Jag påmindes i veckan av en vän om den sanning som egentligen ligger till grund för att kunna hantera vår tillvaro här i världen. Det är inte helt ovanligt att folk antingen säger att det finns många måsten, eller att de säger att det inte finns några måsten. Inget av det är rätt. Det finns måsten, men det finns bara två. Det uppenbara och slutgiltiga som är mycket naturligare i andra delar av världen än det är i västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet är att vi måste dö. Alla. Ingen av oss kommer undan det, och det är oerhört märkligt att det ibland dyker upp en språklig freudiansk felsägning på svenska när vi talar om oss själva. ”Om jag dör…” Det är inget om, du kommer att dö. Det är inte så dumt att inrätta sitt liv så att man kan hantera den absoluta sanningen utan ångest. Det finns massor med människor som finner frid trots detta, dödsångest är med andra ord inget måste. Däremot som sagt själva döden.
Men innan vi kommer dit finns ett annat måste. Vi måste välja. Do, or do not, there is no maybe, för att låna Yodas tydliga förklaring. Många gömmer sig bakom att det finns aktiva eller passiva val. Jag behöver inte välja, tänker du. Jo, då har du valt att låta bli. På ett eller annat väljer vi att göra eller inte göra hela tiden, varje dag. Det är självbedrägeri på hög nivå att tro att passivitet inte är ett val. Talesättet om att det farliga inte är det ondas ondska, utan de godas tystnad reflekterar också det här. När du inte säger något om rättvisor som du ser och känner till så väljer du att vara tyst. Du kanske till och med blundar, i ett fåfängt försök att slippa välja. Då valde du det. Kanske är det sådant som är kopplat till ångesten runt det slutgiltiga måstet. Att veta att man valde bort att göra det man kunde är inget trevligt bagage att ha med sig till dödsbädden.
Måste man inte träna då? Nej, inte ens marklyft, faktiskt. Visst intalar vi oss i vår subkultur att gymmet är ett måste, men så är det inte. Man bör, men måste inte. Ju oftare man väljer att inte träna ju snabbare närmar man sig det andra måstet. För det är så det är med allt annat. De olika valen leder till olika konsekvenser, och alla krav där hör bara ihop med de tillhörande konsekvenserna. Allt i livet börjar och slutar med ett måste. Allt vi gör börjar med ett val, och det valet har vi sedan med oss när till slut ställs inför det slutgiltiga måstet. Nu kanske du tycker att det är väldigt mörkt och otäckt att tala om det så här direkt och krasst. Tycker du det så ska du kanske se över vilka val du faktiskt gör. Är du tillfreds med dem så tror jag att du kan närma dig det andra med frid. Det kan du nämligen inte välja bort, men du kan välja bort ångesten.
