Det finns få konstanter här i världen. Permafrosten i Sibirien, Norges oljefyndigheter och Grönlands obefintliga attraktionskraft har alla tyckts varit konstanter – precis som den eminenta Fredagskrönikan som demonspeakern och ordkonstnären Anders Axklo punktligt har levererat här på MAXstyrka varje vecka de senaste 12,5 åren. Men, permafrosten har börjat smälta och exponerat fryskonserverade mammutar och andra istidsdjur, Norges oljefyndigheter börjar så smått att sina och som över en natt vill så gott som alla äga Grönland. Även Fredagskrönikans orubblighet har nu nått vägs ände, och därmed har en epok gått i graven.
Jag minns den dagen, för 12,5 år sedan, då jag just hade skissat upp bloggsektionen här och bestämt vilka profiler jag ville fråga om de ville börja blogga (ja, bloggar var fortfarande lite inne då). Sveriges två starkaste män, två armbrytare av världsklass och Sveriges starkaste styrkelyftare fick frågan – plus Anders Axklo som jag under åren hade lärt känna genom diverse strongmantävlingar. Han svarade att han istället för att blogga ville skriva krönikor, och jag föreslog att han kunde göra Fredagskrönikan. Sagt och gjort började han skriva, varje vecka.
Bloggarna blev sedermera allt mindre aktiva, och en efter en byttes de ut mot andra atleter. Även dessa blev inaktiva och byttes ut, och så fortsatte det ett tag till bloggarna till sist lades i dvala. Fredagskrönikan däremot fortsatte att gå som tåget. Varje fredag damp det ner en ny krönika, och på något märkligt sätt fanns det alltid något nytt att hämta i varje text. Veckorna gick och blev till år, åren blev ett decennium och efter 653 krönikor (den sista, nummer 654, kommer nu på fredag) fick jag i veckan ett telefonsamtal från herr Axklo. Han berättade att Andreas och Alex på Tyngre hade frågat om han inte ville börja skriva för dem istället. Jag tror egentligen inte att han behövde överväga erbjudandet speciellt länge, så han tackade ja och berättade nyheten för mig när jag stod i köket. Blev jag förvånad? Inte speciellt. Blev jag sorgsen? Kanske pyttelite…
Förstå mig rätt; en del av mig hade såklart velat fjättra honom vid ett skrivbord och medelst hot och piskor tvingat honom att fortsätta författa krönikor tills fingrarna blödde – så bra tycker jag att han är. Men, jag är i grunden ingen elak person, och dessutom är han (för tillfället?) starkare än vad jag är, så jag hade inte klarat av fjättrandet rent fysiskt, hur gärna jag än hade velat. Istället väljer jag, likt den godhjärtade man jag är, önska honom all lycka till med sin nya krönika på Tyngre. Jag kommer definitivt att fortsätta läsa den, och det hoppas jag att du också gör.
Anders Axklo – det har verkligen varit en ära att få ha med dig på MAXstyrka! Stort tack för alla oförglömliga texter du har författat och stort tack för att du ville vara en del av MAXstyrka! Om jag hade haft en guldklocka till övers för lång och trogen tjänst hade jag postat över den vid det här laget. Nu har jag ingen guldklocka (jag är blott en enkel grundskollärare), men hojta till när du har vägarna förbi så bjuder jag på en burgare eller två. Jag kanske till och med kan låta dig vinna över mig i Kalle Lanes armeringsjärnsövning nästa gång…
