Jag har ganska länge retat mig på att diverse brott och övergrepp rapporteras om som hedersrelaterade, som om heder i sig själv är något dåligt. Om någon slår ihjäl, misshandlar eller förskjuter sin dotter eller syster på grund av sina egna vanföreställningar så är det verkligen ingen heder i det. Nu rapporteras det ju ändå ofta på det viset, eftersom man då låter förövaren ha tolkningsföreträde på begreppet. Heder är ju ingen vetenskap, subjektivitet ligger i begreppets natur, men det betyder inte att den första som skriker ordet har rätt.
Kanske förväxlar man begreppet med anseende, även om också anseendet tar stryk av att man slår ihjäl släktningar, men det är kanske ändå närmre sanningen i varför dumheterna sker. Man är orolig för vad andra ska tycka. Det har inget med heder att göra.
Heder handlar nämligen inte vad andra tycker om dig, det handlar om vad du tycker om dig själv, hur du själv lever upp till den du vill vara. För att ytterligare komplicera det så kan man säga att heder inte bara handlar om hur konsekvent du är, utan vad du är konsekvent med. Det är med andra ord inte hedern det är fel på, utan just de där principerna man försöker hålla sig till. Är principerna skit så blir det skit även när man håller sig till dem.
Även om jag tycker att det är viktigt nog att förstå begreppet och ta tillbaka det i allmän mening i breda samhälleliga frågor så vill jag självklart också tillämpa det i styrkevärlden.
Det har länge figurerat en föreställning om att det går att trycka steroider och annan skit på ett hedersamt sätt. Grundbulten i den vanföreställningen är att bara man inte deltar i något organiserat idrottsammanhang så är det inte förbjudet, och därmed inget ohederligt över det. Visst finns det substanser som är lagliga generellt, men som inte får användas vid idrottstävling, men det är knappast de vi diskuterar. Det är inte höga koffeinhalter vi talar om.
Det här är en av faktorerna i att de stora dopingproblemen inte finns inom den organiserade idrotten, utan i någon slags gråzon med gym utanför RF:s hägn.
Det handlar inte bara om att undgå upptäckt, utan om att man intalar sig att man då kan missbruka med heder. Det kan man inte.
För det första så är det i huvudsak substanser som är utomordentligt förbjudna i svensk lag, inte bara i svensk idrottstävling, och alltså olagligt att hålla på med. Att inte själva bruket är olagligt utan bara hanteringen är helt enkelt för att samhället ska kunna hjälpa missbrukare utan att de straffas när de söker hjälp.
Den kanske ännu viktigare frågan är självbilden. Om man utgår från att man inte räcker till utan olagliga substanser så spelar det ingen roll hur konsekvent man är med sina påhittade principer om att inte delta i organiserad idrott. Att slå ihjäl sina kvinnliga släktingar eller missbruka olagliga substanser finns det ingen heder i, hur konsekvent man än är.
