Jag brukar väldigt ofta lyfta fram faran med optinoja, som det kallas i träningssammanhang. Dels för att det blir destruktivt att kräva perfektion av sig själv, och dels för att skillnaden mellan perfektion och gott nog sällan är värt priset. Optinoja är alltså träningsvärldens variant på perfektion, när allt i träning och kost måste optimeras för att man ska må bra. Handlar det enbart om kost har det kallats ortorektiker. Det är helt en enkelt en störning att kräva perfektion av sig själv. Disciplin för sin egen skull är aldrig bra, den måste ha ett praktiskt syfte.
Men.
Att vägra acceptera lathet hos sig själv är inte att vara perfektionist, det är något helt annat, och eftersträvansvärt. Låt mig förklara skillnaden. Perfektionist är när man teoretiskt har räknat ut hur många reps man bör klara enligt någon form av omräkningstabell med hänsyn till maxkapacitet, kroppsvikt och så vidare, och sedan må dåligt om det på grund av dagsform eller något annat inte går. Att bomma det sista reppet som man trodde skulle gå är inte lathet. Att låta bli att göra det när det hade kunnat gå är lathet.
Det här är en av de där frågorna där det är lättare att börja i träningsmiljö för att sedan föra över det till livet i övrigt än tvärtom, i alla fall för oss som hänger på Maxstyrka. Det handlar inte om att varje situation i livet ska köras till failure, alltså hela vägen fram tills det brister. Precis som i träning så finns det gånger i livet när planen är en lättare belastning, och utmaningen snarast är att inte göra mer efter det. Precis som i träning så är de perioderna helt nödvändiga.
Det handlar däremot om att inte leva upp till sin egen kapacitet och förmåga, därför att det är bekvämare att låta bli. Nu är det inte så att jag menar att detta bara sker hos särskilt dåliga människor. Det är något ganska mänskligt, och ett område där vi alla är syndare, bland vilka jag är den främste, för att travestera Paulus. Men bara för att det är mänskligt och ganska vanligt så innebär det inte att det är något vi ska stillatigande acceptera. Vi ska slåss mot våra svagheter. Ibland, för att inte säga ofta, så kommer vi att förlora, men om vi väljer att stå upp mot våra egna svagheter så kommer vi att vinna ibland, och svagheterna blir färre. Det är viktigt, eftersom våra svagheter inte bara drabbar oss själva.
För oss som tycker att medmänsklighet är viktigt så är det ibland jobbigt att inte kunna hjälpa alla, men det är inte det vi ska sikta på. Vi ska sikta på är att hjälpa dem vi kan, och faktiskt göra det även om det är obekvämt och jobbigt. Det sista reppet är inte skönt, varken bokstavligen eller metaforiskt.
Leonardo da Vincis sista ord lär ha varit: ”Jag har förolämpat Gud och människorna eftersom mitt arbete inte nådde den kvalitet det borde ha gjort.” Det får vara hur det vill med Leonardo, jag tänker sträva mot att inte känna så när jag ligger på mitt yttersta.
