
Att jag är så pass bekväm som offentlig talare som jag är beror till stor del på att jag mellan det att jag var 20 och 30 år hade förmånen att stå på scenen och tolka talare som reste över hela världen när de kom till Sverige. Uppdraget var mycket tydligt. Säg det de säger på svenska. Samma betydelse, emfas, engagemang och kroppsspråk. Utrymme att lägga till eller dra ifrån medgavs icke. Dessutom hämtade jag kaffe, bar väskor och var chaufför däremellan. Gladeligen, ska tilläggas, för så stor ansåg jag förmånen vara att vara med och lära.
Men riktigt utvecklande blir inte lärlingskapet förrän man själv också delar med sig till den som kommer efter, och här har vi den springande punkten som jag tycker ofta missas. Att lära av och lära ut kan, och ska, ske parallellt. Ingen kunskap är riktigt förankrad förrän den är gedigen nog att läras ut. Om du tänker att du först ska lära dig innan du delar med dig, så kommer du snart att nå ett tak. Inte så att du ska lära ut sådant du inte kan, men vilket område det än är, så kommer det att finnas de som inte har kommit lika långt som du som du kan hjälpa med de första stegen.
Överfört på träning så innebär det att jag tycker att det absolut optimala är att man varje vecka tränar med någon man ser upp till, och i ett annat pass med någon som ser upp till dig. Det ena ger ödmjukhet, och det andra självförtroendet, båda ger trygghet. Jag är stolt över mina barn och att de ber mig om råd på olika områden i livet. Jag förväntar mig, och får, respekt och lyhördhet ifrån dem under processen i utbyte. Men det är minst lika tillfredsställande att gå efter kaffe åt min far och sätta mig med honom för att höra vad han har att säga. För att han har kommit längre, och i jämförelse med honom är jag fortfarande en pojke.
