Det finns naturligtvis människor som är så välordnade att de inte håller på med tillfälliga lösningar, utan klarar av att lägga tillräckligt med tid på varje beslut för att det ska bli en varaktig lösning redan från början. Det är för alla omkring över hövan tydligt att jag inte är sådan, snarare motsatsen. Väldigt mycket i mitt liv är tillfälliga lösningar som jag så småningom ska ta tag i och göra ordentligt. Så småningom inträffar dock väldigt sällan, och om den tillfälliga lösningen fortsätter att leverera nöjaktigt så brukar jag oftast vara nöjd med det. Tills den slutar att fungera på grund av sin tillfälliga natur, varvid situationen ånyo blir akut, och en ny tillfällig lösning kommer på plats. Så går alla dagar, alla veckor och år, för att citera Fattig bonddräng. Finns det något vettigt sätt att bryta cirkeln och ändå bibehålla ett vettigt tempo i livet? För de flesta av oss är det inte alltid möjligt att pausa allt annat medan vi gör hållbara, permanenta lösningar på uppkomna problem. Det finns alltid fler saker som kräver tid så att snabblösningar måste vidtagas.
En bra bild av den här livsutmaningen i ett för oss gymråttor hanterbart format är utrustningen och ordningen på gymmet. Det finns väl ingen av oss som inte blir smått vansinniga på utrustning och vikter som inte är undanplockade på gymmet, men det brukar skilja mellan vad vi tycker om andras oordning och våra egna tillfälliga lösningar. Det är nämligen det oordning är, tillfälliga lösningar som har glömts bort. Det är faktiskt rimligt att ha hantlarna på golvet mellan seten, som en tillfällig förvaringsplats. Det krävs ett ordningssinne på autismskalan för att lägga tillbaka allt mellan seten. Min egen personlighet drar mer åt ADHD än autism, men jag blir ändå lite stressad när jag tränar ihop med kompisen och småvikter som plockas på och av hängs på fel ställe, även om det bara är mellan seten. Jag klarar av att acceptera det om jag är säker på att ingen kommer att använda vikter från det stället under tiden, annars får de ligga bredvid bänken hellre än att hängas fel.
Jag tror att metoden för att hantera sitt beteende runt tillfälligheter är att nu och då fundera på det man ha valt, och om det verkligen håller måttet som permanent lösning. Ibland blir pragmatiken bättre än den teoretiska ursprungsplanen. Det finns exempel på det, men man ska inte ljuga för sig själv.
Jag har i några dagar låtit en tom papperskasse som min mor haft pant i stå kvar i min hall efter att den tömts. Den är av lite tjockare papper än vanliga kassar och passar väl för sin uppgift, så den hamnade inte i den vanliga samlingen, utan blev stående i hallen. Det är jag och min son som bor i huset, och ingen av oss har ett ordningssinne som störs av en papperskasse, så den fick stå kvar tills jag märkte att jag började ställa grejer runt den.
När den tillfälliga lösningen påverkar allt annat så är det dags att fundera på om den är resultatet av ett faktiskt beslut, eller av att du inte fattade ett. Tillfälliga lösningar kan visst få bli permanenta, men det ska du bestämma, inte en papperskasse eller en felhängd viktskiva.
