Värderingsdrivet är ett relativt väl använt uttryck när folk ska beskriva sig själva eller det sammanhang de figurerar i positivt. Värderingar är ju bra, och att vara driven är ju bra, låt oss således kombinera dem. Tanken är god, men dessvärre fel. Värderingars roll är inte att driva, och om man tror det så finns det risk för att du inte på riktigt förstår dina drivkrafter. Ska man förstå drivkraft så måste man nästan backa hem till de grundläggande känslor vi människor styrs av. Trots min koppling till styrkevärlden måste jag påpeka att inte heller hunger är en grundläggande känsla, hur verkligt det än känns när man börjar bli katabol. Det är i stället glädje, sorg, rädsla, avsky och några till liknande som utgör grunden för drivkraft. Inte ens pengar är en drivkraft, det är vad pengarna leder till som är den drivkraften.
Värderingar däremot driver inte, de riktar. De kan med andra ord inte bara motorn i det du håller på med, men de kan vara ratten. De till och med måste vara ratten om de ska kvalificera som värderingar och inte bara lösa funderingar. Värderingar påverkar alltså inte vad du strävar mot, bara hur du gör det. Vad är du beredd att göra och inte göra i din strävan att uppnå den där känslan du jagar, eller flyr ifrån. Det är det som regleras av värderingar.
Många talar om pengar som drivkraft uttryckt i termen att ha fuck-off pengar. Med det tycks avses att ha tillräckligt mycket pengar för att inte behöva tvingas till sådant man inte vill. Jag tror att de som säger att de vill ha fuck off pengar egentligen vill ha värderingar som drar absoluta gränser för vad man kan gå med på eller inte.
Det är nämligen värderingar som gör att man inte prostituerar sig, bokstavligen eller bildligt. Det är värderingar som gör att vissa förhandlingar aldrig behöver inledas, för frågan kommer aldrig att bli aktuell. Det är den absoluta faktorn folk längtar efter när de tror att de bara vill ha tillräckligt med pengar för att be folk att dra.
Min största drivkraft är som bekant för den återkommande läsaren bekräftelse och att vara behövd. Det är inte heller någon känsla i ordets rätta bemärkelse. Kanske är det glädje jag söker, kanske är det rädsla för utanförskap. Klart är dock att det inte mina värderingar som driver mig framåt, det är de som håller mig på banan och sätter stopp för att jag gör dumheter i min jakt på vad det nu är jag söker. Oavsett vad det är som driver oss att försöka bli starkare och bättre så är det värderingar som hindrar de flesta från att injicera droger, vare sig det är steroider eller andra.
Visst vill jag som de flesta andra få mer pengar och vara rik, mest för att jag gillar det goda livet. Däremot så kommer jag aldrig att behöva fuck-off pengar för att inte tvingas göra sådant jag inte vill. Det är det jag har värderingar till.
