Min trädgård här på landet är en blandning av ambitiösa planteringar och gränsande till ren naturtomt, beroende lite grann på var man tittar. De ambitiösa planteringarna står inte jag för, som de flesta som känner mig förstår. Eftersom platsen har varit i släktens ägo i snart 150 år så finns det spår av olika generationers ambitioner, somliga mer framgångsrika än andra. Allt ifrån byns egna humle med anor från ett bryggeriprojekt på 1800-talet till den japanska blodlönnen som min farfar planterade och vattnade under torra somrar och äppelträdet min dotter och hennes man planterade vid mitt första barnbarns ankomst. Eken där vi hängt gungan har nog planterat sig själv, men är ett numera hyfsat ståtligt inslag, även om den har långt till de månghundraåriga släktingarna i grannens hage.
Det den också levererar så här års är en hel del ekoxar, som fascinerar såväl barnbarn som gäster från andra klimatzoner. För den som i huvudsak sett mindre insekter som flugit in genom ett fönster i en lägenhet så är en ekoxe i trädgården fascinerande. De flesta påträffas i dött tillstånd som tomma skal, och det är där den här midsommarens filosofiska tanke dyker upp. Ekoxar liksom andra insekter har det som kallas exoskelett. Hela deras varelse är upphängd på det yttre skalet, och innanför det finns inget bärande. Eftersom det är just ekoxar så är det yttre skalet rätt pampigt, men ändå väldigt sorgligt när man hittar dem tomma. Det som vid första anblick verkar vara det största och kraftfullaste som finns i insektsväg är istället dött och tomt.
Det slår mig att just ekoxar och andra som är uppbyggda på det yttre skalet är motsatsen till hardcore, bokstavligt talat. Nu är inte det ena bättre än det andra, utom i en aspekt. Det som på riktigt är hardcore, alltså på riktigt byggt runt en hård kärna, kan vara liv även om det ser lite tilltufsat ut. Det som är bärande finns längst in. Med sådant som är byggt på sitt yttre skal så kan det vara helt dött, och fortfarande lura sin omgivning. Så länge det lever och frodas så är det helt enkelt bara två olika strukturer, det är efter bäst före-datumet som det skiljer dramatiskt.
I den lilla världen som är vår intressesfär av styrka så lever vi med paradoxen att vi gärna ståtar med exoskelettet, samtidigt som vi kallar oss hardcore. De är faktiskt motsatser. Vill man vara hardcore så är man inte upphängd på det yttre skalet, det är inte det bärande. För oss som är bekräftelsejunkies så är det yttre viktigt, och det är helt ok så länge det finns en levande kärna. Det gäller bara att hålla koll att den verkligen är det. Precis som med ekoxar är lätt att lura sig på ett tomt skal. Man håller inte på med strongman eller styrka om man inte gillar att vara sin världs ekoxe, det är självklart och varken kan eller behöver förnekas. Det gäller bara att se till att den där kärnan verkligen finns också, bara skalet är inte så imponerande när man kommer nära.
