När man tittar på träningspartners, eller folk som väljer att dela något annat intresse eller nöje, så hittar man stora variationer i hur sammansättningen ser ut. En del har sökt sig till varandra för att de matchar varandra i prestanda, en del för det även om det skiljer i prestanda så delar de attityd, eller ambition med sin träning. Det finns också de som tränar tillsammans för att de har något annat socialt gemensamt, de är ihop, eller kanske hoppas de att bli det. Träning som raggningsverktyg är underskattat, men kräver viss fingertoppskänsla.
Men så ibland så hittar man de där som man inte riktigt förstår varför de tränar ihop, eller vad det nu är de gör ihop. De har inte samma prestanda, de har inte samma attityd, och så vitt man kan se så tycks de inte ha något annat gemensamt heller. Ändå väljer de att fortsätta år efter år. Om målet med träningen bara är att optimera utvecklingen prestandamässigt så vågar jag nog påstå att det inte är någon väg att fortsätta på. Om ditt mål med träningen är att till varje pris bli bättre på det du håller på med, så ska du nog söka dig till likasinnade, till de du kan tävla emot och mäta dig mot, till de som inte heller tycker att man är klar med ett träningspass förrän man har inlett de sista två seten med failure, och sedan spytt, i bästa fall utanför gymmet. Rent träningsmässigt så är det så framgång formas.
Det är också så inskränkta fackidioter skapas. Sociala medier har gett oss möjligheten att observera fenomenet i den virtuella världen, där man söker sig till likasinnade i så hög grad, att trots att man har hela världen tillgänglig via luren i fickan så är detsamma trånga krets av åsiktsfränder man har kontakt med, med följden att man förstärker varandras avarter till en nivå som i bästa fall är löjeväckande, och i sämsta fall direkt farligt. Man måste faktiskt inte alls vara speciellt lika varandra i förutsättningar eller förmåga för att ha glädje av varandra. Titta på när någon mor- eller farförälder umgås med sitt barnbarn. Är barnbarnet tillräckligt ungt så kan de inte ens prata med varandra, är på helt olika stadier i livet, och har i princip inget mer gemensamt än att de inte sover på morgnarna. Ändå är den gemenskapen själva sinnesbilden av lycka.
Om man som jag roas av diskussion, samtal och debatt, så är det klart att förmågan skärps av diskussioner med andra som klarar av att formulera fullständiga meningar och inte aningslöst särskriver saker så att de betyder något annat än det som avsågs. Men om man inte ibland sätter sig ner och pratar med någon som inte har språket som främsta intresse och verktyg så blir man snart obegriplig och arrogant. Så vilket område du än fokuserar på, och försöker att förädla i livet, så glöm inte bort att det är en tunn linje som skiljer förädling från inavel.
