Så här inför den stundande ”New year new me” anstormningen på våra gym så finns det anledning för oss mer regelbundna gymbesökare att vara lite självkritiska. Visst kan man ifrågasätta allvaret när de susar in strax efter Ivanhoe och backhoppningen från Garmisch Partenkirchen och ska förändra hela sitt liv. Men det faktum att det brukar ebba ut inom några veckor är faktiskt inte skäl nog att avfärda det som oäkta.
Det finns en rätt populär livssyn att allt som är på riktigt alltid kommer att klara sig och leva vidare oavsett omständigheter. Så är det inte, det är ett naivt självbedrägeri som hör hemma i sagor med ”…. Så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Man kan inte frånskriva sig sitt ansvar, varken för sitt eget liv eller som medmänniska så enkelt.
Jag har nyligen fått ett nytt barnbarn som anlände till världen betydligt tidigare än vad som är tänkt, och därför har fått all tänkbar fantastisk hjälp i den svenska neonatalvården. Det finns inte mycket som är så tydligt äkta, rent och levande som ett litet, litet barn. Ingen som har varit på en neonatalavdelning kan undgå att beröras, det är så tydligt det spirande livets högborg. Här börjar livet i den mest bokstavliga av former. Ändå är det lika bokstavligt tydligt hur extremt beroende de nya liven är av omvärldens vård och omsorg. Mödrar och de allra närmsta naturligtvis, men också de som kanske inte är så personligt nära, men vars professionalitet och närvaro är helt nödvändigt för att det ska gå bra. Utan alla dessa så fortsätter inte liven att spira, helt enkelt.
Väldigt få klarar av att förändra sina liv utan hjälp av människor omkring sig, vare sig det gäller något så banalt som att pallra sig i väg till gymmet efter ett nyårslöfte, eller stora, livsnödvändiga omställningar som att göra upp med ett missbruk eller att rädda sitt förhållande. Då duger det inte att som medmänniska sitta med armarna i kors och se om de klarar det, för att sedan påstå att det ändå inte var på riktigt när de går under. Alla går under utan hjälp, alla. Att låta bli att hjälpa någon som något sjukt test av deras äkthet är bara grymt och cyniskt.
Nyårsvågen av tränande är ett utmärkt tillfälle att träna på att vara en hyfsad medmänniska, det kan komma till nytta i betydligt allvarligare scenarier än någon som inte vet hur man sänker säkerhetsspärrarna på powerracken. Du kanske inte tycker att det är ditt ansvar att hjälpa dem som nyss anlänt till gymmet och är i vägen för dig. Det beror ju lite på hur man ser det, du kanske inte tycker det är ditt ansvar att uppföra sig som folk alls. Är du verkligen för upptagen så är det minsta du kan göra det som alla besökare på en neonatalavdelning ger. Man ser på dem och ler, och hoppas med hela sin varelse att det ska gå bra för dem. Det är riktiga liv som börjar nu.
