Eftersom jag sedan ett år bor heltid i huset på landet så har jag blivit tydligare medveten om att det inte är bara jag som gör det. Då menar jag inte min nyss hemkomne son som har återvänt för att med milsvid marginal vara den bäst utbildade i hushållet, utan de husmöss som bor här hyresfritt.
Jag förhåller mig helt osentimentalt till dem, de är inte det minsta välkomna, men det är heller inga råttor. Nu och då fastnar någon i en fälla, och lika ofta är betet borta och fällan igenslagen utan att någon mus tagit skada. Möjligen har de blivit tjockare, då vi betar med choklad på inrådan av min vän som är fastighetsskötare i stadsmiljö.
Huset är i grunden ett gammalt sädesmagasin sedan 1901, så det ligger lite i sakens natur att det har varit en samlingsplats för de små gynnarna. Någon spannmål finns här inte längre, och all mat finns i förvaringsutrymmen som är säkrade, men in i huset tar de sig.
Dottern som var här över sommaren är lite blödig och tyckte att de var söta, tills de åt upp krutonger hon inte hade lagt undan över natten. Barnbarnet finns det mer hopp för. Med självklar hjälpsamhet ställdes det egna ärtröret till förfogande i kampen. Då både morfar och pappa dementerade att möss skulle dö av ärtor så förklarades det tänkta tillvägagångsättet. ”Man hållej fast dom och slåj dom med ärtjöjjet!”
Kampen fortgår, men för eller senare måste ett seröst projekt vidtagas för att täta huset, det är där själva problemet ligger. Att med fällor hålla jämna steg med föryngringstakten och tillströmningen av husmöss är dömt att misslyckas. Det går helt enkelt inte att besegra problemet genom att jaga symptomen. Den vållande faktorn måste åtgärdas.
Det är rätt många områden i livet där vi skulle må bra av att fundera på att bildligt talat täta huset i stället för att försöka gillra om fällorna i all oändlighet. Det saknas inte exempel i vardagen på tröstlöst problemjagande, men i styrkesammanhang är det för mig uppenbara grundproblemet steroider. De vållar allsköns bekymmer även på individnivå i form av skador när för mycket effekt lockas fram i relation till fästen och upphängning. De fysiska skadorna är väl en sak, men även humör- och känslomässig obalans dyker upp rätt snabbt, och förstör relationer och privatliv.
De som kämpar med problemen tycker naturligtvis att det här är helt orelaterade saker, men man får vara på mellanstadienivå i konsekvensanalys för att missa sambandet, och för alla som står bredvid är det uppenbart. De metaforiska mössen fortsätter att strömma till, och lagom när en sitter i fällan så springer en annan över golvet. Precis som möss så har problem en häpnadsväckande föryngringstakt när man inte tar itu med grundorsaken.
Problemet löses inte genom att jaga mössen. Hur jobbigt det än är så måste huset tätas där de tar sig in om vi vill bli av med dem. Och hur jobbigt det än är att släppa ett missbruk så slutar inte problemen förrän man stryper kanylen där de tar sig in.
