För den som följer det jag skriver är det ingen överraskning att jag hämtar mycket av mitt strategiska och taktiska tänkande från schack. Förmågan att anpassa sig efter utvecklingen, att hela tiden spela för att stärka sin position och sina valmöjligheter, att aldrig spela med bara ett enda alternativ, och att aldrig underskatta motståndaren genom att blotta svagheter i tron om att de inte ska upptäckas. Det är faktiskt mer principerna jag bär med mig än själva spelet, som vuxen spelar jag alldeles för lite för att vara bra.
Det finns dock en viktig insikt från schackvärlden som jag inte har klätt i ord tidigare. Den kommer av det faktum att ett parti mellan två högklassiga spelare ytterst sällan spelas klart, i bemärkelsen till en bokstavlig schack matt. En egenskap som schack utvecklar mer än något annat är nämligen konsekvensanalys. Förmågan att inse vartåt något lutar, och att inse konsekvenserna av varje liten förändring i spelet. Förändringarna kan vara en förlorad pjäs, en väldigt stark ställning på brädet eller något annat som inte i sig innebär direkt förlust, men som kommer att leda dit. Obönhörligen.
På hög nivå är den här förmågan så utvecklad att matcherna i stället avgörs av att någon ger upp när partiet i deras bedömning inte längre går att vinna. Eftersom man i organiserade sammanhang spelar mot folk på samma nivå så kommer det sällan som någon överraskning. Om din motståndare lägger sig så vet du att du ändå hade vunnit. Bland stormästare slutar hela 95% av alla matcher med att den ena parten ger upp.
Den här insikten har präglat mitt yrkesliv inom förhandling och försäljning. Man fortsätter helt enkelt inte när processen inte längre går att vinna. Att följa utdaterade säljcoachers strategier om att det bara är att lyfta lur och tjata kan man möjligen slå i en stackars nyrekryterad gymnasielev vid telefonförsäljning. Professionella seniora yrkespersoner gör inte så. Precis som i schack så respekterar man både motståndarens och sin egen tid och sitter inte och låtsas när båda vet att det inte kommer att leda till något.
Det finns naturligtvis en nyansering. För att det här ska vara relevant så krävs det ett scenario där utgången är binär, alltså att de enda alternativen är att vinna eller förlora. Tävlar man i strongman så finns det fler med i tävlingen som man kan besegra. Talar vi om träning i största allmänhet så är principen bara tillämpbar vid enskilda lyft, inte för hela pass eller träningssatsningar. Att du vet att du kommer att bomma ett lyft gör inte hela passet eller tävlingen meningslös.
Armbrytning är lite annorlunda. Principen är inte tillämplig i en turneringsstege, där vet man för lite innan varje match. I en match med flera ronder mot samma motståndare är det annorlunda. Två bra armbrytare vet hur matchen kommer att gå efter i alla fall 3 ronder. Att då hålla på i 5-7 ronder är rätt meningslöst, om nu inte arrangören har beordrat att matchen ska hållas vid liv för pay-per-viewens skull. Då kan allt hända, det är mer showbiz än idrott.
Riktiga proffs vet när de inte kan vinna, båda vid schackbrädet, armbrytarbord och i förhandlingar. Det är bara amatörer och nybörjare som måste ha bokstavlig stryk.
