För de allra flesta av oss som tränar så finns det inget slutgiltigt mål som ska uppnås för att vara klara. Men inte heller nöjer vi oss med att vägen är mödan värd, bara för göra något så apart som att citera Karin Boye på Maxstyrka. Nu finns det betydligt mer djup än så bara i den dikten, men vi får ta finkulturen i små smakportioner. Det ligger inte för styrkesportare att nöja sig med att vara på väg, man måste komma någonstans också.
Häri ligger till synes en paradox, men det går att bena ut. Hur tillfredställande det än är att komma fram till ett mål i slutet på en resa eller en satsning, så är det bara nästa morgons startpunkt, där nästa resa börjar. Vi vill inte börja om på samma ställe när det blir morgon igen, vi vill ha kommit någonstans.
Jag ska för ett ögonblick tala klarspråk i träningsvärlden. Built Strong som är coach Josefs appifierade rådgivning utgår ifrån det man anger som sitt 1RM. Det är ett litet märkvärdigare sätt att säga pers i övningen. Det är i vilket fall samma sak, och är ett vedertaget och beprövat sätt att träna. Belastningen i olika faser utgår ifrån vad du maxar i övningen.
Har man då fullgjort en träningscykel så vill man ju få ändra det där 1RM i inmatningen, och sålunda få lyfta tyngre i nästa cykel. New weights unlocked, som man säger i gaming-generationen.
Kanske är det här vi hittar nyckeln bakom både Boye-citatet och den allmänna uppfattningen om att resan är målet. Den är bara det om den faktiskt för dig framåt till nya nivåer. Jag törs påstå att ingen blir lycklig av att lalla fram och tillbaka på samma vägstump år ut och år in. Det är inte mycket till resa om den går fram och tillbaka till postlådan varje morgon.
De som har intalat sig att promenaden till postlådan är en livsresa tror ofta att de som är uppenbart vältränade och starka och som ändå beklagar sig över sin ringa form är drabbade av jantelagen, men så är det inte. Det är bara det att de är klara med den vägbiten, och nu blickar framåt på den de kämpar för att forcera nu. Ja, slutänden kommer det att vara resan och inte målet som de minns också, men därför att deras resa tog dem någonstans.
Jag tycker att det är det sunda i livet och i träning. Eftersom jag har kommit så här långt så kan jag komma ännu längre i morgon. Det finns mer att upptäcka, mer att utmana, mer att lyckas med.
När jag var liten berättade min far för mig om en gammal tant i en afrikansk by där jag växte upp som aldrig hade rest utanför byn som var hennes hem. På ålderns höst fick hon följa med en transport till en grannby med affär längre bort än hon varit förut. Vid hemkomsten till byn berättade hon förundrat ”Jag var ända vid affären, och vet ni, det rök ännu längre bort!”
Det är det träning handlar om. Vi ser att det ryker ännu längre bort, och vill att träningen ska ta oss dit.
