Eftersom sociala mediers algoritmer är väldigt snabba på att uppfatta var man dröjt sig kvar ett ögonblick så blir jag översköljd med poster om mer eller mindre kända ordspråk från världens alla hörn. Med mitt intresse för både språk och kulturyttringar så är det förvisso inte helt taget ur luften, även om en hel del blir tämligen obskyra. Det jag senast lade på minnet var något som påstods vara ett japanskt talesätt.
Ordstävet lyder, med en lätt parafrasering ”När en man håller på att drunkna så är det inte dags att lära honom att simma.” Det är intressant, eftersom om det är något en man som håller på att drunkna skulle behöva så är det att kunna simma. Mer än någonting annat faktiskt.
Principen märks tydligt på gymmet, och eftersom jag är en av de jobbiga gubbarna som har svårt att hålla käften på gymmet så gäller den mig i allra högsta grad. På Västerviks Atletklubb så tränar ett hyfsat stort gäng tonåringar, varav några är tävlande styrkelyftare som verkligen inte har något att lära av mig, i alla fall inte när det gäller träning. Men det finns också förhoppningsfulla grabbar vars träning i huvudsak består av att försöka sätta nya personbästa, primärt i bänkpress. Nu skulle vi kunna fnysa åt företeelsen och hur omoget och lönlöst det är, men den som påstår att han inte själv varit där ljuger. Man ska inte kasta sten i glashus, för att hålla sig till ordspråkstemat.
I någon kombination av välvilja och eget bekräftelsebehov så är det inte ovanligt med tekniktips från tjuriga gymgubbar i det här läget. Det är inte heller svårt att hitta saker som behöver förbättras. Den som tror att man ska sätta nytt PB i varje pass har förmodligen ingen koll på tekniken heller.
Det är bara det att det inte hjälper i det skedet. Den akuta risken att drunkna, eller fastna under stången tar över helt och hållet, och det sprattlas vilt. Vill du hjälpa i just det ögonblicket ska du bara lyfta av stången från det späda tonårsbröstet, något annat kan man inte göra. Visst kan du hjälpa dem bli bättre på att bänka, men inte just då.
Nu är det oftast inte livsfarligt för dem att bomma i bänk, det är rätt modesta vikter, men ute i verkliga livet så blir det på allvar. Vare sig man påstår att det är politisk ideologi eller erkänner sin själviskhet så är det djupt osmakligt att tala om för människor i akuta kriser i livet hur de borde ha gjort. En svältande människa vill inte höra om utbildning, de behöver mat.
Visst kan folk lära sig simma, hitta jobb, bänkpressa, bli drogfria eller ändra sitt liv på något annat sätt, men i det akuta läget behöver de någon som drar upp dem, eller tar stången, inte en handlingsplan. Det är bara den som överlever som kan lära sig.
