En av många orsaker att jag tränar på Västerviks Atletklubb är den ofantliga höga nivån på utrustningen. Då menar jag inte diverse obskyra maskiner eller hav av likadana konditionsmaskiner i form av gångband och spinningcyklar, sådana finns också, men inte hela salar fulla. Nej, jag menar primärt de fria vikterna, i.e. stänger, vikter och bänkar från Eleiko. Det finns inte en tävlingsgodkänd bänkställning, det finns fem, och vikter så det räcker.
Klubbens tävlande styrkelyftare kör sina böjar där också, själv håller jag till i det likaledes kvalitativa powerracket när jag gör mina ömkliga försök i benpassen. Golvet tål att man markar var man vill i styrkelyftsrummet, även med de klassiska järnvikterna. Självfallet finns också magnesium och ammoniak, jag kommer aldrig att förstå gym där man inte får använda magnesium. För att citera salig Nisse Hult, då är det inget gym, utan ett motionscenter.
Poängen med både powerracken och tävlingsbänkarna utöver den uppenbara kvaliteten är att de har utmärkta säkerhetsanordningar. När de är rätt inställda så går det att hålla på med vilka maxförsök som helst utan risk att skada sig. Låter man bli att använda dem så är man som jänkarna säger ”a special kind of stupid”.
För den som tränar på allvar och regelbundet så kommer det alltid tillfällen när man är själv på gymmet, och inte har någon där som kan passa. Man måste kunna köra sin träning fullt ut då också.
Visst går det att ha någon som passar så man inte gör sig illa, men lyfta ska man faktiskt göra själv. Man vill helt enkelt inte ha folk som fingrar på stången annat än för att förhindra att man gör sig illa, men alltför många kan inte stå emot frestelsen att hjälpa till lite. Problemet med det är att man aldrig blir säker på var den egna gränsen går. Eftersom träning, precis som all utveckling i livet i övrigt också, går ut på att utforska och flytta den gränsen så blir det kontraproduktivt när man inte vet var den går.
Missförstå mig inte, vi behöver alla hjälp, det är en av de mest grundläggande sakerna med att vara människa, men den hjälpen behöver vi när vi passerar gränsen för vad vi klarar själva. Har du alltid klarat dig själv så har du helt enkelt hållit dig inom din förmåga, och då har motviljan mot att be om hjälp hindrat dig från att bli allt du kan. Tränar du på ett riktigt gym så kan du gå över gränsen utan att skada dig, säkerheten finns inbyggd i utrustningen, om du använder den rätt.
Så är det inte i livet i stort. Där finns det ofta inga säkerhetsanordningar, utan där behövs det verkligen hjälp när man inte klarar sig själv. Balansen ligger i att lyfta själv när du faktiskt kan, och inte överlåta åt andra att lösa sådant som du egentligen vill lära dig, eller bli stark nog, att klara av själv. I jakten på att bli bättre så kommer vi oundvikligen ibland att tappa balansen och gå över gränsen när vi letar efter den. Det är då hjälpen gör oss bättre, inte sämre.
