När jag först drogs in i strongman i slutet på 90-talet så var det uteslutande en åskådarföreteelse. TV3 sände Sveriges Starkaste Man-finalen. Två år från Gröna Lund, två år från Liseberg och två år från Västervik. Jag var speaker på samtliga, och i Västervik dessutom lokal projektledare. Även om Sverige hade långt till Storbritanniens TV-tradition runt evenemanget så var det ändå omvälvande. Facebook och YouTube fanns inte, och folk tittade på lineär-tv.
Det var grogrunden till att jag, Kega Larsson och några andra under några kunde ordna tävlingar som drog mycket folk runtom i landet. Man kom för att se dem man sett på tv, och det var fränt att de kom till orten. Det fanns väldigt få som faktiskt höll på, det räckte lagom till att få ihop tävlingar, men desto fler som tittade. Det gjorde att det gick att sälja sponsorskap för att finansiera tävlingar och lite prispengar. De som arrangerar idag gör det bra, men jag misstänker att det är betydligt mer tungrott än när det gick på tv och folk faktiskt tittade.
Dilemmat med affärsmodellen är att det måste finnas folk som vill titta, och det har andra gymrelaterade sporter upptäckt. I dagens enorma utbud är det svårt att få till något som folk vill titta på någon längre stund, så roligt är det inte med folk som tar i när det finns mycket annat att välja på. Crossfit och utmanaren Hyrox som båda två enklast kan beskrivas som att tävla i att träna har tagit fasta på det, och tar betalt av de som är med, i stället för de som tittar. Armbrytning och bodybuilding har båda internationella organisationer som också valt den vägen, men via dolda kostnader insmugna i boende och omkostnader. Det finns naturligtvis andra sporter än kraftsporter som tar betalt av utövarna i stället för publiken. De stora motionsloppen i löpning, cykling, skidåkning och liknande gör det, med skillnaden att det är en ärligt redovisad kostnad och inte insmuget som påslag på tvingat boende.
Skillnaden ligger i förflyttningen från åskådarfinansierat till deltagarfinansierat. Det finns fortfarande en kvardröjande bild, och kanske motivbild, i förhoppningen att jag som håller på är så fantastisk frän att folk betalar för att se mig. Det är drivet av bekräftelsebehov, och skulle få sig en rejäl törn av att faktiskt betala för att vara med. Kruxet är att vi redan gör det på sociala medier om vi betalar för extra boost, spridning eller likes. Egentligen är det en lysande affärsidé, som också är den bärande faktorn i vart våra sporter är på väg. Folk är beredda att betala vad som helst för bekräftelse, men det finns ett villkor. Det är precis som med kärlek, det är inte på riktigt om man betalar för det. Vi måste alltså låtsas. Vårt ego håller inte riktigt för att det nu är som vi betalar de som tittar snarare än tvärtom.
